Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

De är svenskarna som ville strida för Norge

Conny Anderson, till höger på bilden, på den sovjetiska stridsvagn han var med om att slå ut i finska vinterkriget. Senare tog han initiativ till den svenska Norgebataljonen. Foto: Privat
Dåvarande statsminister Per Albin Hansson.
Frivilliga soldater.

I Sverige förbereddes en stor militär insats mot tyskarna i Norge i andra världskrigets slutskede.
Tiotusentals reguljära trupper och frivilliga skulle delta i den väntade slutstriden för 70 år sedan.
Men eftersom de tyska styrkorna gav upp utan strid har detta projekt hamnat i skymundan i historieskrivningen.
– En majoritet av folket brann av vilja att göra något för Norge, säger Charlotta Sjöstedt, författare till en bok om svenska Norgefrivilliga.

Norge i andra världskriget

Det nazistiska Tyskland invaderade Norge och Danmark den 9 april 1940 trots att de båda länderna, precis som Sverige, hade förklarat sig neutrala vid krigsutbrottet i september 1939.

På invasionsdagen attackerade Tyskland de norska städerna Oslo, Bergen, Trondheim, Narvik och Kristiansand. Den norska regeringen förklarade: "Vi ger oss inte frivilligt!", kungen och regeringen hann fly norrut innan tyskarna intog Oslo.

Vidkun Quisling. Foto: Keystone Features

Striderna pågick i två månader, men den 7 juni gav de norska styrkorna i Nordnorge upp. Kungen och regeringen flydde till London.

Tyskarna utsåg senare Vidkun Quisling, ledare för partiet Nasjonal Samling, till regeringschef - och "quisling" kom att bli en internationell benämning på förrädare och samarbetsmän.

En väpnad motståndsrörelse kämpade under hela kriget mot ockupationsmakten och genomförde sabotageoperationer.

Under den tyska ockupationen fängslades 35 000 norrmän. 9 000 sändes till koncentrations- och dödsläger. Cirka 1 400 dog i lägren, hälften av dem norska judar som sändes direkt till förintelseläger. 50 000 norska flyktingar tog sig till Sverige.

Ockupationen upphörde först när de tyska styrkorna i Norge kapitulerade den 7 maj 1945. Just då fanns det 372 000 tyska soldater i landet.

Efter kriget anklagades 92 000 personer för att ha gett tyskarna bistånd. 25 personer avrättades, 20 000 dömdes till fängelsestraff och 25 000 fick böter.

Det skulle ha blivit en omfattande svensk militär aktion för att hjälpa broderfolket i Norge, men den behövdes aldrig. Därför är frivilligkåren som kallades Norgebataljonen – och planeringen för att sätta in reguljära förband – en av de bäst bevarade "hemligheterna" i Sveriges historia under andra världskriget.

Svenskarna skulle ha satts in mot de tyska ockupationstrupperna i Norge under krigets sista dagar. Många fruktade att tyskarna skulle utkämpa en desperat slutstrid och förstöra stora delar av Norge, precis som de redan gjort i Nordnorge och finska Lappland. Men de 370 000 tyska soldaterna i Norge kapitulerade den 7 maj 1945.


Så för de svenska frivilliga
slutade det med en antiklimax. De ville sedan aldrig själva framhålla sina insatser, som ju hamnade helt i skuggan av den norska motståndsrörelsens kamp för att befria sitt land.

Men i dag, 70 år senare, tycker flera historiska skribenter att det är hög tid att lyfta fram deras engagemang. Inte minst för att visa att det fanns en bred antinazistisk opinion och att tusentals svenskar var beredda att slåss mot Hitler – trots att Sverige under större delen av andra världskriget förde en anpasslig eftergiftspolitik gentemot Nazityskland.

– Svenska folket och staten var mycket mer proallierade och framför allt mer pronorska än vad skolan och den breda historieskrivningen har förmedlat. Nära 7 000 svenskar sökte till Norgebataljonen. Redan 1940 gick 300 över gränsen för att strida i Norge, säger den militärhistoriske författaren Lars Gyllenhaal.

