Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Här är historien om Palmes sista kväll

Polisutredningen. Foto: Olle Seijbold

Snart 27 år efter det dödande skottet på Sveavägen fortsätter mordet på Olof Palme att fascinera.
I går började SVT visa den hyllade dokumentären "Palme". Snart kommer TV-serien "En pilgrims död", byggd på polisprofessor Leif GW Perssons romaner.
Poliser och åklagare är övertygade om att den döde Christer Pettersson verkligen var gärningsmannen.
Leif GW Persson hävdar att mordet var en konspiration med svenska poliser och militärer bland de skyldiga.
Christian Holmén, chef för Expressens prisbelönta grävgrupp, har under 18 år nära följt jakten på Olof Palmes mördare – och grep själv in i den genom att hitta det som misstänktes vara mordvapnet, den så kallade Mockfjärdsrevolvern.
Här skildrar han inifrån av några av spåren och återvändsgränderna i världens största mordutredning.

När mannen med den vaggande gången till sist kom hem till lägenheten på Norrmalm var det snart midnatt.

Vi hade felparkerat på trottoaren med uppsikt över hans port. En civil polisbil och ett team från Aftonbladet hade precis passerat oss när den kraftiga gestalten dök upp i gatubelysningen.

Det var inte bara vi som ville ha tag i honom.

 

 

Kvällen fredagen den 28 februari 1986 var råkall i centrala Stockholm. Det var mulet, blåste 3,5 meter per sekund. Vid 23-tiden på kvällen visade termometern minus 5,4 grader. Stats­minister Olof Palme hade kommit hem till sin lägenhet på Västerlånggatan 31 i Gamla stan vid halvsjutiden på kvällen. Hans livvakter hade inte varit i tjänst sedan förmiddagen, då han förklarat för dem att han inte skulle behöva dem mer under dagen.

Mannen som var på väg mot porten framför oss kallades i tidningarna för "49-åringen".

Han hade av rikskriminalens utredare kopplas till provskjutningen av en revolver av samma typ som mordvapnet, en magnumrevolver av märket Smith & Wesson.

Tio år efter mordet på Olof Palme var mannen nu, våren 1995, anhållen i sin frånvaro av Palmeåklagarna.

Det fanns uppgifter om att han hatat Olof Palme, han hade tillgång till en lägenhet i närheten av mordplatsen och hans utseende sades stämma överens med vittnesuppgifter från mordplatsen.

Och så det märkligaste av allt: Rikskriminalens utredare hade noterat att han hade målat en tavla föreställande ett historiskt mord på ett statsöverhuvud. Konstnären hade gett mordoffret vad som kunde tolkas som Olof Palmes karaktäristiska profil. Den ansiktslöse mördaren skymtade i bakgrunden.

Någon minut senare satt han i bilen och vi var på väg ut från centrala Stockholm.

Under timmarna efter att han kommit hem till lägenheten talade Olof Palme i telefon med sonen Mårten, partisekreteraren Bo Toresson och före detta stats­rådet Sven Aspling. Han åt middag med sin fru Lisbet. Därefter bestämde de sig för att möta upp Mårten och dennes flickvän vid biografen Grand för att se Suzanne Ostens "Bröderna Mozart" tillsammans med dem.

Foto: Foto: Göran Ärnbäck Medan vi körde ut från city ringde vi och bokade ett våningsplan på Hotell Park Astoria i Enköping.

På hotellrummet intervjuade vi mannen bakom den misstänkta tavlan till fram på morgontimmarna. Han hade aldrig någonsin rört något vapen, försäkrade han. Han var dessutom inte våldsam av sig, hade aldrig varit, även om han några timmar senare tryckte upp mig mot väggen i hotellrummet.

Två dygn senare var vi tillbaka i Stockholm. Vi släppte honom vid Centralen. Han greps snart av polisen. Han hördes av Palmegruppen, men släpptes. Polisen ville efteråt inte kommentera vad han sagt.

Själv har han aldrig mer uttalat sig om misstankarna.

Han försvann i tystnad som ytterligare en av de cirka 11 000 utpekade tänkbara gärningsmännen i den mordutredning som i dag beskrivs som den mest omfattande i världshistorien, större än utredningen av mordet på John F Kennedy.

Biobesöket hade inte föregåtts av någon längre planering. Beslutet fattades av makarna gemensamt efter det att Olof Palme kommit hem från jobbet. Mårten Palme hade under telefonsamtalet tidigare under kvällen berättat att han och hans fästmö skulle se "Bröderna Mozart" på Grand. Lisbet Palme och Mårten Palmes fästmö hade också pratat om saken tidigare under dagen.

