Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Därför missade forskarna nedslaget

JAKT PÅ RESTER. Meteoriterna som regnade ner över Tjeljabinsk-området kom från en asteroid som bröts sönder. Den bestod till största delen av sten. Foto: Yekaterina Pustynnikova

Stenbumlingen från rymden spred panik i miljonstaden Tjeljabinsk i Ryssland och skrämde upp människor över hela jordklotet.

Den var det största föremålet från rymden som träffat jorden på mer än ett århundrade. Den var en kosmisk sensation. Och ändå kom den som en fullständig överraskning.

- Nu har vi fått lära oss mycket mer om nedslagshotet från rymden, säger astronomen Robert Cumming.

Lyssna på podversionen av artikeln i mp3-spelaren eller ladda ned det här.

Lyssna på Därför missade forskarna nedslaget från rymden

Ladda ner avsnitt

Rymdfenomen

En meteorit är en kropp från rymden som fallit mot jorden och klarat sig hela vägen ner till marken. Vanligen av sten. Varierar i storlek från mycket små till stora block.

En meteoroid är en liten kropp av sten i omloppsbana kring solen, i storlek från sandkorn till klippblock. Övre gränsen är enligt brittiska Royal Astronomical Society tio meter. Större kroppar kallas asteroider.

En asteroid är en större stenklump i rymden, som är för liten för att kallas planet eller dvärgplanet och är större än en meteoroid. Den går i bana runt solen och har vanligen sitt ursprung i asteroidbältet mellan Mars och Jupiter.

En meteor är det ljusfenomen som uppstår när en meteoroid, en liten kropp från rymden, går in i jordatmosfären med hög hastighet. Oftast en rätt liten sten eller gruskorn. Kan ses som ljust streck på himlen, stjärnfall.

En komet är en kropp i omloppsbana kring solen som innehåller så mycket is att den skapar en svans av gas, ånga och stoft när den kommer tillräckligt nära solen.

Meteoriterna som regnade ner över Tjeljabinsk-området kom från en asteroid som bröts sönder. Den bestod till största delen av sten. Nu pågår en intensiv jakt efter resterna av den.

Forskaren Viktor Grochovskij, medlem av ryska vetenskapsakademins meteoritkommitté, leder det vetenskapliga teamet som söker efter rymdstenar. Forskarna har hård konkurrens av människor som vill tjäna pengar på sina fynd.

Det har varit lätt att hitta mindre stenar genom att de skapade små, lätt igenkännliga gropar i snön.

- Samlandet sker utan kontroll. Tidigare har vi forskare fått tips om fynd som gjorts, men nu är det ingen som informerar oss, säger en förargad Grochovskij till ryska medier.

Den naturliga startpunkten för forskargruppen var vid det åtta meter breda hålet i isen på sjön Tjebarkul väster om Tjeljabinsk. Det kan finnas en stor sten där nere. Men ingen vet. I en första omgång fann forskarna 53 småfragment på isen kring hålet, alla mindre än en centimeter i diameter. De kunde identifiera flera ämnen i fynden.

- Det är mineraler som bara finns i yttre rymden och det bekräftar fragmentens utomjordiska natur, säger Grochovskij.

 

Forskarna sökte vidare på andra platser än vid sjön Tjebarkul och fann nu mer än 100 nya meteoritstenar.

- Den största var på 1,8 kilo, berättar Grochovskij.

Han uppskattar att det på botten av sjön Tjebarkul kan finnas en sten med diameter på 60 centimeter.

Det kan totalt handla om hundratusentals meteoritfragment. De största kommer vetenskapsmännen troligen aldrig att hitta eftersom de ligger begravda djupt nere i tajgan.

- Ju mer vi samlar in, desto mer lär vi oss, säger Grochovskij.

Fredagen den 15 februari hade forskarvärlden laddat för att observera asteroiden 2012 DA 14, en 40 meters himlakropp som skulle passera jorden på 28 000 kilometers avstånd. Men plötsligt kom larm om meteoritnedslagen. Ett otroligt sammanträffande.

Den ryska asteroiden gick in i atmosfären med mycket låg vinkel, cirka 20 grader, mot jordytan. Den kom in med överljudshastighet och hettade upp gasen i atmosfären framför sig. När den kom in i tillräckligt tät atmosfär bildades en chockvåg. Stenen bröts upp i små bitar som regnade ner över jorden.

I Tjeljabinsk krossades tiotusentals fönsterrutor. Omkring 1 500 människor skadades, de flesta av glassplitter.

