Dagmar gav informtion till Gestapo - skickade vännerna i döden

Publicerad 22 jul 2017 kl 06.14, uppdaterad 16 okt 2018 kl 10.09

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.

Dagmar Imgert var den svenska angivaren som angav sina vänner till Gestapo.

Fader Metzger i Berlin trodde att den gråhåriga svenskan från Örebro var hans vän. Den godtrogenheten blev hans olycka.

Prästen greps av Gestapo och avrättades med giljotin. Han var ett av Dagmars offer.

Knut-Göran Källberg

Dagmar Imgart, född Atterling, var agent åt Gestapo, Nazitysklands fruktade hemliga polis.

Hon spionerade på sina grannar och vänner, låtsades vara motståndare till Hitler, och lyckades till och med nästla in sig hos den dåvarande svenske ärkebiskopen Erling Eidem och den tidigare biskopen Nathan Söderbloms änka Anna. Så vann hon förtroende hos vännerna som hon skulle skicka till döden.

Hos Gestapo var hennes kodnamn V140 Babs – angivare nummer 140 och namnet hon kallades av föräldrarna när hon växte upp i Ramsberg i Närke.

Adolf Hitler fick smaka på Dagmar Imgerts hemlagade risgrynspudding. "Han tackade för maten med att kyssa mig på handen", berättade hon för svenska veckotidningen Vårt hem.

Foto: **SCANPIX**

Max Josef Metzger var föreståndare för ett katolskt kloster i Berlin. Pater Paulus, som han också kallades, var en glödande pacifist. Han hatade kriget och Hitlers galna planer att skapa ett nazistiskt lyckorike som skulle vara i tusen år.

Efter kristallnatten gjorde prästen och hans organisation Konung Kristi sällskap livsfarliga aktioner för att rädda judar att skickats till förintelselägren. Metzger gömde dem i klostret, döpte dem till katoliker och gav dem nya namn.

1942, när Tyskland var på väg att förlora världshistoriens grymmaste slag i Stalingrad, skrev han ett brev till Hitler:

”Herr Rikskansler, om ni verkligen älskar vårt folk, då måste ni stiga åt sidan.

Eftersom fienden varken önskar eller vill förhandla med er är enda alternativet att ni avgår för att rädda nationen, även om du måste förlora ditt liv”.

Kyrkobröderna stoppade brevet. Det var för farligt. Men prästen berättade om det för en ny vän han fått: Dagmar Imgart.

"Nu gillrade hemliga polisen en fälla. Svenskan var lockfågeln. Planen var djävulsk."

Gestapo hade haft ögonen på Metzger i flera år. Han hade gripits och tagits till förhör i Gestapohäktet vid Prins-Albrecht Strasse flera gånger, men släppts i brist på bevis. Nu gillrade hemliga polisen en fälla.

Svenskan var lockfågeln. Planen var djävulsk. Dagmar Imgart tog kontakt med pastorn och sa att hon ville konvertera till katolicismen. Hon blev hans vän. Metzger ville ha hjälp av kyrkorna i Sverige.

Gestapo skickade henne till Uppsala för att träffa ärkebiskopen och även Anna Söderblom. Angiverskan spelade dubbelt: hon låtsades vara pastorns hemliga ombud men i själva verket reste hon på hemliga polisens uppdrag. Anledningen: att bygga upp förtroendet hos Metzger.

Svenske ärkebiskopen Erling Eidem träffade Dagmar som del i hennes plan att bygga upp ett förtroendekapital hos Max Josef Metzger.

I tidigare hemligstämplade Säpo-dokument, som Söndag tog del av 2011, finns ett förhör med den då 75-årige ärkebiskop Eidem.

– Hon berättade om svårigheterna för Metzger, men jag minns inte att hon hade några särskilda önskemål om hjälp från oss.

Till Metzger sa Dagmar Imgart något annat: att Svenska kyrkan var beredd att hjälpa honom till Sverige för att härifrån kämpa mot Hitler.

Pastorn sa i förtroende till henne – vilket hon omedelbart rapporterade till Gestapo:

– Vad anser Frau Imgart vara den värsta förbrytelsen: att 80 miljoner människor drivs till total undergång eller att en vansinnig människa röjs ur vägen?

Gestapo krävde bevis. Därför fick pastorn en present av Dagmar Imgart: en begagnad skrivmaskin som var lurigt preparerad. En av bokstavstangenterna hade en lätt skada. Det spelade ingen roll om Metzger undertecknade sina dokument eller inte. Skrivmaskinen avslöjade vem som skrev.