Palmemordet kommer aldrig att preskriberas, efter ett enigt riksdagsbeslut i februari 2010. Polisutredningen kan formellt pågå i all evighet.

Men det var flera år sedan något konkret - något som verkligen ledde utredningen framåt - kom in till polisen.

- Det är lite olika. Ibland är det något som tar lite längre tid, som sysselsätter mig lite längre tid, ibland är det vilotid där ingenting händer, säger förundersökningsledaren, vice riksåklagare Kerstin Skarp.

När fattade du senast beslut om att någon skulle hämtas in och förhöras i utredningen?

- Det är däremot rätt länge sedan. Det kommer jag faktiskt inte ens ihåg på rak arm.

I dag består Rikskriminalpolisens Palmegrupp endast av tre personer. Gruppchef och spaningsledare är kommissarie Hans Melander, men han har också ansvar för utredningar gällande krigsbrott, en syssla som tar det mesta av hans arbetstid.

Kriminalinspektör Lennart Gustafsson är en veteran som varit med i Palmeutredningen ända sedan 1986. Hans trygga gestalt brukar synas i TV3:s "Efterlyst". Han tar emot tips och sköter de få förhör som nu och då behöver hållas.

Den tredje personen i Palmegruppen är kriminalinspektör Ann-Helene Gustafsson. Hon jobbar mer eller mindre heltid med att sekretesspröva handlingar som privatspanare och journalister begär ut.

Foto: Foto: Mikael Sjöberg - Det ökar alltid när det är något i media om Palmeutredningen. Det är en ny generation som växt upp och nu får höra saker om Palme av sina föräldrar och så vill de i ren välvilja ringa in och förmedla det. Men det kan ju komma in något nytt också, så vi tittar på allt, säger Lennart Gustafsson.

Fast spaningsledaren Hans Melander håller inte med om bilden av att man inom polisen anser att statsministermordet är uppklarat.

- Jag känner inte igen slutsatsen. Det finns delade åsikter om det både inom och utom polisen.

Vad tror du?

- Det vill jag inte säga. Christer ­Pettersson ansågs inte skyldig av hov­rätten och vi har att rätta oss efter det.

Strax efter halv nio på fredagskvällen lämnade paret Palme sin lägenhet. De gick till fots till tunnelbanestationen Gamla stan. Därifrån tog de ett tåg mot city. De steg av vid station Rådmansgatan, gick upp på Sveavägen och promenerade den korta vägen till biografen Grand. Där mötte de sonen Mårten och dennes fästmö.

Klockan var 14.20 när nyhetsbyrån AFP:s flash dök upp på skärmarna på centralredaktionen i Marieberg, och hos alla andra stora nyhetsredaktioner världen över.

"BRÅDSKANDE: APARTHEID-STYRKOR DELAKTIGA I MORDET PÅ SVERIGES STATSMINISTER".

Det var torsdagen den 26 september 1996 och i en domstol i Pretoria, Syd­afrika vittnade den 47-årige polisöversten Eugene de Kock för att om möjligt få rabatt på sitt långa fängelsestraff.

Han var tidigare chef för apartheid­regimens dödspatruller och hade redan befunnits skyldig till sex mord, terrorattacker, mordbrand och kidnappningar. Han hade inte längre något att förlora.

När han redogjorde för avrättningen av fyra ANC-aktivister sa han plötsligt:

- De fick samma död som Olof Palme.

Därefter började de Kock detaljerat redogöra för hur den sydafrikanske spionen Craig Williamson, 49, organiserat mordet på Sveriges statsminister.

Dirk Coetzee, 51, även han före detta chef för mordkommandona, gick också ut offentligt och tycktes bekräfta uppgifterna:

- Jag vet att Craig Williamson och hans agenter planerade och utförde mordet på Palme.

Den före detta agenten Riaan Stander, 52, hade arbetat tillsammans med Craig Williamson. Nu namngav han mördaren:

- Det var Anthony White som höll i vapnet.

White var en ökänd "hit man", en agent som mördar på beställning, tränad i förbandet Selous Scouts som slogs för Rhodesias rasistiska regim innan landet blev Zimbabwe.

Något dygn senare parkerade vi bilen en bit från Anthony Whites hem i kuststaden Beira i Mocambique.

Klockan var strax före 21 när Olof Palme köpte biljetter till 21.15-föreställningen av "Bröderna Mozart" i Grands biljettkassa. Bland de många vittnes­målen finns inga påtagliga tecken på att makarna Palme skulle ha varit förföljda eller övervakade under resan till biografen.

