Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

DC-3:ans flygning var provocerande

MELLANLANDNING. Amerikanska signalspanings- och kurirplan landade regelbundet på Bromma och i Göteborg. De var märkta US NAVY och personalen var klädd som sjömän.
FÖRBEREDELSERNA FÖR ATOMKRIGET. Natten mellan 17 och 18 april 1952 provflög USA med brittisk hjälp anfallsvägarna för ett kärnvapenangrepp på Sovjetunionen. Flygplanen följdes av sovjetisk radar när de passerade större ryska städer, men jaktflyget stod maktlöst eftersom man ännu saknade radarsikten för strid i mörker.
TOPPMÖTE. Ralph Cochrane, den högste operative chefen för de brittiska spaningsflygningarna över Sovjetunionen, besökte den svenske flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld i juni 1952. Cochrane lämnade Sverige på förmiddagen den 13 juni - samma dag som DC-3:an sköts ner.

I juni 1952 sköt Sovjetunionen ner två svenska militärflygplan över Östersjön: först en av flygvapnets DC-3:or och därefter ett sjöräddningsflygplan av typen Catalina.

Sverige fördömde i skarpa ordalag det sovjetiska agerandet och förhållandet mellan länderna blev mycket frostigt.

Nya boken "DC-3:an - Kalla krigets hemlighet" avslöjar att den svenska DC-3:ans flygning 1952 var betydligt mer provocerande än vad som tidigare framkommit.

Enligt författaren Christer Lokind spelade Sverige en anmärkningsvärd roll i en kedja av händelser som kunde ha lett till det tredje världskriget. Expressen publicerar i dag ett utdrag ur boken.

PLANET FLÖG MOT DEN NYA RADARN

"Viktig del av historien måste skrivas om"

Boken "DC-3:an - Kalla rigets hemlighet" (Medströms Bokförlag) avslöjar att den svenska D3-3:an ur ett sovjetiskt perspektiv utgjorde ett konkret hot.

I april 1952 hade USA provflugit anfallsvägarna för ett kärnvapenangrepp på Sovjetunionen - som i panik förstärkte radarskyddet mot Östersjökusten, bland annat med en ny typ av radar.

Det var mot den radarn som DC-3:an flög - på rakbana, gång efter gång, för att samla in så mycket data att man i ett senare skede skulle kunna slå ut den nya radarn med störsändare. Sovjet visste att Sverige gav hemlig information vidare till USA.

- En viktig den av den svenska historien måste nu skrivas om, säger Christer Lokind, bokens författare.

Christer Lokind är överstelöjtnant i flygvapnet med huvudsaklig tjänstgöring inom den centrala underrättelsetjänsten och vid Försvarets radioanstalt.

Hittades på 125 meters djup

Flygvapnets Tp 79 Hugin, med flygvapennummer 79001, försvann på förmiddagen den 13 juni 1952. Den specialutrustade DC-3:an var på väg mot Bromma flygplats.

Klockan 11.08 rapporterade navigatören Gösta Blad för sista gången in planets position. Klockan 11:23 kom sista livstecknet från besättningen - då signalisten vid Roslagens flygkår mottog ett anrop från DC-3:an.

Det enda spåret efter planet var en sönderskjuten räddningsflotte.

Sovjetunionen förnekade all inblandning i DC-3:ans försvinnande.

1954 erkände sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov, i samtal med Sveriges statsminister Tage Erlander, att sovjetiska jaktplan hade skjutit ner det svenska planet. Men den informationen offentliggjordes inte.

Först 1991 erkände Ryssland offentligt att den svenska DC-3:an hade skjutits ner av ett sovjetiskt jaktflygplan av typen MiG-15.

I juni 2003 hittade dykare DC-3 på 125 meters djup, 55 kilometer öster om Fårö.

