Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Idyllen skakas av gruppvåldtäkten

BEFOLKNINGEN MINSKAR. Mariannelund har krympt från 2 000 till knappt 1 500 invånare de senaste decennierna. De som ändå bor kvar känner sig ibland bortglömda gentemot kommunens huvudort Eksjö. Foto: Björn Wanhatalo

MARIANNELUND. Folk sätter sig inte längre bredvid frisören Hamed Mirzakhami på tåget in till Eksjö.

Wahid Barikzay skäms å alla afghaners vägnar och upprepar: Döm oss inte alla.

Den brutala gruppvåldtäkten plågar Mariannelund.

Nu använder Sverigedemokraterna på riksplanet våldtäkten som politiskt slagträ mot invandringen.

Vad?

  • 2 december förra året kontaktades den 29-åriga tvåbarnsmamman via Facebook av en 25-årig man, som hon kände via en bekant. De bestämde sig för att gå ut tillsammans på nattklubben Chaplin i Vimmerby.
  • I stället för att åka till utestället hamnade de, mot kvinnans vilja, på en fest på ett asyl­boende i Mariannelund.
  • Efter ett tag lämnade 25-åringen lägenheten. Då överfölls den 29-åriga kvinnan av de män som var kvar. Våldtäkten pågick i timmar. Senare återkom 25-åringen och avbröt de andra, varpå han våldtog henne.
  • I onsdags avkunnades domen. Sju män dömdes mot sitt nekande. Den åttonde friades. Polisen söker en nionde man som misstänks för att ha varit delaktig.

Var?

 

 

Mariannelund ligger i Eksjö kommun i Småland

Orten har knappt 1 500 invånare.

Den största näringen är trä- och byggindustrin, med flera stora arbetsgivare.

Mariannelund är mest känt genom Astrid Lindgren och hennes böcker om Emil i Lönneberga. Filmerna om Emil spelades in i trakten på 1970-talet.

Jag hinner inte mer än kliva på Krösatåget i Nässjö förrän en kvinna i 65-årsåldern börjar prata om Mariannelund, våldtäkten och invandrare.

- Fy fan alltså. Det är bara svart, alltså. Svart mitt på dagen.

"Svart" visar sig vara kvinnans omskrivning för invandrare. I Mariannelund, där 200 asylsökande bor, är det "för svart". Kvinnan bodde där tidigare, berättar hon.

- Men jag har flyttat till Eksjö.

Hon ler, rättar till sin vita jacka, blinkar samförstånd, börjar prata om gulliga barnbarn, om båtresor, om det Stockholm där hon växte upp (men där det numera precis som i Mariannelund är för svart).

- Släng ut dem. Allihop. Vad har de här att göra?

1990 hade Mariannelund nästan ­tvåtusen invånare. I dag bor inte ens femtonhundra människor här.

 

Gistna hus, tomma bänkar, nedlagda bankkontor, öde gator. Invånare som känner sig bortglömda, ställda i skuggan av kommunens huvudort Eksjö.

Ännu en svensk gammal bruksort vars kropp blivit så mager att kostymen hänger.

Fast Mariannelund är speciellt. Till skillnad från de flesta andra svenska orter har Mariannelund en självklar plats i det kollektiva svenska medvetandet.

"Jag kan se ända till Mariannelund", ropar Ida när storebror Emil hissat upp henne i flaggstången. När soppskålen fastnar på Emils huvud vill pappa Anton åka till doktorn i Mariannelund i stället för att slå sönder skålen med spiselkroken, för doktorn tar bara tre kronor och skålen kostade faktiskt fyra.

Vi är många som blir lite soliga inombords när vi hör namnet Mariannelund. Vi tänker på barndom, på kalaskorv, på fina fru Petrell, på Astrid Lindgrens berättelser från ett bonde-Sverige som finns kvar i många av oss.

 

Nu klingar Mariannelund på ett annat vis.

Tanken går till 48 spermafläckar, till en 29-årig kvinna som svimmar av smärta och utmattning, till en decembernatt så vidrig att man drar efter andan när man läser om den.

Hur kvinnan sett fram emot en kul utekväll, hur hon litat på en bekant som i själva verket lovat sina kompisar att "fixa en tjej att knulla med", hur åtta män våldtog henne analt, oralt och vaginalt i timmar, hur de klappade händerna och skrattade, hur den skräckslagna kvinnan gömde sig bakom några soptunnor efteråt.

 

Avspärrningsskylten på dörren sitter kvar efter våldtäkten. Foto: Foto: Björn Wanhatalo Det är omöjligt att ta del av omständigheterna kring våldtäkten utan att känna avsky mot våldtäktsmännen.

30-åriga Hamed Mirzakhami känner större avsky än de flesta. Han brukade spela fotboll och kort med männen. De bodde grannar, i de slitna hyresradhus på "Gärdet" i Mariannelunds utkant, där Migrationsverket hyser in asylsökande.

Hamed gör en sorgsen gest mot granndörren, där polisens skylt med texten "Avspärrat" ständigt minner om gruppvåldtäkten. De som bor där kommer inte tillbaka. De dömdes i onsdags till flera års fängelsestraff och utvisning från Sverige.

- Hur kunde de?