Anthony White väntade oss. Expressens Afrikakorrespondent Torbjörn Selander hade fått tag på honom på hans sågverk i Beira tidigare under dagen. Detta efter att Selander kvällen innan via radio från sitt hyrda flygplan förmått trafikledningen att öppna den stängda och släckta flygplatsen.

White var militäriskt stram. Han hade kortklippt hår och knappt något underhudsfett under de oklanderliga khaki­shortsen och den blå skjortan.

Han hade ingenting med mordet på Palme att göra, förklarade han med dämpat raseri. Han hade aldrig varit i Sverige. Han skulle gärna låta sig höras av de svenska utredarna.

Vi satt i kvällsbrisen på hans terrass. Han svarade på alla frågor, utom den om hur många människor han hade dödat.

- Den frågan tänker jag inte ens bevärdiga med ett svar, sa han.

En tid därefter lät han sig också höras av Palmegruppens spaningsledare Hans Ölvebro och chefsåklagaren Jan Danielsson i Sydafrika.

Vartefter veckorna gick upplöstes Sydafrikaspåret i ett moln av ostyrkta anklagelser från bittra före detta kolleger inom apartheidsregimens under­rättelseväsende. Intresset falnade. Medierna och polisen åkte hem igen.

Jag återsåg Anthony White ett par år senare i Stockholms tingsrätt. Han drev en förtalsrättegång mot Expressen och Aftonbladet och förlorade.

När filmen var slut, strax efter klockan 23 på kvällen, dröjde sig Lisbet och Olof Palme samt sonen och dennes fästmö kvar utanför biografen. Efter en stund, cirka 23.15, gick de bägge paren åt var sitt håll. Olof och Lisbet Palme gick söderut mot centrum på Sveavägen, utan att korsa gatan. De passerade en öppen korvkiosk mellan Kammakargatan och Adolf Fredriks kyrkogata. Vid Adolf Fredriks kyrkogata korsade de Svea­vägen och fortsatte på gatans andra sida. De stannade för att titta i skyltfönstret i klädbutiken Sari och gick sedan vidare söderut på Sveavägen i riktning mot Kungsgatan.

Vi var ett drygt tiotal journalister och kameramän från Stockholms alla större nyhetsredaktioner som följde efter Christer Pettersson in på Systembolaget inne i Sollentuna centrum och därefter ut i solskenet på Turebergs torg. Till sist tröttnade han och slog en kvinnlig tv-journalist i ansiktet, försökte dra omkull en tv-kamera och slet tag i en pressfotografs kamerautrustning. Han röt till oss alla i medieuppbådet:

- Löss! Löss!

Christer Pettersson hade i juli 1989 dömts till livstids fängelse av Stockholms tingsrätt för mordet på Olof Palme.

Han hade friats i hovrätten i november 1989 och släppts på fri fot.

Nu var det den 28 maj 1998 och Palmeutredarnas sista försök att få Christer Petersson fälld i domstol för mordet på Olof Palme hade precis ­misslyckats.

Bara ett par timmar innan Christer Pettersson rusade ut på torget i Sollentuna centrum med journalisterna efter sig hade han suttit i tv-fåtöljen hemma hos vännen och TV3-profilen Gert Fylking.

Där hade han i direktsänd tv fått beskedet att högsta domstolen vägrade bevilja Palmeåklagarna tillstånd att på nytt väcka åtal mot honom för mordet på Olof Palme.

- Nu kan jag börja leva igen, sa Christer Pettersson, enligt vännen Fylking, när de samma kväll firade HD:s besked på restaurang.

Christer Pettersson avled den 29 september 2004 på Karolinska sjukhuset i Solna av hjärnblödningar och organ­svikt efter att ha krossat skallen vid en fallolycka utanför Beroendeakuten vid St Görans sjukhus. Under sina sista år antydde han ibland att han verkligen var mördaren, bara för att strax därefter förneka det.

När Olof och Lisbet Palme passerade Tunnelgatan på väg söderut på Sveavägen kom en man ikapp paret. Ett vittne som ansetts trovärdigt berättade att han sett en man som stod vid måleributiken Dekorimas skyltfönster. Han såg fem-sex personer passera på väg norrut. Ungefär 20 sekunder därefter kom makarna Palme gående förbi Dekorima i motsatt riktning, mot Kungsgatan. Mannen vid Dekorima följde då efter.

- Det var här. Precis här, sa postrånaren från Mockfjärd, och pekade ut över Flosjön i Dalarna.

- Det var här jag dumpade revolvern. Kan vi åka härifrån nu?

