Ludvigs pappa sjöng in i det sista – medan Estonia gick under

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Natten till den 28 september 1994 kapsejsade Estonia i storm på Östersjön och nära tusen människor kämpade för livet i de iskalla vågorna eller i vatenfyllda räddningsflottar. Av de 989 ombord överlevde bara 137.
Foto: Patrik Källgren

Många av de 852 offren för Estoniakatastrofen dog med sång och musik ringande i öronen.

Den populäre artisten Pierre Isacsson sjöng för dem in i det sista – medan färjan gick under i havet.

Nu, 22 år senare, har sonen Ludvig Isacsson skivdebuterat.

– Min musik är förknippad med pappa, musiken blev en tröst för mig, säger han.

Färjan M/S Estonia lämnar Estlands huvudstad Tallinn klockan 18.15 svensk tid den 27 september 1994. Det är hårt väder och stormen tilltar under kvällen.


För dig som loggar in på Expressen – här hittar du fler artiklar.


Fartyget gungar rejält medan många passagerare sitter i barer och restauranger. I Pub Admiral underhåller sångaren Pierre Isacsson, känd från succégruppen Family Four och som soloartist. Han sjunger sin stora hit ”Då går jag ner i min källare” och drar i gång karaoketävlingen.

Jag hade en väldigt stark känsla av att jag inte ville att han skulle åka. Jag skrek och ville att han skulle stanna.

– Pappa var kryssningsvärd och underhållare på Estonia. Jag hade nyss fyllt nio år, han var hemma på min födelsedag. Jag var ledsen över att han skulle åka i väg på lång tid, säger Ludvig Isacsson, 31.

– Jag hade en väldigt stark känsla av att jag inte ville att han skulle åka. Jag skrek och ville att han skulle stanna.

– Jag minns det mycket tydligt och tänker på det ibland. Varför hade jag så stark känsla just den gången? säger han.

Underhåller i puben

Ett 60-tal personer sitter i puben där Pierre Isacsson håller stämningen på topp. Några hänger i baren, andra sitter i soffor eller vid bord. Fartyget börjar gunga kraftigt medan showen pågår. Flaskor och glas krossas när de faller från hyllor och bord, berättar vittnen för haverikommissionen.


DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE: Tjörnbron rasar.


Pierre Isacssons show ska sluta 01.00 (midnatt svensk tid), men några minuter dessförinnan säger han att han ska fortsätta en kvart till eftersom ”de hade så roligt”. Strax därefter hörs ett kraftigt buller, vittnen beskriver det som att ett skott genljuder genom skrovet.

Här ligger passagerarfärjan M/S Estonia i hamn före katastrofen.
Foto: AP

– Nu har vi kolliderat med ett isberg, säger en gäst i Pub Admiral.

”När Estonia krängde över för andra eller tredje gången föll alla glas och flaskor över den kvinnliga bartendern och kylskåpen bakom bardisken lossnade. Bartendern, som försökte ta spjärn mot baren, skrek högt, slogs omkull och skadades av de nedfallande föremålen”, skriver haverikommissionen.


DAGAR SOM SKAKADE SVERIGE: Fångupproret på Tidaholmsanstalten.


Tage Hellgren från Skellefteå är i karaokebaren där Pierre Isacsson uppträder. Han överlever katastrofen – och berättar för tidningen Norran om de dramatiska ögonblicken när han förstår att Estonia håller på att gå under. Plötsligt kränger hela fartyget till, flaskor och glas krossas, musikanläggningen börjar glida över golvet.

– Då ser jag skräcken i den kvinnliga bartenderns ögon, säger Tage Hellgren för två år sedan till Norran i samband med 20-årsdagen av förlisningen.

Han springer ut från baren, öl från krossade glas rinner över honom i trappan. Människor i pyjamas rusar i panik ut ur hytterna.

– Jag ser att vi hade slagsida och jag förstår att nu var det riktigt illa. Där och då tror jag aldrig att jag ska överleva, säger han.

Försöker hjälpa passagerare in i livbåtar

Nu har musiken upphört. Pierre Isacsson, klädd i vit smoking, försöker hjälpa medpassagerare in i livbåtar, berättar vittnen. Han kämpar för att dra upp en flicka genom ett dörrsprång.

