Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Jaktsäsong på journalister"

I morgon firas den av FN instiftade pressfrihetsdagen över hela världen. Namibia placerar sig högst av Afrikas länder i Reportrar utan Gränsers pressfrihetsindex. Men bakom framgångssiffrorna döljer sig en tuff verklighet.
Expressen följde arbetet på tidningen The Confident under ett intensivt nyhetsdygn.

Firande med förhinder

Foto: Foto: Cornelia Nordström

Det är jaktsäsong på journalister. Internationella konventioner som tidigare skyddat journalister i kris och krig har förlorat i respekt och vi har själva blivit måltavlor. En del pressfrihetsorganisationer talar om en perfekt storm, fler röriga konflikter, sämre resurser hos medieföretagen, fler frilansare och en insikt hos de stridande parterna att våld mot journalister fungerar.

Genom att döda budbäraren kan man tysta budskapet.

Minst 108 journalister dödades 2013. Många av journalisterna var direkta måltavlor, där motivet var att tysta dem. Inbördeskriget gjorde Syrien till det enskilt farligaste landet för journalister 2013.

 

TEXT & FOTO: Johan Persson
TEXT: Martin Schibbye

Följ med ett dygn på framgånsrika veckotidningen "The Confident"

Den privatägda tidningen Foto: Foto: Johan Persson


MORGONMÖTE

Chefredaktören Max Hamata går igenom dagens arbete med medarbetarna på redaktionen och han delar ut arbetsuppgifterna. Om 24 timmar ska tidningen gå i tryck. Foto: Foto: Johan Persson

UTE PÅ FÄLTET

Marianne Nghidengwa, Max Hamata och Joseph Naluwe intervjuar människor för en artikel i Katuturskvarteret i Windhoek. Foto: Foto: Johan Persson

RUBRIKSÄTTNING

Max Hamata, Nelson Kandowe och Patience Nyangove diskuterar rubrikerna i det kommande numret. Foto: Foto: Johan Persson

Det är 24 timmar tills veckotidningen The Confident går till tryck. Den grävande journalisten Patience Nyangove vita skrivbord är fullt med godispapper, telefonkataloger och lösa anteckningsblad.

– Vad tror ni om rubriken "Miljonprogramsprojektet skapar miljonärer?" skriker hon rakt ut i luften med en röst som både överröstar trafiken på gatan och nyhetssändningen på kontorets tv.
Trots sitt namn är hon allt annat än tålmodig.
Veckans förstasidesstory är en korruptionshärva med kopplingar till regeringens projekt för att bygga tusentals billiga bostäder. Whiteboarden, redaktionens hjärtmuskel, är fullklottrad med nyckelord som "mutor", "korruption" och "skattebetalarnas pengar".
– Att vi kan hänga ut dem med namn och bild är det viktiga, svarar tidningens ägare Max Hamata stressat innan han slår igen dörren och försvinner in på sitt kontor med en ringande mobil i ena handen och utskrivna exceldokument i den andra.


Den privatägda tidningen, inklämd i en villa i huvudstaden Windhoeks utkanter, har på två år gjort sig känd som en orädd röst i Namibia. Max Hamata är något av en Namibias Janne Josefsson och har den senaste veckan tillbringat lika mycket tid med att försvara tidningens reportage i domstolen som på själva redaktionen.

Han startade The Confident för att han ansåg att de tidningar som fanns inte gjorde sitt jobb och att de statliga medierna var "propagandaministerium". Två år senare är den 10 man starka redaktionens motto att ge en röst till de röstlösa.
En sista pusselbit saknas dock för att de ska våga publicera veckans scoop.
– Jag har ringt, skickat sms och mejlat politikerna, men de gömmer sig för att undgå granskning, säger Patience Nyangove och slår stressat samma nummer om och om igen.
Utanför har solen börjat steka. Det kommer att bli en lång arbetsdag.
Plötsligt tystnar fläkten och skärmen blir svart.
– Kan någon komma och fixa den här jävla strömlådan! skriker Patience.
Villan är inte anpassad för att driva alla redaktionens datorer. Strömavbrott som en följd av överbelastning är vanligt.
– Lugna ner dig! skriker kollegerna tillbaka.
– Det här är inte kul, seriöst, säger Patience och sträcker ut armarna så det knakar i kroppen.
Efter en minut plingar det till i skärmen. Fläkten börjar snurra och kort därefter lyser lysrörens kala ljus upp rummet igen.
23 timmar kvar till deadline.

