Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De dog i lavinen – på sportlovsresan

HÖGTIDSAKT. När planet landat och de 14 kistorna lastats av hölls en högtidsakt på Bromma flygplats utanför Stockholm. Foto: Sven Åsberg
Ur Expressen 4 mars 1965.
DE ÖVERLEVDE. Lars-Olof Ohlsson, till höger, och Ulf Tessmar satt fastklämda i snön i nästan tre timmar. Ohlsson grävde fram sin kamrat och räddade hans liv. Foto: Knut-Göran Källberg
HÄR SATT DE FASTKLÄMDA. Bussen med de skandinaviska skolungdomarna fastnade med hjulen uppåt mot ett träd i lavinen. Lars-Olof Ohlsson och Ulf Tessmars kamrater kvävdes till döds intill dem. Foto: TT
PÅ SJUKHUSET. På det lilla sjukhuset i Radenstadt träffades Ulf Tessmar, då 17, och Lars-Olof Nilsson, igen. När snömassorna begravt Ulf lyckades Lars-Olof få fram honom ur den kvävande snön. Foto: TT

Den svåraste lavinolycka som drabbat svenskar hände den 2 mars 1965.

14 ungdomar på sportlov dog då snömassor vräkte nerför alpsluttningen i Tauernpasset i Österrike och slungade deras buss ner i en ravin.

De dog i lavinolyckan

Ulrika Ahlström, 18, Vällingby.

Eva-Lena Britz, 18, Bromma.

Margarita Engelhardt, 18, Helsingfors.

Marina Engelhardt, 19, Helsingfors.

Bo Binnquist, 19, Bromma.

Bert Dahlgren, 20, Bromma.

Tommy Svensson, 18, Johanneshov.

Lothar Köhler, 19, Stockholm.

Tommy Larsson, 19, Johanneshov.

Claes Wendéus, 18, Solna.

Mats Nordström, 18, Enskede.

Per Backman, 18, Bandhagen

Christer Schönning, 19, Stockholm.

Mikael Orlando, 19, Bromma.

Orsaken till lavinen

En häftig temperaturstegring orsakade lavinen i Tauernpasset. Då svenskarna kom till skidbackarna var det fjorton minusgrader, och då de satte sig i bussarna för att åka till hotellen var det fem grader plus.

Samtidigt svepte en sydlig fönvind in över alpmassivet och orsakade att hängdrivorna på bergssluttningen lossade från bergssidan.

Samma dag hade ett större och två mindre snöskred rasat ner samma alpväg.

Några veckor tidigare hade tolv unga holländare begravts mellan Ober- och Untertauern då en lavin vällde över vägen. Tre av dem dog.

Kritik riktades mot att den frivilliga lavinvarningstjänsten i Obertauern inte stängt vägen efter rasen tidigare på olycksdagen.

Riksåklagaren i Österrike gjorde en utredning som gav resultatet att ingen hade gjort något fel.

I dag är olycksvägen säkrare. Lavinskydd av stålnät finns längs branten och längs delarna av vägen där lavinfaran är störst går trafiken genom betongtunnlar.

Svåraste lavinolyckan

Tragedin i Obertauern är den svåraste som drabbat svenskar.

Under 2000-talet har 30 svenskar dött i lavinolyckor utomlands, oftast vid offpiståkning.

I Sverige har tio personer omkommit i lavinolyckor under 2000-talet.

Den allvarligaste lavinolyckan i Sverige hände vid Silverfallet nära Snasahögarna i Jämtland 1957 då sex personer dog.

1955 dödades fyra personer av en lavin på Lillhamrafjället vid Funäsdalen i Härjedalen.

Sportlovet hade just börjat, första dagen hade ungdomarna haft härlig åkning i pisterna i de österrikiska Alperna.

37 av dem satt i andra bussen, på väg till afterski och hotellet.

Då kom det stora mullret, dånet då snömassorna vräkte bussen ner ravinen, sen tystnaden.

Det enda som hördes var stönen från dem som höll på att kvävas till döds.

Lars-Olof Ohlsson, 18, satt vid fönsterplatsen mitt i bussen. Intill satt skolkompisen Ulf Tessmar, 17.

