Dagar som skakade Sverige – Militärligan

Vi bevakar de största händelserna och sänder live varje dag.
MILITÄRLIGANS SYMBOL. Kulhål i form av en leende gubbe i skyddsglaset till kassapersonalen i Handelsbanken som gjordes av den så kallade Militärligan vid ett bankrån i Ösmo. Vid samma tidpunkt hade deras kumpaner rånat postkontoret strax intill.
Foto: Sam Stadener
Lennart Sumonja.
Foto: - -
Carl Sumonja.

■■ Finanskrisen i början av 90-talet gjorde att brödernas byggbolag gick på knäna.

■■ Lösningen blev att välja brottets bana.

■■ Det här är historien om Militärligan, rånargänget som drevs som ett familjeföretag, sköt en glad gubbe med skotthål och vars historia nu ska bli Hollywoodfilm.

Eva Anderson förstod direkt vad som höll på att hända. Postkassörskan var fackligt aktiv och hade därför läst rapporten om rånet mot kollegerna i Svedmyra två månader tidigare. Gärningsmännen, som medierna döpt till Militärligan, hade då kommit över drygt 700 000 kronor. De hade som vanligt idkat kadaverdisciplin och varit klädda som kommandosoldater med stridsselar och vattenflaskor.

I dag, den 13 mars 1992, insåg Eva Anderson att Militärligan hade kommit till Ösmo, elva kilometer norr om Nynäshamn. Den här gången var det henne och kollegerna som de skulle råna.

– Neeej! skrek hon.

Men de två rånarna hörde inte. De var fullt upptagna med att skjuta ett 40-tal skott, bland annat mot övervakningskameran. En av dem vände sig sedan mot Eva Anderson, pekade med hela handen och sa:

– Du kommer hit.

Tillsammans gick de in i valvet för att hämta pengarna. Eva Anderson lyckades hålla paniken borta, men en kollega bröt ihop. Hon ställde sig på knä och bad för sitt liv:

– Snälla, skjut mig inte, jag har tre barn!

En av rånarna gick fram till henne och sa tröstande:

– Det är snart över.

Efter cirka tre minuter var de maskerade männen nöjda. De sprang ut från postkontoret och Eva Anderson trodde att allt nu var över. I stället rusade en av dem tillbaka och sköt en salva som bildade det som senare blev Militärligans symbol i medierna: en glad gubbe av kulhål i glaset.

"Smile, have a nice day!"

Hade Eva Andersons trumhinnor inte slagits ut av skottsalvorna hade hon hört avskedshälsningen:

– Smile, have a nice day!

Samtidigt som de två rånarna slagit till mot Posten hade deras kumpaner rånat bankkontoret strax intill.

I flyktbilen på väg från Ösmo var stämningen upprörd, trots att bytet var drygt 1,2 miljoner kronor.


■■■


Militärligan satte en närmast barnslig ära i att uppträda professionellt. Det fläckfria beteendet skulle vara visitkortet – inte barnsliga kulhålsgubbar.

Kumpanerna undrade upprört varför en av dem hade gjort något så onödigt. Tänk om han hade träffat någon. De fick inte någon mer tillfredställande förklaring än att det var ”en cool grej att göra”.

Men Militärligan fick snart annat att tänka på.

En av rånarnas flickvänner mötte dem på en uppgjord plats. Där bytte de fordon. Under byggnadsisoleringen på flaket gömde rånarna sig på bästa Gustav Vasa-vis tillsammans med utrustning och kontanter.

Föraren bytte om till byggarbetarkläder och satte sig bakom ratten. Kvinnan tog plats i passagerarsätet.

Efter en kort stund mötte de en polisbil på en enslig väg. De tvingades stanna. Nu gällde det att behålla lugnet och inte uppträda nervöst. Polisen förklarade att det skett två rån i Ösmo.

Föraren förklarade att de arbetade med ett hus i närheten. Han frågade om poliserna ville söka igenom isoleringen på släpet.

– Jag kan plocka ut allt, om du vill. Det tar lite tid, men det är inget mer med det.

Polisen skakade på huvudet. Det behövdes inte. I stället vinkade han förbi bilen.

Militärligan kunde åka vidare utan att patrullen varken sökt igenom bilen eller antecknat registreringsnumret.


■■■

Carl Sumonja, idag 49 år, lever under ett annat namn.
Lennart Sumonja, 44, lever även han under ett annat namn.