Artisten Pierre Isacsson hoppade in som underhållare på Estonia. Han spelade i baren när fartyget krängde över på sidan så att flaskor och glas föll över bartendern.
Foto: Arne Jönsson

”Omedelbar panik uppstod i puben och flera gäster skrek medan andra tycktes förlamade, stirrande och skräckslagna. Vid den tredje eller fjärde överhalningen ramlade nästan alla omkull och rutschade våldsamt, tillsammans med lösa föremål, in i styrbordsskottet där passagerare och föremål hamnade i en stor hög ... Folk kämpade för att komma fram till dörren och åtskilliga kvinnliga passagerare höll fast i varandras ben för att bilda kedja”, heter det i haverikommissionens rapport.

Pierre Isacsson hjälper andra, men själv förolyckas den 46-årige sångaren. Det är sista kvällen ombord innan han ska mönstra av. Han skulle egentligen inte ha jobbat utan har hoppat in i stället för en annan artist, en vän som fått förhinder.

De sa att båten som pappa jobbar på har sjunkit. Min spontana reaktion var att han kanske hade missat mönstringen, att han var försenad.

Tragedin slår hårt mot familjen Isacsson – mamma och tre barn – hemma i Gånghester utanför Borås. Precis som den stora fartygskatastrofen drabbar hundratals andra familjer i Sverige, Estland, Finland och andra länder.

Estonia försvinner från radarskärmarna

Klockan 00.50 svensk tid den 28 september 1994 försvinner Estonia från närliggande fartygs radarskärmar. 852 av 989 människor ombord förolyckas. Av 552 svenskar ombord dör 501. De flesta drunknar, andra kläms ihjäl i paniken.

– Jag minns den där onsdagsmorgonen. Jag märkte att hela familjen satt och tittade på tv. Jag förstod inte varför, säger Ludvig Isacsson, som bor och arbetar med kommunikation i Göteborg och Helsingborg.

– De sa att båten som pappa jobbar på har sjunkit. Min spontana reaktion var att han kanske hade missat mönstringen, att han var försenad. Som nioåring var min första tanke optimistisk.

– Ingen visste exakt vad som hänt. Man visste inte hur det såg ut med överlevande. Med sökandet, med upphittade och räddade, med bärgningen av kroppar, säger han.

Ludvig Isacsson minns tydligt hur han protesterade när pappa Pierre skulle resa iväg med Estonia. Pappa kom inte tillbaka.
Foto: Dennis Camitz

Ludvig, hans mamma och två äldre syskon satt framför tv-n och följde rapporterna. De pendlade mellan hopp och förtvivlan.

– Vi var uppskakade. Alla förstod att det var allvarligt, men inte omfattningen. Ett litet antal räddades faktiskt, säger Ludvig Isacsson.

– Så fort det talades om någon från orkestern eller besättningen i räddningsarbetet, fanns en strimma av hopp. Men senare samma dag fick vi beskedet att pappa var död. Det var en tung och svart upplevelse, säger han.

Klockan 0.22 sänder Estonia nödanrop över radion. Drygt en halvtimme senare anländer M/S Mariella till haveriplatsen och rapporterar att man ser massor av ljus i vattnet – men ingen färja. Estonia har sjunkit och långsamt står vidden av katastrofen klar. I den tidiga morgonen räddas några få passagerare som hållit sig vid liv i räddningsflottar på det stormiga havet.
Foto: Jonas Lemberg/Pressens bild

Begravdes i Bromma

Pierre Isacssons döda kropp var en av de första som hittades, en av bara 95 bärgade kroppar. Han begravdes i Bromma – och Ludvig säger att det har underlättat sorgearbetet att han har en grav att gå till. Han berättar att pappans plötsliga död ledde till en känsla av otrygghet som varade i många år.

– Jag som yngst hade ingen annan än mina äldre syskon och mamma, men de var tvungna att ta hand om sig själva också. Vi försökte ta hand om varandra i den mån det gick och jag tycker att familjen var väldigt stark, säger Ludvig.

