Catharina Strandqvist, ett av Sverigedemokraternas toppnamn i Halland, fångas på bild när hon bär hakkorsbindel. Expressen och Expo publicerar bilden i fredags.
Det väcker stort uppseende att SD-politikern - som toppade partiets röstsedel i kommunalvalet i Halmstad och var dess tredje namn i landstingsvalet i Halland - poserar med den förhatliga nazistsymbolen. Hon avsäger sig snabbt sina kandidaturer.
- Det är extremt olämpligt, naturligtvis, säger SD-ledaren Jimmie Åkesson om sin partikamrats agerande.
Men skandalen blir en för SD ovälkommen påminnelse om partiets första år. Då förekom retorik och symboler hämtade från nazism och fascism ofta på SD:s möten och demonstrationer. Bilden av den unga politikern iförd en symbol som förknippas med historiens största brott för tankarna till SD:s "arvsynd" från grundaråren på 1980- och 1990-talen. Det är ett tankegods och en tid som partiet säger sig ha brutit med.
Partiet föds i februari 1988 i slutet av det glada 80-talet som länge präglats av högkonjunktur och börsyra. En tid då rasistiska skinnskallar blir ett allt vanligare inslag på gator och torg.
Den ofta våldsamma organisationen Bevara Sverige svenskt (BSS) - med rötter i nazistiska och fascistiska rörelser - spelar en central roll i den högerextrema politiska undervegetationen som är främlings- och invandrarfientlig.
Den 6 februari detta år bildas Sverigedemokraterna i en lägenhet i Stockholm. Bland grundarna finns personer från BSS som söker en politisk fasad för gatuvåldet.
I styrelsen sitter tidigare skinnskallar och veteraner från grupper som nazistiska Nordiska rikspartiet och fascistiska Nysvenska rörelsen, organisationer som fört en undanskymd tillvaro så länge Hitlers och Mussolinis illdåd var i färskt minne. Men nu, mer än 40 år efter Förintelsen, hoppas de bruna övervintrarna på en ny skördetid med hjälp av en yngre generation rasister.
Det nya partiet försöker genast etablera sig också på andra håll i landet. Skåne är första anhalten. Där finns redan en rad populistiska missnöjespartier som haft lokala framgångar, så den skånska myllan ses som en god grogrund för det nybildade nationalistiska partiet.
Den 21 februari 1988 samlas 23 personer på konferensanläggningen Sankt Gertrud i Malmö. Det är en blandad skara som bildar den första lokalavdelningen av SD. Där sitter äldre nazister från partier som Svensk socialistisk samling (SSS), kallat Lindholmarna efter sin ledare, och från Nordiska rikspartiet (NRP). Där finns folk från nyare främlingsfientliga grupper som Vitt ariskt motstånd (VAM) och BSS.
- Där deltar gamle SS-frivillige nazisten Gustav Ekström som valdes till revisor. Där är Gösta Bergquist, en av de sista i Sverige som vågade gå i nazistuniform. Han väljs till mötessekreterare, säger Bosse Schön, som i veckan gav ut boken "Hitlers svenska SS-soldater", den senaste i en rad böcker om svenska frivilliga i tyska Waffen-SS under andra världskriget.
- Nazismen är borta i Sverige fram till 1985. Vid det här mötet kommer den tillbaka.
- Hela SD:s retorik de första åren kommer från nazismen. De talar samma språk. De lyssnar på de gamla kämparna.
Bosse Schön berättar att Säpo bevakar mötet i Malmö. Och att den äldste mötesdeltagaren, 81-årige Gustav Ekström, hade övervakats av Säpo redan 1940 då han klassades som en av Sveriges farligaste nazister och potentiell landsförrädare vid en tysk ockupation.
Gustav Ekström tjänstgjorde 1942-1945 som SS-Rottenführer och var den av de upp till 270 frivilliga SS-svenskarna med högst befattning i SS-administrationen. Mannen som 1988 står fadder åt SD arbetade i högkvarteret i Berlin under SS-chefen Heinrich Himmler.