■■■


Carl, Lennart och deras yngre bröder hade en tuff uppväxt. Fadern, som kom till Sverige från dåvarande Jugoslavien i början på 1960-talet, var auktoritär och ställde hårda krav på barnen.

Men förväntningarna var inte det största problemet. Det var våldet. Fadern var gravt alkoholiserad och aggressiv.

Till slut fick mamman nog. När äldste sonen Carl var 13 år gammal flyttade hon med barnen till Dalarna. Situationen blev då betydligt bättre.

En högstadielärare minns Carl som väldigt begåvad. Slutbetyget i årskurs nio hade blivit betydligt högre än 2,84 om han öppnat läxböckerna.

Carl hade redan under skoltiden påtagliga ledaregenskaper. Vissa såg upp till honom, andra var livrädda. Han var dock ingen som slogs eller krossade fönsterrutor, utan höll sig inom ramarna.

Lugnet i familjen Sumonja bröts när föräldrarna återförenades. Det var som om någon släckt ljuset. Från den dag fadern flyttade in i bostaden förändrades Carl helt.

Högstadieläraren minns att fadern ”hade en hypnotisk kraft över sin son” och att elevens beteende förändrades och blev väldigt provokativt. Han anklagade bland annat sin lärare, som han tidigare kommit så bra överens med, för att uppträda som en fascist.

Efter årskurs nio var det slut på studierna.

Carl började arbeta i sin pappas byggföretag. När det gick i konkurs ryckte han in i det militära och utbildades till gruppchef vid K4 i Arvidsjaur 1984-1985. Bland vapen och tydliga regler stortrivdes han. Vitsorden på den tiogradiga skalan var utmärka: tio i uppförande, nio i kunskaper och nio i lämplighet.

Efter muck flyttade Carl till Falun, försörjde sig på ströjobb och var en tid arbetslös. Omkring 1985 träffade han en nio år äldre kvinna. De blev ett par och flyttade tillsammans till Stockholm tre år senare.

Där startade Carl Sumonja ett eget byggföretag som han arbetade i tillsammans med sin bror Lennart och senare också den yngste brodern.

Till en början gick affärerna bra, men det ändrades i samband med finanskrisen i början på 90-talet. Myndigheter, företag, privatpersoner – alla drog i nödbromsen. Det bistra klimatet drabbade Byggbolaget Sumonja hårt. Och någonstans där föddes idén om att skaffa sig en annan inkomstkälla.

Steg för steg formades idéerna.

De fortsatte att arbeta lika strukturerat som ett vanligt företag. Carl tog rollen som kriminell vd och de andra var anställda. Utlägg bokfördes för att senare ersättas ur den gemensamma kassan. Vinsten skulle delas upp solidariskt. Det var egentligen bara en auktoriserad revisor som fattades.

Kärntruppen i vad som senare kom att kallas Militärligan var Carl och hans bröder. Carls fästmö fanns också med liksom barndomsvännerna Peter och Anders.

Som personer var de väldigt olika. Men vänskapsbanden var starka och långa. Dessutom fanns ett gemensamt intresse för det militära i allmänhet och vapen i synnerhet.


■■■


Militärligans övriga medlemmar.


Den första stöten gjordes mot en obevakad kassun i Botkyrka utanför Stockholm i september 1991. Där förvarade militären vapen som snabbt skulle kunna användas om krig utbröt.

Det var den största vapenstölden i Sverige på 20 år: 124 kulsprutepistoler, 92 automatkarbiner och fem kulsprutor.

Tanken var att vapnen skulle säljas. Men någon ammunition kom de inte över. Därför slog Militärligan två veckor senare till mot en annan obevakad kassun där de la beslag på 864 magasin.

Nu återstod frågan hur de skulle byta vapen och ammunition, som sammanlagt vägde ett ton, mot pengar. Deras försök att sälja detta på den svarta marknaden misslyckades.

Medlemmarna bestämde sig därför för att skaffa pengar på annat sätt – genom ett kontantuttag.

Carl Sumonja kände till att en värdetransport i Farsta utanför Stockholm hade bristande säkerhet. De slog till i oktober 1991 och kom över drygt 520 000 kronor.

Allt hade gått så enkelt. Militärligan började därför planera nästa rån. Som en avledande manöver beslutade bröderna Sumonja och deras kumpaner att en sprängladdning skulle placeras på Stockholms centralstation. För att bombhundarna skulle markera skarpt läge var det viktigt att den inte var en attrapp, utan innehöll riktiga sprängämnen.