Vi valde att kalla honom Kari i tidningen. Kari var en av de tre män som 1983 rånade posten i Mockfjärd i Dalarna med en stulen magnumrevolver av märket Smith & Wesson. Vid rånet avlossade en av rånarna en revolverkula rakt in i benet på en av kunderna. Efter Palmemordet två och ett halvt år senare upptäckte utredarna att kulan som avlossades vid rånet i Mockfjärd hade samma blyisotopsammansättning som kulan som dödade Olof Palme och den kula som nuddade vid Lisbet Palme.

Det blev inledningen till den mest omfattande jakten på ett enskilt misstänkt mordvapen i hela Palmeutredningen.

Problemet var bara att de misstänkta rånarna i Mockfjärd aldrig kunde dömas för rånet. Polis och åklagare visste precis vilka de var, men de nekade, och det fortsatte de med när Palmegruppen kontaktade dem. När de inte begärde astronomiska summor för att eventuellt samarbeta.

Nu, hösten 1998, preskriberades rånet och vi tänkte att det möjligen kunde göra rånarna mer villiga att berätta sanningen om revolvern från Mockfjärd.

Kari hittade vi i en förort till Helsingfors där han startat ett nytt liv. Han körde buss och hade mött Gud.

Mannen som väntat in paret Palme utanför Dekorima gick snabbt ikapp paret på trottoaren. Med den hand som han inte höll revolvern med tog han eventuellt tag i Olof Palmes vänstra axel. I varje fall gjorde han någon slags rörelse med den. Direkt efter det hördes två skott.

Postrånaren Kari sa att att han visste precis var Mockfjärdsrevolvern låg. Och nu var han inte längre rädd för visa oss.

I hemmet i Helsingfors berättade han att det var han som kastat vapnet i sjön under den panikartade flykten efter det misslyckade postrånet.

Samma kväll landade vi på Arlanda. Vi åkte längs slingriga vägar med Kari i bilen från posten i Mockfjärd.

Efter en stund sa Kari sa att han var säker på att det var rätt plats, men lyckades inte övertyga någon av oss andra i bilen.

Han hade varit med. Så långt var det sant. Men han hade ingen aning om var han var någonstans.

Ingen av oss visste då att vi strax innan, under våra irrfärder längs de höstmörka sjöarna passerat platsen där Mockfjärdsrevolvern verkligen låg, nedsjunken i den dyiga sjöbottnen, bara några få meter ut från stranden.

Gärningsmannen sköt Olof Palme i ryggen från endast 10-30 centimeters avstånd. Kulan gick in genom rockens ryggsöm ungefär i skulderbladshöjd, krossade ryggraden, slet sönder kroppspulsådern och luftstrupen samt gick ut genom bröstet. Skottet var omedelbart dödande.

Efter snart 27 år skapar Palmemordet fortfarande stora rubriker. Senast i somras när Expressen avslöjade att Eva Rausing, gift med Tetrapak-arvtagaren och miljardären Hans-Christian Rausing, skrivit brev till Palmegruppen där hon pekade ut en av Sveriges mest kända industrimän som inblandad i dådet. Mejlen hittades i hennes dator av brittisk polis efter att Eva Rausing dött av en överdos narkotika i hemmet i London.

Familjen Rausing skrev i ett pressmeddelande att "Eva Rausings tragiska sjukdom är väl dokumenterad. Familjen Rausing försökte hjälpa henne i hennes långa kamp mot droger, en kamp som till slut besegrade henne. De senaste uttalanden och e-posten som tillskrivs henne speglar sjukdomen hon kämpade så hårt för att övervinna."

- Den delen är något som vi fort­farande arbetar med, men jag vill inte gå in i detalj på vad vi gör, säger förundersökningsledaren, vice riksåklagare Kerstin Skarp.

Också spaningsledaren Hans Melander tiger:

- Jag kommenterar inte vilka förhör vi håller.

Lisbet Palme träffades av det andra skottet. Det avlossades på 70-100 centimeters avstånd. Det gick in genom hennes mockakappa, på vänstra delen av ryggsidan, ungefär i skulderbladshöjd, slet upp de kläder hon bar under och orsakade en skråma längs med hennes rygg samt gick åter ut genom mocka­kappans högra ryggsida.

Jag upptäckte plötsligt att jag stod mitt i ett litet hav av gula kantareller. De var frostskadade och täckta av lite snö.

Det var den 20 november 2006 och vi hade börjat misströsta.

Åtta år hade gått sedan vi tillsammans med Mockfjärdsrånaren Kari irrat omkring på grusvägarna kringsjöarna utanför Mockfjärd.