Precis som Gestapo hoppats skrev pastorn fredsdokumentet som blev orsak till hans död. Hans tanke var att Tyskland efter freden skulle delas i sju sektioner och ockuperas av Storbritannien och USA i tre år. Därefter skulle tyskarna hålla fria val.

Dokumentet skrevs på tunt silkespapper, för att lätt kunna smugglas. Samtidigt skrev pastorn ett brev till ärkebiskop Eidem.

"Det kan omöjligt ha varit vår kära syster Frau Imgart som angivit mig. Jag kan absolut inte tro det."

På förmiddagen den 29 juli kom Dagmar Imgart till Konung Kristi sällskap i Berlin- stadsdelen Wedding för att hämta breven som hon skulle föra ut. Hon stoppade dem innanför fodret i handväskan.

Strax därpå stormade sex Gestapo in. Fällan har slagit igen.

Efter dödsdomen sa pastorn:

– Det kan omöjligt ha varit vår kära syster Frau Imgart som angivit mig. Jag kan absolut inte tro det.

Max Josef Metzger avrättades med giljotin i fängelset i Brandenburg-Görden den 17 april 1944. Hans syster fick betala 300 Riksmark när hon hämtade kroppen för begravning.

Dagmar Imgart greps samtidigt som pastorn. Men det var på låtsas – för att ingen skulle tro att hon var inblandad i förräderiet. Hon släpptes efter att ha druckit kaffe i Gestapohögkvarteret i två timmar.

***

Dagmar Imgart bodde i Giessen, en universitetsstad i delstaten Hessen som då hade 36 000 invånare. Hennes man skötte arkivet i en studentorganisation och tjänstebostaden låg på övervåningen i en stor villa.

Undervåningen hade tagits i beslag av tyska officerare efter krigsutbrottet 1939.

I den svenska veckotidningen Vårt hem berättade Dagmar Imgart om när hon var Hitlers värdinna:

– Jag bjöd honom på risgrynspudding efter svenskt recept, berättade hon för Vårt hem.

Före efterrätten åt Hitler sin älsklingsrätt: buljongsoppa med grönsaker. Till middagen serverades mineralvatten.

– Han tackade för maten med att kyssa mig på handen, och dagen efter skickade han flera lådor fransk champagne och engelska lyxtvålar i present.

I Giessen var Dagmar Imgart med i Fredagskretsen, en borgerlig intellektuell diskussionsklubb som leddes av Alfred Kaufmann, en teolog och filosof som var god vän med makarna Imgart.

Han hade varit lärare åt Rudolf Hess, en av Hitlers närmaste män som svikit nazismen genom att på egen hand flyga till Skottland i en Messerschmitt för att försöka ordna en fredsöverenskommelse.

Giessen var en liten stad, och alla i gruppen kände varandra väl. Mötena hölls i Kaufmanns lägenhet vid Johanneskyrkan.

De pratade om nya böcker, diskuterade konst, åt gott och drack några glas vin. Och de gjorde något absolut förbjudet - de rattade in utländska stationer.

Londoner Rundfunk, svenska radions tyska sändningar, schweiziska Beromünster – alla rapporterade om kriget. Och informationen stämde inte med vad som förmedlades i tyska radiosändningar.

"Gemensamt för alla var hatet mot Hitler. Dagmar Imgart fick vara med för att för att de övriga betraktade henne som en ofarlig naiv svenska. Så fel de hade."

En av medlemmarna var konstnären Heinrich Will. Han var gift med judinnan Elisabeth, och av den orsaken tillät inte nazisterna att han utövade sitt yrke.

Där fanns Dagmar Imgarts väninna Tona Bauer som vid sidan av jobbet som lärare översatte den svenska författaren Johan Karlzéns böcker.

Andra medlemmar var läkarstudenten Renate Roese, prästen Erik Steiner, sjuksköterskan Meta Bote, Hildegard Flackenberg som var gift med en ms-sjuk universitetsprofessor och lärarinnan Emilie ”Bobby” Schmidt.

Gemensamt för alla var hatet mot Hitler. Dagmar Imgart fick vara med för att för att de övriga betraktade henne som en ofarlig naiv svenska. De trodde att de kunde lita på henne. Så fel de hade.

Gestapo fick varje vecka rapporter om vem som sa vad, vem som skruvade in utländska radiofrekvenser.