DC-3:ans besättning

Ombord på planet fanns åtta personer. Fem från Försvarets radioanstalt (FRA), två från flygvapnet och en flygmekaniker: Alvar Älmeberg (pilot), Gösta Blad (navigatör och signalist), Herbert Mattsson (flygmekaniker), Carl-Einar Jonsson (FRA, gruppledare), Ivar Svensson (FRA, telegrafist), Erik Carlsson (FRA, telegrafist och rysk tolk), Bengt Book (FRA, telegrafist), Börje Nilsson (FRA, telegrafist).

Vid en minnesceremoni 2004 tilldelades besättningen postumt försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld.

FÖRBEREDELSER FÖR ATOMKRIGET

Natten mellan den 17 och 18 april 1952 provflög USA med brittisk hjälp anfallsvägarna för ett kärnvapenangrepp på Sovjetunionen. Flygplanen följdes av sovjetisk radar när de passerade större ryska städer, men jaktflyget stod maktlöst eftersom man ännu saknade radarsikten för strid i mörker.

• RB-45C

Flygplanen var den obeväpnade spaningsversionen av det amerikanska bombflygplanet B-45 Tornado, konstruerat för att bära fem atombomber. Inför uppdraget försågs de med brittiska nationalitetsbeteckningar och med brittiska besättningar, eftersom USA:s president Truman beslutat om restriktioner för det amerikanska spaningsflyget.

• SCULTHORPE-BASEN

På flygbasen Sculthorpe fanns både amerikanska och brittiska enheter utrustade med flygplan av typen B-45. Spaningsversionerna kallades RB-45C.

• VÄSTBERLIN

Tidigare hade flygplanen flera gånger använt de tillåtna flyglederna till och från Västberlin, dels för att studera det sovjetiska luftförsvaret i Östtyskland, dels för att vänja Sovjet vid de östliga flygningarna med planet.

• INDUSTRIOMRÅDEN

Stålindustrikomplexen i östra Ukraina dokumenterades med radarbilder. De var både tydliga navigeringspunkter och tänkbara mål i krig.

• STORSTÄDER

Storstäderna längs de tänkta anflygningsvägarna dokumenterades med hjälp av radarbilder. De var både navigeringspunkter och möjliga bombmål, eftersom de kunde ha viktiga militära installationer.

• SOVJETISKA BASER

Det främsta syftet var att dokumentera anflygningsvägarna till det sovjetiska strategiska bombflygets kärnvapenbaser, primära mål vid ett eventuellt krig. Den bas som låg närmast Sverige fanns i Tartu i Estland.

• LUFTTANKNING

Det tre flygplanen lufttankades av ombyggda B-29:or innan de flög in i det Sovjetkontrollerade luftrummet över Östtyskland och Tjeckoslovakien. Nya lufttankningar genomfördes på tillbakavägen.

Omedelbart efter andra världskriget, hade Sovjet i Sverige betraktats med viss välvilja som en av segrarmakterna. Men i takt med att motsättningarna, och inte minst misstron, ökade mellan västmakterna och Sovjetunionen kom även Sverige att få en tydligare roll, som en neutral stat med nära band till västmakterna.

Det uppfattade hotet från Sovjetunionen förstärktes av händelser som den Sovjetstödda kommunistiska kuppen i Tjeckoslovakien 1948 och Berlinblockaden 1948-49, då Sovjet försökte få västmakterna att överge sina tre ockupationszoner i den gamla tyska huvudstaden.

Läget skärptes ytterligare 1949 när Sovjetunionen genomförde sitt första kärnvapenprov och 1950 när Koreakriget bröt ut, det som kom att bli USA:s första stora krig efter andra världskriget. För Sovjets del var särskilt Koreakriget - där USA ställdes militärt mot Kina och i viss mån även Sovjet - något som ledde till en starkt ökad känsla av hot.

Man uppfattade att USA hade en tillräcklig militär överlägsenhet för att överväga att en gång för alla slå ut Sovjet med ett massivt kärnvapenanfall. Under de första åren av 1950-talet spanade Sovjet nervöst efter de första tecknen på ett stundande kärnvapenkrig.