Nu var vi tillbaka i Dalarna. Den här gången var uppgifterna vi fått, från helt annat håll, konkreta. Vi skulle leta på botten av Djursjön. Någonstans längs med en 100 meter lång sträcka skulle Mockfjärdsrevolvern ligga.

Våra inhyrda åländska dykare var de bästa som går att finna. Men nu hade de hållit på i över tre timmar.

Då såg vi plötsligt hur det ryckte kraftigt i signallinan.

Gärningsmannen försvann springande, halvspringande eller lunkande vid sidan om de baracker som tillfälligtvis fanns uppställda på Tunnelgatan. Han tog sig sedan upp för trapporna mot Malm­skillnadsgatan.

En av dykarna kom upp till ytan.

- Jag ser hölstret, ropade han.

Nu gick bägge dykarna ner. Med undervattenskameran filmade de hur de lyfte upp revolvern ur bottenslammet.

Några timmar senare träffade vi Palmegruppens dåvarande chef Stig Edqvist i källargaraget under Expressens redaktion i Marieberg och överlämnade revolvern i en hink med sjövatten.

Men utredarna kom inte närmare sanningen om Mockfjärdsrevolvern och Palmemordet för det. Rosten hade förändrat insidan av pipan så mycket att det trots provskjutningar i Sverige, Tyskland och i USA visade sig omöjligt att säga att vapnet var det som användes vid mordet på Olof Palme, eller att det inte var det.

Uppgifter från Lisbet Palme, från vittnen på platsen och de undersökningar som gemensamt gjorts av Statens kriminaltekniska laboratorium och Palmeutredningen visar att mordet begicks av en man, som var över 175 centimeter lång men inte längre än cirka 190 centimeter. Han bar en mörk jacka eller rock, det vill säga en längre jacka eller kortare rock.

Ingemar Krusell arbetade inom riks­kriminalens Palmegrupp från 1986 till 1990, de två sista åren som biträdande spaningsledare.

Han säger att han vet att de få kvar­varande utredarna nu förbereder sig på en ström av mer eller mindre fantasifulla tips efter uppmärksamheten i tv. Men han tror inte att något av värde kommer att dyka upp.

- Nej, för att det ska vara av något värde måste det ju med nödvändighet kretsa kring Christer Pettersson, och han är ju död.

Ingemar Krusell är inte särskilt hoppfull om att några avgörande tips om mordvapnet någonsin ska komma till polisen.

- Revolvern gjorde Pettersson sig av med från en finlandsbåt, det är jag tämligen säker på. Det är ju fastställt att han åkte till Finland kort efter Palmemordet.

- Christer Pettersson tog med sig det här i graven, säger Krusell.

Sammanlagt finns det över 25 personer som har uppgett sig ha sett skjutningen på Sveavägen, eller delar av den. Flera av dem satt i bilar; trafiken på Sveavägen stod still för rött ljus i korsningen. Men inget av alla vittnen hade fram till och med rättegången mot Christer Pettersson kunnat lämna några uppgifter om hur gärningsmannens ansikte såg ut.

En sen kväll i februari 2011 följde jag tillsammans med ett kamerateam polisprofessor Leif GW Persson när han gick samma väg som makarna Palme gått den där kvällen, från biografen Grand till mordplatsen. Bara några dagar senare skulle 25 år ha förflutit sedan Olof Palme mördades. Det var lika råkallt som den kvällen.

Några meter in på Tunnelgatan pekade GW Persson ut orsaken till att han är övertygad om att Christer Pettersson är oskyldig och att Palmeutredningen därmed varit inne på ett irrspår i alla år.

Där, dold bakom en byggbarack, hukade ett av de få vittnen som man är säker på verkligen såg mördaren på nära håll, inte ansiktet, men väl från sidan och bakifrån. Vittnet kände mycket väl till Christer Pettersson hemifrån Sollentuna. Och när polisen hörde honom uteslöt han Pettersson som gärningsman.

Polisprofessor Leif GW Persson har sedan dess gett alla konspirationsteoretiker förnyad energi genom att förklara att han tror att mordet begicks av en mindre grupp med poliser, säkerhetspoliser eller militärer som agerat på egen hand.

- Jag tror att mördaren lever och att han gör det i frid med sitt samvete, sa Leif GW Persson och uppmanade i ett öppet brev mördaren att höra av sig till honom.

Men efterlysningen ledde heller inte den till några nya uppgifter, berättar han i dag.

- Det gav inget, konstaterar Leif GW Persson.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!