Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hela Sverige följde kampen för kungens liv

TILL SJUKHUS. Kungen hade drabbats av svåra magplågor och var på väg till sjukhuset. Först ville han gå själv, men där blev det stopp. Sedan lovade kungen att han snart skulle vara tillbaka på sitt älskade Sofiero.

– Det är alldeles för mycket ståhej. Jag är snart tillbaka, sa kung Gustaf Adolf och vinkade till sina vänner när han bars ut på bår nedför trappan till Sofiero slott.

Den 90-årige monarken skjutsades i ambulans till Helsingborgs lasarett sedan han drabbats av svåra magplågor.

Ståhejet, som kungen kallade det, hade inte ens börjat och han skulle aldrig mer få se sitt älskade Sofiero. 

Det var den 18 augusti 1973 och de närmaste fyra veckorna skulle svenskarna oroas över hälsan hos den mest älskade kungen någonsin.

Sensommaren 1973 var utan tvivel den mest febrila och spännande någonsin vad gäller nyhetsrapportering sedan andra världskrigets dagar.

I slutet av augusti hade den kpistbeväpnade rånaren Jan-Erik Olsson tagit fyra personer som gisslan på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. En intensiv valrörelse pågick i landet. I USA fortsatte avslöjandena kring Watergate-skandalen. Och den folkvalde presidenten i Chile, Salvador Allende, störtades i september av den blivande diktatorn general Augusto Pinochet.

Partiledarna fick finna sig i att agitera i bakgrunden. 

Tidningarna var fyllda av nyheter, kommentarer och analyser. Tv sände direkt från både Norrmalmstorg och lasarettet i Helsingborg där kungen vårdades. Efter fem dagar var Norrmalmstorgsdramat över och allt fokus riktades i stället mot den sjuke kungen. 

Sten Hedman, legendarisk hovreporter, minns händelserna mycket väl.

– Jag tyckte nästan synd om redaktörerna där hemma. Det var som alla nyheter kom på en gång. Hade man fått välja skulle de ha portionerats ut lite i taget. Det var väldigt hetsigt, säger han. 

När kungen låg sjuk på Helsingborgs lasarett var Sten Hedman utsänd som reporter för bildtidningen SE.

– Vi satt där i två veckor. Hela parkeringsplatsen var fylld av bilar från pressen, vilket inte uppskattades av läkarna som fick se sina platser upptagna, säger han.

Gustaf VI Adolf. Foto: OKÄND

"Han var en fin man" 

Det är igen överdrift att säga att kungen var älskad av sitt folk. 

– Han var en fin man och blev mer folkkär med åren. Det brukar ju vara så. Ju äldre man blir desto mer populär blir man. De får något slags landsfaderlig prägel som gör att folk tycker att de är roligare att ha att göra med.

Stödet var mycket starkt för monarkin och det berodde till största delen på kungens personlighet. Socialdemokraterna visste att det inte fanns en chans att få igenom sin programpunkt om republik. Både den förre statsministern Tage Erlander och den dåvarande Olof Palme hade mycket stor respekt för statschefen.

– Palme var ju inte dum. Han visste att det här var känsliga saker. Det är ett minfält för en politiker att försöka gå in och avskaffa monarkin, säger Sten Hedman.

Kungen uppfattades också som en frisk fläkt jämfört med sin far Gustaf V som varit alldeles för tyskvänlig under kriget. Gustaf VI Adolf var däremot mer orienterad mot det brittiska. Hans första hustru Margareta, med vilken han fick fem barn, var engelska. Hon dog dock bara 38 år gammal. Hans andra hustru Louise var visserligen född i Tyskland men växte upp i Storbritannien. Bröllopet mellan dem båda stod i London 1923.

Kungen var dessutom en sann humanist. Han behärskade flera språk och var intresserad av historia och arkeologi. Kungen deltog vid flera utgrävningar och han samlade kinesisk konst. 

Enligt den första kommunikén från lasarettet var tillståndet hos kungen inte så allvarligt. Det lät lovande och personalen på Sofiero såg fram att få tillbaka sin slottsherre. Men under dagen flyttades kungen över från infektionskliniken till kirurgen. 

Kungen hade tidigare under året drabbats av en förkylning och fått ställa in sina inbokade uppdrag. Men han repade sig och kunde återgå till sina plikter. 

