Gävlebockens fiasko vändes till framgång

Klockan var strax          efter nio på kvällen den 3 december 2005 och Susanne Hemgren stod vid fönstret i sitt vardagsrum i lägenheten vid Slottstorget i Gävle och såg när julbocken började brinna.

 - Det var det året som en utklädd tomte och pepparkaksgubbe tände på. De sköt eldpilar på den, berättar Susanne ­Hemgren, som har bott närmaste granne med Gävlebocken i snart tio år. Hon erkänner att när hon var yngre tyckte hon att bocken skulle brinna varje år, eller att det åtminstone inte gjorde något om den brann ned.

 I dag är hon tvåbarnsmamma, lärare och tycker att den gigantiska bocken är maffig, skapar julstämning och att om den ska brinna kan det hellre ske efter jul.

 Susanne Hemgrens dubbla känsla inför Gävlebocken är talande. Det finns inbyggda motsättningar i fenomenet. Många i den yngre generationen tycker att den ska brinna. Många i den äldre generationen är emot.

 Etnologen Lotten Gustafsson Reinius har studerat fenomenet med Gävlebocken och publicerade uppsatsen "Bocken brinner!" i bokform 1995. Hon menar att det här är en spännande och dramatisk form på den klassiska ritualen: en årligen återkommande strid mellan ordning och oordning.

- Att ett hot svävar över den är absolut en del av bockens kraft. Berättelsen om den hotade bocken öppnar för all debatt och allt engagemang. Det blev en möjlighet för folk i Gävle att gå samman, visa en bred front mot dem som ville vandalisera, säger hon.

Lotten Gustafsson Reinius          pekar också på en annan aspekt. Själva figuren, bocken, har sedan medeltiden kopplingar till djävulen, som ofta avbildas med klövar och horn på en brinnande plats, men även till bocken som drog guden Tors vagn.

 - Det är något vilt och ostyrigt över själva bocken, som ger den en särskild ­laddning, menar hon.

 De ansvariga i den så kallade Bock­kommittén i Gävle - med representanter för kommunen, Eje Berglund AB, Gävle Centrumsamverkan och Arbetarbladet - inser förstås: utan eld, ingen PR. Men de kan samtidigt inte uppmuntra till att folk ska bränna ned bocken.

 Anna Porelius är marknads- och informationschef för Gävle kommun, men också sedan början av seklet talesperson för Gävlebocken. Hon har precis varit och tittat till sin skyddsling, och säger att hon hoppas på en riktig köldknäpp i år. Tanken är att spruta vatten på halmen med förhoppningen att is­­bildningen skyddar den från att ­antändas.

 - Nej, jag vill absolut inte att den ska brinna. Det är en fin julsymbol, och jag upplever att Gävleborna också är väldigt måna om honom, säger Anna Porelius.

En dag i december          för tio år sedan satte en 51-årig amerikansk turist från Cleveland, Ohio, eld på Gävlebocken. Han hade hört på en fest att det var en svensk tradition, påstod han i polisförhör.

 Rolf Paugart, som driver butiken Söders El intill Slottstorget och Gävlebocken, minns tillfället tydligt.

 - Jag stod här med en kund och vi såg genom fönstret hur det började brinna i ena benet. Vi sprang ut, men då var det redan någon som hade tagit fast honom.

 Rolf Paugart tillhör de Gävlebor som inte tycker om att bocken bränns:

 - Han är finast när han står där med snö på ryggen och lyser av strålkastarna och lamporna i hornen, säger lampförsäljare Paugart.

 Per Strömberg är konstvetare och postdoktor i upplevelseekonomi vid handelshögskolan BI i Norge. I en artikel i tidskriften Kulturella Perspektiv (4/2010) skriver han om Gävlebocken:

 "Det är ett udda men talande exempel på marknadsföring som till viss del lever sitt eget liv. Gävlebocken var ursprungligen menad som en gimmick i kraft av sin ­storlek. Idag består gimmicken av att det skapas relationer till julbocken tack vare sin repeterade förstörelse."

 När julbocken hade bränts ned tre gånger de första fem åren tröttnade de lokala köpmännen, satte inte upp någon jättebock 1971 - men kom tillbaka året efter. Pär Strömberg säger:

 - Det var oförutsägbart att det skulle bli så här stort när det började. I dag tror jag att Bockkommittén är ambivalent. Det är ändå bockbränningarna som gör det ­intressant. De vill att den ska stå så länge som möjligt. Ändå lägger de tillrätta för en bockbränning genom ett sorts passivt medtycke.

Att Gävlebocken sedan 1996 kan följas med en officiell webbkamera är bara ett uttryck för detta. Man hoppas att få se en brand, inte kolla på en stillastående halmbock. Eller som de ansvariga skriver på Gävlebockens egen hemsida: här kan man följa bocken "tills han går sitt årliga okända öde till mötes".

 Gävlebocken finns också på ­Twitter, med både svenskspråkiga och engelskspråkiga inlägg och över 1 000 som följer dem. Programförklaringen lyder: Jag är världens största halmbock, följ min kamp för att överleva mordbränder.

 Bocken brinner då och då, trots flamskyddsmedel och andra skyddsåtgärder, olika för varje år. Den har en överlevnadschans på omkring 40 procent. Det går sedan 1988 att via ett de stora spelbolagen att satsa pengar på om den överlever jul­helgen.

Tommy Törling, räddningschef          på Gästrike räddningstjänst, påstår att han inte har någon åsikt om att det är bra eller dåligt att det går att slå vad om bocken ska brinna. Om bockbränderna i allmänhet säger han:

 - Det är motstridiga intressen här. Jag förstår syftet med den brända bocken. Men allt som brinner är ett misslyckande.

 Räddningstjänsten har ingen särskild beredskap för bockbranden eller någon speciell bevakning på Gävlebocken. De har däremot lovat att hjälpa till med att spruta vatten på halmbocken så fort det blir minusgrader. Om den blir isig hoppas man att den brinner sämre. När den väl tar eld brinner den snabbt ned. Det tar bara några minuter.

 Anna Porelius i Bockkommittén säger:

 - Vi skyddar den också på andra, synnerligen hemliga sätt.

 Förra årets bevakare, företaget ­Tarantsec, är i alla fall ute ur bilden. De lyckades skydda bocken, men kritiserades för att de inte hade kollektivavtal och polisanmäldes för att de inte hade rätt tillstånd.

 Bockbrännarna har en viss uppfinnings­rikedom. För två år sedan lyckades några datahackare ­programmera om webbkameran så att ­bilderna endast upp­daterades var femtonde minut i stället för var fjärde sekund. Så hade de en kvart på sig att få eld på halmen och ta sig därifrån.

I Colin Nutleys          dansbandsdrama "Black Jack" från 1990 klättrar Robert (spelad av Reine Brynolfsson) upp i toppen av bocken. Där står han med tändare och tidnings­papper och får de församlade åskådarna att uppmuntra honom genom att skrika: "Ge mig ett B" och så vidare. Vad blir det? BRÄNN!

Konstvetaren Per Strömberg menar att filmen var ett kvitto på Gävlebockens popularisering och genomslag som symbol för staden. Ett annat bevis för detta är den internationella uppmärksamheten på ­senare tid från exempelvis brittiska BBC News och amerikanska Washington Post.

 I söndags invigdes årets Gävlebock, och trots regn och rusk kom nästan 10 000 och tittade. Rickard Olsson, känd från tv och född i Gävle, var konferencier. Han av­slöjade att han varit tillsammans med en tjej som bränt en bock... och byggde därmed effektivt vidare på den rafflande sägnen om den utsatta julbocken i Gävle.