– Det är nog inte helt läkt för någon av oss. Men i dag är det mera lugnt i det hela, vi har väl lyckats hitta acceptans. Vi kan tala om pappa, det är inte lika känsligt som i början.

– Jag var rätt självstyrd, kanske för att bearbeta traumat och belastningen. Kunde vara borta från skolan långa perioder. Det var nog nödvändigt för mig, jag behövde få släppa en del måsten, säger han.

Musiken blev en stor hjälp för Ludvig. Pappan hade lärt honom att spela gitarr, det var något de hade gemensamt. Så han kunde alltid ta fram gitarren när han behövde tröst.

– Musiken är så intimt förknippad med pappa, han lärde mig att spela. Musiken är nödvändig för mig som ventil. I bearbetningen av sorgen använder jag musiken, säger han.

Vann Melodifestivalen två år i rad

Men musiken försvann ur hans liv efter hand. Han började sakna den, men först häromåret började han spela – och skriva – musik på nytt. Den 28 september i år, på årsdagen av Estonias förlisning, släppte han sin första skiva, singeln ”Two Sides”. Han säger att det är en ”countryaktig låt, influerad av äldre country från 70-talet, pappas musik”.

– Jag släppte den på årsdagen. Det är ett viktigt datum som har förändrat livet för min familj och otroligt många andra. Starten för mitt musicerande är mycket nära knuten till Estonia, säger Ludvig och berättar att han redan har en ny singel på gång.

– Jag känner mig nära pappa både genom min egen musik som jag hittat tillbaka till och genom hans musik som jag lyssnar mycket på. Jag lyssnar på hans outgivna material, låtar som skrevs 1994 bara någon månad före Estonia. Det är så innerligt och fint, säger han.

Som medlem av Family Four, en av 1960- och 1970-talens mest framgångsrika svenska popgrupper, vann Pierre Isacsson Melodifestivalen två år i rad med sångerna ”Vita vidder” 1971 och ”Härliga sommardag” 1972. Som solist blev han mest känd för ”Då går jag ner i min källare” 1974.

På 1980-talet arbetade han mycket som skådespelare och i början av 1990-talet som underhållare och kryssningsvärd, bland annat på Estonia. Strax före sin död förberedde han en comeback som sångare med ett nytt album.

– Han hade en finurlig förmåga att formulera sig. Vackert i sin enkelhet. Till exempel ”Var inte rädd, jag är hos dig” är jättefin, säger Ludvig Isacsson.

– En annan vacker låt är ”Jag vill andas samma luft som du”. Som dessutom skrevs av pappa till min mamma som en hyllning. Christer Sjögren plockade upp den under senare år och gav den nytt liv, säger han.

När bogvisiret slets loss i den hårda sjögången vällde vattnet in i färjan, som snabbt fick slagsida. Här bärgas visiret från haveriplatsen.
Foto: Veikko Wahlström

Vad hände egentligen?

Tisdagen den 27 september 1994 stävar passagerarfartyget Estonia ut ur Tallinns hamn. Klockan är 18.15 svensk tid, en kvart efter ordinarie avgångstid. Vindstyrkan är åtta meter i sekunden, medan prognosen varnar för vindar på upp till 25 meter i sekunden ute på havet.

DEN OFFICIELLA HAVERIRAPPORTEN

En internationell haverikommission publicerade 1997 sin rapport om Estonias förlisning. Den kom till slutsatsen att ansvaret tyngst vilade på det tyska Meyervarvet som byggt fartyget.

Några punkter i utredningen: 

# Bogkonstruktionen var helt underdimensionerad.

# Bogrampen var hopkopplad med visiret och det hade avgörande betydelse för katastrofen.

# Befälet på bryggan insåg inte att bogporten stod hel öppen när Estonia började få slagsida. Visiret låg i en "död vinkel".

Färjan beräknas anlända till Stockholm klockan 8.30 nästa morgon. Men de allra flesta ombord kommer aldrig fram till destinationsorten. De går under i vågorna.

Klockan 23.40 rapporteras buller från bildäcket. Från cirka 00.05 svensk tid hör många passagerare och några besättningsmän onormalt buller under cirka tio minuter. Omkring 00.15 lossnar bogvisiret. Rampen slits loss och mängder av vatten forsar in på bildäcket. Maskinrummet översvämmas och elen slås ut Estonia får kraftig slagsida.

