I Giorgio Gabers mening om Berlusconi går det att skönja hela det stormande hav av motsättningar som utgör den vacklande grunden för Italien, detta osannolika monster av korruption, historia, skönhet och mänsklig storhet.
Italien töms på begåvning. Landet dräneras på välutbildade människor som inte orkar slava under den förbannade korruptionen. Den droppar som Aliens blod och fräter sönder samhället inifrån. Från den uttalade maffian med åldrande gangsterledare i kloaker och igenbommade hus på landsbygden, och hela vägen till den mildare formen av vänskapskorruption, du måste känna rätt person för att alls få träffa någon som möjligen kan se dina förtjänster.
Min relation med Italien är dels blodsband men också tusen andra former av kärlek.
Under hela mitt snart fyrtioåriga liv har Italien varit både myt och verklighet.
Under 2011 sjöng Berlusconi sin egen svanesång. Alla hans märkliga kvinnoaffärer, hans rättegångar, hans totala ointresse för landets ekonomiska situation, och den avsevärt större mängden energi han lade på att ordna med sina egna affärer, raserade till sist golvet han stod på.
Nästan alla kejsare i det som nu är Italien har en perverterad längtan efter sönderfall.
Det kom under året fram att Berlusconi knaprat Viagra och skeppat in kvinnor till sitt privata harem på Sardinien. Han ringde till en lokal poliskonstapel i Neapel och försökte få loss en ung kvinna som tagits för snatteri. Han hade legat med henne och insåg att risken var stor att det skulle komma ut så han ringde helt sonika till polisen, presen terade sig artigt, och sa att kvinnan i fråga måste släppas fri eftersom hon är ”Mubaraks systerdotter”...
Lögn förstås.
Här har vi hans stora skada för Italien i världen. Han har dragit landet i smutsen.
Han har förlöjligat ett helt folk. Det tog lite tid innan folket upptäckte det men när de gjorde det, äntligen, gick det rätt snabbt. Han insåg, det måste man ge honom, att loppet var kört. Så han avgick. Den natten firade italienarna med flaggor och bilkaravaner i de stora städerna.
Sedan några veckor leds Italien av teknokrater.
I stort sett varenda politiker i Italien är allierad med maffian av olika grad.
Det är omöjligt att jämföra Italien med länder som Sverige.
Jag bodde i Rom under några månader i vintras. Då firade Italien 150 år som enat land.
150 år! Det är ett andetag. Det är ingen tid att tala om alls.
Italien måste jämföras med länder i sin egen närhet, både geografiskt och kulturellt och politiskt.
Jugoslavien och Italien har (hade) mer gemensamt än Italien och Sverige.
Jugoslavien slogs sönder av inre stridigheter. Ett av vår tids blodigaste inbördeskrig var ett faktum. Italien håller ihop. Det är ett under bara det.
Italien är på daglig basis inget enat land. Därför har Berlusconi egentligen haft väldigt lite egentlig makt. Människor sköter sin vardag utan att alls ens tänka sig inblandning från Rom. Det är svårt för oss här att begripa, vi som är väldigt noga med att fylla i varenda blankett vi får så korrekt som möjligt.
I Sverige är det viktigt att ha god kontakt med de som driver in våra skattepengar. Vi känner oss delaktiga i en sorts kollektiv omsorg. Vi är Sverige.
I Italien är det ingen som tänker så. Där är man inte en del av landet eftersom landet är en löst ihopsatt kaross, ett tak med tusen hål i.
Alla politiska ledare i Italien de senaste femtio åren (och de är många) har haft, och har också lyckats med, som främsta projekt att förhindra landet att implodera, splittras i självstyrande lokala regioner.
Även Berlusconi lyckades med det. Han lyckades också med en hel del andra projekt. Hans handlingskraft efter sopstrejken i Neapel, jordbävningen i L’Aquila imponerade. Italien fungerar. I Sverige har vi väldigt svårt att tro det, eftersom vi egentligen bara godkänner ett enda sätt som får ett land att fungera, nämligen vårt eget sätt.
Jag är glad att Berlusconi avgick. Jag sympatiserar inte ett dugg med honom som politiker, men jag försöker begripa mig på honom. Och det enda sättet att göra det är att begripa mig på Italien.
Att han nu avgår betyder dock inte att han är borta från makten. Så fungerar inte italiensk politik. Den är komplex som en roman av Proust. Man kan helt enkelt inte förstå italiensk politik utan att leva i landet, lyssna på människorna som bor där, göra sig en egen uppfattning.
Den förenklade synen på Italien som ett gäng lallare med mycket fritid är förutom rent fördomsfull, också direkt felaktig och orättvis. Den är helt enkelt inte sann. Detta att italienarna skulle vara så hjärntvättade att de röstar fram Berlusconi gång på gång för att han äger en del tv-kanaler. Det är inte sant. Men med filmer som ”Videocracy” och ständiga, allt tröttare reflektioner från kulturpersonligheter av olika dignitet, hålls mytbilden vid liv.
Det finns hur många andra tv-kanaler som helst i Italien. Det är en lögn att påstå att Berlusconi skulle ha vunnit folks röster genom tv-kanaler.
Det finns hur många andra, fria, oberoende tidningar som helst. Det finns internet i Italien också.
Det offentliga samtalet (utan inblandning av den politiska makten) hålls vid liv genom fantastiska debattprogram på bästa sändningstid, genom möten, demonstrationer med miljoner deltagare, en kvinnorörelse som är starkast i Europa och tusen andra projekt.
Ändå detta ständigt återkommande tjatter om att italienarna lever i en sorts mediadiktatur.
Italien kommer att resa sig ur den här krisen också.
Min kärlek är inte blind.
Men den är rättvis.
Jag älskar den där förbannade halvön med hela mitt hjärta och kommer glädjas med landet när det kommer på fötter igen.
