De stjäl - och säljer tillbaka konsten

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
Prinsessan Christina och hennes make Tord Magnuson blev nyligen bestulna på juveler värda omkring 855 000 kronor. Tjuvarna satsar på konst och dyra smycken. Konststöld är ett av världens mest lönsamma brott. Åsikterna går isär om tjuvarna är konstintresserade eller bara ute efter pengar.

Tjuven kunde inte motstå de kungliga juvelerna i prinsessan Christinas kassaskåp.

Konst och smycken är attraktiva stöldgods, inte minst för dess stabila värde. Och konststölder är i dag ett av världens mest lönsamma brott.

Men är de som ligger bakom brotten simpla tjuvar på jakt efter pengar? Eller är det i själva verket konstexperter som utför de, ofta, fräcka kupperna?

Och var tar bytena vägen?

Prinsessan Christina och hennes make Tord Magnuson, som skulle på en bjudning i maj, kunde inte tro sina ögon när de öppnade kassaskåpet som paret hade förvarat i sin lägenhet vid Kungliga slottet.

Smycken som prinsessan ärvt från sin mor, prinsessan Sibylla, och den gamle kungen Gustav VI Adolf, var spårlöst försvunna. Likaså det diadem som prinsessan Christina bar under Nobelfesten förra året. Förutom diademet fattades två ringar, två stora manschettknappar och ett flätat armband i guldtråd. Juveler värda cirka 855 000 kronor var puts väck.

Men prinsessan Christina är inte ensam.

Varje år stjäls konst för 20 miljarder i världen, enligt uppskattningar från det brittiska Art loss register, skriver Svenska Dagbladet. Och i Sverige stjäls årligen konst och smycken för flera miljoner.

Några uppmärksammade konstkupper är bland annat den på Moderna museet 1993. Det räknades som den största konststölden i Sverige då konst för ett värde motsvarade 500 miljoner kronor stals - främst tavlor av Picasso och Braque. Vissa tavlor har kommit tillbaka men en Georges Braque är fortfarande på vift, likaså Anders Zorns mångmiljonvärderade tavla "Hins Anders" som stals från Thielska galleriet tillsammans med flera andra tavlor år 2000.

Och det är långt i från alla bestulna konst- och smyckesägare som får se sina älskade föremål igen.

- Dyrbara smycken kan du förändra så att ingen känner igen dem, ädelmetaller går att smälta ner och då är de i princip omöjliga att återfinna. Det enda du kan identifiera med beständighet är vissa stenar, men stenar kan man ju också dela på, säger Kenneth Mandergrehn, Rikkriminalspolisstyrelsens samordnare mot konst- och kulturarvsbrott.

Han berättar att tjuvar som stjäl dyrbara och kända verk antingen är ovetande om att de är osäljbara på en öppen marknad, eller så är det någon som kan tänka sig att ha verket i sin privata samling med vetskapen att man aldrig kan visa det, eller så har man tänkt sälja tillbaka det till ägaren.

- "Artnapping", innebär att man stjäl konst som man vet är omöjligt att sälja på en öppen marknad och sedan säljer tillbaka dem till ägaren eller försäkringsbolaget för en lösensumma. Vi vet att det förekommer i Sverige även om vi inte vet hur vanligt det är.

Kulturföremål är en annan guldgruva där tjuvarna ser en möjlighet att tjäna en hacka. Enligt Kenneth Mandergrehn har kyrkor och hembygdsföreningar ett "elände med att antikviteter, bruksföremål, kristallkronor, altarskåp och liknande stjäls".

- Det är väldigt lätt att sälja de här föremålen från främst 1800-talet, man kan hitta dem på vilket auktion som helst, säger han.

Gallerier och konstmuseer är de som vanligtvis utsätts för stölder men även privata konstsamlare ligger i riskzonen att få påhälsning av tjuvar. Senast förra torsdagen blev en privat konstsamlare i Bromma hotad och fastbunden av rånare som stal flera värdefulla målningar, skriver Svenska Dagbladet.