 

Namibia är ett land som de flesta förknippar med gigantiska sanddyner och vidsträckt öde vildmark. Men här finns också Afrikas friaste press.
Inga fall av censur, hot eller fysiska repressalier på yttrandefrihetens område har rapporterats under 2013. Dessutom har fler och fler tidningar, radiostationer och nyhetssajter startats vilket sammantaget placerar Namibia på plats 22 i världen när de formella pressfrihetskriterierna vägs samman av Reportrar utan Gränser.
Bäst i Afrika.
Och långt före länder som Storbritannien, Frankrike och USA.

 

I skymningen börjar regnet trumma mot fönsterrutan. Patience Nyangove lutar sig över skrivbordet med trötta ögon och en bekymmersrynka i pannan. Hon har ännu inte fått tag i någon minister och tiden håller på att rinna ut. För att hålla sig vaken plockar hon med fingrarna i en tallrik med klibbiga pommes frites.
Kaffekoppen är fylld med läsk.
– Upphandlingen har inte gått rätt till och fakturorna är saltade. De här företagen kommer att tjäna storkovan på skattebetalarnas pengar, men jag behöver den där kommentaren, säger hon upprört.


Nyheten om att landet skulle vara "Bäst i Afrika" på pressfrihet är för kollegerna på The Confident ett dåligt skämt. Den senaste tiden har granskade politiker satt i system och hålla sig undan och inte ge kommentarer för att därefter stämma tidningen med hjälp av en ny lag för att de inte fått kommentera.

Dessutom saknar landet en offentlighetsprincip.
– Bara för att ingen av oss dödas eller fängslas är detta ingen pressfrihetsdröm, säger Patience Nyangove.
Uppvuxen i Zimbabwe medger hon ändå att i Namibia vågar hon skriva vad hon vill.
– I Zimbabwe brydde jag mig inte om mina historier drabbade oppositionen eller regeringen, därför blev jag hatad och attackerad av alla. Det var svårt att överleva som neutral journalist. Till slut gav jag upp och flyttade hit.
Mer hinner hon inte berätta innan ljudet från tv:n i hörnet av redaktionslokalen får henne att återigen skrika rakt ut i luften.
– Max, du är på tv!
Efter ett febrilt letande hittar en av kollegerna fjärrkontrollen och ljudet dras upp.
Vd:n för ett byggföretag har stämt tidningens ägare för att ha anklagat bolaget för utpressning. Byggföretaget krävde 2,5 miljoner dollar i skadestånd, men nyheten är nu att parterna enats om 5 000 dollar.
Max Hamata skruvar på sig medan inslaget rullar.
– Jag ångrar inte publiceringen, alla fakta stämmer. Men visst, ordvalet "utpressning" i rubriken var kanske att ta i. Men, va sjutton, jag hinner inte lägga all min tid på att sitta i domstolen, därför betalade jag.
Även om Max Hamata vet att han har rätt till 100 procent så förlikar han hellre.
– Jag anställer hellre nya journalister i stället för att betala advokater.
Efter inslaget är stämningen så tryckt att man hade kunnat skära i den varma luften med kniv.

Detta är andra gången på två år som tidningen hamnat i domstol. Max Hamata själv har stämts så många gånger att han tappat räkningen.
– Hur vill du nu ha rubriken Max? frågar Patience Nyangove med ett cyniskt leende.

 

Några kilometer från Patiences kladdiga skrivbord står den Namibiska statstelevisionens (NBC) enorma parabol. Generaldirektörens Albertus Aochamub tar emot i ett svalt kontor där toppnyheten i kväll är att Namibia är bäst i Afrika på pressfrihet.
– Det är storslaget av oss. Jag kan sätta hur mycket som helst på att den nyheten aldrig kommer att bli stor i någon av landets alla privata tidningar. De försöker bara hitta skit att skriva om, säger han sammanbitet.
Efter 23 års självständighet menar generaldirektören att även regeringens värsta kritiker borde inse att en del saker är bra i Namibia: skolresultaten går upp, sjukhus byggs och antalet fall av malaria minskar.
– Men reportrarna på privata tidningar vill bara svartmåla. De tror de sitter på stora avslöjanden och blir väldigt upphetsade, vilket resulterar i förtal, slarv och mycket faktafel.