"Gjorde det på eget bevåg"

Dagen före nyårsafton 1991 placerades bomben i en förvaringsbox, ett anonymt tipssamtal ringdes och kaos utbröt när centralstationen utrymdes på 20 minuter. När teknikerna försökte få bort bomben exploderade den. En polisman skadades.

Men enligt Lennart Sumonja var det aldrig meningen att bomben skulle apteras:

– En person gjorde det på eget bevåg, berättar han i ”P3 dokumentär”.

Det rån som Militärligan skulle ha utfört under uppståndelsen ställdes in. Varför bomben ändå placerades ut är oklart. Kanske ville gruppen ta reda på om dimridån var lika effektiv som de hade föreställt sig.

Några fler bomber blev det inte. Den kriminella karriären fortsatte i stället under en intern slogan: ”Posten, en pålitlig partner.”

I början av 1992 misslyckades två rånförsök, men den 13 januari samma år slog de till mot postkontoret i Svedmyra, söder om Stockholm.

Maskerade, klädda i skottsäkra västar och med skarpladdade vapen i händerna stormade de in i lokalen. Personal och kunder beordrades att lägga sig ner, övervakningskamerorna sköts sönder.

De kom över drygt 700 000 kronor.

Lennart Sumonja väntade utanför i flyktbilen. I ”P3 dokumentär” berättar han:

– Självklart är man ju skiträdd och spak i sammanhanget, för tänk om polisen skulle komma. Skulle jag vara redo eller villig att kunna ställa till med ett problem?

Än i dag hänger svaret i luften.


■■■


Först i mars 1992 upptäcktes vapenstölderna i Botkyrka. Lars Magnusson, kriminalkommissarie på Huddingepolisen, blev ansvarig för utredningen.

Till en början saknades spår och Magnusson tänkte att det verkliga arbetet skulle ta fart först när något av vapnen dök upp.

I stället skickade Militärligan sommaren 1992 ett brev till länspolismästare Sven-Åke Hjälmroth. Där erbjöd avsändaren ”AKL” – som polisen tolkade som ”AK-ligan” – att vapnen kunde köpas tillbaka.

Prislappen: 25 miljoner kronor.

För att polisen skulle förstå att det var allvar nämndes tillverkningsnummer på några av vapnen, men också detaljer kring de rån som gruppen utfört. Uppgifterna var så initierade att bara gärningsmännen kunde känna till dem.

– Det blev aldrig någon panik i polishuset, men vi tog arbetet på stort allvar. Vi var hela tiden övertygade om att de hade militär bakgrund, säger Magnusson.

Polisen skulle svara genom annonser i tidningar och Text-tv.

Lars Magnusson reagerade över formuleringarna i breven. Det kändes som om gärningsmännen hade en verklighetsuppfattning sprungen ur påkostade amerikanska actionfilmer. Överlämningen av pengar skulle ske med hjälp av helikopter och raketsignaler. Varje avsteg från instruktionerna var också att betrakta ”som en fientlig handling” och då skulle AKL ge eld med sina vapen.

"Förstod att det inte var slutet"

Efter elva brev gav Militärligan upp. Förhandlingsförsöket var en uppenbar återvändsgränd.

– Vi förstod att det inte var slutet. Den här typen av brottslingar fortsätter nästan alltid tills de åker fast, säger Lars Magnusson.

Eftersom pengarna började ta slut återgick Militärligan till rån.

Under höst och vinter 1992 fortsatte de att slå till mot mindre orter som Kungsör, Rimbo och Brösarp (det sistnämnda ett värdetransportrån som misslyckades).

I december hade självförtroendet växt ytterligare och i Ullared utfördes ett trippelrån mot post och två banker där bytet blev drygt två miljoner kronor.

Men enligt Lennart Sumonja blev han och de andra aldrig rika. Visserligen åkte han ”jorden runt några varv”, men pengarna försvann snabbt. Att leva under radarn är dyrt. Dessutom var omkostnaderna för planering, fordon, utrustning och annat väldigt höga.

Efter stöten i Ullared tog gruppen en lång paus. Den energi som tidigare hade präglat det kriminella familjeföretaget var nu borta. Den psykiska pressen, rädslan för att åka fast eller att av misstag skjuta ihjäl någon, la sordin på livsglädjen.