Det ingen kunde komma runt var att monarken trots allt fyllt 90 år. Den ansenliga åldern gjorde inte en återhämtning lättare. 

En som förstod stundens allvar var förste livmedikus Gunnar Biörck. Han satte sig på kvällsplanet från Stockholm med destination Skåne. Även Biörck tonade ner allvaret, åtminstone inför den församlade pressen. Kungens tillstånd var att betrakta som en bagatell. 

SAMMANBITNA. Barnbarnen Carl Gustaf, Christina och Désirée kom ofta på besök hos den sjuke kungen.

"Natten har inte varit helt lugn" 

Både Biörck och hans läkarkollega Torsten Göransson framhöll att det var fråga om ”lindriga tarmbesvär” och att det bara handlade om ”en observation” och att förflyttningen från en klinik till en annan var en ”försiktighetsåtgärd”.

Samtidigt hade Gunnar Biörck dragit i gång en debatt som handlade om hur mycket en läkare borde lämna ut om en sjuk patient. Har allmänheten rätt att få veta sanningen? frågade han i en artikel som publicerades i Svenska Dagbladet. 

Patientsekretessen var då som nu mycket stark i Sverige. Biörck ställde frågan på sin spets. I sin artikel nämnde han inte kungen vid namn men eftersom artikeln kom i samband med dennes insjuknande kunde ingen ta miste på vem det gällde.

På söndagsförmiddagen lät livläkaren Göransson meddela:

– Inget oroande har inträffat under natten. Men natten har inte varit helt lugn.

Det lät betryggande men ändå inte. 

Många undrade hur det egentligen stod till med vår kung.

 

"Inget oroande har inträffat under natten."

 

Man kunde tolka tillståndet som en kris i medicinsk mening. Där man stod inför en avgörande vändning i ett sjukdomsförlopp. Antingen kunde det gå bra eller så kunde det bara bli värre.

Svaret fick man natten till tisdagen den 21 augusti. Då hade nio läkare, förutom sjuksköterskor och assistenter, deltagit i operationen av kungen under tre timmar. Kungens hälsotillstånd hade drastiskt försämrats. Professor Gunnar Biörck beslutade om en omedelbar operation.

Biörck blixtinkallades till sjukhuset. De reportrar och fotografer som var satta att bevaka lasarettet märkte helt plötsligt den febrila aktiviteten.

Rummen i sjukhuset tändes ett efter ett.

Efter operationen vårdades kungen i respirator. 

Kronprins Carl Gustaf fick beskedet om operationen i gryningen. Han gjorde sig i ordning för att åka ner till sin farfar. Som sällskap fick han sin syster Christina.

Båda stod sin farfar mycket nära. De hade blivit av med sin far när de var mycket små. Kronprinsen var bara nio månader när hans far Gustaf Adolf omkom i en flygolycka 1947.

Gustaf VI Adolf blev en den pappa som kronprinsen aldrig fick uppleva.

Samtidigt underrättades kungens barn om sin fars hälsotillstånd. Alla bokade omgående resan till Helsingborg.

Det visade sig nu att kungen drabbats av ett magsår i tolvfingertarmen strax nedanför magsäcken. Delar av dessa hade nu opererats bort. Men man upptäckte en ny blödning. De blodtransfusioner som kungen fått hade inte gett avsedd effekt och blodcirkulationen försämrades.

Kung Carl XVI Gustaf utanför Helsingborgs lasarett där hans farfar kung Gustaf VI Adolf avlidit. Foto: FREDDY LINDSTRÖM / SCANPIX SWEDEN

Sönerna kom på besök 

Återigen fick svenska folket ta emot en bulletin från sjukhuset som var svår att tolka. Dels hade kungen var uppe på fötterna efter operationen. Dels var det i genomsnitt bara två procent i kungens ålder som överlevde en liknande operation.

Vid det här laget var oron hos svenskarna mycket stark. Under tisdagen den 21 augusti ringdes 28 632 samtal till nyhetsbyrån TT:s telefon­nyheter.

Det var en telefonsvarare som uppdaterades regelbundet med de senaste nyheterna. 

Kungens söner Sigvard, Carl Johan och prins Bertil besökte pappan på sjukbädden.

– Pappa är mycket trött, jag vet inte ens om han kunde uppfatta att vi var hos honom, sa greve Sigvard Bernadotte när han var på väg ut från lasarettet.