Den svenska krigsplanläggningen var vid den här tiden helt inriktad på ett anfall från Sovjetunionen. I praktiken hade Sovjetunionen antagligen inte kunnat genomföra en större landstigningsoperation riktad mot Sverige i början av 1950-talet. Detta är dock en slutsats som går att dra med facit i hand.

I början av 1950-talet var kunskaperna om de sovjetiska stridskrafterna bristfälliga samtidigt som den tekniska utvecklingen accelererade och den ömsesidiga misstron växte. En viktig uppgift kom att läggas på underrättelsetjänsten.

Den signalspaning som DC-3:an ägnade sig åt den 13 juni 1952, innan den sköts ner, var riktad mot den nya sovjetiska radarstationen i Liepaja. Där fanns det sovjetiska luftförsvarets senaste radartyp, P20, som var tekniskt avancerad och hade bättre precision i målföljning och samtidigt förmåga till höjdmätning.

Med ingående kunskaper om radarn var det möjligt att konstruera störsändare för att störa eller slå ut det sovjetiska luftförsvaret. Även de länder med vilka Sverige utbytte underrättelseinformation skaffade sig den möjligheten.

Det mest anslående exemplet på svenska störsändare under kalla kriget projekterades i början av 1950-talet och var avsett att slå ut sovjetiska navigeringssystem.

Provocerande svenska flygningar

DC-3:an gjorde anmärkningsvärda avvikelser från den färdplan som brukar redovisas. Den lämnade då sin kurs för att i stället flyga rakt mot specifika signalkällor - exempelvis sovjetiska radaranläggningar längs den baltiska kusten.

Utdraget är hämtat ur Sådana avvikelser gjordes vanligtvis i sydöstlig riktning och i regel mot kustnära signalkällor. Sådana branta anflygningar, "taggar", gjordes i den sydligaste delen av flygvägen under DC-3:ans sista flygning den 13 juni, då flygplanet under ett par minuter, i två omgångar, flög i riktning mot den nya sovjetiska radarstationen i Liepaja.

Ur sovjetiskt perspektiv måste den första av de två anflygningarna ha uppfattats som hotfull, den andra som rent provokativ.

Att de svenska "taggarna" var provocerande framgår av den sovjetiske flyggeneralen Belovs rapport den 17 juni, fyra dagar efter nedskjutningen, när han rapporterade till chefen för luftförsvaret:

Utländska flygplan genomför systematiskt flygningar längs kustlinjen. Syftet med flygningarna är uppenbart spaning mot våra radarsystem i Baltikum.

De amerikanska spaningsflygningarna i Östersjöområdet är särskilt intressanta ur ett svenskt perspektiv när det gäller att sätta in nedskjutningen av DC-3:an i ett sammanhang. Det sovjetiska luftförsvaret i Baltikum hade knappast förmåga att skilja på olika nationaliteter när främmande spaningsflygningar ägde rum i närheten eller rentav in över dess territorium.

Främmande flygningar, som följdes upp så gott det gick av det sovjetiska luftförsvaret, genomfördes inte bara av västmaktsflygplan och av den svenska DC-3:an, utan också av svenska spaningsflygplan av typen S 18 ur flygflottiljen F 11 i Nyköping, varifrån den svenska flygspaningen mot Sovjetunionen utgick. Flygflottiljen i Nyköping är i dag mest känd för det namn som används sedan flygplatsen blev civil: Skavsta. Där finns i dag ett museum med intressanta samlingar, som beskriver svensk flygspaning mot Sovjetunionen.

Den amerikanska underrättelseinhämtningen hade delvis samma inriktning som den svenska. Den ägnade sig åt det sovjetiska luftförsvarets utveckling av exempelvis jaktflyg, luftvärnsrobotar och radarstationer. Men på en väsentlig punkt skilde sig amerikanska, liksom brittiska, intressen från svenska. Amerikaner och britter samlade navigeringsunderlag för sina kärnvapenbärande bombflygplan, det vill säga de rekognoserade flygvägar fram till och sedan in över Sovjetunionen.

