Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon dämpade sin ångest med sex

1959. Kerstin Thorvall började sin karriär som modetecknare. Foto: Lasse Olsson
1977. Kerstin Thorvall skrev både barn- och vuxenlitteratur. 1977 tilldelades hon Astrid Lindgren-priset. Foto: Bertil Ericson / Scanpix /
1965. Kerstin Thorvall skrev på 1960-talet att hon både ville arbeta och vara hemma med barnen, vilket inte uppskattades av dåtidens kvinnorörelse. Foto: Jan Delden
1987. Kerstin Thorvall i en av sina typiska huvudbonader. Foto: Cornelia Nordström

Kvinnoförebilden Kerstin Thorvall kallade sig aldrig feminist.

Klassikern "Det mest förbjudna" gick hem hos kvinnorna, men förlöjligades av recensenterna. Till slut fick författaren nog och flyttade till Frankrike.

Ångesten som skrivandet gav dövade hon med psykofarmaka och sex.

I den nya biografin "Uppror i skärt och svart" tecknar Beata Arnborg bilden av en besvärlig arbetsnarkoman med mycket humor.

Lyssna på Ikonen Kerstin Thorvall

Ladda ner avsnitt

Svelands Thorvallfavoriter

Den av kritikerna hyllade boken "När man skjuter arbetare..." (1993) blir första delen i en romantriologi och följs av flera titlar, som "Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" (2000).

"Jag har tänkt att jag någon gång ska skriva en bok som heter 'Jag minns alla mina älskare och hur jag brukade ta på dem'. Som en hommage till Kerstin Thorvall, men det får bli när jag är gammal och inte kan göra skandal på samma sätt", säger Maria Sveland.

"När man skjuter arbetare" (1993)

"En fantastisk och sorglig berättelse om sin mamma som offras och våldtas på bröllopsnatten och hur detta bland annat kommer att påverka deras trasiga relation resten av livet. Även de andra två delarna i denna memoarliknande trilogi 'I skuggan av oron' och 'Från Signe till Alberte' tycker jag väldigt, väldigt mycket om."

"Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig" (2000)

"För att det är en av de bästa titlarna jag vet och för att hon i de olika kapitlen till synes självklart utgår från att hon FÅR vara en kvinna som berättar om sin lust. Och som dessutom berättar detta på ett fruktansvärt roligt och berörande sätt, utan att någonstans be om ursäkt för sig. Hon gör helt enkelt det som väldigt många manliga författare gjort tidigare: skrivit böcker om deras erotiska eskapader. Fast då brukar det mest heta att det är 'stor litteratur' eller 'generationsroman'. När Kerstin gjorde detsamma kallades det lite föraktfullt för 'bekännelselitteratur'."

Orsakade moralpanik med "Det mest förbjudna"

Namn: Kerstin Thorvall.

Född: 12 augusti 1925.

Död: 9 april 2010.

Familj: Hans, född -49, Johan, född -53, Gunnar, född -56, Anders, född -61. Gift med Lars Erik Falk 1948-1960, gift med Per Engström 1961-1968, gift med James Walsh 1974-1978.

Utbildning: Modeteckning vid Anders Beckmans skola 1945-1947, Beckmans designhögskola.

Yrke: Författare, illustratör, journalist, konstnär.

Karriär: Beger sig efter utbildningen, i maj 1947, till Paris där hon försörjer sig som illustratör och får uppdrag av modemagasinet L'Art et la Mode. Sedan uppdrag för Bonniers månadstidning och modehuset Regent. Modetecknare på kappfabriken Widengrens. Skribent i Damernas Värld, Vecko-Revyn och Femina.

Debuterar som författare hos Bonnier med tonårsboken "Boken till dig" (1959), därefter framgångsrik barn- och ungdomsboksförfattare. Skriver tv-teaterpjäsen "Den nya kvinnan" som sänds i mars 1965 och får god kritik. Bekännelseromanen "Det mest förbjudna" (1976), där hon uppriktigt skildrar kvinnans sexualitet, leder till moralpanik och elaka recensioner.

Året efter släpps "Den lyckliga kärleken", starkt influerad av romansen med älskaren "måndagsmannen". Fortsätter skriva en rad romaner och dikter.

Vinner erkännande av etablissemanget med boken "När man skjuter arbetare..." (1993), första delen i Thorvalls hyllade romantrilogi som följs av "I skuggan av oron" (1995) och "Från Signe till Alberte" (1998). Krönikör i DN på 1990-talet och i Aftonbladet under 2000-talet.

Sent 80-tal, Kungsträdgården. Marcel Marongiu har nyss kommit hem från Paris. Nattklubben Daily News Café i Sverigehuset är "så mycket Paris det kan bli" när hans vårkollektion visas där. Fotografen Caroline Roosmark och läkarstudenten Nina Yderberg är på plats med sin nyfunne vän, den stora författaren Kerstin Thorvall.