Ekström förklarade i en intervju att många av svenskarna gått ut som Hitlers frivilliga för att "bekämpa världsjudendomen". Han fortsatte att hålla kontakt med nazister i Tyskland i många decennier.
En annan osannolik figur som spelar en central roll i SD de första åren är Gösta Bergquist. Han väljs till sekreterare på mötet i Malmö och blir senare partiets föreningskonsult som söker bidrag till lokaler hos stat och landsting. Bergqvist tillhörde under 1940-talet nazistpartiet Lindholmarna och fortsatte sedan i andra nazistiska grupperingar.
- Ett år efter mötet i Malmö träffar jag Gösta Bergquist på en hemlig SS-träff i Tyskland. Han berättar stolt att han var en av de sista i Sverige som bar nazistuniform offentligt. Det skedde i maj 1945 när han stod på Stureplan och sålde en nazisttidning, säger Bosse Schön.
Bland övriga deltagare i SD-mötet i Malmö märks Fritz Håkansson, tidigare medlem av Nordiska rikspartiet, samt mötets ordförande Ulf Ranshede, en skinnskalle som senare döms till fängelse för att ha misshandlat en 14-årig invandrarpojke.
Författaren och journalisten Per Svensson drar i sin nyutkomna bok "Vasakärven och järnröret" en rak linje från de nazistiska strömningarna i 1930- talets akademiska Lund till dagens SD-ledning som studerat i Lund. Så här beskriver han partiets rötter:
"Partiet har vuxit fram ur den rasistiska 80-talsorganisationen BSS, Bevara Sverige svenskt, och lockade när det bildades 1988 till sig både gamla och unga nazister. SD:s förste ledare, Anders Klarström hade en bakgrund i det öppet Hitlernostalgiska Nordiska rikspartiet."
Per Svensson fortsätter:
"De bruna fläckarna på Sverigedemokraternas rotsystem är många. Rottrådarna löper både in i 1970- och 1980-talens rasistiska skinheadsmiljöer och ner i den djupa förkrigsmyllan. När SD några år in på 1990-talet startade ett ungdomsförbund blev Robert Vesterlund ordförande. Efter några år lämnade han partiet och blev en centralgestalt i den nynazistiska subkulturen."
Enligt tidskriften Expos "vitbok" om Sverigedemokraterna var mer än 60 procent av ledamöterna i partistyrelsen mellan 1989 och 1995 kopplade till nazistiska grupper - före, under eller efter sin tid i SD.
Bland dem märks Anders Klarström, partiledare 1989-1995 och tidigare aktiv i Nordiska rikspartiet. Klarström, som senare lämnar SD, ringer 1984 ett anonymt, hotfullt samtal till underhållaren Hagge Geigert: "Vi ska bränna dig ditt jävla judesvin. Fy fan ditt äckliga lilla judesvin. Passa dig! Vi ska komma och döda dig!". För detta hotsamtal, som citeras i Per Svenssons bok, döms Klarström senare till dagsböter.
Andra med komprometterande bakgrund i SD-ledningen under de första åren är, enligt Expo, Sven Davidsson, partistyrelseledamot fram till 1993, tidigare aktiv i fascistiska Nysvenska rörelsen och ordförande i Bevara Sverige svenskt (BSS); Reine Wikström, partistyrelseledamot 1989 och tidigare aktiv i Nordiska rikspartiet; Leif Zeilon Ericsson, kassör och fram till 1993 en av partiets inofficiella ledargestalter och tidigare grundare av BSS.
Samtidigt är nästan hela ledningen för ungdomsförbundet också medlemmar i den nazistiska organisationen Stockholms unga nationalsocialister (SUNS), skriver Expo.
Robert Vesterlund, ungdomsförbundet SDU:s förste ordförande, blir senare drivande kraft i nätverket bakom en nazistisk sajt. SDU fungerar som plantskola för unga nazister. Många av dem går vidare och får ledarebefattningar i nazistiska grupper.