Det var dags att sätta punkt nu.

Uppehållet varade nästan på dagen ett år.


■■■


Den 23 december 1993 slog Militärligan till igen efter sitt långa uppehåll. Den här gången mot ett bankkontor i Heby, utanför Uppsala.

Lennart Sumonja var inte med den här gången. Han hade tröttnat på det kriminella livet och den press som det innebär att ständigt vara på sin vakt. För att markera allvaret flyttade han till Göteborg.

I stället hade Carl fått pappan att ta över Lennarts roll som bilförare. Det var, såvitt känt, första gången som han drogs in i brödernas kriminella karriär.

Den här gången kom Militärligan över nästan en miljon kronor. Men medlemmarna hade otur. Det fanns poliser i närheten och de tog snabbt upp jakten. Efter skottlossning lyckades Militärligan fly till en sommarstuga mellan Heby och Sala.

Men polisen var rånarna på spåren. De omringade fritidshuset och höll andan. Det rådde ingen tvekan om vilka de hade ringat in. Att Militärligan var beväpnade till tänderna var allmänt känt. Frågan var hur desperata medlemmarna nu kände sig. Skulle de öppna automateld eller kasta handgranater för att försöka fly?

Polisen vågade inte ta några risker. Därför fattades beslutet att skjuta in tårgas, vilket fick rånarna att omedelbart ge upp utan strid.

DET SISTA RÅNET. Bankens övervakningskamera visar när Sparbanken i Heby, utanför Uppsala, rånas på cirka 950 000 kronor den 23 december 1993. Ligan hade hållit upp i nästan på dagen ett år. Hebyrånet blev Militärligans sista rån då de strax efter rånet greps på natten i en övergiven stuga utanför Sala.
Foto: TT

Nu kunde kriminalkommissarie Lars Magnusson och hans kolleger andas ut. Efter ett bombdåd, två vapenstölder, tre rånförsök och sju rån (i enkel- dubbel och trippelvarianter) var Militärligan ett avslutat kapitel.

När Lennart Sumonja såg tv-nyheterna på julafton förstod han direkt vilka som låg bakom. Heby var nämligen kartlagt sedan tidigare. Det fanns en pärm med samma typ av underlag som han och kumpanerna hade tagit fram inför de andra rånen. Lennart Sumonja förstod därför att det var en tidsfråga innan polisen knackade på dörren. Så blev det också.

Tidigt en morgon smög några spända poliser in i trappuppgången. Lars Magnusson gick först medan kollegerna stod längre ner i trappen. Han kikade in genom brevinkastet, men såg ingenting. Osäkerheten kom ändå. Stod den någon där innanför, redo att börja skjuta vilt? Magnusson skrek åt de som fanns i lägenheten att ge upp. Efter en liten stund öppnade en nyvaken och bakfull Lennart Sumonja dörren. Han följde med till stationen utan att göra motstånd.

När alla i Militärligan var gripna började polisens mödosamma arbete. Det var ett stort pussel som skulle läggas.

Carl och Lennart erkände sin egen inblandning, men vägrade att svara på frågor i övrigt. Anders och Peter berättade desto mer och visade stor ånger över vad de ställt till med.

Ständiga sammanträden

Den i dag pensionerade kommissarien Lars Magnusson minns utredningen som den överlägset mest spektakulära i karriären:

– Det var ständiga sammanträden i polishuset och det visade sig att våra teorier om rånarnas bakgrund stämde. Däremot hade jag inte trott att de skulle vara så unga.

Utredarna gick igenom ouppklarade rån för att ta reda på om Militärligan kunde ha mer på sitt samvete. Ett som väckte extra intresse var det värdetransport som ägde rum i Högdalen utanför Stockholm 1992. Där sköts polisen Leif Widengren ihjäl.

Utredarna visste inte vad de skulle tro när Carl Sumonja i ett förhör berättade att Militärligan låg bakom rånet och polismordet. Och inte bara det. Medlemmarna hade fått hjälp av tre poliser som gett ligan information om värdetransporten.

Enligt Carl Sumonja hade de lärt känna varandra långt tidigare under sin militärtjänst vid K4 i Arvidsjaur. Han pekade till och med ut dem vid en fotokonfrontation.

Nyheten slog ner som en bomb bland Stockholms poliser. Hade tre kolleger bidragit till att Leif Widengren skjutits ihjäl? Kunde det verkligen stämma?

