Grethe Bartram dödsdom ändrades till livstids fängelse och efter tio år var hon ute. Foto: BESÄTTELSEMUSEET/ÅRHUS
Grethe Bartram dödsdom ändrades till livstids fängelse och efter tio år var hon ute. Foto: BESÄTTELSEMUSEET/ÅRHUS

Därför blev hon Danmarks mest hatade kvinna

Publicerad
Uppdaterad
Grethe Bartram skulle egentligen inte ha levt till trettio. Men 86 år gammal är hon fortfarande vid god hälsa.
Hon lever ett stilla liv, i en trävilla, i en liten by i Halland. Grannarna känner henne som en vanlig tant, om än något tillbakadragen.
Men i hemlandet Danmark förblir Grethe en hatad kvinna, 68 år efter det att hon sålde ut sina landsmän till nazisterna.
- Jag ångrar mig. Varför skulle jag inte ångra mig? säger Grethe Bartram till Berlingske Tidende.
Grethe Bartram bor sedan många år i Halland.
De tyska soldaterna tågade in i Köpenhamn 1940.Foto: AKG IMAGES
Nazisterna hade för avsikt att gå snällt fram i Danmark. När tyska soldater landsteg i Köpenhamn 1940 fick landet behålla ett visst självstyre, och den brutalitet som präglade ockupationen av de östliga länderna besparades danskarna. De ansågs tillhöra den "ariska rasen", och nazisterna ville vinna deras hjärtan. Danmark skulle bli ett skinande exempel i propagandan. Här ville tyskarna visa nazismen från den ljusa sidan.
Det lyckades inget vidare. De flesta danskar hatade ockupationen. I början var motståndet diskret, man sjöng exempelvis allsång av danska sånger ute på gatorna. Men ju längre ockupationen led, desto hårdare blev motståndet. 1942 förklarade Tyskland landet som en "fientlig zon". En av motståndsrörelsens många aktioner det året, var ett brandattentat mot en verkstad som tillverkade tyska uniformer.
Polisen utlovade en belöning på 1 000 kronor till den som hade upplysning om dådet. Grethe Bartram, 18, tog chansen.

Hon kom från ett fattigt och kommunistiskt arbetarhem. 13 år gammal slutade hon skolan och började arbeta på en fabrik. Som sjuttonåring blev hon gravid med en av arbetarna. Genom sin bakgrund hade Grethe goda kontakter i motståndsrörelsen. Hennes bror Christian var med och planerade attentatet mot textilfabriken. Han hade skaffat bensin från faderns cykelverkstad.
Det var genom broderns berättelse som Grethe fick informationen som hon sålde till polisen. Hon röjde inte Christian men polisen insåg snabbt att han var inblandad. Hennes angiveri kostade honom ett år i fängelse.
Det var fattigdomen som fick Grethe att förråda sina vänner, säger hon nu. Hennes man hade skadats allvarligt i en arbetsplatsolycka och hon levde på hans magra sjukpenning, två kronor om dagen. 1 000 kronor var vad en direktör tjänade på en månad.
- Det var väldigt knapert. Vi hade så lite att leva av, och så såg jag att de hade utlovat en belöning på 1 000 kronor till den som kunde hjälpa till att klara upp branden hos skräddaren. Min bror kände dem som hade gjorde det så jag gick till polisen med mina upplysningar. Så började det hela, om det inte hade hänt hade jag inte suttit här i dag, säger hon till BT.
Men hon tjänade betydligt mer på sina angiverier, än vad som behövdes för att täcka livets nödtorft. Efter upplysningarna om branden fick Gestapo upp ögonen för henne.
Hon blev deras agent i motståndsrörelsen. Ann-Sofie Oxenvad har skrivit och regisserat en pjäs om Grethes förräderi, som nyligen hade premiär på teater Svalegangen i Århus. Pjäsen beskriver syskonen och Grethe och Christian, och försöker förklara varför två personer med identisk bakgrund kunde välja så olika vägar, den ena som förrädare och de andre som hjälte.
Enligt henne handlade Grethe Bartrams val om betydligt mer än pengar. Det fanns trots allt många andra som hungrade i Köpenhamn, utan att bli landsförrädare.
Oxenvad tror att Bartrams öde delvis berodde på att hon aldrig delade sin familjs kommunistiska övertygelse. Samröret med tyskarna var ett uppror mot idealen hon var uppvuxen med, som hon inte ansåg hade givit henne någon lycka i livet.
Genom samröret med Gestapo fick Grethe dessutom känna sig betydelsefull och göra karriär. Hon fick de möjligheter som dåtidens hårda klassamhälle förnekade henne.
- Hon var ambitiös och intelligent, men i samhället hon levde i kunde hon inte ens drömma om att leva upp till sina höga ambitioner. Sedan kom Gestapo och gav henne den möjligheten. Hon fick en roll att spela, och hon var väldigt bra på det hon gjorde. Hennes kontakt på Gestapo, Hermann Rothenberg kallade henne en hjälte. Hon hade pengar och levde livet som hon tyckte att hon förtjänade, säger Ann Sofie Oxenvad.
Men det var just pengarna hon föll på. Grethe Bartrams dyra vanor förbryllade hennes fattiga, kommunistiska kamrater i motståndsrörelsen. Mot slutet av 1944 hade man avslöjat henne, och i december blev Grethe utsatt för ett mordförsök. Skottskadad fördes hon till vård i Tyskland. Sedan hon återvänt till Danmark fortsatte hon att arbeta för Gestapo, men under öppna förhållanden.
Sammanlagt angav Bartram minst 50 personer till Gestapo. Av dem hamnade 35 personer i koncentrationsläger och åtta avrättades.

