Lördagskvällen var på väg att ta slut, krogarna i centrala Umeå närmade sig stängning och en 51-årig kvinna promenerade hemåt i decembernatten.
Det var kallt och Umeälven under Tegsbron var frusen till is.
I närheten av en pumpstation vid bron blev hon det sista offret för Hagamannen.
Klockan 02.02 på morgonen slog hon larm till SOS Alarm, efter att ha lyckats ta sig till sin närliggande bostad.
- Jag blev överfallen och han har bitit av mig örat och jag blöder överallt, sa kvinnan till operatören.
Hon var i dåligt skick när ambulansen kom, efter att ha lämnats blodig, frusen och chockad på platsen.
Några år tidigare, i mars 2000, hade samme gärningsman slagit till vid universitetsområdet och även då lämnat sitt offer svårt skadad. Studenten överfölls, våldtogs, misshandlades svårt och övergavs medvetslös och utan skor.
Den 51-åriga kvinnan har i efterhand berättat i boken “Hagamannen - så våldtogs en stad", av Expressens reporter Terese Cristiansson:
- Dödsångesten minns jag mest. När jag liksom släppte taget om livet. Det kändes så fruktansvärt att en främmande person inte bara skulle våldta mig utan också döda mig. Våldtäkten blev liksom bara en del i mordförsöket. Tiden efter var det svårt bara att andas. Det gjorde ont. Fortfarande i dag har jag svårt när någon kommer åt min hals. Det är en känslig punkt för mig.
Kvinnorna var två av Hagamannens många offer.
Tvåbarnspappan och bilplåtslagaren Niklas Lindgren dömdes senare för två våldtäkter, grov våldtäkt, två mordförsök och två försök till våldtäkt som inträffade från 1998 till 2005.
Göran Markström vid polisen i Västerbotten ledde utredningen och berättar under en fikarast om hur arbetet växte i omfattning. När tiden gick blev den också mer komplicerad. Det fanns DNA-spår, men polisen gick länge bet på att identifiera den misstänkte.
- Det tog så lång tid. Vi förstod inte, vi kunde inte hitta gärningsmannen bland de vanliga förbrytarna. Knappast kunde vi räkna med att det här rörde sig om den det gjorde, en familjefar, säger han.
Utredningen innehöll till slut omkring 22 000 dokument, 14 000 namn förekom i materialet och omkring 2 500 personer hade förhörts. Till slut kom dagen de hade väntat på. Markström skriver i Nordisk Kriminalkrönika om ögonblicket när de förstod att de träffat rätt.
Polisen hade fått ett tips om Niklas Lindgren och efter flera förhör tvingades han mot sin vilja lämna ett DNA-prov. En kriminaltekniker kom in på spaningschefens tjänsterum på förmiddagen 29 mars 2006 och sträckte fram sin hand, skriver Markström, och återger samtalet:
- Vi fick träff!
- Vad fan är det du säger?
- Joo, topsen som vi skickade före helgen med förtur gav träff. Niklas är “Hagamannen".
- Hur har du fått meddelandet?
- SKL ringde nyss.
- När får vi det på papper?
- Dom faxar utlåtandet, vi har det om några minuter.
Gripandet av Niklas Lindgren ledde till att han i förhör erkände flera av brotten.
- Ja, jag hade tänkt erkänna sex händelser som jag har gjort mig skyldig till, sa Lindgren i förhörsrummet en lördagsmorgon knappt två månader senare.
Invånarna i Umeå kunde andas ut.
I nästan åtta år hade främst kvinnor levt med en ständig oro för att bli hans nästa offer. Men även vänner, kolleger, syskon, makar och föräldrar var oroliga för att någon i deras närhet skulle råka illa ut.
- Det här är det värsta som kan inträffa i en stad. Med en gärningsman som skapar en sådan otrygghet som Hagamannen gjorde med invånarna i Umeå, säger Göran Markström.
Expressens reporter Terese Cristiansson bevakade händelserna i Umeå i flera år. Hon beskriver det som att myterna och skräckhistorierna om Hagamannen levde ett eget liv i staden, vid sidan av den verkliga polisjakten på Hagamannen.
- I de tusentals dokument som jag gick igenom efter gripandet var det tydligt hur både män och kvinnor påverkats. Kvinnor ringde till polisen och var oroliga att det var deras män som var Hagamannen, män trodde att de själva var Hagamannen och så fort det fanns någon form av attack mot en kvinna var Hagamannens namn på tapeten. Det var nästan som att Hagamannen hade en fantomidentitet innan han ens var gripen, säger Terese Cristiansson.
Hon var på plats i Umeå flera gånger innan Niklas Lindgren greps och stannade helst inne på kvällarna.