Värst anser han att tidningen The Confident är.
– De jagar avundsjukt framgångsrika svarta namibier som de menar är korrupta, de borde hylla alla duktiga företagare i stället, säger han.

 

Tiden före självständigheten finns fortfarande i färskt minne. Så sent som 1990 släppte Sydafrika sitt grepp om Sydvästafrika, som Namibia då hette. Efter självständigheten blev befrielseorganisationen SWAPO statsbärande parti och har sedan dess dominerat både nyhetssändningarna och det politiska landskapet med upp emot 75 procent av rösterna i de allmänna valen.

Under våren har statstelevisionen fått kritik för att flera debattprogram utgått. Oppositionen menade att det var ett sätt att ta bort plattformar där kritiska röster mot regeringen kunde föras fram. Statstelevisionen att det tvärtom var ett sätt att inte ge regeringen en fördel.


– Vi skildrar också korruption och katastrofer, men om en polisstation brinner ner kan vi inte bara kabla ut dramatiska bilder och lämna tittarna med en känsla av att detta var hemskt. Då vill vi också visa vad regeringen gör för att polisstationen ska byggas upp.
Att han går så hårt åt kollegerna på de privata tidningarna är av omsorg om pressfriheten, säger Albertus Aochamub. Han exemplifierar med att Max Hamata i en artikel påstått att en minister led av cancer, vilket visade sig vara falskt.
– Vår pressfrihet kan vi inte ta för given. Vi måste sätta ner foten när journalister svartmålar landet eller utnyttjar enskilda medborgare för att sälja tidningar. Om journalistkåren begår övertramp finns det en risk att politikerna beskär pressfriheten.

 

Debatten om hur man ska tolka pressfriheten i Namibia rasar även långt utanför landets gränser. Trots topplaceringen är många forskare skeptiska. En av dem är Henning Melber vid Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala.
– Indikatorerna för pressfrihetsindexet är selektiva, gör man en bredare social och politisk analys blir bilden en annan. Statstelevisionens dominerande ställning och att landet är ett enpartisystem är faktorer som måste vägas in, säger han.
Enligt Henning Melber finns det flera exempel på att kritiska journalister förlorar sina jobb och att kritiska tidningar blir av med sina annonsörer.
– Jag gillar verkligen att Namibia ligger före USA, men det visar egentligen bara hur utsatt pressfriheten är i USA. Inte hur bra Namibia är.

 

Två dagar senare råder lugnet efter stormen på The Confidents kontor. De hann. Tidningen är tryckt och ute i butikerna. I ett land med enorma klassklyftor, där endast 13 procent har tillgång till internet, är papperstidningens position ohotad.
Patience Nyangove fick till slut ett svar från en talesperson på informationsministeriet som hävdade att de inte kunde kommentera.
"Ingen kommentar" är också en kommentar, resonerade Max Hamata.
Nu får det bära eller brista.
Patience Nyangove ser lättad ut. De positiva reaktionerna från läsarna strömmar in på sms och på e-posten medan hon städar upp på skrivbordet och gör sig redo för nästa nummer.
När hon får höra om statstelevisionens syn på hennes tidning som allt för negativ och sensationslysten, skrattar hon högt.
– Verkligheten här är att pengar som skulle ge billiga bostäder till de allra fattigaste gick till att skapa miljonärer. Det vore omoraliskt för mig som journalist att hålla tyst om det.
 

Samtidigt är de hårda rubrikerna nödvändiga i den mördande konkurrensen.