De utpekade poliserna stängdes av från sina jobb, satt till och med häktade misstänkta för inblandning i rånet i Högdalen. Utredarna körde spåret i botten. Kanske skulle mordet på Leif Widengren äntligen klaras upp.

Efter en tid gick det dock upp för polis och åklagare att Carl Sumonja ljugit. Fotokonfrontationen hade inte gjorts enligt regelboken. Det fanns överhuvudtaget inget som pekade på att Militärligan utfört rånet i Högdalen. Och det fanns framför allt inget som tydde på att några poliser var inblandade i det som ledde fram till mordet på en kollega.

Så varför hade Carl Sumonja hittat på att ligan låg bakom ett polismord? Den enda förklaring som utredarna kunde hitta var att han helt enkelt ville jävlas.


■■■


Militärligans struktur

Allt eftersom tiden gick fick utredarna en tydlig bild av Militärligans struktur. Carl Sumonja, berättar åklagaren Kent Madstedt i ”P3 dokumentär", var den självklara ledaren. Han hade en inbyggd auktoritet, en stark utstrålning som gjorde att andra lyssnade. Bröderna Lennart, den yngsta brodern och sambon hängde därför på utan att ifrågasätta.

Det som gjorde att Peter hamnat i kriminalitet var främst en besvikelse över att inte fått möjlighet att göra karriär som befäl inom det militära. Anders då? Han var den som utredarna inte blev kloka på. Hur kunde denne blyge kille hamna i Militärligan och delta i grova rån? Det förblev i deras ögon en gåta.

För Lennart Sumonja är historieskrivningen kring hans storebror något som fortfarande skapar stark irritation.

– Han är varken känslokall eller manipulativ, så som man gärna beskriver honom i media. Tror han på någonting får han med sig folk och det spelar ingen roll vad det än handlar om, säger Lennart Sumonja i ”P3 dokumentär”.

Han fortsätter:

– I alla sammanhang måste det finnas en ledare och ett monster. Det är mycket svårare att förklara varför en sådan schyst människa ställer till med något så otroligt puckat.

När det hösten 1994 var dags för rättegång i Stockholms tingsrätt fylldes åhörarplatserna snabbt.

Postkassörskan Eva Anderson fick nu för första gången se Militärligans medlemmar utan rånarhuvor. Men hon tyckte inte att förhandlingen var en skrämmande upplevelse.

– Jag kände snarare att ”den här gången är det vi och inte ni som bestämmer”. Ingen av dem var särskilt otäck, med undantag för Carl som jag upplevde som fruktansvärt kylig och utan empati, minns hon.

Carl dömdes till 14 års fängelse, Peter tolv år, Anders tio, Lennart åtta, yngsta brodern fem, pappan två, Carls sambo tre och kompisen Leif (som deltog i några av de sista rånen) fick fyra års fängelse.

För Lennart Sumonja var åren i Militärligan en stor fördel i fängelset. Där står rånare högt i kurs och dessutom var det allmänt känt att han vägrat prata med polisen, berättar han i ”P3 dokumentär”:

– Det var många som hade problem på kåken, men jag hade aldrig några problem. Jag behövde inte bevisa något.


■■■



Samtidigt som Militärligans medlemmar låstes in på anstalter runtom i landet kämpade Eva Anderson för att bli sig själv igen.


– Den första tiden vågade jag knappt sova. Jag drömde fruktansvärda mardrömmar och vaknade i ren panik. Till slut var min läkare tvungen att ge mig sömntabletter.

Men livet tuffade på ändå och hon hade inga problem med att gå tillbaka till jobbet i Ösmo.

Jag kände ”här har det redan hänt en gång, så här blir det inget mer”. Att vara på andra postkontor kändes jobbigare.


KÄMPADE. Eva Andersson jobbade på postkontoret i Ösmo. Efter att förövarna låsts in kämpade hon för att bli sig själv igen. "Den första tiden vågade jag knappt sova. Jag drömde fruktansvärda mardrömmar och vaknade i ren panik", säger hon. I dag är postkontoret nedlagt och i lokalen finns en pizzeria.
Foto: Anna-Karin Nilsson

Den starka reaktionen kom först efter ett halvår och ”slog ner som ett åsknedslag”.