Tre skinnskallar i militärbyxor, bland dem Robert Vesterlund, dyker upp när Vänsterpartiets Gudrun Schyman ska tala den 1 maj i Kungsträdgården. Polisen blir misstänksam - och vid kroppsvisitering visar det sig att en av dem har en skarp handgranat. En av de tre döms till ett års fängelse för bland annat förberedelse till allmänfarlig ödeläggelse och olaga vapeninnehav.
SD:s demonstrationer och offentliga möten i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet är ofta stökiga tillställningar med stort deltagande av skinnskallar. Politiskt är programmet baserat på BSS idéer: Begränsa invandringen, i början till och med kasta ut invandrare. Man är mot abort, för starkt försvar, för hårda tag mot kriminalitet.
SD blir en del av den framväxande Vit makt-rörelsen, ett parlamentariskt alternativ för skinnskallar.
Till partiets gatumöten under den här tiden kommer många unga skinnskallar i marschkängor. De gör Heil Hitler-hälsningar och börjar bli ett problem för Sverigedemokraterna, de ger nationalismen dåligt rykte. Demonstrationer slutar ofta våldsamt i sammanstötningar med motdemonstranter.
Ett typiskt exempel är Karl XII-dagen den 30 november 1991. Då samlas 500 personer på Riddarholmen i Stockholm för att delta i SD:s marsch till Kungsträdgården. Där väntar närmare 5 000 motdemonstranter. Polisen dirigerar då SD:arna till Riddarholmen, vilket utlöser kravaller. Skinnskallar attackerar polisen med en skur av flaskor och brinnande facklor.Det tar flera timmar innan polisen kan lugna ned situationen.
"Den vanlige svensken vill inte bli förknippad med ölberusade ynglingar försedda med rakade huvuden och stålhätteförsedda kängor skrålande 'Sieg Heil' och 'Ut med packet', vilket är massmedias bild av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraternas chanser ökas inte av att partiets ledning har svårt att frigöra sig från en 1930-talsnostalgi, som skymtar i olika sammanhang", skriver en invandringsfientlig tidning 1995.
- SD bildas inom den övervintrande svenska fascismen. Det är en del av den svenska extremhögern. Ett mischmasch av högerextrema schatteringar fogas samman i SD, säger Daniel Poohl, chefredaktör på Expo.
- Många har en klar bakgrund i nazistiska och fascistiska rörelser. Det är deras hemvist, SD tillhör fortfarande den miljön. Men SD är aldrig ett nazistiskt parti, de ställer upp för demokratin.
- Många var dubbelanslutna till SD och öppet nazistiska grupper. SD blev en samlingspunkt för dem som ville in i partipolitiken. Partiet lockade nya personer som inte var aktiva tidigare, säger han.
1995 väljs Mikael Jansson, med bakgrund i Centerpartiet, till ny ordförande. Han och den nya partiledningen säger att de vill rensa upp bland sina heilande, ofta berusade anhängare. SD har allt för ofta skämts ut av fulla demonstranter, säger de. De inför alkoholförbud, uniformsförbud och förbud mot andra slagord än dem som bestäms av partiledningen - som också för in detta budskap i medlemsbladet SD-bulletinen:
"Sverigedemokraterna har fått dåligt rykte på grund av att vissa 'Hollywoodnazister' och andra personer i uniformsliknande klädsel anslutit sig till Engelbrektsmarschen ... Personer med så svag övertygelse att de måste klä ut sig på ett sådant sätt att de drar ett löjets skimmer och skam över Sverigedemokraterna ombedes att stanna hemma."
- På demonstrationer kom det folk som hade spökat ut sig och uppförde sig illa, som inte tillhörde SD. De försvann naturligt när vi började med banderoller med ord som demokrati och mötesfrihet. De gillade inte det, de var sällan medlemmar, säger Mikael Jansson, i dag riksdagsman för SD.
- Vi uteslöt bara ett fåtal medlemmar runtom i landet. Det fanns säkert lite av varje, nazister och rasister. Jag vet inte om de trodde på det, de tyckte det var häftigt.