Brittiska trupper, under ledning av general Montgomery, befriade Danmark från de hatade tyskarna i maj 1945.
Glädjen sprudlade på danska gator. Men det fanns också ett starkt hat, mot alla de som hade samarbetat med tyskarna. Det föranledde Danmark att återinföra dödsstraffet.
- Det handlade om hämnd. Det fanns en del kritik från rättsväsendet mot dödsstraffet, men många ville tillfredsställa den folkliga opinionen som skrek efter hämnd. Under ockupationen fanns det mycket gråzoner men i maj 1945 var allt plötsligt väldigt klart och alla ville identifiera sig med det som var den rätta åsikten, säger Anette Warring, som är historiker vid Roskilde universitet.
Bartram var en av dem som dömdes till döden. Hon överklagade, men domen fastställdes både i landsrätten och högsta domstolen. Som 23-åring var hon redo att dö. Men med hänvisning till hennes låga ålder och hennes "kommunistiska och antireligiösa" uppväxt benådades hon 1947 av justitieministern. Straffet omvandlades till livstids fängelse och hon var ute efter tio år.
Warring tror att en viktig anledning till att Bartram undkom dödsstraffet var att hon var kvinna.
Många anser att hon kom billigt undan. Själv tycker Grethe att hon har sonat sitt brott.
- Jag tycker att jag avtjänade mitt straff när jag satt i fängelset. Tio år i Horseröd är inte roligt, säger hon till Berlingske Tidende.

Hon dömdes inte officiellt till landsförvisning, men Bartram hade gjort sig omöjlig i Danmark. Efter frivigningen flyttade hon till Sverige, och på 50-talet blev hon svensk medborgare.
Den enda kontakt hon har haft med sin son, som fortfarande bor i Århus, har varit via brev. Grethe Bartram har bara intervjuats vid ett par tillfällen sedan dess. I dag säger hon att hon "självklart" ångrar sig.
- Jag genomgick en mognadsprocess när jag satt i fängelse, det var en annan person som flyttade till Sverige.
I Århus har Grethe Bartram varit ett tabubelagt ämne ända sedan hon flyttade till Sverige. Hennes svek är ett djupt trauma som man inte har velat påminna sig om.
Ann-Sofie Oxenvad beskriver sin pjäs om Bartram som ett sätt att öppna den svarta låda, där Århus har begravt dessa plågsamma minnen.
- Familjer lider fortfarande av trauman från att ha föräldrar som varit i koncentrationsläger. Det finns också trauman i Grethe Bartrams egen familj. Det som händer nu är att vi släpper ut detta ur lådan. Vi gör det inte för att anklaga Grethe Bartram, eller för att väcka nytt hat, utan tvärtom för att försöka förstå varför vissa valde att samarbeta med nazisterna. Det var många i Danmark som gjorde det.
Ann Sofie Oxenvad är noga att påpeka att Grethe Bartram har avtjänat sitt straff och att hon har lika stor rätt som alla andra att leva ett fritt liv.

Grethe Bartram vill leva sina sista år i huset i Halland, utan att påminnas om sitt förflutna.
- Jag orkar inte mer, säger hon när Expressen knackade på.

Källor: Berlingske Tidende, www.besaettelse-befrielse.dk, Wikipedia.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag