Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Desertören gömde sig i Sverige i 28 år

Desertören David A Hemler med den fantombild som den amerikanska militären lät ta fram i jakten på honom.Foto: Lars Lindqvist / Dn / Scanpix

USA har många tusen soldater registrerade som desertörer från ­krigen i Irak och Afghanistan. Det skapar sällan rubriker i amerikanska medier.
Under och efter Vietnamkriget tog Sverige med öppna armar emot hundratals amerikanska ­desertörer, det var en stor story då - som tystnat ­sedan länge.
Fyra decennier senare har tidningar och TV i USA, plötsligt, vänt sina blickar mot en alldeles ensam desertör i Sverige.
Expressen har granskat fallet med 49-årige David A Hemler.
I Uppsala är han en gift ­trebarnsfar, omtyckt i grannskapet och anställd av en myndighet.
I USA är han placerad på flygvapnets lista över de tio mest eftersökta och hotas öppet med att jagas så länge han lever.

Thomas A Hemler, 46, satt i en bil i Atlanta, Georgia.

Han samlade tankarna några minuter, tog ett djupt andetag och knappade in telefonnumret han precis fått av sin moster.

- Hello, hörde han rösten säga, på engelska med en europeisk accent.

Efter 28 år hade han återfått den bror han trott hade tagit sig liv.

Denna onsdag förmiddag för sex veckor sedan har fullständigt vänt upp och ner på Thomas A Hemlers tillvaro.

- Vänner och bekanta som jag inte pratat med på många år har hört av sig. Media ligger på, som ni. Och jag och David mejlar och pratar via Skype hela tiden.

- Men samtidigt som jag, min familj och våra föräldrar är överlyckliga - det är en välsignelse! - så är vi oroliga för att säga eller göra något som gör det svårare för David att få komma hem hit till USA och oss igen och hälsa på.

Historien om desertören David A Hemler avslöjades först av Behrang Behdjou i Dagens Nyheter den 16 juni. Dagen därpå hade New York Times en artikel där amerikanska flyg­vapnets avdelning för särskilda utredningar, AFOSI, drämde till:

- Vi vill verkligen få tag på den här killen. Om du en gång sticker förföljer det dig resten av ditt liv.

Nu vet desertörjägarna i Quantico, Virginia, att David A Hemler, rapporterad försvunnen från 6913th Electronic Security Squadron i Augsburg i södra dåvarande Västtyskland, finns i Uppsala i Sverige. Nu kan de jämföra fotot på den verklige desertören Hemler med den datorbild som AFOSI lät sina experter ta fram så sent som för två år sedan.

- Riktigt så stilig som på den bilden är jag väl inte i verkligheten, skriver David Hemler i ett mejl till Expressen.

En timme efter att han första gången pratat med sin bror skickade han ett mejl till flygvapnet i USA. Han berättade att han befann sig i Sverige och ville träffa dem, i Sverige, för att diskutera läget: Finns det någon möjlighet att kunna resa till USA för att träffa familj och föräldrar, som nu blivit 70 år, utan att bli kastad i fängelse?

David A Hemler, som lever under ett annat namn i Sverige, har ännu inte fått något svar.

David och broder Thomas har sedan historien blev känd i USA den 17 juni inte kunnat undgå att se mängderna av läsarkommentarer på internet som mest går ut på "lås in honom och släng bort nyckeln". Snart sagt överallt - utom i den lilla lokaltidningen.

Trycket från det militära etablissemanget i USA, från politiker och vanligt folk, är att hålla hårt på vad lagen - Uniform Code of Military Justice - säger om den som smiter.

David A Hemlers öde som desertör ligger nu i brigadgeneral Kevin J. Jacobsens händer. Han är chef för AFOSI och har möjlighet att utdöma ett mer symboliskt straff, som böter och degradering.

Å andra sidan kan han välja att gå hårt fram och driva fram en formell begäran om att David A Hemler ska gripas och utlämnas. Expressen talade nyligen med överste John Dorrian vid AFOSI. Då var tonen lite mindre kategorisk än i uttalandena till New York Times.

Kommer ni att begära att Sverige lämnar ut David Hemler?

- Hela frågan är under utredning.

När fattar ni beslut?

