Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Det låg en hel familj i samma säng. Bara pappan var vid liv"

OFFER. En ung pojke som lider av bröstsmärtor behandlas av läkare på ett tältgolv. Han är en av alla de som drabbats av den livsfarliga gas som läckt ut från kemikaliefabriken.Foto: Claude Saihani/UPI

■ TV-fotografen Claes-Göran Bjernér och kollegan Sven Strömberg var på plats i indiska Bhopal redan på morgonen den 4 december 1984.
■ De var de första utländska tv-journalisterna i den indiska staden, ett drygt dygn efter gasutsläppet från Union Carbides fabrik.
■ De hade hamnat mitt i den värsta industrikatastrofen någonsin. Cirka 8 000 tros ha dött de första två veckorna, över 500 000 drabbades av gasen.
■ Det har gått 30 år sedan giftolyckan i Bhopal, men lidandet tar aldrig slut för många av offren. Claes-Göran Bjernér är ett av dem.

De 5 värsta industri- olyckorna

ALASKA: Oljetankern Exxon Valdez går på grund vid Bligh Island Reef den 24 mars 1989 och orsakar en av de värsta miljökatastroferna i historien. Minst 250 000 sjöfåglar mister livet.

BENXIHU, KINA: 1 549 människor dödas i en kolgruva när en väldig explosion inträffar. Olyckan inträffar den 26 april 1942 vid gruvan som samdrivs av kineser och japaner.

BHOPAL, INDIEN: Ett giftigt gasmoln läcker ut från Union Carbides fabrik i Bhopal, natten mellan den 2 och 3 december 1984. Minst 8 000 personer avlider inom två veckor, över 500 000 skadas.

TJERNOBYL, UKRAINA: Historiens svåraste kärnkraftsolycka sker den 26 april 1986. Minst 31 personer dör av explosionen och det direkta arbetet efteråt. Oklart hur många som dött av komplikationer från strålskador.

SAVAR, BANGLADESH: En textilfabrik kollapsar den 24 april 2013. Minst 1 129 personer dödas och över 2 500 personer skadas.

Union Carbide och Bhopal

1917: Union Carbide skapas när fyra amerikanska bolag slås samman. Tillverkar bland annat batterier.

1920: Ger sig in i kemibranschen.

1960: Börjar tillverkning av insektsmedlen Sevin och Temik. Den farliga kemikalien metyl isocyanat är en ingrediens.

1969: Union Carbide India Limited, ett dotterbolag i Indien, öppnar en anläggning i Bhopal. Ska tillverka insektsmedel för den indiska marknaden, med importerade kemikalier.

1977: Fabriken i Bhopal börjar tillverka Sevin.

1980: Fabriken börjar tillverka sitt eget metyl isocyanat.

1983: Allvarlig torka leder till minskad efterfrågan på Sevin i Indien.

1984, oktober: Försäljningen går dåligt och metyl isocyanat-delen stängs ner. Två tankar - nummer 610 och 611 - rymmer sammanlagt 83 ton av ämnet.

1984, 2 december: Cirka klockan 23.00 rapporterar en fabriksoperatör att en läcka uppstått nära tank 610. Samtidigt tränger vatten in i tank 610 och en reaktion uppstår. Några minuter efter midnatt upptäcker kontrollrummet att trycket ökar kraftigt i tank 610. En operatör hör ett mullrande ljud. En gasmoln läcker ut från tank 610 och rör sig söderut. Cirka 4 000 tros ha dödats de första timmarna, fler offer krävs senare. Det är den värsta industriolyckan i historien.

1989: Union Carbide går med på att betala 470 miljoner dollar i skadestånd till den indiska regeringen.

1994: Union Carbide säljer sin 50,9 procentiga andel i Union Carbide India Limited.

2001: Union Carbide köps upp av Dow Chemical och blir ett helägt dotterbolag. Dow Chemical anser sig inte bära något ansvar för olyckan 1984.

Den finns kvar på det övergivna industriområdet i Bhopal, tank nummer 610. Det var den som i december 1984 var fylld med 41 ton av det giftiga ämnet metyl isocyanat.

Det är ett ämne som dåvarande ägaren Union Carbide använde för att tillverka insektsmedel. Det är en kemikalie som inte får komma i kontakt med vatten, eftersom det utlöser en kraftig reaktion.

Men vatten var just vad som trängde in i tank 610 natten mellan den 2 och 3 december 1984. Sabotage, hävdade Union Carbide. Dåligt underhåll och eftersatta rutiner, säger många andra.

Nattskiftspersonalen i kontrollrummet insåg hur som helst att något var fel när tryckmätaren visade att trycket i tank 610 stigit fem gånger, från två psi, till tio psi.