Ett första nödanrop uppfångas 00.22. Estonia befinner sig på öppet hav mellan estniska Dagö och finländska Utö. Cirka sju minuter efter det första nödanropet försvinner all radiokommunikation med fartyget.

Klockan halv ett på natten svensk tid är fartygets hela styrbordssida under vatten. Estonia sjunker snabbt med aktern före. Klockan 00.50 försvinner hon från de närliggande fartygens radarskärmar.

Det är 989 människor från 17 länder ombord, bland dem 803 passagerare och 186 i besättningen. Av dem dör 852 i den största fartygskatastrofen i fredstid i nordiska farvatten. Av 552 svenskar ombord förolyckas 501.

Där – med haverikommissionens tidsuppgifter och dödssiffror – slutar enigheten om vad som skedde. En rad ofullständiga utredningar lämnar många obesvarade frågor efter sig. De ger utrymme för mer eller mindre vilda konspirationsteorier om att Estonia skulle ha sprängts eller kolliderat med en ubåt.

En lång och plågsam ovisshet

En annan teori är att fartyget användes för vapensmuggling i stor skala, vilket skulle förklara varför regeringen inte vill bärga vraket eller fortsätta dykningarna. Det råder dykförbud på haveriplatsen, enligt lagen om gravfrid.

Det här skapar en plågsam ovisshet hos många överlevande och anhöriga. Fortfarande, mer än två decennier efter Estonias förlisning. De kämpar för att få klarhet om bakgrunden och orsakerna till det som hände den där mörka septembernatten på Östersjön 1994.

Lennart Berglund är ordförande i Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga (SEA) som har cirka 300 medlemmar, den enda rikstäckande gruppen för anhöriga som fortfarande är aktiv. Stiftelsen bildades redan den 3 november 1994 och kräver sedan starten en oberoende undersökning av förlisningen samt att offren ska bärgas.

I oktober i år sände SEA ett brev till Estlands regering och begärde tillstånd till dykning på vraket. Detta sedan svenska myndigheter 2013 tillbakavisat en sådan begäran med hänvisning till lagen från 1995 om gravfrid i vraket och dykförbud. SEA hade ansökt om ”tillfälligt dyktillstånd för en utvändig besiktning av Estonias vrak”.

Estoniakatastrofen rev upp sår i det svenska samhället som ännu inte läkt. Minneshögtiderna var många och ingen var oberörd av den tunga sorgen. Samtidigt bröt en strid ut om hur händelsen skulle utredas.
Foto: Hasse Friden

– För några år sedan fick vi avslag av svenska myndigheter. Så vi försöker med Estland. Först skickade vi ett brev till Estland i stiftelsens namn men fick svaret att vi inte är part i målet, bara överlevande och anhöriga kan ställa krav, säger Lennart Berglund, 65, egen företagare i Säter.

KONSPIRATIONSTEORIER OM ESTONIA

Fartyget sprängdes

Den tyska journalisten Jutta Rabe hävdar att en hemlig, troligen rysk organisation sänkte Estonia för att hindra hemlig last från att nå USA via Sverige. Lasten innehöll bland annat osmium och kobolt som behövdes för USA:s robotförsvar. 

Kaptenen skjuten

Jan Gillberg, tidigare vd för Sveriges marknadsförbund, har hävdat i sin debattidskrift DSM att tjänstgörande kaptenen Arvo Andresson var död när Estonia gick under. Han ska ha legat skjuten på kommandobryggan. 

Kollision med ubåt

Enligt en annan teori måste Estonia ha haft ett hål under eller nära vattenlinjen, annars skulle fartyget inte ha sjunkit på det sätt det gjorde. Hålet uppstod efter en kollision, sannolikt med en amerikansk atomubåt.

Vapentransporter

Anders Jallai, dykare och författare, anser att Estonia användes för att transportera avancerade vapensystem från före detta Sovjet – kanske till och med en demonterad miniubåt med kärnreaktor – som både Sverige och västalliansen Nato var intresserade av att studera. Den teorin får visst stöd av en utredning och av en före detta tullares vittnesmål. 