Det krävdes ingen större insikt eller begåvning för att kunna läsa mellan raderna. Kungen svävade mellan liv och död. 

Förste livmedikus Gunnar Biörcks förhållande till pressen var minst sagt ansträngt. Och vice versa, kunde man tillägga.

Han beskylldes för att mästra journalister. Man menade också att han tillhörde den ”gamla högern” vilket inte var att räkna som en merit i slutet av 1960-talet och i början av 1970-talet.

 

"Pappa är mycket trött."

 

Hans konservativa livssyn kunde uppfattas som lite förvånande eftersom hans far var ledande socialdemokrat och statssekreterare under den legendariske socialministern Gustav Möller. Möller var också gäst hos familjen Biörck i deras villa i Djursholm.

Gunnar Biörck höll också hårt på titlarna. I en essä hade han skrivit: ”Det är således den äldre som lägger bort titlarna inom samma kön, och det är kvinnan som lägger bort titlarna med en man. Motsatsen uppfattas som okunnighet och framfusighet”.

En sen kväll kom han ut från lasarettet och skojade med den församlade pressen på ett sätt som han aldrig tidigare gjort. Men några nyheter om kungen blev det inte. 

Det stod nu ganska klart att kungen aldrig mer skulle få återse sitt Sofiero.

Sommaren var på väg att övergå i höst. Från och till överraskades de tappra helsingborgarna som stod utanför lasarettet med några varma sensommardagar. Kyrkorna i Sverige samlades till förbön för kungen.

Kanske gav förbönen resultat. I slutet av månaden hade tillståndet förbättrats. Vi fick bland annat veta att han ätit glass och syrliga karameller, dock i respiratorn.

Regeringen blixtinkallades

Men tillståndet blev sämre. Kungen fick hög feber, drabbades av infektioner och nya blödningar.

Statsminister Olof Palme besökte sjukbädden utan att kungen märkte det.

Riksdagen slog fast att valet på söndagen inte kunde skjutas upp. 

Nu stod det klart att hoppet var ute. De närmast anhöriga reste ner till Helsingborg. Regeringen blixtinkallades till konselj på Bromma flygplats.

Den 15 september 1973 steg professor Gunnar Biörck ut på sjukhusgården och läste upp läkarteamets 49:e bulletin.

Den annars så samlade livmedikusen var märkbart rörd. 

Nu sa han:

”Under dagen försämrades konung Gustaf VI Adolfs tillstånd ytterligare. Utan att ha vaknat ur sin djupa sömn avled konungen stilla den 15 september 1973 klockan 20.35 i en ålder av 90 år, 10 månader och 4 dagar.”

Expressen den 16 september 1973, dagen efter kung Gustaf VI Adolfs död. Foto: SUVAD MRKONJIC

Nytt kapitel i svensk historia

Kort efter tillkännagivandet steg kronprins Carl Gustaf ut från lasarettet. 

– Jag tyckte nästan synd om honom. Helt plötsligt vilade ett mycket tung ansvar på hans axlar, säger Sten Hedman. 

Fotblixtarna brändes av mot den nye konungen.

”Leve konungen” ropade någon varpå ett fyrfaldigt leve hurra utropades. 

Ett nytt kapitel började i svensk historia. 

Ärkebiskopen Olof Sundby anbefallde allmän klockringning i sorg över Gustaf VI Adolfs död.

Dagen därpå ringde samtliga Sveriges kyrkor mellan 13.00 och 13.30. 

Riksmarskalksämbetet beslutade om sex veckors hovsorg. Det innebar bland annat att hovets manliga anställda fick bära svart kostym och vit slips fram till begravningen och därefter byta ut den vita slipsen mot en svart som kulle bäras fram till hovsorgens slut.

Den svenska flaggan skulle sitta på halv stång fram till begravningsdagen. 

Gustav VI Adolf efterträder sin far Gustaf V, som avled den 20 oktober, på tronen. Här ses den nye kungen med kronprins Carl Gustaf på armen. Foto: PRESSENS BILD / SCANPIX SWEDEN

I kortege genom landet 

Tisdagen den 18 september fördes Kung Gustaf Adolfs kista i kortege genom Sverige. Kortegen, bestående av begravningsbilen, en poliseskort och tre personbilar, startade klockan 07.30 från Helsingborg. I den skånska staden hade 20 000 helsingborgare samtals för att ta adjö.