Eva Anderson slutade i princip att träffa folk. Hon orkade inte. Livet var upp och ner. Vissa morgnar började hon med att kräkas. Och att titta folk i ögonen, det enda hon hade sett av rånarna, var ångestframkallande.

Skottlossningen vid rånet hade också gjort Eva Anderson rädd för plötsliga ljud. Hörde hon sådana gick hon instinktivt ner på knä för att försöka ta betäckning.

– Jag hade nästan självmordstankar, vilket låter jättekonstigt, men så var det. Jag gick i terapi i ett och ett halvt år.

Eva Anderson har dock aldrig känt sig arg på rånarna. I synnerhet inte Anders och Peter, som hon uppfattade som oerhört rädda för Carl.

– När Anders satt i fängelse skickade jag brev till honom och skrev att han skulle ta tillvara på tillfället, skaffa sig en utbildning och ett vettigt innehåll i livet. Så har det faktiskt blivit och efteråt fick jag veta att han blivit väldigt glad över brevet.


■■■


Carl Sumonja skickade brev

Carl Sumonja fick inget brev från Eva. Däremot skickade han 1998 en egen försändelse från Tidaholmsanstalten. Hälsningen skulle i förlängningen komma att leda till polismorden i Malexander året efter.

Carl skrev till Lars Norén och berättade att det i fängelset fanns en teatergrupp som letade efter en pjäs skriven för fyra män. Dramatikern kom på besök och började snart arbetet med vad som senare blev den kontroversiella pjäsen ”Sju tre”.

Men Carl Sumonja höll sig på sin kant. Inget har framkommit som tyder på att han varit involverad i rånserien som slutade med polismorden i Malexander. Tvärtom ställde han 1999 upp på en intervju i Aftonbladet där han vädjade till sin teaterkollega Tony Olsson, som då var på flykt, att ge upp:

– Tony, om du gjort vad du anklagas för. Ta då ansvaret för den skit du ställt till med.

Efter avtjänade fängelsestraff verkade det som om bröderna Sumonjas kriminella karriär var över. De hade, till skillnad från många andra som sitter på kåken, inga missbruksproblem och hade tidigare drivit ett framgångsrikt byggföretag. Utsikterna för att bli laglydiga svennar tycktes goda.

Men 2008 skapade Carl och Lennart Sumonja rubriker igen. De misstänktes då för att, tillsammans med en före detta livvakt, ha varit inblandade i ett mord i Polen.

Enligt polis och åklagare lurades en svensk i december 2007 till Gdynia, dit han åkte för att hjälpa en bekant. Men han kom aldrig tillbaka till sin sambo och deras dotter.

Allt tydde på att mannen hade bragts om livet. Motivet ska ha varit bråk om rånbytet efter en kupp mot värdebolaget Falck Security i Akalla 2005, där rånarna ska ha kommit över 22 miljoner kronor.

Utredningen visade att livvakten kartlagt svensken och att smygtagna bilder på offret fanns i Lennart Sumonjas dator. Åklagaren presenterade också en textfil från livvaktens dator. Innehållet kunde inte tolkas som annat än instruktioner om hur resan från Sverige till Polen skulle ske på ett sätt som gjorde att så få som möjligt såg svensken och livvakten tillsammans.

Vid husrannsakan i Carl Sumonjas kontor i Gdynia, där han arbetade med fastighetsaffärer, hittades blodspår från den försvunne svensken på toaletten. Kartläggningen av de misstänktas mobiltelefoner visade också att Carl, Lennart och livvakten alla tre hade befunnit sig i området. Efter svenskens försvinnande hade de också haft kontakt via krypterade mejl, vilket enligt polisen inte var något tillfällighet.

Vissa trodde nu att bröderna Sumonja snart skulle vara tillbaka på anstalt. Så blev det inte. De frikändes av både Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt.

Det berodde dock inte på att bröderna gjort ett trovärdigt intryck under förhandlingarna. I domen skriver tingsrätten syrligt att de ”lämnat långa berättelser som präglats av undvikande svar och av en blandning av sanning och lögn”.

Grunden för frikännandena var i stället att svenskens kropp inte hade hittats. Utan den gick det inte, menade domstolarna, ens att med säkerhet slå fast att han var död.

Carl Sumonja fick 390 000 kronor i skadestånd för den tid han suttit frihetsberövad.

Samma morgon som beslutet blev offentligt ringde telefonen hemma hos den pensionerade postkassörskan Eva Anderson. Det var en anställd hos Kronofogden som hade tråkiga nyheter.