Hamed Mirzakhami har en bakåtkammad frisyr med en del vax i. Han var frisör i Teheran, berättar han. Efter att ha deltagit i proteströrelsen mot regimen fick han polisen efter sig och blev tvungen att fly.

Hans rumskompis bjuder på choklad och små glas med te. Chokladbitarna är goda men växer i munnen när jag tänker på det som inträffade på andra sidan väggen.

Hamed Mirzakhani. Foto: Foto: Björn Wanhatalo Hamed känner likadant. Han besökte sin morbror i Kalmar den där decemberhelgen, när rumskompisen ringde och berättade att polisen varit hos grannarna och att en våldtäkt ägt rum.

- Jag tänkte direkt: Nu måste jag be Migrationsverket att få flytta.

Det fick han inte. Den 18 april får Hamed - efter ett och ett halvt års väntan - besked om uppehållstillstånd. Då lämnar han Mariannelund, drar nog till Kalmar. Våldtäkten ligger som ett svart moln över tillvaron, har gjort det omöjligt att bli kvar.

Hamed känner sig utpekad, trots att han inget gjort.

För att han är en ung, invandrad man.

 

- Man märker det på tåget till Eksjö, när jag åker till svenskundervisningen, säger han.

- Ingen sätter sig längre bredvid mig. Jag ser hur de tittar på mig, hur de väljer bort mig. Så var det inte före våldtäkten. Det gör ont.

Afghanske Wahid Barikzay kan inte sluta prata om sin ilska mot gärningsmännen. Han kallar dem "en skam för alla afghaner" och ännu värre saker.

- De var inga bra killar, det märktes redan innan. De rökte, drack, betedde sig illa. Döm oss inte alla, ber Wahid.

Döm oss inte alla.

Gör Mariannelundsborna det?

Efter att våldtäkten kom representanter för rasistiska partiet Nationaldemokraterna (ND) till orten och lade flygblad i nästan alla Mariannelundsbors brevlådor.

Birgitta Pettersson, en lokal eldsjäl som startat en träffpunkt för asylsökande och svenskar mitt i byn, berättar om sin 80-åriga granndams reaktion på flygbladet.

- "Jag måste nog flytta", sa min granne. Varför? frågade jag. "Jo, jag har fått information i brevlådan om att det ska komma 200 farliga kriminella hit till Mariannelund".

När Birgitta Pettersson berättade att ND-flygbladet syftade på de asylsökande som redan fanns på orten blev grannen lugn.

- "Jaså, dem", sa hon. "De är ju inte farliga".

I torsdags valde även Sverigedemokraterna att göra gruppvåldtäkten i Mariannelund till slagträ i partiets kamp för minskad invandring. Våldtäkten är "resultatet av en kravlös massinvandringspolitik", menar SD:s partisekreterare, riksdagsledamoten Björn Söder.

De lokala politikerna i Eksjö och Mariannelund morrar nästan när de hör om SD:s sätt att göra politik av våldtäkten.

- Det hände inte för att de var flyktingar. Det här är individer som gått över spärren. Det är fruktansvärt att plocka billiga politiska poäng genom att skylla detta på invandringen, säger kommunalrådet Eva-Lena Österljung, S.

 

Ungefär samtidigt som Björn Söder skickar ut sin syn på våldtäkten på nätet träffar jag 68-åriga Katarina Johansson, född och uppvuxen i Mariannelund.

Katarina är rosig om kinderna, hon står i kvällssolen i sin trädgård och samlar ihop oönskat ris. När jag frågar om ND:s flygblad rynkar hon på näsan.

- Jag kastade det, säger Katarina Johansson.

Så säger alla Mariannelundsbor jag talar med om flygbladet. "Det där var bara skit". "Jag slängde skiten". "Man kan inte dra alla över en kam så där".

Katarina Johansson säger att de asylsökande hon träffat "enbart varit trevliga". Våldtäkten var bland det värsta hon hört talas om - men att ändra sin syn på de asylsökande på grund av den har inte fallit henne in.

De asylsökande går ofta förbi hennes hus på väg in till centrum.

- Och de hälsar alltid när jag sitter ute och dricker kaffe.

Det är stort i Mariannelund: Att hälsa. "Här i Mariannelund hälsar vi på varandra", står det i ett av kommunens skyltfönster i centrum­huset.

Och det stämmer.

På min tiominuterspromenad mot den lilla tågstationen möter jag först en kille i tolvårsåldern med en hund. Sedan en svart kvinna med färgglad mössa. Så en vithårig dam som visar sig vara prästens fru.

 

Alla säger ett tydligt "hej".

- Så är det i Mariannelund, man morsar, man går inte bara rakt fram, säger prästens fru som heter Marie Wenehult.

Hon och flera med henne ser hälsandet som ett sätt att bygga tillit. Varje hälsning är en liten bro som slås mellan två människor. Jämfört med den vidriga våldtäkten kan det tyckas futtigt att lyfta fram folk som hälsar på varandra.

- Hej.

- Hej.

Hälsandet är naturligtvis inget revolutionerande.

- Hej.

- Hej.

Ingen stor sak alls, egentligen.

- Hej.

- Hej.

Men ingen liten sak, heller.