– Vi är en del av en medieindustri, om vi inte säljer lösnummer måste vi lägga ner, säger Patience Nyangove.
Först långt efter klockan nio har de sista reportrarna släntrat in. Max Hamata, som redan hunnit spela squash på morgonen för att vinna över stressen, stirrar demonstrativt på klockan, ställer sig mitt i rummet och ber alla vara tysta.
Istället för att fira blir det en utskällning.
– Jag tolererar inte den här situationen längre! inleder han. Ni sitter bara här inne och tror att nyheterna till nästa nummer ska komma till er! Med den attityden kommer ni att misslyckas!
Telefonerna ringer.
Ingen vågar svara.
– Förstår ni inte att vi inte har råd att göra samma reportage som alla andra nu när vi hela tiden är i domstolen? Alla ser upp till oss, respekterar oss för vår orädda rapportering och förväntar sig att vi ska vara extraordinära. I det läget beter ni er som fåtöljjournalister.
Patience Nyangove och kollegerna mumlar ursäktande. Max blir för en sekund tyst och spänner ögonen i medarbetarna.

– Från och med i dag, undvik telefoner och undvik era kontorsstolar. Ut i verkligheten och visa att vi är en nödvändig röst! Människorna i Namibia hoppas på oss. De har en rätt att få veta hur det här landet styrs.

Johan och Martin om pressfriheten i världen

SVERIGE

Johan: "För bara ett par år sedan låg Sverige på delad förstaplats, nu på plats 10. Långt efter våra nordiska grannländer. Två förklaringar, till det stora tappet är FRA-lagen och ökade hot mot journalister."

 

USA

Martin: "USA:s terrorjakt går ut över pressfriheten. USA har fallit 13 platser i Reportrar utan gränsers årliga pressfrihetsindex. Dessutom bidrar jakten på visselblåsare och spionagelagstiftning som inskränker press- och yttrandefriheten till tappet. Det har fått landet att halka ner 13 platser i RUG:s sammanställning för 2014 och finns nu på plats 46, efter bland annat Rumänien (45) och Botswana (41)."

 

ETIOPIEN

Martin: "Är det land i världen som drivit flest journalister i exil. Det är också det land i Afrika som efter Eritrea fängslar flest journalister. Men i pressfrihetsindexet från Reportrar utan gränser klättrar Etiopien raskt på listan. Sedan 2006 har Etiopien gått från plats 160 till 127. Förklaringen ligger att situationen blivit värre i andra länder."

 

ERITREA

Johan: "Eritrea är sämst i världen på pressfrihet, en position som förr hölls av Nordkorea. Journalister, däribland Dawit Isaak, fängslas utan rättegång. Regimen tillåter i dag ingen som helst kritik."

 

EGYPTEN

Martin: "Efter att Egyptens president Mohamed Morsi avsattes av armén har attackerna mot journalister ökat kraftigt. Egypten är i dag ett av världens största fängelser för journalister och det tredje dödligaste landet att arbeta i, efter Syrien och Irak. Just nu pågår en rättegång mot många av al-Jazeeras medarbetare i landet. I praktiken står journalistiken inför rätta i landets domstolar."

 

TURKIET

Johan: "Förra året var Turkiet det land i världen som fängslade flest journalister. Att intervjua personer och rapportera om det som sker i samhället, har ofta lett till arrestering för påstådd otillåten propaganda, förtal av staten eller terrorverksamhet. Siffrorna på hur många journalister som nu sitter fängslade enbart på grund av sin yrkesutövning varierar mellan drygt 40 och omkring 100."

 

UNGERN

Johan: "I Ungern förbjuds all typ av fotografering av människor som inte i förväg har blivit tillfrågade. En ny fotolag har klubbats igenom som gör att det inte är tillåtet att fotografera personer utan deras tillstånd. Lagen gör det omöjligt för fotografer att kunna utföra sitt arbete. Jag tror att många kommer att trotsa lagen. Det skulle jag själv göra."

 

AFGHANISTAN

Martin:" Det brutala mordet på den svenske journalisten Nils Horner visar tydligt på den upptrappning av hotbilden som finns mot journalister i Afghanistan. Framför allt är situationen för lokala journalister svår. Under det senaste valet var inga svenska journalister på plats. Det är en farlig utveckling.

För vad händer med utrikesbevakningen när det blivit skottpengar på journalister? Om vi inte fortsätter att rapportera blir världen en tyst plats."

 

Här hittar du hela rapporten från Reportrar utan Gränser!

Tillbaka till Expressens interaktiva pressfrihetskarta

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!