Strax efter 22-nyheterna på BBC den 6 februari 1942 störtade svartklädda Gestapomän in. Dagmar Imgart greps också, för syns skull, för att de andra inte skulle misstänka att hon var förrädaren.

Dagen efter fick hon en bukett röda rosor. På kortet stod:

”Med stort tack. Wintzel, Gestapochef ”.

Dagmar Imgart flydde från Tyskland

Flydde till Sverige

Dagmar Imgart föddes 1896 i Ramsberg utanför Örebro. När hon var 26 år flyttade hon till Tyskland och gifte sig.

1941–1944 var hon angivare åt Nazitysklands hemliga polis, Gestapo.

Tre nazikritiker dödsdömdes och många andra skickades till koncentrationsläger på grund av svenskan.

Hon flydde till Sverige när hon insåg att Hitler var på att förlora andra världskriget. Hon utvisades, och ställdes flera gånger inför domstol i Tyskland.

Hon dömdes 1947 till tio års arbetsläger men friades 1951 i en allmän amnesti. Stod sedan inför rätta två gånger till, och dömdes den tredje gången till 15 månaders fängelse.

Dagmar Imgart friades under tredje rättegången från åtalspunkten ”medverkan till mord” – eftersom hon inte brutit mot lagarna som gällde i Nazityskland när hon sände sina vänner i döden.

Dagmar Imgart dog 1980 och begravdes i Örebro.

Heinrich Will dömdes för landsförräderi och halshöggs 19 februari 1943 i Frankfurt. Hans fru Elisabeth dog i koncentrationsläger.

Alfred Kaufmann dömdes också till döden, men frigavs av hälsoskäl efter några år. Prästen Erik Steiner dog i sin cell. Officiellt var det självmord, men Kaufmann hade cellen intill och hörde hur han utsattes för grov misshandel. Nio andra medlemmar i Fredagskretsen dömdes till fängelsestraff. Tona Bauer fick 15 månaders tukthus för att ha lyssnat på BBC.

Den 30 januari 1946 skrev hon till den svenska hon litade mest på, Anna Söderblom, den avlidne ärkebiskopens fru.

Brevet finns i Säpos akt P4801.

”Det var Dagmar Imgart som angav oss. Nu har hon flytt till Sverige och tror att hon är i säkerhet”.

Då, långt efter att Hitler tagit sitt liv och kriget var över, började Säpo granska svenskan från Örebro.

Dagmar Imgart hade återvänt till Sverige i januari 1945, när de allierades bomber börjat falla även över Giessen. Hösten året efter utvisades hon till Tyskland för att ställas inför rätta.

Hon dömdes 1947 till tio års arbetsläger, men frigavs tre år senare efter en allmän amnesti. Hon åtalades på nytt 1951, men friades på alla åtalspunkter. I en tredje rättsprocess 1954 dömdes hon till 15 månaders fängelse för ”medverkan till frihetsberövande” – inte för medverkan till mord, som åklagaren yrkat.

"Hon dömdes 1947 till tio års arbetsläger, men frigavs sedan tre år senare efter en allmän amnesti. Hon åtalades på nytt 1951"

Dagmar Imgarts svek mot vännerna gjordes under nazitiden, och då gällde den tidens lagar. Juridiskt var hennes brott en bagatell. Men moraliskt så mycket större.

– Detta kreatur förtjänar inte att kallas människa, och det är ett av de gemenaste fall av angiveri som jag känner till, rasade åklagaren Wolfgang Fränkel efter domen.

Varför blev Dagmar Imgart en förrädare? Inte var det för pengar, för Gestapo gav henne inte lön. Inte heller var hon fanatisk Hitleranhängare, snarare en medlöpare.

Historikern Johan Perwe har skrivit boken ”Svenska i Gestapos tjänst". Han sa till Söndag 2012 att det kan ha varit privilegier och förmåner som lockade. Gestapos informatörer brukade få varor som det var brist på, som tobak, kläder, sprit.

Till Söndag sa Johan Perwe 2012:

– Hon var helt hjärntvättad av nazipropagandan. Hon trodde hon kunde öka sitt anseende och sin status genom att bli angivare. Dessutom fick hon resa till Sverige när hon ville. För alla andra var det svårt att få utresetillstånd.

Dagmar Imgart erkände aldrig att hon varit i Gestapos tjänst.

Hon dog 1980 i Bernsheim utanför Frankfurt och begravdes i släktgraven i Örebro. Stenen i röd granit med hennes namn har tagits bort av släktingar.