Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Herrklubbar och hemliga riter lockar mäktiga män

"Gubbdagis." Slutna herrsällskap som Frimurarorden är en tillflykt och nätverk för samhällets elit.
Foto: Jan Wiriden

Män med medaljer och frack. Totalt kvinnoförbud. Flera hundra år gamla ritualer som involverar likkistor och antika dryckesbägare. 

 De hemliga brödraskapen har länge betraktats som mystiska klubbar för makteliten. 

Men nyligen gläntade Timmermansorden på dörren för medierna - och visade upp ett "gubbdagis". 

 Vad försiggår egentligen i dessa slutna rum? Läs om herrklubbarna - ett Facebook för farbröder utan dator.

Ritualer och klädkoder. Herrklubbar har ofta inslag av hemliga ritualer, fester och uråldriga traditioner som i filmen

Varje torsdagskväll samlas en grupp män i en brunmurrig lokal på Smålandsgatan i Stockholm. De äter husmanskost, sjunger snapsvisor från 20-talet och ritar porträtt av varandra direkt på bordsduken.

 - Det motsvarar väl en tjejmiddag, säger Ingvar Jörpeland.

 Han är ordförande i Konstnärsklubben, ett sällskap för manliga konstnärer som funnits sedan 1856. Carl Larsson och Isaac Grünewald är några namn ur det dammiga medlemsregistret. I dag har man 430 ledamöter - konstfacksprofessorer, arkitekter och konstnärer som Peter Dahl och Dan Wolgers.

 Precis som många andra slutna brödraskap håller klubben stenhårt på traditionerna.

 På årsdagen i oktober samlas man på Norra begravningsplatsen för dricka whisky vid graven där 23 döda medlemmar vilar.

 Efteråt äter man alltid samma måltid: stekt strömming med potatismos.

 För att bli invald måste man rekommenderas av två andra medlemmar och genomgå en ritual - bland annat dricka en häxblandning av sprit ur en speciell träpokal från 1800-talet.

 - Sen får klubbmästaren själv dricka upp slatten. Det kanske är det roligaste med hela ceremonin, säger Ingvar Jörpeland.


För alla som är bekanta med sociala medier, twittrar och nätverkar via Facebook är frågan vad som låter mossigast - kvinnoförbudet eller den antika dryckespokalen.

 Men ålderdomliga sammanslutningar som Frimurarna eller Royal Bachelors Club har länge betraktats som mötes-platser för samhällets yttersta elit. Inte minst eftersom medlemmarna är tunga finansmän, riksdagspolitiker och medie-chefer.

 Enligt forskaren Niklas Stenlås på Institutet för Framtidsstudier bygger de informella nätverkens status på exklusivitet.

 Ju hårdare intagningskriterier, desto mäktigare nätverk.

 - Det handlar om ett bytessystem av tjänster och gentjänster, att man har något att erbjuda varandra. Om personer utan makt får vara med så försvinner den funktionen, säger han.

 För många börjar det redan med studentordnar på universitetet. Juvenalorden i Uppsala eller Cedant Curae i Lund är också till för utvalda, manliga medlemmar. Studenter har berättat om pennalistiska inträdesprov, stränga hierarkier och extrema supafester.

 En manlig student beskriver den grabbiga miljön som en befrielse från etikettsreglerna - man behöver inte dra ut stolen för bordsdamen:

 - Man slipper spelet mellan könen och man behöver inte göra sig till, säger han till studenttidningen Lundagård.

 De flesta lämnar denna studentikosa värld bakom sig.

 Men för vissa blir herrklubben en tillflykt livet ut.

 I de tjusiga lokalerna på Arsenalsgatan på Östermalm i Stockholm huserar en av Sveriges mest prestigefyllda mansföreningar - Sällskapet.


Här kryper idel mäktiga män upp i bruna chesterfieldfåtöljer under de tunga kristallkronorna.

 Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin, H&M-chefen Stefan Persson, expolitikern Björn Rosengren och kungavännen Noppe Lewenhaupt är några av de drygt 3000 medlemmarna.

 Hans Christner, 68, före detta KD-politiker från Lidingö, är här par gånger i månaden för att äta lunch eller läsa tidningar i biblioteket.

 - Speciellt efter att jag blev pensionerad var det värdefullt att ha ett hem "away from home", säger han.

 - Det är alltid någon man känner här, det är en fin sak att man inte behöver bestämma träff.

 Han berättar att det finns en oskriven klädkod: man måste ha en viss stil.

 - Det är slips som gäller. Annars vet man inte var det hamnar, plötsligt kommer någon i bermudashorts, säger han.

 En av grundreglerna på Sällskapet är det är förbjudet att prata politik eller göra affärer när man besöker klubben.

 - Det finns ju ingen polis som springer runt och kontrollerar. Men om man tar fram en kalender på borden eller pratar i mobil så blir man tillsagd, säger Hans Christner.


Tjusiga middagar och hundraåriga ritualer i all ära.

 Men hur länge kan medaljprydda farbröder i frack betraktas som en maktfaktor?

 Ordförande Ingvar Jörpeland tror inte att Konstnärsklubben har särskilt stort inflytande längre.

 - Så var det ju på 1800-talet. Fast i dag finns andra, mycket snabbare nätverk i konstlivet, säger han.

 Enligt forskaren Niklas Stenlås har de traditionella manssällskapen knappast någon verklig betydelse:

 - Visst kan det underlätta att känna rätt personer ibland, säger han.

 - Men jag tror att de här gamla sammanslutningarna är för knepiga. Stora företagsledare har inte tid med utdragna ceremonier. De fixar kontakterna de behöver och bygger upp flexibla nätverk på egen hand, säger han.


Fascinationen inför de slutna herrklubbarna handlar med andra ord kanske främst om att de är just - hemliga.

 När Timmermansorden nyligen släppte in Dagens Industris helgbilaga Weekend bakom kulisserna, hoppades förmodligen många på kittlande inblickar i en förbjuden värld.

 Blodsriter, orgier, medeltidskult.

 Lite som i "da Vinci-Koden" och "Eyes Wide Shut".

 I stället möttes vi av en frackklädd bankprofil som beskrev klubben som "ett gubbdagis i fantastisk miljö".

 Enligt medeltidsprofessor Göran Dahlbäck, en av Timmermansordens sju högsta ämbetsmän, ska hemlighetsmakeriet mest göra det lite skojigare för medlemmarna:

 - Det blir ju ingen överraskning annars. Man ska uppleva något nytt varje gång man får en ny grad, säger han.


Fracken är ett "demokratiskt plagg", enligt professorn, eftersom man till skillnad mot kostymen inte ser om den är billig eller dyr. Att vara medlem i Timmermansorden handlar i grund och botten om att få inre ro, bedyrar han.

 - Det är en plats i tillvaron som visar att allt i samhället inte är modernt.

 Faktum är att hålla på traditionerna verkar vara det främsta - och ofta det enda - syftet med herrklubbarna.

 Att kvinnorna fortfarande är portade från Timmermansorden ser professor Göran Dahlbäck inte som något problem:

 - Så har det alltid varit. Det finns ingen anledning att ändra på det.