Den vita döden kom från berget. Hela bergssidan skakade. Träden bröts och slets med.

En fyrtio meter bred och tre meter hög våg av klibbig blötsnö och klippblock träffade bussen med de unga sportlovsfirarna.

Tolv svenska ungdomar och två finska flickor dog i olyckan.

50 år har gått. Lars-Olof Ohlsson, nu 68, och Ulf Tessmar, 67, träffas igen, och minns den gråmulna eftermiddagen då deras liv kunde ha tagit slut.

– Lars-Olof räddade mitt liv, säger Ulf Tessmar.

Det var en tisdag, klockan var strax före fem. Gruppen med ungdomar var på väg i tre bussar från Obertauern till Radstadt och Altenmark där hotellen och Gaststättena låg.

En fönvind från söder hade svängt temperaturen, från bitande kyla då ungdomarna tog liften upp i backarna på morgonen, till flera plusgrader på eftermiddagen.

Bundesstrasse 99 mellan Obertauern och Untertauern är smal och slingrig, med de små byarna tusen meter nedanför.

Några laviner hade rasat över alpvägen tidigare på eftermiddagen. De var små, och de fyra lavinvarnarna ansåg att vägen inte behövde stängas.

Det skulle visa sig vara en katastrofal missbedömning.

Lars-Olof Ohlsson berättar:

– Jag såg en man som stod vid en lastbil med snöplog mitt i vägen och viftade och pekade upp mot berget.

Mannen var Hans Kutschera. Han höll på att röja rent efter de mindre snö- skreden, och nu såg han katastrofen rulla nerför sluttningen.

Busschauffören Alois Keil upptäckte också lavinen. Den kom från höger. Han reagerade sekundsnabbt: bromsade, lade in backen, skrek en varning.

Det var för sent.

Snömassorna slungade bussen över den meterhöga snökanten vid vägen, två gånger snurrade den runt innan den fastnade med hjulen uppåt i drivorna mot ett träd 40 meter ner i branten.

Fönsterrutorna krossades, bussen fylldes med tjock och tung snö.

Än i dag är minnena kristallklara för Lars-Olof Ohlsson.

– Jag kunde inte andas, satt fastklämd i snön med huvudet neråt. Högerhanden var fri och jag kämpade för att få luft. När jag tryckte utåt såg jag plötsligt ljus. Rutan var trasig och jag kunde skjuta undan snö. Jag kunde andas igen.

Det var minuter då han fruktade att allt var över.

– Jag tänkte på mina föräldrar, på min syster, på allt jag inte hunnit göra i livet.

Lars-Olofs tunga skidpjäxor var fastklämda under sätet som var ovanför hans huvud. Västra armen var fast i snön. Han grävde vidare med den fria handen.

– Ulfs blå skidjacka kom fram. Jag fortsatte gräva, kom fram till hans ansikte. Han verkade livlös. Jag fick fram munnen, näsan.

– Jag skakade honom och skrek: Lever du? Ulf rörde sig inte, och jag slog honom i ansiktet med handflatan. Han öppnade ögonen och sa: Ja, jag är här. Det var en lycka när jag såg att han andades.

Ulf Tessmar har inga exakta minnen av ögonblicket då snömassorna kom.

– Jag svimmade, och det måste ha gått några minuter innan jag kunde andas igen.

Ulfs vänstra arm var bruten vid handleden och ryggen hade fått en rejäl smäll.

- Jag märkte det inte, kände inte smärtorna när vi satt fast i snön. Jag försökte gräva undan mer snö med den oskadade armen. Snön var hård som cement.

Från sätet intill Lars-Olof och Ulf hördes stön. En kamrat försökte desperat komma loss. Lars-Olof sträckte sig fram, försökte gräva, men han nådde inte.

Efter en stund upphörde ljuden. Kamraten kvävdes av snön.

I sätet framför satt systrarna Margarita och Marina Engelhardt från Helsingfors. Där var tyst. Troligen dog de omedelbart.

Det är 50 år sedan Expressens utsände Björn Anderö mötte Lars-Olof Ohlsson och Ulf Tessmar på sjukhuset i Radstadt dagen efter olyckan.

Ulf Tessmars arm var gipsad, han hade äntligen lyckats få telefonkontakt med sina föräldrar och berättat att han överlevt.