Runt halv åtta på kvällen var man framme vid Stockholms slott. Där väntade ytterligare 25 000 människor och landets nye konung.

Processionen höll en hastighet kring 70 kilometer i timmen så att svenska folket fick tillfälle att framföra ett sista farväl. Det blev en lång dag men jämförd med Karl X Gustavs likfärd 1660 från Göteborg till Stockholm som tog 41 dagar var denna rekordsnabb. Ekipagets första anhalt var Sofiero där personalen fick ta adjö av sin kung och arbetsgivare. Därefter fortsatte färden längs E4:an genom Sverige. 

Längs vägen stod mängder av människor för en sista hyllning. Strax före slutmålet i höjd med Gyllene Ratten, med tio kilometer kvar till målet, stod ett femtiotal förväntansfulla på en bro över motorvägen. De flesta hade stått där länge innan kortegen till slut susade förbi. Det handlade om några sekunder från att följet först uppmärksammades till dess allt var över. 

Omgiven av hedersvakt i kyrkan

Under tre dagar fick det svenska folket ta farväl av kungen vars kista låg i Slottskyrkan och omgavs av en hedersvakt. De sörjande räknades i tiotusentals bara under första dagen. Kondoleanslistor hade lagts ut i Slottet.

 

"Folk sörjde honom på riktigt."

 

– Folk sörjde honom på riktigt. Han blev en landsfader genom sin enkelhet och värdighet. Jag tror att folk hade en väldig respekt för honom, säger Sten Hedman.

Tidigt på morgonen den 25 september började stockholmarna ta plats längs kortegevägen. Runt 250 000 människor trotsade det kalla och gråkalla vädret. Skolbarnen hade fått en ledig dag. Arbetare och tjänstemän i centrala Stockholm lade ner arbetet under någon timme. 

Butikerna stängdes inför kortegen.

Det var ett historiskt ögonblick. Många ville ta ett sista farväl av en kung som de bara sett på tv eller läst om i tidningarna. Den gamle regentens lågmälda och enkla stil hade gjort honom till den mest älskade kungen någonsin. I processionen ingick även den nye monarken, Carl XVI Gustaf. 

Men intresset för begravningen var inte bara en nationell angelägenhet. 

Det tre timmar långa sorgespelet visades även i internationella tv-kanaler.

Bröderna prins Bertil, Sigvard och Carl-Johan Bernadotte lämnar lasarettetet i Helsingborg är Kung Gustav XI Adolfs ligger på sin dödsbädd. Foto: STEFAN LINDBLOM / STELLA PICTURES STEFAN LINDBLOM

En mäktig upplevelse 

Här hemma i Sverige visade landets båda kanaler, på den tiden fanns det bara två, begravningen. Sveriges mest kända tv-personligheter fick ansvaret att leda tittarna genom hela arrangemangets olika delar. 

Huvudansvaret att kommentera den första delen låg på Lennart Hyland. Passet mellan Storkyrkan och Haga blev Sven ”Plex” Pettersons. Den sista delen, gravsättningen ute på Haga, hade vikts åt Bengt Feldreich.

Det var en mäktig upplevelse för många stockholmare. På slaget klockan 10 på morgonen började Storkyrkans klockor ringa. Snart föll stadens andra kyrkor in. Ingen stockholmare kunde ta miste på stundens ödesmättade allvar alltmedan kyrkklockorna fyllde luften med sina dova klanger.

Storkyrkans klockor var signalen för dem som fått hedersuppdraget att bära ut Gustaf Adolfs kista ut från Slottskyrkan och Slottets borggårdar. Efter följde den 400 meter långa sorgeprocessionen. 

I täten gick trumslagare. Därefter följde till fots över 30 statsöverhuvuden och hela det officiella Sverige.

Det var början på en kortege som skulle vandra 2,5 kilometer genom staden fram till Storkyrkan som låg nästgårds till Slottskapellet.

Fyrtio minuter beräknades processionen genom staden ta innan man var tillbaka igen där begravningsakten skulle ta vid.

Katafalkvagnen med Gustaf Adolfs kista drogs av sex hästar. Själva kistan var svept i kungsblå sammet med broderade silverkronor. Uppe på kistan låg drottning Lovisa Ulrikas begravningskrona.

Militären stod på många ställen i dubbla led med sörjande och nyfikna medborgare bakom sig.  