– Så vi samlade in underskrifter från överlevande och anhöriga. Den 14 oktober lämnade vi över ett brev med 85 underskrifter till estniska ambassaden i Stockholm. Nu väntar vi på svar, säger han.

En oavslutad sorg

Lennart Berglund har dock inte stora förhoppningar om ett positivt svar. Redan i samband med SEA:s första brev meddelade estniska myndigheter att det enligt deras uppfattning inte behövs någon ny undersökning eftersom saken är klarlagd och inget nytt framkommit. Men han ger inte upp, utan säger att SEA får finna nya vägar om det blir avslag också den här gången.

– Vi kommer inte att lägga ned verksamheten. Vi finns där. Vi ger inte upp förrän vi fått klarhet, det kommer en ny generation som undrar vad som hänt, säger Lennart Berglund.

– Det är en oavslutad sorg. De flesta av oss har återgått till vardagen för längesen, men det gnager i bakhuvudet. Mina svärföräldrar, barnens morföräldrar, är kvar i djupet.

Jag anser Estoniakatastrofen vara ouppklarad. Det finns så mycket som talar för att vi inte fått en korrekt bild av vad som skedde.

– Vi vill ha svar på våra frågor. Varför förliste Estonia? Varför har våra myndigheter hanterat det så underligt? säger han.

Den första preliminära rapporten från den officiella haverikommissionen – tillsatt av Sverige, Estland och Finland – kom 1995, slutrapporten först 1997. Samtidigt tillsatte den svenska regeringen en analysgrupp som skulle granska samhällets agerande i samband med katastrofen. Och 2008 kom rapporter från två utredningar beställda av forskningsmyndigheten Vinnova på svenska regeringens uppdrag.

Inte uppklarat

Analysgruppen rekommenderade att man skulle försöka ”omhänderta och identifiera omkomna som finns inuti eller utanför M/S Estonia”, alltså försöka bärga de döda kropparna. De Vinnovabeställda studierna kom bland annat fram till att det behövdes mera teknisk bevisning för att exakt kunna fastställa sjunkförloppet.

Riksdagsman Kent Härstedt (S) är en av de mest kända överlevarna från Estonia. Han har engagerat sig i efterspelet och också skrivit en bok om katastrofen – i vilken han bland annat beskriver dramatiken i karaokebaren där Pierre Isacsson framträdde när den gemytliga stämningen på ett ögonblick övergick i kaos.

– Jag anser Estoniakatastrofen vara ouppklarad. Det finns så mycket som talar för att vi inte fått en korrekt bild av vad som skedde, har Kent Härstedt, 51, tidigare sagt till Expressen.

– Hade man utrett det trovärdigt och tillåtit kompletterande dykning hade vi sluppit många konspirationsteorier. Nu känner många djup misstro till samhällets förmåga att utreda, sade han.

Men alla överlevande och anhöriga delar inte denna åsikt. Carolin Håkansson, 29, från skånska Löddeköpinge – vars mamma dog i katastrofen – har tidigare sagt till Expressen:

– Jag tycker att de ska låta allt vara i fred. Det är en gravplats, de ska inte ned och dyka och rota. Det har gått så lång tid, om man drar i gång det här blir det svårt för många.

Inte för sent att hitta svar

Stiftelsen Estoniaoffren och anhöriga, den största och mest aktiva föreningen som bildades efter katastrofen, fortsätter att driva kravet på en ny utredning. Ordföranden Lennart Berglund och hans grupp fortsätter att träffas regelbundet efter alla dessa år. De går igenom läget och diskuterar nya aktioner, brevet till Estlands regering är deras senaste utspel.

– Det är inte för sent att göra något i dag. Det går fortfarande att dyka för att bärga omkomna och ta reda på varför färjan förliste. Och att lära sig för framtiden, säger Lennart Berglund.