- Hon älskade det. Hon kunde sitta hur deppig som helst i en taxi och sen, när hon klev ur taxin och alla fotoblixtar kom, lyste hon upp som en sol. Hon älskade att vi var så unga, vi var ju runt 20 och hon runt 60, säger Caroline Roosmark som gjort Thorvall till gudmor åt sin förstfödde.

Som barn är Kerstin Thorvall sin vuxna persons raka motsats: en timid liten flicka utan pojktycke, fången i ett puritanskt medelklasshem. Hon självmedicinerar sin dödsångest med bibelstudier i tonåren. Går med i scouterna. Men redan som sexåring när hon den lite lättfärdiga drömmen om att bli modetecknare.

Det blir hon. Hennes alster uppskattas i branschen och ger henne, senare under hennes tid i Paris, uppdrag för modetidningen L'Art et la Mode. Men den tidiga karriären som modetecknare och sedan även veckotidningskrönikör bidrar till hennes ansträngda förhållande med litteraturkritikerna.

- Ja, det tror jag att den gjorde. Då kunde man inte blanda högt och lågt som hon gjorde. Det fanns vattentäta skott mellan finkultur och populärkultur, säger Beata Arnborg som skrivit den första och nyss utkomna biografin om Kerstin Thorvall, "Uppror i skärt och svart".

Beata Arnborg tecknar bilden av en begåvad, krävande, humoristisk och självupptagen arbetsnarkoman. Redaktörerna fick smyga in kritik för att Kerstin Thorvall inte skulle explodera eller bli oregerlig, berättar Beata Arnborg.

- Hon var en väldigt besvärlig och egocentrisk person. Samtidigt som hon kunde se de mest hjärtskärande sanningar och skriva om dem. På det viset var hon dubbel.

Kerstin Thorvall synliggjorde kvinnans åldrar. Skrev om hur jobbigt det kunde vara att vara tonåring. Hur kluven syn hon hade på sin egen mamma. Hur yrket och männen ofta lockade mer än barnen. Hur jobbigt det var att som äldre kvinna tappa sin attraktionskraft men för den saken inte sin sexlust. Hennes böcker slukades av kvinnor, räddade till och med en del av dem från att gå under. Beundrarbreven är otaliga. Men de räckte inte för henne.

- Hon ville på något sätt ha allas lov, inte bara läsarnas, säger Beata Arnborg.

Medan hon gick hem hos den moderna kvinnan blev hon länge styvmoderligt behandlad av kvinnorörelsen. Bland annat blev hon påhoppad när hon skrev att hon gillar att stå vid strykbrädan.

- Redan på 60-talet skrev hon att visst vill jag arbeta men jag vill ju vara hemma hos barnen också. Den uppriktigheten passade inte in i kvinnorörelsens bild av den nya kvinnan, säger Beata Arnborg.

 

Inställningen förändrades i takt med feminismen. I dag är hon en stor förebild, även om hon aldrig kallade sig feminist. Kerstin Thorvall tog plats och bröt mot uppfattningen om hur en kvinna ska vara och skriva.

Bokåret 1976 ska två skönlitterära debutanter ge ut var sin sedermera omtalad bekännelseroman. 26-åriga Ulf Lundell sin "Jack" och 51-åriga Kerstin Thorvall sin "Det mest förbjudna". Ett skolboksexempel i hur kvinnliga och manliga författare behandlas olika.

"Den första boken är skriven av en ung man och handlar om när han är olycklig och kärlekssökande och strävsamt arbetande. Den andra boken är skriven av en medelålders kvinna och handlar om när hon är olycklig och kärlekssökande och strävsamt arbetande. Ulf Lundell blev geniförklarad som talesman för en hel generation medan Kerstin Thorvall avfärdades som en pladdertant som inte bort visa upp sitt äckliga privatliv", skrev Åsa Morberg i Aftonbladet.

Nya boken. I Expressen hade den inflytelserika recensenten Björn Nilsson dragit likhetstecken mellan författaren och bokens huvudperson. "Kjolen åker upp och ner, upp och ner. Säga vad man vill om Kerstin Thorvall, men på latsidan ligger hon icke", skrev han.

Författaren själv tog illa vid sig av skriverierna. Så illa att det påverkade hennes beslut att senare flytta till Frankrike. För övrigt var de självbiografiska eskapaderna i debutromanen överdrivna.

"I hennes första roman, Det mest förbjudna, överdrev hon - med romanförfattarens rätt - antalet förförda män på Kuba. Men visst njöt hon av heta nätter i Havanna, och hon blev djupt förälskad i den unge blåögde. Den passionen skulle kort efter hemkomsten slutgiltigt stjälpa det äktenskap som redan kantrat", skriver Beata Arnborg i "Uppror i skärt och svart".

Kerstin Thorvall lyfte takhöjden i debatten liksom för vad en kvinna fick skriva. Samtidigt verkar synen på kvinnliga provokatörer seglivad. Författaren, feministen och Thorvall-beundrarinnan Maria Sveland är bombsäker. Kerstin Thorvall hade inte undkommit näthatet om hon gjorde karriär i dag.

