Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Gemene man har blivit Sveriges nya miljöaktivister

Barnens proteststorm räddade träden. Hundraåriga, friska träd skulle fällas vid Srogenfriskolan i Malmö.Foto: Kinga Lezanska Sjölin

■ I Malmö räddade skolbarnen och deras föräldrar en skogsdunge från att avverkas. I Göteborg stoppade en nybildad Facebookgrupp kommunens planer på att fälla en allé av lindar. På Gotland fick demonstranter stopp på skövlingen av en hel skog.
■ Hösten 2012 har de nya miljöaktivisterna räddat träd över hela Sverige. De är vanliga medborgare som vill värna om sin närmiljö.
■ Camilla Andersson, som var med om att bevara ­träden på barnens skolgård i Malmö, berättar:

Almstriden 420 dömdes 500-åriga eken

Striden om almarna i maj 1971 i Kungsträdgården i Stockholm är den mest omtalade trädstriden i Sverige. Politikerna hade beslutat att 13 almar, mer än hundra år gamla, skulle bort för att ge plats åt en ny tunnelbaneuppgång. Tusentals ockuperade platsen under flera dagar och planerna ändrades.

Inför motorvägsbygget på E6:an i Bohuslän ockuperade i oktober 1987 omkring 400 demonstranter ett skogsparti nära Ödsmål. Många klättrade upp i träden. Aktionerna pågick nästan ett år och 420 personer dömdes för ohörsamhet mot ordningsmakten. Motorvägen byggdes i alla fall.

I november 2011 fälldes tv-eken nära SVT på Oxenstiernsgatan i Stockholm, trots massiva protester av de närboende. Stockholms stad påstod att eken var drabbad av röta och farlig för allmänheten, medan andra trädexperter som undersökte den 500-åriga eken sa att den hade kunnat leva många år till.

Det var en vanlig vardagkväll för drygt två månader sedan, tisdag den 4 september, och det hade varit en varm höstdag i Malmö. Camilla Andersson och de andra föräldrarna till barnen på Sorgenfriskolan fick överraskande information på ett möte på skolan: skogsdungen vid skolgården, tretton hundraåriga lindar, skulle fällas.

- Det var snabba ryck. Det här var på tisdag kväll och redan klockan sju på torsdag morgon skulle de börja fälla träden, säger Camilla Andersson.

Föräldrarna blev bestörta. Visserligen fanns en god tanke bakom: att anlägga en konstgräsplan i full storlek. Men träden kändes viktigare för skoleleverna. Dungen är som en liten skog, och barnen leker där hela tiden. Det är en stor skola, och en liten skolgård, förklarar Camilla Andersson.

Redan när föräldrarna lämnade mötet på tisdag kväll hade de bestämt sig. Någon skrev ihop lappar och satte upp. Någon annan gick hem och startade en Facebook-grupp. En tredje kontaktade tidningar och, radio och tv och berättade att det var demonstration på gång.

Under onsdagen gjorde både barn och föräldrar skyltar. "Hugg inte ned våra träd" skrev de, och sedan samlades mellan 50 och 100 barn och föräldrar i skogsdungen, plockade bort staket och började ropa i kör.

När kommunalrådet Lari Pitkä-Kangas (MP) fick information om protesterna blev han först förvånad över att informationen om kommunens planer inte hade nått ut tidigare, att de hade blivit tagna på sängen. Sedan fick han dåligt samvete för den dåliga kommunikationen och stoppade avverkningen.

De nykläckta miljöaktivisterna litade dock inte på kommunalrådets besked utan kom tillbaka halv sju på torsdag morgon för att vara säkra på att arbetet med fällningen av träden inte trots allt startade.

Två veckor senare kom ett nytt beslut i fritidsnämnden: träden ska vara kvar, konstgräsplanen anläggs i stället i Kirseberg och Sorgenfri får vänta med konstgräs till nästa år. Då får man tid att hitta en bättre lösning, som innebär att de tretton lindarna bevaras.

Camilla Andersson säger:

- Nu verkar det finnas en lösning som alla blir nöjda med. Det är fantastiskt. Många trodde att det inte skulle gå. Att man inte kan påverka politikerna så här, men det går ju.

På frågan om människorna i Sorgenfri var inspirerade av några andra miljö­aktivister eller miljöaktioner svarar hon:

- Nej. Det fanns ingen tid att tänka, vi bara agerade.

Så här ser det ut på många platser över hela landet. I Falkenberg skulle Stor­torgets vackraste träd huggas ned för att ge plats för fler parkeringsplatser. Där räckte det med en tidningsartikel och några insändare i lokaltidningen Hallands Nyheter för att politikerna skulle gå in och ändra planerna.

I Trosa samlade boende i september in namnunderskrifter för att bevara träden längs Trosaån. De ska avverkas och ersättas av en slänt med stenkross för att motverka rasrisken. I Oskarshamn hörs protester mot ett stort fastighetsbygge: om huset flyttas fyra meter räddas fyra träd längs Källgatan.

I Solbergaskogen vill Stockholms stad bygga fyravåningshus, och här protesterar såväl vanliga Älvsjöbor som organisationer som Stockholms naturskyddsförening och Älvsjö miljöråd. De menar att skogen är viktig boplats för flera hotade arter och att det strider mot stadens egen översiktsplan att bygga bostäder där. I slutet av september "adopterade" en stor grupp människor hundratals träd i Solbergaskogen genom att knyta fast adoptionsbevis kring stammarna.

Med hjälp av sociala medier och civil olydnad lyckades för en månad sedan en grupp nya trädaktivister i Göteborg stoppa - åtminstone tillfälligt - avverkningen av 15 träd längs Linnégatan. Demonstranterna samlades på Linnégatan tidigt på morgonen måndag den 22 oktober, men då hade tusentals protester redan nått politikerna och inga motorsågar hördes.