Katastrofen minut för minut

Klockslagen angivna i svensk tid.
Källa: Haverikommissionen
28 september 1994
00.22: M/S Estonias nödanrop.
00.26: Åbo sjöräddningscentral anropar Åbo sjöräddningsundercentral för att få Estonias nödanrop bekräftat och för att larma gränsbevakningsfartyget Tursas som befann sig nära Hittis i Åbolands skärgård.
00.27: M/S Mariella försöker anropa Helsingfors Radio på kanal 16 men får inget svar.
00.29: M/S Estonia meddelar Silja Europa sin position. Detta är den sista radiokontakten med Estonia.
00.32: M/S Mariella ändrar kurs och styr mot olycksplatsen.
00.52: Mariehamn sjöräddningsundercentral kontaktar Stockholms sjöräddningscentral för att kontrollera att de känner till olyckan.
00.55: Sjöbevakningscentralen i Mariehamn ringer till SOS Alarm i Sverige och meddelar att M/S Estonia är i sjönöd.
00.57: M/S Mariella anländer till olycksplatsen och meddelar ungefär vid denna tid att man ser massor av ljus i vattnet. Stockholms sjöräddningscentral anropar Åbo sjöräddningscentral och erbjuder helikopterassistans.
00.58: Stockholms sjöräddningscentral larmar Arlanda samordningscentral för flygräddning och begär larmning av samtliga tillgängliga.
01.22: Åbo sjöräddningscentral beordrar fartygen att ställa i ordning sina helikopterplattor.
01.30: Åbo sjöräddningscentral fastställer formellt att det rör sig om en storolycka och initierar vederbörliga larm.
01.30: Mariehamn sjöräddningsundercentral rapporterar till Stockholms sjöräddningscentral att M/S Estonia förmodligen har sjunkit men meddelandet bekräftas inte. Silja Europa anländer som andra fartyg till olycksplatsen.
01.31: TT går ut med ett brådskande meddelande: "Färjan Estonia befaras ha sjunkit".
01.40: Silja Symphony anländer till olycksplatsen.
01.52: M/S Isabella anländer till olycksplatsen.
01.59: TT skickar ut en TT-flash: "Estonia sjunken."
02.00: Polismyndigheten i Stockholms län får information om katastrofen genom radions nyhetssändning.
02.30: Sveriges statsminister Carl Bildt informeras.
02.58: Stockholms sjöräddningscentral larmar SOS Alarmcentral i Stockholm och ber dem larma sjukhusen.
03.20: De första räddade förs i land på finska Utö. Sammanlagt förs 24 överlevande dit sedan de räddats ur vattnet.
03.30: Polisens första telefonsluss i Stockholm är organiserad. Den bemannas till en början av 15-20 personer. Som mest engagerades 80 personer.
03.50: Åtta fartyg och fyra helikoptrar finns på plats.
04.00: Gränsbevakningsfartyget Tursas anländer.
04.30: Den första helikopterräddade patienten anländer till Åbo universitets centralsjukhus.
05.25: Den första patienten, en ung estniska, anländer till Huddinge sjukhus.
08.00: De sista överlevande påträffas. Sex överlevande - fem ester och en svensk - förs med helikopter till Huddinge sjukhus.
11.30: Den avgående borgerliga regeringen kallar hastigt till presskonferens med anledning av passagerarfärjan Estonias förlisning.

KATASTROFEN MINUT FÖR MINUT

Klockslagen angivna i svensk tid.

Källa: Haverikommissionen

28 september 1994

00.22: M/S Estonias nödanrop.

00.26: Åbo sjöräddningscentral anropar Åbo sjöräddningsundercentral för att få Estonias nödanrop bekräftat och för att larma gränsbevakningsfartyget Tursas som befann sig nära Hittis i Åbolands skärgård.

00.27: M/S Mariella försöker anropa Helsingfors Radio på kanal 16 men får inget svar.

00.29: M/S Estonia meddelar Silja Europa sin position. Detta är den sista radiokontakten med Estonia.

00.32: M/S Mariella ändrar kurs och styr mot olycksplatsen.

00.52: Mariehamn sjöräddningsundercentral kontaktar Stockholms sjöräddningscentral för att kontrollera att de känner till olyckan.

00.55: Sjöbevakningscentralen i Mariehamn ringer till SOS Alarm i Sverige och meddelar att M/S Estonia är i sjönöd.