Enligt Lars Korsell, enhetschef på Brå och författare till "Kulturarvsbrott", är det typiska scenariot att man betalar en tjuv för själva arbetsinsatsen medan det finns en annan hjärna bakom jobbet. Sedan finns det rena tillfällighetstjuvar som hör talas om en värdefull tavla och vill tjäna pengar.

- De som stjäl vill omsätta det i pengar så snart som möjligt. Det bästa är ju naturligtvis pengar men då det inte finns tillräckligt lättillängligt försöker man med andra saker som går att tjäna pengar på. Och konst och smycken är attraktivt stöldgods på grund av att det är stabilt i värde, säger han.

Konststöld är världens fjärde mest lönsamma brott, enligt Svensk Polis, en tidning från rikspolisstyrelsen. Och många länder har speciella rotlar som utreder brotten. Exempelvis har Scotland Yard i England en polisenhet specialiserad på just konststölder. Och i Italien finns styrkan Carabinieri Tutela Patrimonio Culturale, vars uppgift är att försvara landets konstskatter. Styrkan utreder bland annat konststölder, handel och förfalskningshärvor. 2007 hade de återfunnit drygt 185 000 konstverk och väckt åtal mot 16 000 personer sedan 1969.

I Sverige har vi inte kommit fullt lika långt. Genom att det i dag inte går att särskilja konst- och kulturföremål från andra stulna och borttappade ting försvåras arbetet när ett föremål ska efterlysas internationellt och det är även enklare för stulna konstverk att dyka upp på öppna marknaden. Därför diskuteras ett gemensamt register över alla stulna konstföremål inom polisen.

- Nu är det lite som att leta efter en nål i nålstack. Det påverkar också vår internationella samverkan - många andra länder kan överföra ärenden direkt till Interpols databas. Vi skriver in ärenden manuellt och det ska man ju inte göra 2012, säger Kenneth Mandergrehn.

Lars Korsell, menar att området är klart eftersatt.

- Jag vill inte säga att Sverige är ett U-land när det gäller att bekämpa kulturarvsbrott, men vi har inte riktigt den polisiära organisation och beredskap som finns i vissa länder.

Nej, det var en chock för många då tre beväpnade män tog sig in på Nationalmuseum strax innan stängningsdags 2000 och stal Rembrandts självporträtt och två målningar av Renoir. Alla tavlorna återfanns visserligen senare, men efter flera uppmärksammade konstkupper har flertalet museum ökat säkerheten. Även kyrkor har ett ökat säkerhetstänk där man inventerar i högre utsträckning, berättar Lars Korsell.

Varken Nationalmuseum eller Moderna museet vill i dag berätta om sina säkerhetsåtgärder men 2005 gick närmare tio miljoner kronor årligen till säkerhet på Nationalmuseum och efter det spektakulära rånet investerade man ytterligare 2,5 miljoner kronor, enligt Svenska Dagbladet.

- Nu har vi alla typer av anordningar, mekaniskt skydd, personell bevakning, kameraövervakning, lås och larm, sa den dåvarande säkerhetschefen Jan Birkehorn till tidningen.

En 19-årig vän till prinsessan Christinas man erkände juvelstölden och har nu dömts för grov stöld i två fall.

- Frestelsen blev för stor, sa han under rättegången.

Men är konsttjuvarna genuint intresserad av konst eller är de helt enkelt simpla tjuvar på jakt efter pengar?

Åsikterna går isär. Lars Alm, chef för Citypolisens godsspaningsgrupp i Stockholm, menar att det finns alla sorter. Ferdinando Musella, chef över italienska Carabinieri Tutela Patrimonio Culturale, berättade i en intervju med Svensk Polis att en konsttjuv är helt annorlunda än andra tjuvar. Konsttjuven har en passion för konst och han kan konst.

Kenneth Mandergrehn, håller inte med.

- Konsttjuvar är precis som vilka andra tjuvar som helst. De stjäl för att tjäna pengar - sällan för att de är konstintresserade, säger han.