Vittnen har berättat i intervjuer och på sociala medier om den skräck de kände. En del fruktade att krig brutit ut.

Robert Cumming är astronom vid Onsala rymdobservatorium och redaktör för Populär Astronomi. När de första uppgifterna kom från Ryssland kunde han inte tro på dem. Det måste vara den typ av konstiga rykten som man kunde vänta sig i samband med asteroiden som snart skulle passera.

Men så slog han på sitt Twitter-flöde och såg de första videorna från Ryssland. Många ryska bilförare har en videokamera i vindrutan, som skydd mot korrupta trafikpoliser och falska anklagelser att ha orsakat en krock.

- Då insåg jag direkt att det var på riktigt och något väldigt stort, säger Robert Cummning.

Hur kunde astronomer och forskare bli så överraskade?

- Asteroiden var helt enkelt för liten för att kunna ses långt i förväg, förklarar Robert Cumming.

Det finns flera projekt som letar efter asteroider på himlen. Men ju mindre rymdstenarna är, desto svårare är de att upptäcka. Pålitligheten är nere i 30 procent när det gäller den aktuella storleken.

 

Till mystiken bidrog förvirringen om hur stor asteroiden egentligen var. Allra först kom ryska vetenskapsakademin med uppskattningen att den vägde tio ton. Snart började forskare vid amerikanska Nasa och i Kanada och andra börja att göra beräkningar med hjälp av infraljudsobservationer. Ju mer forskarna räknade desto större blev asteroiden.

Nasas slutgiltiga beräkning blev en vikt på 10 000 ton och en bredd på 17 meter.

En annan uppgift som förvirrat många är jämförelsen med Hiroshimabomben. Om explosionen över Tjeljabinsk verkligen motsvarade 30 sådana, varför blev då inte förstörelsen större?

- Atombomben över Hiroshima detonerade på 600 meters höjd och den här avgav största delen av sin energi över 30 kilometer upp. Eftersom det skedde på så hög höjd och effekten spreds över stor yta så det blev inte någon enorm förstörelse, förklarar Johan Kero, forskare i meteorfysik vid Institutet för rymdfysik i Kiruna.

Asteroiden kom in med en hastighet på 18 kilometer i sekunden och med vikten 10 000 ton ger det en rörelseenergi motsvarande just 30 Hiroshima-bomber.

- Det är som när du slänger en sten i en vattenpöl. Den bromsas in väldigt snabbt. Men energin måste ta vägen någonstans. I det här fallet övergick en stor del av energin i en chockvåg, en tryckvåg, säger Johan Kero.

Ryska vetenskapsakademin trodde först att rymdstenen var på tio ton. Sådana rymdstenar, på drygt en meter, slår ner över jorden kanske tio gånger om året, fast oftast över obefolkade områden.

Mindre föremål regnar hela tiden ner över jorden. Johan Kero förklarar:

- Ju mindre partiklar desto oftare kommer de in. I min forskning studerar jag sådana som är en millimeter eller mindre. Om man tittar på en kvadratkilometer så kommer det in flera sådana i timmen. Totalt kan det falla ner 100 ton material per dygn över hela jorden.

Hur ofta träffas jorden av en himlakropp av samma storlek som den som föll över Uralbergen?

- Uppskattningvis är det en gång på hundra år. Vi måste gå tillbaka till Tunguska-händelsen 1908 för att hitta något större, säger Robert Cumming.

Den 30 juni 1908 skedde en väldig explosion vid floden Steniga Tunguska i norra delen av nuvarande Krasnojarsk-området i Sibirien. Totalt förstördes 2 100 kvadratkilometer skog. I dag anser vetenskapsmännen att det handlade om en massiv asteroid. Jämfört med den nu aktuella var den mycket större och tog sig ner på betydligt lägre höjd innan den fragmenterade.

Vad kan astronomer och andra forskare lära sig av det senaste meteoritregnet i Sibirien?

- Vi har fått det mest dokumenterade nedslaget i vår livstid, säger Robert Cumming.

- Det kommer mycket intressant forskning. Den största utdelningen blir att allmänhet, politiker och beslutsfattare får en mycket bättre bild av det tills nu så diffusa rymdhotet.

- Alla får lära sig mer. Då får vi bättre chans att bedöma olika risker från saker som kan drabba jorden - från klimatförändringar till nedfallande satelliter och rymdskrot, nedslag av asteroider och solstormar.

- Vi ska vara väldigt tacksamma att asteroiden inte kom in från fel håll under kalla kriget, att ingen trodde att det var en kärnvapenladdning och reagerade för snabbt.