- Det är för tidigt att säga, vi har ingen särskild tidsram.

När David A Hemler denna vår slut­ligen bestämde sig för att avslöja sig för familjen i USA, för sin fru och barnen, för militären och för media, var det noga genomtänkt. Under många år hade han försökt följa sin amerikanska familj genom ledtrådar från internet. Han googlade mer eller mindre dagligen på släktingarnas namn.

Så den 8 april låg den där, på lokaltidningen Lebanon Daily News hemsida: En längre pensioneringsintervju med Francis "Frank" Hemler som efter 47 år skulle lämna jobbet vid räddningstjänsten.

I artikeln kunde sonen, som alla utgick från var död, sitta i Uppsala och läsa om hur pappa och mamma Nancy nu skulle få mer tid för favorithobbyn, ånglok och modelljärnvägar.

David A Hemler skred till verket.

Först skulle han söka upp en expert som visste hur säker han egentligen kunde känna sig som amerikansk desertör på svensk mark, gift med en svensk medborgare.

Han åkte till Västmannagatan 4 i Stockholm, bredvid LO-borgen, och ringde på dörrklockan till Borgström och Bodströms Advokatbyrå.

Där fick han träffa advokat Emma Persson.

- Han hade inte föranmält besök men jag hade en ledig stund och tog emot.

Vad tror du om hans möjligheter?

- Vi vet ännu inte vilket brott han eventuellt kommer att anklagas för. Men Sverige lämnar inte ut personer misstänkta för vad som kan ses som politiska och militära brott.

Om det blir ett möte av med amerikanarna ska det hållas på advokatkontoret.

- Jag har avrått från möte på ambassaden, säger Emma Persson.

Tillbaka till vårt möte med brodern Thomas Hemler: Han tog fram intervjun med pappa Frank i lokaltidningen.

- Den här texten betydde väldigt mycket för David, säger han när vi sitter och pratar på en Subwayrestaurang dit han kört oss i sin bil.

Han är kemiingenjör och jobbar som säljare över hela amerikanska öst­kusten. Arbetskamrater och grannar vet visser­ligen om den stora nyheten, men han vill ändå hålla sin egen hemmiljö borta från media. Därför sitter vi här och pratar, ett stycke från villan i södra New Jersey.

Det är inte alltid han, en välklädd affärsman mitt i livet, kan hålla inne känslorna.

- Du vet, jag hade just fyllt 19 år och gått ut High School där David försvann. Mamma och pappa hade varit och hälsat på honom i Augsburg i augusti 1984, bara någon månad innan han försvann. De fick ju ett helvete direkt... men för mig sjönk det nog in först efter ett år. I den åldern har man ju så mycket annat i huvudet. Men han var mitt enda syskon. Jag visste att David inte gillade sin tjänst i flygvapnet. Han var deprimerad. Så den enda slutsats jag kunde landa i var att han begått självmord. ­Kanske hade han det jobbigare än jag trodde.

Efter mötet med advokat Emma Persson skaffade David Hemler den särskilda telefon han ville använda när han ringde sin familj, en telefon som inte skulle avslöja hans nummer. Så, den 16 maj, var det dags.

Första samtalet gick till hans mammas syster.

- David var inte säker på att vi önskade prata med honom. Han ville känna av lite först och hittade mosterns telefonnummer på nätet. Han bad henne ringa mig. Hon sa att hon var "80 procent" säker på att det verkligen var David.

När Thomas ringde sitt livs viktigaste samtal sittandes i bilen i Atlanta fanns David i hemmet i Uppsala tillsammans med sin fru, sin första svenska flickvän och den 22-åriga dotter som han har med henne. Där fanns också hans ett- och treåriga barn.

Thomas berättar om sekunderna som passerade:

- Jag hörde en röst med europeisk accent svara. "Is this David Hemler?", frågade jag.

- "Yes", sa han.

- "Den David som växte upp i Cleona, Pennsylvania?"

- "Yes".

- "Det här är din bror, Thomas".

Medan han talade med David sms:ade han samtidigt sin fru.

- "Yeah, right", svarade hon. Hon var på vår sons basebollmatch och vägrade att tro mig.

