Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hoppet dog när hon såg sina fyra barn dö

ENSAM KVAR. Saffa Eskaf, 39, förlorade sin make, Elias, 40, och deras fyra barn, Nirvana 11, Tala, 9, Eli, 7 och Peter, 2 år, strax före julhelgen. Foto: Kassem Hamadé

DAMASKUS. Fredssamtalen om Syrien fortsätter i Schweiz.

För första gången sitter representanter för Bashar al-Assads regim och för oppositionen öga mot öga.

Men just ingen vågar hoppas att freden knackar på dörren i Syrien. Allra minst syrierna själva.

Expressen tog sig till den kristna förorten al-Kashkol i utkanten av Damaskus. Där finns inte mycket hopp kvar.

Lyssna på Hoppet dog när hon såg sina fyra barn dö

Ladda ner avsnitt

Frågor och svar om fredsmötet

• De syriska fredssamtalen i Schweiz har pågått i en vecka. Så hur går det?

Ack så trögt. Det enda positiva hittills är egentligen att parterna pratar med varandra, sitter vid samma bord i samma rum. Men det är ännu en dialog mellan döva. Konflikten i Syrien är dock så infekterad att det är ett steg framåt bara att få Damaskus-regimen och oppositionen i Syriens nationella koalitionen att acceptera varandra.

• Har det gjorts några framsteg?
Det finns hopp om en evakuering av över 1 000 civila från den belägrade gamla staden i Homs. Eller i alla fall att hjälpsändningar ska kunna sändas in. Rebeller håller stadskärnan som varit belägrad sedan sommaren 2012. Svält råder därinne. Men talande nog har parterna inte kunnat enas om en lösning av ens en sådan lokal fråga.

• Vad är den stora huvudvärken?
Frågan om en övergångsregering och hur en sådan ska se ut. Det är det uttalade målet för samtalen. Rebellerna och väst kräver att Bashar al-Assad avgår och att en övergångsregering tillfälligt tar över. Men al-Assad har inga sådana planer och kriget går för tillfället dessutom hans väg.

• Så hur kommer det att gå?
Mirakel kan förstås inträffa och det är nog ett sånt som krävs. Uppenbar risk att endera sidan tröttnar, packar ihop och reser hem. Men så länge samtalen pågår så finns det ändå hopp.

 

Mats Larsson

Expressens utrikesredaktör

Taxibilen kör sakta in i kvarteret al-Kashkol - en av Damaskus fattiga kristna förorter. Röken från de pågående striderna i stadsdelen Jobar i närheten påminner om att kriget som krävt 130 000 döda aldrig är långt borta.

Det är detta krig som samtalen i Schweiz ska försöka göra slut på. Till att börja med handlar det dock om att försöka hitta en modell för en övergångsregering, en nog så knepig fråga.

Parterna står långt, långt från varandra, oppositionen är svårt splittrad och många bojkottar mötet i Schweiz, däribland de flesta av de beväpnade grupper som kämpar på marken i Syrien.

Vägen till förorten al-Kashkol passerar bland annat förbi förödelsen i utkanten av det belägrade palestinska lägret al-Yarmuk där över 150 000 palestinska flyktingar saknar mat, vatten och kontakt med omvärlden. Lägret belägrades av regimen efter att militanta Hamas förklarat sitt stöd för upproret mot regimen.

Men trots pågående strider i alla väderstreck ser livet ganska normalt ut i al-Kashkol. Affärerna är öppna och många människor är ute och gör sina dagliga ärenden den hyggligt varma vinterdagen. Men det är en falsk trygghet. Döden är oberäknelig och kan slå till när som helst.

 

Saffa Eskaf, 39, är en av invånarna som just fått erfara det. Hon förlorade sin make, Elias, 40, och deras fyra barn, Nirvana 11, Tala, 9, Eli, 7 och Peter, 2 år, strax före julhelgen.

De dog inför hennes ögon när en hemmagjord granat avfyrades från rebellkontrollerade Jobar och slog ner i deras bil.

- Det var precis som alla andra dagar. Jag och min make jobbade och min mamma tog hand om barnen efter skolan, berättar Saffa som sitter på golvet vid kaminen.

- Vi hämtade våra barn hos mamma och var på väg hem. Det var precis som alla andra dagar - helt lugnt i kvarteret förutom små explosioner en bit bort.