Tio psi var nu inget katastrofalt högt tryck, men att tryckförändringen ägt rum så snabbt var djupt oroande. Än värre, mätaren stannade inte på tio. Det tredubblades igen på kort tid.

Operatören i kontrollrummet sprang ut, men allt var redan för sent. Tanken hade släppt ut ett enormt gasmoln och det rörde sig nu snabbt söderut från anläggningen, in över slumområdet JP Nagar.

En av dem som bodde där var Nadir Khan. Han jobbade på Union Carbides fabrik i Bhopal och hade just gått av kvällsskiftet denna söndagsafton.

Han hade fått jobb på kemfabriken vid mitten av 1970-talet och anställningen hade klart förbättrat hans liv. En stadig inkomst. Hyfsat säker anställning.

Visst fanns det farliga kemikalier på fabriken, men hade inte Indiens arbetsmarknadsminister Tara Singh Viyogi, själv bedyrat att fabriken var säker:

- Det finns ingen fara för Bhopal, och kommer heller aldrig att göra det.

 

Det var insektsmedel som tillverkades vid fabriken. Union Carbide var på 1980-talet USA:s tredje största kemiska koncern, men fabriken i Bhopal sköttes av det indiska dotterbolaget Union Carbide India Limited.

Fabriken hade öppnat 1969 och för dåvarande premiärminister Indira Gandhi så spelade den en viktig roll för Indien och den så kallade "gröna revolutionen" som skulle göra den indiska landsbygden mer produktiv med hjälp av nytt utsäde, nya bevattningsmetoder, konstgödsel och insektsgifter.

Men 1984 var efterfrågan inte lika stor längre. Så Union Carbides hade ett stort överskott av metyl isocyanat som lagrades på fabriksområdet.

Fabriksarbetaren Nadir Khan hade gått och lagt sig och hunnit somna när han plötsligt vaknade upp med en brinnande känsla i ögonen.

Rummet i hans enkla bostad var täckt av rök. Han förstod på en gång vad som hänt.

- Fly! skrek han. Gasen har läckt ut! Fly!

Men många, alltför många, hann det aldrig. De dog hemma i sina bäddar, hela familjer utraderades.

Andra flydde åt fel håll. De sprang söderut i vindens riktning, i giftmolnets riktning. De som sprang österut eller mot fabriken hade större chans att klara sig.

Och barnen hade ofta ingen chans. Giftmolnet var tyngre än den omgivande luften och lade sig därför som ett täckte kring marken. En vuxen inandades mindre mängder än ett barn.

Det har aldrig slagits fast hur många som egentligen dog i gasmolnet. Den officiella indiska siffrorna talar om 5 295 döda direkt i anslutning till olyckan och 4 900 med permanenta skador. Det är siffror som regeringen nu funderar på att justera upp. Aktivister menar att över 22 000 dog.

 

Den svenska tv-fotografen Claes-Göran Bjernér hade ingen aning om vidden av katastrofen när han och reporter Sven Strömberg tog en flight från New Delhi till Bhopal på morgonen den 4 december.

De var bägge stationerade i Tokyo och hade Asien som arbetsfält. De var egentligen på väg till Indien för att bevaka de kommande valen, men på flygningen till New Delhi så fick de höra av en amerikansk kollega att något dramatiskt hänt i Bhopal.

Amerikanen behövde leta rätt på ett tv-team i New Delhi. Svenskarna kunde flyga vidare direkt. De blev därför det första utländska tv-teamet på plats.

- Det var väldigt tomt på planet till Bhopal, berättar den i dag 73-årige Claes-Göran Bjernér. Men när vi landade där så rådde kaos på flygplatsen. Alla ville därifrån.

De insåg snabbt att något katastrofalt inträffat.

- Vi såg döda djur längs vägen, kor, katter, hundar. Och döende fåglar låg och flaxade på marken. De måste ha flugit in i molnet.

Tv-teamet körde mot industriområdet där Union Carbides fabrik låg och frågade var arbetarna bodde. De visades ner i en dal intill fabriken.

Claes-Göran Bjernér.Foto: Foto: SVT- Vi gick ner där, lite aningslöst. Men du vet hur det är, man sätter ofta sin egen säkerhet åt sidan i sådana här situationer. Du känner adrenalinet över att vara mitt i en stor nyhetsstory.

Det var tyst och stilla i området. Alldeles för tyst. De knackade på dörrar men inga svarade. Så hörde de någon hosta inifrån ett av skjulen och de klev in där.

- Det låg en hel familj där i samma säng. Det var bara pappan som var vid liv. Det var han som hostade, men han var döende.

De begav sig till barnsjukhuset i stan och möttes av en ensam läkare som gick runt bland förgiftade barn och förgäves försökte rädda deras liv.