Bombmålen sammanställdes centralt vid Strategic Air Command i USA. I förteckningarna över mål fanns flygbaser, särskilt för det strategiska bombflyget, marinbaser och industricentra, även djupt inne i Sovjetunionen. De amerikanska spaningsflygningarna in över sovjetiskt territorium skedde ofta nattetid eller vid dåligt väder för att undgå upptäckt och strid med sovjetiskt jaktflyg.

Det amerikanska flygvapnets underrättelsetjänst prioriterade alltså spaning mot det strategiska bombflygets baser. Den flygbas som låg närmast Sverige fanns i Tartu i östra Estland. De baser som var av störst intresse för USA att slå ut var de som fanns i den europeiska delen av Sovjetunionen, varifrån de antogs ha räckvidd att nå den amerikanska kontinenten. Flygvägarna för att nå dit förutsattes gå över nordvästra Sovjetunionen och Skandinavien.

Förebud om ett tredje världskrig

USA:s president Harry S. Truman förbjöd våren 1952 amerikanska spaningsflygningar över Sovjetunionen. Skälet kan ha varit beskjutningen av det amerikanska Mercator-flygplanet i sydöstra Östersjön i januari samma år. Det hindret kringgicks genom att det amerikanska flygvapnet lånade ut fyra spaningsflygplan av typen RB-45C Tornado till Storbritannien.

Brittiska besättningar utbildades under stor sekretess i USA under förevändning att Royal Air Force eventuellt skulle köpa flygplanstypen. Att den hade lufttankningskapacitet och därmed extra lång räckvidd ansågs viktigt.

På kvällen den 16 april 1952 - två månader före nedskjutningen av den svenska DC-3:an - startade tre spaningsflygplan från flygbasen Sculthorpe i Storbritannien och flög österut över Nordsjön. Efter lufttankning över Danmark och norra Västtyskland fortsatte de flygningen var för sig.

Ett av dem flög upp mot norra Baltikum, ett i riktning mot Moskva och ett mot Ukraina. Samtliga tre flygplan undgick motverkan från det sovjetiska jaktflyget och återvände oskadda till hemmabasen.

Överste Sjinkarenko nämner den utländska spaningsflygningen upp mot norra Baltikum den 16 april i sin rapport efter nedskjutningen av DC-3:an. Han talar om den som ytterligare ett exempel på utländska spaningsflygningar. De övriga två flygningarna, den i riktning mot Moskva och den mot Ukraina, nämner han inte. Han kanske inte heller visste något om dessa, eftersom flygningarna skedde utanför hans eget ansvarsområde, det baltiska luftförsvarsområdet.

Det sovjetiska luftförsvaret upptäckte och följde via radar de tre flygplanens färd långt in över Sovjetunionen. Efteråt kunde man i Sovjet konstatera att det visserligen inte var inledningen på ett atombombsanfall, men att Nato däremot bokstavligen hade "provflugit" anflygningsvägarna mot flertalet av de viktigaste bombmålen i Sovjetunionen. Och detta hade man gjort utan att det sovjetiska luftförsvaret kunnat ingripa för att hindra dem.

Den högste operative chefen för de här brittiska spaningsflygningarna över Sovjetunionen var ställföreträdande chefen för Royal Air Force, Air Vice Marshal Ralph Cochrane. Ett intressant faktum är att denne Cochrane besökte den svenske flygvapenchefen Bengt Nordenskiöld den 8-13 juni 1952. Vad som avhandlades under besöket är inte känt. Kanske diskuterades spaningsflygningar och underrättelsesamarbeten riktade mot Sovjetunionen.

Cochrane lämnade Barkarby norr om Stockholm i en Canberra på förmiddagen den 13 juni, alltså samma dag som DC-3:an sköts ner.

 

Utdraget är hämtat ur boken "DC-3:an - Kalla krigets hemlighet" skriven av Christer Lokind, överstelöjtnant i flygvapnet.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!