– Fler än 8 000 svenska sjömän seglade i de allierades krigskonvojer. De transporterade enorma mängder vapen, ammunition och soldater – de fick senare medaljer som krigsdeltagare. Drygt 900 svenska sjömän i allierade konvojer dödades, många när deras fartyg sänktes av tyska ubåtar.

– De cirka 200 svenskar som stred i SS på Hitlers sida var en marginell företeelse. Det ska jämföras med de många tusen svenskar som aktivt stödde de allierade. Soldater i olika allierade arméer, sjömän, kurirer och hjälpare till motståndsrörelserna i Norge och Danmark, säger han.


Den svenska militären hade
våren 1945 planen "Rädda Norge". Den innebar att trupper skulle skickas in för att hjälpa den norska motståndsrörelsen om tyskarna – antingen hela styrkan eller speciellt fanatiska delar – skulle bestämma sig för att gå ut i en blodig slutstrid. I första hand planerade man att sätta in de norska polistrupperna, cirka 20 000 man som utbildats i Sverige under hela kriget. I andra hand frivilligstyrkan Norgebataljonen med 600 soldater. Och i sista hand reguljära svenska trupper som stod redo.

Bara 600–700 man, tio procent av de sökande, antogs till Norgebataljonen. Det ställdes höga militära krav på kandidaterna, många av dem hade krigserfarenhet som frivilliga i spanska inbördeskriget, i finska vinterkriget och i Norges krig mot tyskarna efter invasionen 1940.

Sten Andersson. Foto: Jan Delden

Sten Andersson, senare ledande S-politiker och utrikesminister, var en av dem som anmälde sig som frivilliga. Han hade redan tidigare engagerat sig för Norge och bland annat hjälpt motståndsrörelsen som kurir. I Charlotta Sjöstedts bok "I skuggan av ett hjälteland" (1999) beskriver han Norge som sitt "andra fosterland". Han berättar om sina känslor efter att ha anmält sig som frivillig tillsammans med två kamrater:

– Det var som att säga farväl till livet på något sätt. Man måste ju kallt räkna med att man kunde dö... Å andra sidan så var vi helt övertygade om att vi hade handlat rätt, så det fanns ingen tvekan efter det att beslutet var fattat, säger Sten Andersson i boken.

– Jag såg det som ett slags förpliktelse att göra vad vi kunde. Dessutom hade jag kriget igenom väldigt dåligt samvete för att Sverige stod utanför allt elände medan grannfolken härtogs och plågades... Man måste ställa upp mot det som är orätt och slåss för det som är rätt, säger han.


Charlotta Sjöstedts bok är en av
få skildringar av de svenska frivilliginsatserna för Norge. Hon säger att berättelsen om Norgebataljonen "inte passar in" i historieskrivningen som fokuserar på svenska eftergifter till Tyskland under kriget.

Men efter de tyska motgångarna 1942 började Sverige överge eftergiftspolitiken och gynna de allierade med vad hon kallar en rad "flagranta neutralitetsbrott": norska och danska polistrupper fick militär träning i Sverige, brittiska bombplan fick passera svenskt luftrum på väg mot tyska mål, brittiska militära enheter fick placeras i Sverige. Också den svenska frivilligkåren var ett brott mot neutraliteten.

– Så fort det fanns möjlighet började svenska regeringen göra ganska stora insatser för de allierade och Norge. I praktiken blev Sverige icke-stridande på de allierades sida. Men ingen är intresserad av det, man vill helst utmåla Sverige som fegt och på det ondas sida, säger Charlotta Sjöstedt.

– Men en frivilligkår skulle vara helt otillräcklig om de befarade striderna bröt ut i Norge. I ett sådant läge planerade regeringen att sätta in den svenska armén. Det var meningen att 245 000 svenska marksoldater skulle rycka in i Norge, säger hon.