– Det är otroligt, att jag lever, sa Ulf Tessmar.

De sade inte mycket till varandra, de båda pojkarna. Tystnaden fick berätta om hjältemord och tacksamhet, skrev Anderö.

På 1960-talet var skidresor till Alperna något nytt. Svenskarnas skidboom kom senare, när Ingmar Stenmark blev hela Sveriges hjälte.

Sammanlagt 300 skandinaviska skolungdomar firade sportlov i de öster-rikiska Alperna.

De hade satt sig på tåget i Stockholm på fredagen, åkt genom Östtyskland och kommit fram till Altenmark, 65 kilo-meter sydväst om Salzburg i Österrike på måndagen

Tretton av ungdomarna, de som satt längst fram och längst bak i bussen, klarade att själva ta sig loss ur snöns grepp och krypa ut genom fönstren.

Med bara händer och trädgrenar försökte de gräva fram sina fastklämda kamrater.

Det var svårt, snön var hård, när som helst kunde en ny lavin komma.

Researrangören Ingmar Kullenberg kom i en buss strax efter olyckan.

Han berättade:

– Vi möttes på vägen av tre ungdomar med blod i ansiktet som viftade mot oss. När vi plumsade genom snön mot olycksbussen såg vi några andra av våra resenärer som kravlade sig ur. Många av deras kamrater var redan döda.

Bengt Frendelius (som senare blev reporter på SVT-sporten) var en av reseledarna och kom i samma buss som Kullenberg. Han berättade:

– Det fanns spadar i vår buss och alla hjälptes åt att gräva. Snön i bussen var stenhård, och vi arbetade i skift. Många ungdomar stupade av trötthet över sina spadar. Ingen ville frivilligt ge upp räddningsförsöken.

Skakande scener utspelades. De sista tre fastklämda hade ont, var vettskrämda och började förlora modet.

17-årige Håkan Wijkander hade klarat sig oskadd och kröp in. Han lade sig intill kamraterna och piggade upp dem. Han pratade om skidåkningen under dagen i backarna och andra roliga saker.

Efter ett par timmar lyckades räddningstjänst från Altenmark komma fram. De hade med sig skärbrännare.

– Vi fick upp strålkastare som lyste upp branten där bussen låg. Och även uppåt så att vi kunde hålla utkik efter fler laviner, berättade Bengt Frendelius.

Lars-Olof Ohlsson och Ulf Tessmar hade suttit fast med huvudena neråt i nästan tre timmar innan de kunde tas ut ur bussen med hjälp av räddningsmanskapets skärbrännare.

- De som stod utanför ropade att det luktade bensin. Då blev jag riktigt rädd och tänkte att nu fick ingenting hända när vi klarat oss så långt, berättar Lars-Olof Ohlsson.

Den sista fasen av räddningen gick bra. Ulf Tessmar fick hjälp av en bilist som kommit förbi och kördes till sjukhuset.

På vägen låg ungdomarna som tagits ut ur bussen. Läkare hade kommit, och de försökte med mun-mot-mun-metoden väcka dem till liv. För 14 var det för sent.

För Lars-Olof Ohlsson och Ulf Tessmar fortsatte vänskapen. De satt intill varandra på den muntliga prövningen i studentexamen på Höglandsskolan i Bromma.

Ohlsson blev pilot, kapten på SAS, och är nu pensionär. Ett krånglande knä har gjort att han slutat med skidåkning.

Ulf Tessmar läste ekonomi i Lund, startade ett eget företag som gjorde kartor, och har nu pensionerat sig.

Han åker fortfarande skidor, i höstas gjorde han en äventyrlig resa till Antarktis och testade extremskidåkning.

För Ulf Tessmar hade olyckan i Obertauern ännu en lyckosam utgång.

Femton år senare, på en tillställning, mötte han Birgitta. De pratade skidåkning, kom in på det hände i Tauernpasset.

– Jag åkte i den första bussen, den som precis klarade sig undan lavinen, berättade Birgitta.

– Jag åkte i den andra, den som lavinen tog, sa Ulf.

De hade varit på samma skollovsresa utan att träffas. Senare gifte de sig, och fick två barn.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!