- Tack vare mig fick vi bort dem. Det gick smidigt att rensa upp eftersom jag hade likasinnade i partistyrelsen, de var helyllemänniskor och övertygade demokrater. Men det jag ägnade mest tid åt var att organisera och strukturera partiet, som var rätt svajigt, säger Mikael Jansson som efterträddes som ordförande av Jimmie Åkesson.
- SD har inte rasistiska rötter. Många säger det, de får bevisa det i så fall. Jag är väldigt stolt över partiets ideologi och de människor jag jobbat med, säger han.
Daniel Poohl på Expo är inte övertygad om att upprensningen var så effektiv eller uppriktig.
- Skinnskallarna blev ett visuellt problem för SD. Men skinnskallar är inte de mest radikala, man ska inte stirra sig blind på dem. Det var bara ett slags ungdomskultur, säger Daniel Poohl.
- Många av dem växte upp, fortsatte att ha samma åsikter och var kvar i partiet. Det finns gott om personer som inte rensades ut trots sin historia, säger Poohl, som skriver i Expos "vitbok":
"Vi ställer inte upp på den falska logik som omgärdar Sverigedemokraternas påstådda uppgörelser med extremism och rasism. För om det är något Sverigedemokraternas historia lär oss, så är det att väldigt lite har förändrats. Det finns inte ett nu och då, inte en uppgörelse. Gränserna förflyttas hela tiden."
Anna-Lena Lodenius, författare och journalist som har forskat och skrivit om främlingsfientlighet och rasism i många år, anser däremot att SD i dag är ett annat parti än under de första åren.
- De som bildade SD kom från BSS och från nazistiska och fascistiska kretsar. I början dominerades SD av skinnskallar. Det var ett framgångskoncept att foga ihop människor från olika håll till en bredare front, säger Anna-Lena Lodenius.
- Deras bakgrund har tröskats så mycket. Det är viktigt att känna till den, den spelar viss roll. Men den är inte relevant i dag, Inga finns kvar sedan dess, omvärlden och partiet har förändrats, säger hon.
Anna-Lena Lodenius anser att kanske ännu viktigare för SD:s utveckling är de många lokala missnöjespartier som fanns i Skåne och sedan gick upp i SD. Det är förklaringen till SD:s stora valframgångar i Sydsverige.
- SD är en hybrid. Dels det nazistisk-fascistiska gänget, dels en massa populistpartier i Skåne. Det är där SD har sina väljare.
- Vi fick aldrig något stort missnöjesparti på riksplanet i Sverige som i Norge, Danmark och Finland. Där handlar det inte om nazistiska rötter utan om populism, skatteprotester och glesbygdspolitik. Med tiden blev de främlingsfientliga.
- Men sådana partier fanns i var och varannan kommun i Skåne. Skånepartiet, Sjöbopartiet och andra. De blev en avgörande byggsten för SD som är starkast där än i dag, säger hon.
Skandalen med SD-politikern och hakkorset i Halmstad är den senaste av en rad incidenter där partimedlemmar brutit mot SD:s föregivna "nolltolerans" gentemot rasism. På frågan varför just SD lockar till sig personer som uttrycker sig rasistiskt eller visar dåligt omdöme, svarar partiledaren Jimmie Åkesson:
- Jag tror att det finns en del som har en bild av vårt parti som inte stämmer. Att man tror att vi har en rasistisk utgångspunkt eller är extremister på något sätt. Kanske inte sällan därför att många ofta säger det om oss. Inte minst medierna och annat, och det skapar en bild av att vi är ett parti för dem.
- Men de märker ganska snabbt att det är vi inte. Och beter man sig på konstigt sätt eller ger uttryck för konstiga uppfattningar så blir man ju som regel utesluten eller så får man lämna partiet av något annat skäl, säger han.
Om SD:s bakgrund med Hitlerhälsningar, nazistsymboler och skinnskallar har Jimmie Åkesson tidigare sagt till Expressen:
- Självklart led mitt parti till viss del av barnsjukdomar under 90-talet. Men utan att svartmåla de första åren så tycker jag ändå det är viktigt att framhålla att dagens parti utgörs av medlemmar som till 90 procent tillkommit under 2000-talet.
Premium
Premium
Premium