Saffas syskonbarn leker omkring oss. De var kompisar med hennes barn och undrar om de kan ringa till kusinerna. Samtidigt säger de att barnen nog har det bättre i himlen.

Sådana frågor får Saffa att längta mer efter att få återförenas med sin familj. Hon vill det. Hon vet att hennes tid på jorden är kortvarig och därför vill hon till himlen, som hon säger.

 

Saffa och Elias lärde känna varandra för 16 år sedan. De levde ihop i tre år innan de gifte sig. Eftersom bägge jobbade behövde de bo i närheten av Saffas mamma för barnpassningens skull.

Dagen som skulle radera ut hennes familj, var en vanlig söndag. Barnen gick till skolan och Saffa och Elias var på sina jobb. Strax efter klockan 13.00 kom barnen till mormors hus.

- Jag lagade lunch åt dem och de ville vara kvar hos mig. Jag ångrar att jag lät dem åka med sina föräldrar, säger mormor Em Michael och gråter.

Lillpojken Peter gick inte på dagis. Han var bara 2 år gammal så han tillbringade hela dagarna hos sin mormor.

- Min man satt kvar i bilen och jag gick ut och hämtade barnen hos min mor, säger Saffa innan hennes mor avbryter henne:

- Jag stod i dörren och vinkade åt alla. Lillpojken ville stanna kvar hos mig. Jag sprang efter och gav dem frukt och smörgåsar.

Saffa bor bara några hundra meter bort. De åkte den korta sträckan men innan de var framme hörde de en explosion i närheten. Alla barn satt i baksätet, Saffa satt där fram och hennes man körde.

- Peter gömde sitt ansikte i händerna och upprepade "jag är rädd", säger Saffa.

Hennes man fortsatte och parkerade bilen vid bostaden. Han bad henne att gå ut ur bilen för att hjälpa barnen från baksätet.

- Jag bad honom stänga av motorn innan jag gick ut. Jag tittade bakåt och såg att Peter fortfarande var rädd.

Det är hennes sista minnesbild. Explosionen hörde hon inte. I stället märkte hon bara förvirrat att bilen fyllts med rök.

- Jag klappade med min vänstra hand på min mans ben och sa åt honom att dra ner fönsterrutorna innan vi alla kvävdes av röken. Jag förstod inte vad som hade hänt.

- Blod rann ut från mina öron, min man och barnen var tysta, säger Saffa.

Hon såg en tjock vätska rinna över hans högra arm. Efteråt förstod hon att det var hans hjärna. Hon tittade bakåt på barnen. Alla låg på varandra och var tysta.

- När jag såg att det var ett hål i biltaket förstod jag att någonting fruktansvärt hade hänt. Men jag trodde inte att de var döda, säger Saffa.

Grannar sprang till bilen, bar ut hennes man och tre av barnen och lade dem på trottoaren i väntan på ambulansen. Saffa bar själv den minsta, Peter, i sin famn och de kördes av en granne till närmaste sjukhus.

Peter levde de första timmarna men han dog senare på sjukhuset.

 

Tragedin har fått Saffa att ge upp. Hon har gjort sitt i livet, anser hon. Hon vill inte leva här längre och hon vill inte hämnas.

- Jag vill till min familj i himlen, säger hon.

Något hopp om framtiden har hon inte längre. Målen tror hon inte på.

- Vad är det för revolution de pratar om? Revolution skapar en bättre värld. Här dödar de oss. Mina barn hade i sina händer var sitt äpple och smörgåsar från mormor och inte vapen.

- Om de vill bekämpa regimen får de och regimen ta sig ut till öknen och kriga hur mycket de vill. Deras "revolution" har skänkt mig fem kistor som inte fick plats i vårt lilla vardagsrum, säger Saffa.

Det skapas nya historier som dessa varje dag i Syrien. Och tre år efter upproret som förvandlades till ett av världens mest brutala inbördeskrig ger många av revolutionens första kämpar upp hoppet.

Som Soad. Hon är en ung trebarnsmamma som bor tillsammans med sin mor i ett av Damaskus medelklasskvarter. Hon och hennes två döttrar anslöt sig till fredliga upproret när det startade för knappt tre år sedan.

De delade ut flygblad, skrev slagord på väggarna och delade ut vatten och blommor till regimens soldater för att få dem att lägga ner sina vapen och ansluta sig till upproret. Hon fängslades för detta och torterades av regimen men släpptes senare.