Att beskedet samtidigt var en total chock även för Davids familj förstod han på samtalet.

- Jag hörde kvinnors gråt i bak­grunden. David sa att de precis själva fått höra vem han verkligen är.

- Han sa att han tänkt på detta mycket länge men han hade velat vänta tills han kände att familjen skulle klara sig ekonomiskt om han skulle bli gripen.

28 år utan en bror som gömt sig... ändå har du sagt att du inte känner dig sviken.

- Nej, det går inte att vara arg. Nu när jag hört hans berättelse och förklaringar förstår jag honom. Jag är bara så lycklig nu. Och glad för mina barns och föräldrars skull.

Har du saknat David?

- Ja! Jag har ju inte haft några syskon att dela mitt liv med.

De senaste veckorna har Thomas Hemler studerat lagen som berör desertörer, "Uniform code of military justice", paragraf 885.

- Det är solklart, det är ett brott. Här är det svart eller vitt, inga gråskalor.

När David Hemler stack från basen i Augsburg och liftade till Stockholm hade han tre år kvar på sitt sexårs­kontrakt med US Air Force. Han hade fått en avancerad utbildning, bland annat i ryska, och på basen jobbade de med en hemlig operation riktad mot ryssarna. Men han var samtidigt djupt olycklig. Han hade tagit värvning i början av sitt sista läsår på Anneville-Cleona High School. Men bara en vecka efter värvningen hade han träffat en flicka han blev kär i - och hon var pacifist och medlem i en fredskyrka. Henne ville han inte förlora - men papperen var ju redan påskrivna.

- Jag hade tagit värvning under tryck hemifrån. Jag ville egentligen sommarjobba och bestämma över min framtid senare, berättar David Hemler.

Brodern Thomas utvecklar:

- Det är ju ganska vanligt för unga killar som inte har råd med privata universitet att ta värvning och samtidigt få möjlighet till studier som militären betalar.

David Hemler van trivdes redan under grundutbildningen på en bas i San Antonio, Texas. Han kände sig lurad - men visste vilket pris han behövde betala om han snackade till sig avsked.

Dessutom kände han förväntningarna hemifrån.

- De hotade med att jag aldrig någonsin få sjukvård eller pension. De som får "dis­honorable discharge" (utskrivning med dåliga vitsord) utestängs från den offentliga sektorn för evigt - man kan inte få något offentligt jobb eller a-kassaersättning eller socialbidrag. Och det är tufft att hitta en privat arbetsgivare som är villig att anställa "dishonorable dischargees".

1983 skickades han till Tyskland. Det var slut med flickvännen som han trott skulle bli hans fru. I Augsburg hade han ingen att anförtro sig för. De tyskar han började snacka med på krogen och som var kärn­vapenmotståndare och trötta på kalla kriget spädde på hans känsla av att USA:s och Ronald Reagans politik med stöd till Contras, Saddam ­Hussein och Apartheid var fel.

David Hemler kände sig allt mer desperat. Han funderade på hur han skulle komma därifrån. Men han ville inte göra som en del andra, att hitta på att de var homosexuella eller blivit deprimerade.

- Eftersom jag hade bett om utskrivning med pacifism som skäl fick jag träffa en psykolog. Jag kom förberedd med argument emot krig, jag hade gått med i en så kallad fredskyrka, Church of the Brethren, som är godkänd av regeringen. Men psykologen ville inte prata om min pacifism utan om mina fysiska åkommor, varför jag hade svårt att äta och sova och om mina avsvimningar. Nästa dag fråntogs jag min säkerhetsklassning.

Men något besked om han skulle få avbryta sitt kontrakt fick han inte.

- I stället fick jag jobba som vaktmästare. Jag sopade golv, målade väggar och sånt. De hade ju satsat på min militära utbildning och jag blev plötsligt i deras ögon en riskperson.

Hösten 1984 kände David Hemler att han bara måste komma bort - ett litet tag.

- Jag utgick från att jag skulle bli gripen efter en vecka eller så av militärpolisen. Det var inte så ovanligt folk stack en vecka, tog ett kortare straff och sen var det bra. Dessutom hade de bestämt att jag skulle förflyttas till basen i Ramstein. Då skulle jag dessutom bli av med bli av med kompisar jag fått i Augsburg.