Däremot fanns Eva Maria Hellqvist, trädintendent på park- och naturförvaltningen i Göteborg, på plats för att svara på frågor, förklara varför lindarna är skadade och behöver ersättas.

Klasskamraterna Frida Persson, 9, och Timia Åkesson, 9, var med och protesterade mot nedsågningen av träden vid Sorgenfriskolan i Malmö.Foto: Foto: Kinga Lezanska SjölinAktivisterna lät sig inte övertygas. Hélio Ricardo Duarte, initiativtagare till Facebookgruppen "Rädda Linnégatans lindallé", säger:

- Det är skandal, de har inte gjort några ordentliga undersökningar. Några träd är säkert sjuka, men jag kan inte tänka mig att alla är det. Det finns kulturhistoriska värden i de här träden, de är hundra år gamla. Tänk om de kunde tala!

Med hjälp av mobiltelefoner och sociala medier kan vanliga medborgare snabbt sprida information och samla ihop olika intressegrupper till demonstrationer och aktiviteter. Hélio Ricardo Duarte tror att det är en viktig beståndsdel:

- Det påverkar jättemycket. På nolltid kan vi nå ut till varandra, men också visa för tidningar och tv vad som är på gång.

Historikern Magnus Olofsson vid universitetet i Lund forskar om folkliga protester. I en jämförelse mellan historiska och moderna uppror säger han:

- Förr var det lokala samfundet väldigt viktigt, och kunde spela en stor roll i upplopp och revolter. Bland annat för att det var lätt att mobilisera människor i byar och kvarter. I dag är lokalsam­fundet inte lika starkt, och där fyller de sociala medierna en viktig funktion.

När Ojnareskogen på norra Gotland hotades av skövling i augusti protesterade ett stort antal gotlänningar och sommargäster. Daniel Hellborn satt i ett träd i åtta timmar en dag för att förhindra skogsmaskinerna från att avverka skogen inför företaget Nordkalks planerade anläggning av ett kalkbrott. Han sa då:

- De tar den här skogen på två veckor. De vill bli av med skogen. Då blir det inget mer att prata om när högsta domstolen ska ta upp saken. Då är redan skadan skedd för de 266 rödlistade arterna som finns här.

Upproret fick också stöd från miljöorganisationen Greenpeace: några av dess aktivister åkte till Gotland och kedjade fast sig vid skogsmaskinerna. Den civila olydnaden gav resultat. Den 17 oktober kom ett beslut från högsta domstolen att stoppa Nordkalks arbete i Ojnareskogen i väntan på domstolens slutgiltiga utlåtande i frågan.

Greenpeace engagerar sig i de större skogsfrågorna, som till exempel avverkningen i Ojnareskogen, illegalt skogsbruk i Amazonas och palmoljeodlingar i Sydostasien. Annika Jacobson är chef för Greenpeace i Sverige. Jag frågar henne om hon tror att de lokala trädaktionerna i Göteborg, Malmö och Trosa skymmer sikten för viktigare miljöfrågor. Hon svarar:

- Nej, jag tror inte det. Jag tror tvärtom att det är sunt att människor ger utryck för sin oro för miljön, att även engagemang för träd i stadsmiljö är betydelsefull. Det är en symbol för en allmän känsla. Vi kan få se att miljöhänsyn inte alltid måste ge vika för andra intressen.

Men Greenpeacechefen ser ändå en baksida av den här medborgerliga omtanken om enskilda träd.

- Tyvärr finns den. Det som är tråkigt är att det är en nidbild av vårt arbete, att vi är trädkramare, att vi agerar på emotionell basis. Träd är fina och viktiga, men vi jobbar oftast med väldigt allvarliga frågor som handlar om hela vår planets överlevnad, säger hon.

Trädförsvarare finns över hela världen. Det australiska rekordet i trädkramning hålls för närvarande av den unga miljökämpen Miranda Gibson. Hon bor sedan tio månader tillbaka 60 meter upp i ett eukalyptusträd i södra Tasmanien, och tänker stanna där ända tills myndigheterna beslutar sig för att ge skogen hon sitter i ett starkare skydd.

I sin blogg The Observer Tree skriver hon:

"På de översta grenarna i detta 400-åriga träd har jag uthärdat starka vindar, snö, hagel och extrema förhållanden. Lyckligtvis har stöd och hjälp strömmat in från alla samhällsskikt, både lokalt och internationellt. De många människor som besöker basen av trädet för att tacka mig har gett mig överväldigande inspiration."

Men människan har inte alltid varit så intresserad av sin närmiljö eller av att bevara enskilda träd eller skogar. Historikern Magnus Olofsson i Lund berättar att förr i världen var förhållandena närmast de motsatta.

- Staten och godsägare ville bedriva skogsbruk och skydda sina skogar, medan vanliga människor behövde ved och plankor och såg det som sin rätt att gå ut och hugga ned träden.

Allvarligaste incidenten var det så kallade Bödaupproret på Öland i mitten av 1800-talet. Många fattiga bönder stal virke till tjärbränning, kalkbränning och husbyggen mitt framför ögonen på kronans jägmästare, och 1850 blev protesterna så våldsamma att 110 soldater kallades in från fastlandet för att slå ned det folkliga upproret.

Och i dag är Böda förvandlat till en ekopark med naturreservat, gammal ängstallskog, ädellövskog, nordamerikansk tujaskog och gamla ekar med murgröna som slingrar sig runt träden. Träd skyddade från de enskilda medborgarnas okänsliga ­avverkning.