- Det har gått åt helvete. Vi lever i en bottenlös mardröm att regimen ska komma tillbaka men råare och brutalare än förr, säger Soad och får medhåll av sin mor som själv är en gammal aktivist.

 

Soad heter egentligen något annat. Hon och många andra aktivister som jag träffar i Syrien vågar knappt yttra sig öppet. De är rädda för att bli arresterade. De har så många fiender.

Både regimen och islamisterna vill bli av med dem, menar Soad. Hon räknar upp flera namn i sin vänskapskrets som blivit gripna av regimen eller kidnappats av islamistiska rebeller. Senast i raden är advokat Razan Zaitouneh som kidnappades tillsammans med flera andra medarbetare i stadsdelen Douma som kontrolleras av islamistiska grupper.

- Razan var i Tyskland strax innan hon kidnappades. Hon tog sig ut och in till Syrien via samhället Aarsal i Libanon. Vi har fått information om att hon är fånge hos al-Islams armé - det är samma grupp som kidnappar utländska journalister och hjälparbetare. De gör regimen en stor tjänst. Inga utlänningar vågar ta sig in till Syrien längre, säger Soad.

Soad har precis som många andra aktivister svårt att analysera det som sker i Syrien. De tror på konspirationer som aldrig tar slut. De tror att islamistiska rebellgrupper är en produkt av regimen för att kunna förstöra upproret. Hennes mor som är en gammal oppositionspolitiker har en klar analys om läget.

- Fria Syriska Armén är hjältar som vägrade lyda order av regimen. De hoppade av den reguljära armén och hoppades på internationell hjälp för att ta över makten.

- Nu är de nästan borta från den politiska kartan. Varken islamister eller regimen vill ha moderata krafter i landet. Jag skulle inte bli förvånad om islamister och regimen samarbetar för att bli av med dem som vill skapa ett demokratiskt samhälle, säger Soads mamma.

 

Telefonen går varm i den enkla bostaden hos Soad. Många vänner hör av sig, nu senast ringer en från Tyskland och är förvånad över att Soad är kvar i Syrien.

Soad och hennes döttrar har slutat att engagera sig i upproret. De, precis som många andra försöker utvandra. De står inte ut med kaoset i landet. De har gett upp hoppet om maktskifte.

- Jag ligger sömnlös om nätterna och tänker på var vi har hamnat. Vi hade stora förhoppningar om att störta regimen och få ett normalt fungerande och demokratiskt samhälle. Nu har vi hamnat i en ond cirkel. Valet står mellan två onda ting - regimen eller islamisterna, säger Soad.

Det inledande mötet i Montreux ägde rum i onsdags förra veckan och sedan i fredags sitter parterna i förhandlingar i Genève.

Det kommer att behövas ett mirakel om det ska gå vägen. Och sådana har inte Syrien sett på mycket länge.

FEM MÄN SOM SPELAR OM KRIGET

 Lakhdar Brahimi Foto: Foto:  AP Lakhdar Brahimi

Tog över som FN:s speciella sändebud i Syrien efter Kofi Annan. Algerier med lång erfarenhet av svårlösta konflikter, som exempelvis Irak och Afghanistan. Leder fredssamtalen i Schweiz.

 

Bashar al-Assad Foto: Foto: AP  Bashar al-Assad

Syriens president. Är inte på plats i Genève men är huvudpersonen ändå. Oppositionen och en stor del av omvärlden vill att han avgår. Det har han inga planer på att göra.

 

Ahmed Assi Jarba

Ordförande för Syriens nationella koalition. Före detta politisk fånge, anses stå Saudiarabien nära. Har dålig kontroll över den breda koalitionen. Flera grupper som bojkottar samtalen.

 

Foto: Foto: AP

Barack Obama

Har vacklat fram och tillbaka i sin Syrien-politik. Överväger att återuppta leveranser av militär materiel till den väpnade oppositionen. Leveranserna ställdes in eftersom vapnen befarades hamna i islamisternas händer.

 

Vladimir Putin

En av al-Assads få vänner. Ryssland har en viktig örlogsbas i Syrien och ser al-Assad som en garant mot att islamister tar makten i landet. Putin fruktar att islamisterna ska få ökat inflytande även i Ryssland om de skulle vinna i Syrien.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!