Expressens reportrar var på plats och dokumenterade ögonblicket. I ett minnes-extra dagen där på kunde man läsa:

”På byggnadsställningarna vid Arvfurstens palats trängdes UD-tjänstemän med byggnadsarbetare. På Operans balkong och tak stod Operans personal. Skolbarn hade klättrat upp på Gustav II Adolfs staty för att få bättre utsikt.”

Vinkade med svarta näsdukar 

Det var på många sätt en annan tid. Äldre män längs vägen hade för tillfället satt på sig höga hattar. Damer var klädda i svart. Andra bar sorgbindel runt armen. När katafalkvagnen närmade sig tog många fram sina svarat näsdukar och vinkade mot ekipaget.

En av tidningens reportrar lade märke till en gammal kvinna, ”liten och böjd i ryggen”, som kastade en bukett margueriter mot den förbipasserande vagnen.

På ett annat ställe föll en liten svartklädd gumma i gråt där hon stod bakom långa och breda soldater utan att kunna se den förbipasserande processionen.

Väl inne i Storkyrkan ledde ärkebiskopen Olof Sundby sorgegudstjänsten. Han hade valt två bibelställen: Matteus 5:8 (Saliga äro de renhjärtade ty de skola se Gud) och Matteus 7:12 (Allt vad I viljen att människorna skola göra Eder skolen I ock göra dem). 

Kungen hade själv valt att inga omdömen om honom skulle fällas under jordfästningen. Enligt hans instruktioner skulle det inte vara ett traditionellt griftetal som kretsade kring hans egen person.

Sveriges nye kung Carl XVI Gustaf har anlänt till Stockholms slott från Helsingborg där den tidigare kungen Gustaf VI Adolf avled dagen innan. Foto: BERTIL ERICSON / TT / TT NYHETSBYRÅN

Världens yngsta monark 

Storkyrkan var fylld med sörjande. Den kungliga familjen var givetvis samlad närmast kistan. Därefter fanns de kungliga utländska statsöverhuvudena, regeringen, den diplomatiska kåren och sedan alla andra höga gäster.

Många blickar riktades mot den nye kungen som var blott 27 år, och vars arv från Gustaf VI Adolf han nu skulle förvalta. Som världens yngste monark skulle Carl XVI Gustaf leda begravningen efter den äldste som just gått bort. Vid sin sida hade han Prins Bertil, son till den avlidne kungen och den nye kungens farbror. Prins Bertil var ett stort stöd för den nye kungen. Han var dessutom arvfurste tills tronföljden var säkrad.

Det var en samlad skara som tagit plats i kyrkan. Hagaprinsessorna var där med sina familjer. De bar svarta sorgflor över sina ansikten och kunde följa sin lillebror som nu var landets statsöverhuvud.

Där fanns statsminister Olof Palme samt oppositionen med Thorbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Gunnar Helén.

Kungligheter och presidenter från när och fjärran.

500 poliser var utkommenderade. Men där fanns givetvis livvakter från alla de utländska säkerhetstjänsterna. 

Planerade begravningen redan 1956

Efter jordfästningen följde nästa procession från Storkyrkan ut till den kungliga begravningsplatsen vid Haga.

Kungen hade själv valt begravningsplatsen. Därmed avvek han från traditionen att kungarna skulle begravas i Riddarholmskyrkan. 

Kungen hade planerat sin begravning redan 1956. När han valde Haga i stället för Riddarholmskyrkan eller någon domkyrka bröt han en tradition som gick tillbaka till 1290 då Magnus Ladulås begravdes där.

Han hade även bestämt att koret, katafalken och kistan skulle gå i blått i stället för svart. Han ville att begravningen skulle vara ljus och hoppfull. 

I det brev han lämnat i sin våning förklarade han också att psalmsången skulle gå i ”hoppfullhetens tecken”. De psalmer han valde var 4 och 572.

Miljoner människor hade kunnat följa processionen på plats och i tv. 

Men det sista avskedet ute vid Haga ville den kungliga familjen och de närmast anhöriga skulle ske i avskildhet.

När kistan sänktes ner i jorden gjorde den nye konungen Carl XVI Gustaf honnör. Sedan gick han fram och sa några ord. Kanske tackade han sin farfar för att han fanns där som stöd och extra pappa när hans egen far dött då kronprinsen bara var nio månader gammal.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!