- Detta är en av serievåldtäktsmannens vapen, skräcken för honom är så mycket större än de brott han faktiskt åstadkommit. Sannolikheten att jag skulle möta en annan våldsman var ju flera hundra gånger större än att jag skulle möta just Hagamannen i en mörk gränd. Men så funkar inte rädslan, den är selektiv.
- För mig blev det tydligt hur rädslan för sexuellt våld i offentliga miljöer begränsar kvinnors liv. Trots att det mesta våld sker i hemmet är det ändå utomhus vi känner det största hotet.
Enligt Monica Engström, som då var kriminalreporter på lokaltidningen Västerbottens-Kuriren, har de starka känslorna i Umeå bleknat något med tiden. Men det finns djupa spår kvar i Umeåbornas medvetande. Hon skrev totalt 136 artiklar om Hagamannen och hör fortfarande hur människor i staden talar om honom.
- Visst pratas det fortfarande om Hagamannen och om hans anhöriga. Men vad gäller de anhöriga är det ju av omtanke, många undrar hur det går för dem och hur det har blivit. Det var många här som kände honom eller hans familj, nästan alla har någon slags koppling. Antingen hade de gått i skola med honom eller lagat en repa på bilen hos honom, säger Monica Engström.
Att våldtäkterna och överfallen förändrade tryggheten i Umeå råder inget tvivel om.
I slutet av förra året disputerade Linda Sandberg vid universitetet i Umeå och hennes avhandling handlade om just detta - hur invånarna hanterade rädslan för att vistas i utomhusmiljöer. Hon intervjuade ett 50-tal män och kvinnor och kunde konstatera att rädslan för våld blev en angelägenhet för alla.
För stadens män handlade det främst om att visa att de var ofarliga.
- Det började diskuteras hur män uppfattas i det offentliga rummet och många blev därmed medvetna om att de kunde uppfattas som farliga, potentiella gärningsmän. Jag skulle säga att det är något som har följt med. Det är något män har lärt sig och inget man glömmer bort, säger Linda Sandberg.
Monica Engström menar att kunskapen och medvetenheten hos kvinnor i Umeå i dag är bättre - och att det sannolikt skiljer Umeå från flera grannstäder.
- Framför allt finns det i kvinnors medvetenhet i högre utsträckning än hos andra västerbottningar, att de man möter på väg hem från krogen kanske inte alltid har goda avsikter. Rädslan som fanns då har satt spår och kvinnor är mer medvetna om vad som kan hända när man går hem från krogen, säger hon.
Samtidigt menar Linda Sandberg att diskussionen om otrygga miljöer i dag inte lika självklart kopplas till Hagamannens brott.
- Under de åren tog diskussionerna en otrolig fart. Men i dag är de inte enbart kopplade till Hagamannen som person. Nu liknar det mer de diskussioner om trygghet som finns i många städer, säger hon.
Niklas Lindgren avtjänar sitt straff på Norrtäljeanstalten.
Han beviljades i slutet av förra året sin första permission och har efter det beviljats ytterligare en. Kriminalvården uppger inte var permissionerna äger rum, men Niklas Lindgren har tidigare önskat att få tillbringa mer tid med sin familj.
Det 14 år långa fängelsestraffet innebär att ett villkorligt frigivande kan bli aktuellt redan i juli om tre år, 2015. Inför den dagen kommer diskussionerna ta fart i Umeå igen, är flera överens om.
Inte minst om Niklas Lindgren längtar hem och vill flytta tillbaka.
- Han har ju blivit så pass känd över hela Norden så det spelar nog egentligen inte så stor roll vart han bor, han kommer ändå vara igenkänd. Jag vet inte om han skulle kunna flytta tillbaka. Men det råder ingen lynchstämning här. Inget sådant som jag har upplevt eller hört talas om, säger Monica Engström.
Göran Markström säger att Umeåborna kommer att vara intresserade av att veta var han väljer att bosätta sig.
- Han har ju då sonat sitt brott på något vis. Men nog tror jag att folk kommer att vara uppmärksamma på det, det är min känsla. Men jag har svårt att svara på om det ens är möjligt för honom att kunna flytta tillbaka, säger han.
Vid Tegsbron, där Niklas Lindgren utförde sitt sista överfall, har inte mycket förändrats.
Det talades om att kommunen ville göra om området, bland annat ansluta parken till promenadstråket och ordna bättre belysning. På så sätt skulle obehaget för invånare som passerade förbi bli mindre.
Planen har ännu inte genomförts, men den är fortfarande aktuell.
- Det är inte en positiv plats. För många kvinnor i Umeå finns det en koppling mellan just den platsen och de här obehagliga händelserna. Och det är dels därför vi fortfarande vill göra om platsen, säger Umeås gatu- och parkchef Karin Isaksson.
Källor: Nordisk Kriminalkrönika, Expressen, Västerbottens-Kuriren, Aftonbladet, Västerbottens Folkblad, “Hagamannen - så våldtogs en stad".