Den svenska regeringen började
diskutera en svensk frivilligkår för Norge hösten 1944. Statsminister Per Albin Hansson tvivlade på att den skulle göra någon större nytta. Men han framhöll att många svenskar kände ett starkt behov av att få vara med i en slutuppgörelse med tyskarna och att en frivilligstyrka kunde vara en bra idé av den anledningen.

– Jag tror det här är kärnfrågan. Man ville ge svenska män en chans att ge uttryck för sin solidaritet med norrmännen och att tvätta av sig feghetens stämpel, säger Charlotta Sjöstedt.

– Norgebataljonen är en total icke-historia. Veteraner berättar att ingen någonsin har ställt frågor om den. Och de själva säger: "Det var inget att snacka om, det blev ju inget av", säger hon.

En liten skara drog i väg till Norge i alla fall som ett slags partisaner. De hade inte tålamod att vänta på en officiell svensk insats som aldrig kom. De kallades "Grupp Fritjof" och anslöt sig till motståndsrörelsen i de norska skogarna – och fick brittiska vapen. Men det är oklart om de verkligen uträttade något.

Initiativtagare till Norgebataljonen var Conny Andersson, en av de mest krigserfarna svenskarna i modern tid. Han var frivillig i spanska inbördeskriget, i finska vinterkriget och i Norge 1940 där han sårades i strid med en tysk patrull. "Conny Andersson deltog i tre krig för demokratins sak", heter det i en LO-skrift.

 

Värvningsaffisch som fick tusentals svenskar att anmäla sig som frivilliga för att slåss mot tyskarna i Norge.

Conny Andersson, aktiv socialdemokrat och i det civila anställd på Konsum i Stockholm, var kurir för den norska motståndsrörelsen och ordförande i Svensk-norska frivilligförbundet som grundades 1944. Han skrev så här 1940 om sitt engagemang för Finland:

"Varför jag åkte till Finland besvaras enklast genom en motfråga: kunde man göra något annat? Gränslöst besviken över Stalins förräderi gentemot den internationella arbetarrörelsen, klar över att Finlands arbetarklass och dess ungdom stred för rätten att själva få ordna sitt lands angelägenheter, vad var då naturligare för en svensk arbetarpojk än att sälla sig till de kämpande leden."

– Det är lätt i dag med facit i hand att säga att det var väl inget att ställa upp för Norge i slutet av kriget. Men vad som helst kunde ha hänt, det kunde ha blivit blodigt allvar. Det fanns fanatiska tyskar som inte ville ge upp utan dö i något slags Ragnarök, säger Lars Gyllenhaal.

– Det var så laddad stämning i april–maj 1945. Och så blev det ingenting, en gigantisk antiklimax. Ingen var intresserad av att bevara minnen och traditioner från förbandet.

– De ville bara glömma. De kände att det var rätt att ställa upp, men inget att vara stolt över när man inte fick bevisa sitt ställningstagande, säger han.

Det var alltså nära att Sverige hade blivit indragit i andra världskriget i april-maj 1945. Ingen kunde vara säker på att bara veckor återstod av kriget i Europa. På näthinnan hade man den oerhörda förstörelsen i Nordnorge och finska Lappland. Där drog tyskarna sig tillbaka samtidigt som de sprängde och brände allt de kunde. Det fanns en reell risk att ett liknande scenario skulle upprepas i södra Norge.


Vi kommer aldrig att få veta hur
det skulle ha gått om svenska trupper hade ställts mot tyska. Men en prominent frivillig hade i efterhand sina farhågor.

"Som tur var för oss och frivilligkåren i övrigt, gav tyskarna upp utan strid. Efteråt har det framkommit uppgifter, som tyder på att de tyska styrkorna var både större och starkare än vad den svenska högsta försvarsledningen kände till. Vi hade antagligen fått ohyggligt med stryk om tyskarna valt strid istället för kapitulation", skriver Sten Andersson i sin memoarbok "I de lugnaste vatten" (1993).

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!