- Han knådade deras hjärtan som om de vore små degklumpar, men han lyckades inte rädda ett enda av dem.

Claes-Göran Bjernér och Sven Strömberg kom med på en flygning ut från Bhopal redan samma dag. Från New Delhi sände de hem materialet som sändes på "Rapport" och "Aktuellt" samma kväll och även visades av stora utländska tv-bolag, som amerikanska NBC.

- Det var de första tv-bilderna från Bhopal.

 

De första tv-bilderna från världens största industrikatastrof. Ett tungt nyhetsscoop för ett tv-team. Men Claes-Göran Bjernér skulle betala ett högt pris för det.

För de där få timmarna han och Sven Strömberg tillbringade i Bhopal räckte. Vad Claes-Göran Bjernér inte visste då var att han bar på en genetisk sjukdom som gjorde hans lungor extra sårbara.

- Sven drabbades inte efteråt, men jag gjorde det.

Han beskriver sig som en hurtbulle som länge löptränat. Han började märka att det tog emot, men det kunde ju ha med åldern att göra också.

- Det var under en resa till Bosnien 1992 under kriget som jag först insåg allvaret. Vi blev beskjutna av en prickskytt och var tvungna att springa för livet.

- Men jag höll på att kollapsa. Jag mådde riktigt dåligt och kollegerna blev väldigt oroliga.

När han sedan återvände till Bhopal för att göra ett reportage på tioårsdagen av katastrofen, så fick han veta av läkarna att han led av skador från giftgasen.

- Jag lider av samma skador som storrökare kan drabbas av. Jag får syrgas via näsan. Mina lungor har i dag bara 20 procent av sin kapacitet.

Men till skillnad från de tusentals och åter tusentals offren i Bhopal så har han aldrig sökt någon ersättning. Han ser sig inte som ett offer, säger han.

- Det var ju jag som övertalade reportern att vi skulle resa dit.

Men för de många offren i Bhopal så pågår kampen än. En viktig seger kom denna höst när Indiens regering gick med på göra om beräkningarna över hur många dödsoffer som olyckan krävde och hur många som lidit men av det.

En uppgörelse slöts redan 1989 mellan Union Carbide och den indiska regeringen. Det kostade det amerikanska företaget 470 miljoner dollar. Nio av tio drabbade har fått bara cirka 3 500 kronor i ersättning. De högsta individuella belopp som betalats ur är cirka 35 000 kronor.

Sju före detta höga chefer på Union Carbides indiska dotterbolag dömdes till två års fängelse 2010, men domarna har överklagats. Inga amerikanska chefer har ställts inför rätta.

Union Carbide köptes 2001 av Dow Chemical och den amerikanska jätten menar sig inte ha något ansvar för vad som hände i Indien 1984.

 

Varje årsdag hålls en vaka i Bhopal där aktivister och drabbade bränner en stor docka. I början var det Union Carbides före detta vd, Warren Anderson som brann, nu personifieras i stället Dow Chemicals i form av en affärsman med attachéväska och djävulshorn.

Den svenska läkaren Ingrid Eckerman skrev 2004 en bok om Bhopal och var där kritisk inte bara mot Union Carbide utan även mot den indiska regeringen och delstatsmyndigheterna i Madhya Pradesh där Bhopal ligger.

- Mina beräkningar när jag skrev boken var att 8 000 dog de första två veckorna och att lika många avlidit sedan dess av gasrelaterade sjukdomar. Detta handlar inte bara om olyckan, utan även om hur de behandlats efteråt.

Indien har inte uppskattat kritiken. Ingrid Eckerman har en adoptivfamilj i Bhopal, men kan sedan 2010 inte besöka Indien eftersom hon inte beviljas visum. Detta trots att hon inte alls är aktiv i Bhopal-frågan längre.

Union Carbides vd 1984, Warren Anderson, efterlystes i Indien för vållande till annans död men han utelämnades aldrig från USA och ställdes aldrig inför rätta. Han avled i år i USA, 92 år gammal.

Han spelas för övrigt av Martin Sheen i en ny Hollywoodversion av katastrofen. Filmen heter "Bhopal: A prayer for rain" och den har fått en del kritik i Indien för att Union Carbide kommer för lindrigt undan.

Andra hoppas att filmen ska öka trycket på Dow Chemicals att gå med på ersättning. Martin Sheen är en av dem:

- Bhopal är inte bara en tragedi för mänskliga rättigheter från det förra århundradet, det är en travesti för mänskliga rättigheter i dag.

Svenska Amnesty visar filmen vid en specialvisning på onsdag. Claes-Göran Bjernér var inbjuden att invigningstala men han var tvungen att tacka nej. Hälsan tillåter det inte.