- Flashback hade kollapsat av alla trådar som skulle handla om "denna vidriga kvinna", säger hon.

Hon frågar sig också om "Det mest förbjudna" verkligen skulle uppfattas rumsren om den gavs ut i dag.

- Jag tycker att klimatet just nu är ganska reaktionärt. Jag är verkligen inte säker på att den skulle ha mötts med större respekt och förståelse i dag.

 

Kerstin Thorvalls yngsta son Anders Engström, från äktenskapet med Per Engström, hade just fyllt 15 år när "Det mest förbjudna" kom ut.

- När de hade skrivit riktigt taskiga grejer om henne i tidningarna var det klart att det var några som undrade om det där var min morsa. Då var det inte så kul att svara ja på den frågan, säger han i dag 37 år senare.

Anders Engström kände att hans uppväxt "inte var direkt normativ". Samtidigt håller han inte med om att den på något sätt var extrem. Han upplevde - trots att hon ibland plötsligt kunde resa i väg - att hans mor var delaktig. Kerstin Thorvall utgick ofta från sin sons verklighet i sina ungdomsböcker.

- Jag fick ofta läsa hennes texter. Men så småningom blev det besvärligt när man berättade saker och det hamnade i någon text någonstans. Det blev problematiskt med förtroendet, säger Anders Engström.

 

LÄS MER: "Kerstin är en symbol för en sorts befrielse"

 

Kerstins älskare fick uppleva samma sak. Året före "Det mest förbjudna" kommer ut träffar hon "måndagsmannen". De ses på måndagar och senare på fredagar. Inledningen av deras hemliga relation tillhör Kerstin Thorvalls lyckligaste perioder i livet.

- Det berodde nog ganska mycket på att vi inte sågs särskilt mycket. När vi sågs var det trevligt och däremellan sågs vi inte, säger "måndagsmannen" som fortfarande vill vara anonym av hänsyn till sin familj.

Kerstin Thorvall beskriver sin älskare i "Den lyckliga kärleken" (1977). Måndagsmannen slutade snart att läsa hennes böcker eftersom han stördes över att känna igen saker i dem. På 80-talet upphör relationen.

- Hon umgicks med andra på väldigt många olika vis. Det gav med sig av sig själv, säger "måndagsmannen" i dag.

För sina närstående var Kerstin Thorvall ofta svår att ha att göra med. Eva Bonnier, som alltid ställde upp för sin vän, ringde en gång till Caroline Roosmark och undrade hur hon skulle bete sig för att Thorvall skulle sluta ringa nonstop. I Arnborgs biografi beskrivs hur Kerstin Thorvall med mer eller mindre jämna mellanrum gästar psykakuten. Ångesten plågade henne och lindrades med psykofarmaka - när hon ville ta den. I Senegal blir Kerstin, som var spirituell, erbjuden att botas med hjälp av en voodoorit.

"Jag svarade att det var min ångest som drev mig att skriva och att det var det jag levde på. Så det var nog bäst att ha ångesten kvar", ska Thorvall senare återge saken. I stället använde hon ofta männen som medicin.

- Hon dövade ju sin ångest med sex. Men hade en man handlat på samma sätt hade det inte väckt samma reaktioner, säger Beata Arnborg.

Kerstin Thorvall reste mycket men arbetade ännu mer. Hon ville bli tagen på allvar för sitt skönlitterära språk men erkännandet lät dröja. Anders Engström jämför bilden av hans mor med den av dagens bloggare.

- Folk trodde att det var så lätt för henne att skriva att hon bara sprutade ur sig en massa självbiografiska texter, ungefär som en bloggare i dag. Så var det verkligen inte. Vi hittade fem-sex-sju olika genomskrivningar av vuxenböckerna när vi packade ihop hennes hem, säger han.

Med romanen "När man skjuter arbetare..."(1993) kommer så erkännandet, lagom till pensionsåldern.

Skriver krönikor

Någon pensionär blir hon dock inte. Sina sista år skriver Kerstin Thorvall klarsynt pessimistiska, och humoristiska, krönikor i Aftonbladet. I en av dem ondgör hon sig över att hennes stödpromenader dragits in, i en annan över hemtjänstpersonalen som bytts ut. Hon blir en ikon för den generation kvinnor som sällan hörts och nu plötsligt fått en röst. Privat umgås hon en hel del med sin vän Caroline Roosmark, som enligt utsago börjar tillhöra "de äldre" i Thorvalls entourage. För recensenterna var den det inte, men för Kerstin själv var åldern egentligen sekundär.

- Man tänkte inte på hennes ålder. Hon försökte heller aldrig spela yngre än hon var. Hon var som ett väsen på det viset, Kerstin. Och så hade vi otroligt kul ihop, säger Roosmark.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!