00.57: M/S Mariella anländer till olycksplatsen och meddelar ungefär vid denna tid att man ser massor av ljus i vattnet. Stockholms sjöräddningscentral anropar Åbo sjöräddningscentral och erbjuder helikopterassistans.

00.58: Stockholms sjöräddningscentral larmar Arlanda samordningscentral för flygräddning och begär larmning av samtliga tillgängliga.

01.22: Åbo sjöräddningscentral beordrar fartygen att ställa i ordning sina helikopterplattor.

01.30: Åbo sjöräddningscentral fastställer formellt att det rör sig om en storolycka och initierar vederbörliga larm.

01.30: Mariehamn sjöräddningsundercentral rapporterar till Stockholms sjöräddningscentral att M/S Estonia förmodligen har sjunkit men meddelandet bekräftas inte. Silja Europa anländer som andra fartyg till olycksplatsen.

01.31: TT går ut med ett brådskande meddelande: "Färjan Estonia befaras ha sjunkit".

01.40: Silja Symphony anländer till olycksplatsen.

01.52: M/S Isabella anländer till olycksplatsen.

01.59: TT skickar ut en TT-flash: ”Estonia sjunken."

02.00: Polismyndigheten i Stockholms län får information om katastrofen genom radions nyhetssändning.

02.30: Sveriges statsminister Carl Bildt informeras.

02.58: Stockholms sjöräddningscentral larmar SOS Alarmcentral i Stockholm och ber dem larma sjukhusen.

03.20: De första räddade förs i land på finska Utö. Sammanlagt förs 24 överlevande dit sedan de räddats ur vattnet.

03.30: Polisens första telefonsluss i Stockholm är organiserad. Den bemannas till en början av 15-20 personer. Som mest engagerades 80 personer.

03.50: Åtta fartyg och fyra helikoptrar finns på plats.

04.00: Gränsbevakningsfartyget Tursas anländer.

04.30: Den första helikopterräddade patienten anländer till Åbo universitets centralsjukhus.

05.25: Den första patienten, en ung estniska, anländer till Huddinge sjukhus.

08.00: De sista överlevande påträffas. Sex överlevande - fem ester och en svensk - förs med helikopter till Huddinge sjukhus.

11.30: Den avgående borgerliga regeringen kallar hastigt till presskonferens med anledning av passagerarfärjan Estonias förlisning.

DEN OFFICIELLA HAVERIRAPPORTEN

En internationell haverikommission publicerade 1997 sin rapport om Estonias förlisning. Den kom till slutsatsen att ansvaret tyngst vilade på det tyska Meyervarvet som byggt fartyget.

Några punkter i utredningen:

# Bogkonstruktionen var helt underdimensionerad.

# Bogrampen var hopkopplad med visiret och det hade avgörande betydelse för katastrofen.

# Befälet på bryggan insåg inte att bogporten stod hel öppen när Estonia började få slagsida. Visiret låg i en "död vinkel".

KONSPIRATIONSTEORIER OM ESTONIA

Fartyget sprängdes

Den tyska journalisten Jutta Rabe hävdar att en hemlig, troligen rysk organisation sänkte Estonia för att hindra hemlig last från att nå USA via Sverige. Lasten innehöll bland annat osmium och kobolt som behövdes för USA:s robotförsvar.

Kaptenen skjuten

Jan Gillberg, tidigare vd för Sveriges marknadsförbund, har hävdat i sin debattidskrift DSM att tjänstgörande kaptenen Arvo Andresson var död när Estonia gick under. Han ska ha legat skjuten på kommandobryggan.

Kollision med ubåt

Enligt en annan teori måste Estonia ha haft ett hål under eller nära vattenlinjen, annars skulle fartyget inte ha sjunkit på det sätt det gjorde. Hålet uppstod efter en kollision, sannolikt med en amerikansk atomubåt.

Vapentransporter

Anders Jallai, dykare och författare, anser att Estonia användes för att transportera avancerade vapensystem från före detta Sovjet – kanske till och med en demonterad miniubåt med kärnreaktor – som både Sverige och västalliansen Nato var intresserade av att studera. Den teorin får visst stöd av en utredning och av en före detta tullares vittnesmål.