David Hemler fyllde en väska med toalettsaker, kassettband med musik och kläder för några dagar och började lifta norrut.

I Sverige hade han varit två gånger tidigare. Nu tog han sig dit igen - utan pass.

- Amerikanska militära tjänstemän har inte pass. Man fick ett intyg som kunde användas för att resa inom Västeuropa. Jag visade upp intyget vid danska gränsen och behövde inte visa någonting vid inresa till Sverige.

David Hemler är än i dag förvånad över att han inte blev hittad och gripen.

- Men vad jag förstår kontaktade militären aldrig vare sig tysk eller svensk polis eller Europol. Men jag vet att de misstänkte att jag varit i Sverige.

- Det låter kanske konstigt att säga nu men jag hade varit jätteglad om Air Force, mina föräldrar eller någon privatpolis hade hittat mig. Det jag gjorde var ju ett slags rop på hjälp.

När tiden gick utan livstecken valde mamma och pappa hemma i Cleona, Pennsylvania, att anlita privatdetektiv.

- Jag har inte hunnit fråga privatdetektiven än, men jag har hört några av de teorier Air Force haft. De hade anlitat ett medium som trodde att jag fanns i fängelse i DDR. Det resulterade i ett brev till kongressen med en vädjan om att fråga DDR om mig. Nu skrev flygvapnet i sitt svar på mitt mejl till dem att de hela tiden misstänkt att jag fanns i Sverige.

Efter att ha fått lift med tio olika bilar klev David Hemler av i Stockholm för att påbörja det som skulle bli hans nya liv.

Första natten sov han på vandrarhemsskeppet af Chapman.

- Nästa morgon tog jag tåget till Uppsala där jag visste att det fanns ett universitet, berättar han.

Efter bara tre dagar där träffade han kvinnan som något år senare blev mamma till hans i dag vuxna dotter.

Han började läsa på SFI och fick studie­bidrag. Och började använda sitt nya på­hittade namn.

- Polisen i Uppsala verkade tvivla när jag drog min historia men lät det bero. Jag sa att jag var son till föräldrar som drog omkring i Europa och att jag var född i Zürich.

Efter ett och ett halvt år fick han uppehållstillstånd. Han står än i dag registrerad i folkbokföringen som medborgare i okänt land.

- Jag planerade aldrig ett liv i Sverige, skriver David i ett mejl.

- Men dagarna blev till veckor och det kändes så bra att slippa militärlivet och sen blev tröskeln för hög och risken för stor med att återvända.

Han säger att han är beredd på fängelse om allt nu går åt pipan.

- Men jag tycker faktiskt att jag har straffats nog av att ha oroat mina föräldrar under alla dessa år.

Hur tycker du att amerikansk media har beskrivit ditt fall?

- I grunden har de skrivit bra. Men flera tidningar har strukit meningen om att flygvapnet ignorerade min begäran om utskrivning. Jag skulle önska mig möjlighet att nå ut med hela min historia i USA. För oftast när jag läser negativa synpunkter om mig märker jag att det finns någon detalj som jag har berättat men som dessa negativa personer inte har fått del av.

Tycker du att du gjort rätt?

- Jag gjorde flera misstag när jag var ung. Jag borde aldrig ha tagit värvning. Det andra misstaget gjorde jag fyra år senare när jag stack från basen och inte kom tillbaka. Jag borde ha varit starkare och tagit tag i mina bekymmer i stället.

För broder Thomas har det varit hårt att läsa en del kommentarer om David.

- Vi räknade med en del kritik för vad han gjort. Men jag väntade mig inte den starka fientlighet vi kunnat läsa i flera dagar. Det är svårt att förstå den reaktionen mot en ung och bekymrad man som stack i ren desperation för 28 år sedan, i fredstid.

Thomas Hemler själv avstod att ta värvning - men vill poängtera att han är stark vän av USA:s militär "som skyddar vår frihet".

- Vi är stolta över David som tagit den här stora risken att komma ut ur gömstället. En del betraktar honom som en fegis men vi tycker att han visat stort mod. Han har visat att han verkligen saknar oss och älskar oss.

Flygbiljetterna till Sverige är bokade.