Trots att Carl fortfarande var skyldig Eva pengar för det skadestånd han dömts att betala kunde myndigheten, enligt lag, inte lägga beslag på de pengar han just fått.

Än i dag får Eva Anderson två gånger om året brev från Kronofogden med samma besked – att det inte finns något att utmäta hos Carl.


■■■


Trots att det har gått mer än 20 år sedan Militärligan åkte fast fortsätter deras historia att fascinera. Redan 2002 hämtade Lars Lundström, som skapade och skrev den hyllade tv-serien ”Tusenbröder”, inspiration från 90-talets rånvåg som bröderna Sumonja var en del av.

– Det jag var intresserad av var hur en vanlig icke-kriminell person kan bli rånare. Jag ville undersöka hur en sådan utveckling kan gå till, säger Lars Lundström.

Rättigheterna är sålda till USA. Genom åren har Lundström fått nya manusversioner av det som amerikanerna kallar för ”Brothers in crime”. Men nu verkar projektet ha tagit fart på allvar. I februari skrev Hollywood Reporter att Peter Stormare och Glenn Lund ska vara med och producera den amerikanska versionen. När och om den blir verklighet är, som alltid när det gäller amerikanska tv-serier, en helt annan fråga.

Förra året utkom också boken ”Björndansen” av Anders Roslund (som tidigare skrivit böcker tillsammans med Börge Hellström) och Stefan Thunberg.

Det som ger romanen extra tyngd är att Stefan Thunberg inte är vem som helst. Han är den fjärde brodern i familjen Sumonja och var aldrig inblandad i Militärligan.

Boken är visserligen en roman där författarna har, som de uttryckt saken, ”slagit sönder verkligheten och byggt upp den igen som fiktion”. Men likheterna med Militärligans framfart är stora.

Till skillnad från sina bröder har Stefan Thunberg hållit sig borta kriminalitet och i stället gjort karriär som manusförfattare i filmbranschen. Kanske får han snart anledning att flytta kontoret till andra sidan Atlanten.

Filmrättigheterna till ”Björndansen” har redan sålts till USA, där intresset för nordiska historier just nu är stort. Men det finns också annat som väcker intresse. Det tror i alla fall manusförfattaren Lars Lundström:

– Allt som bygger på familjeband är en bra grund för en engagerande och spännande berättelse. Historien om Militärligan har verkligen alla ingredienser som krävs för en väldigt stark Hollywoodfilm.

"Psykiskt skadade allihop"

Om en sådan blir verklighet hoppas den i dag pensionerade postkassörskan Eva Anderson att rånarna inte framställs som hjältar. Varje rån hade också brottsoffer som inte får glömmas bort, påpekar hon:

– Det som irriterat mig genom alla år är när journalister som tar upp Militärligan skriver att ingen blev skadad vid rånen. Rent fysiskt blev vi inte det. Men psykiskt skadade är vi allihop.


Fotnot: Expressen har vid ett stort antal tillfällen sökt Carl och Lennart Sumonja, som i dag har bytt namn.

Bröderna Sumonjas kompanjoner, som in texten kallas Anders, Peter och Leif, heter i verkligheten något annat.


Andra rån vi minns: Arlandarånet 2002

■ Mellan 1995 och 2001 fyrdubblas antalet värderån i Sverige.

Sedan kommer det största rånet dittills: Två män tar sig hela vägen in till ett flygplan på Arlanda där de stjäl 44 miljoner kronor i utländsk valuta.

De skyldiga har aldrig kunnat fällas.


Rånarna är beväpnade med automatkarbiner när de tvärnitar framför lastutrymmet på det SAS-flygplan som precis har landat.

Väktare från Securitas är på väg att börja fylla sin värdetransport med säckar fyllda med pengar som nu i stället stjäls.


När polisen kartlägger hur Arlandarånet genomförts är de övertygade om att rånarna haft hjälp på insidan.

De bär SAS-kläder, har bytt ut låsen på grindarna som leder in till flygplatsområdet, och det är knappast någon slump att de slår till mot ett plan med ovanligt värdefull last.


Den bästa chansen att lösa Arlandarånet är en man vid namn Vulkan Ünsal som själv kontaktar polisen i november 2002.


Ünsals uppgifter stämmer överens med polisens egna och leder till gripanden men han vägrar erkänna sin egen inblandning i rånet, vilket gör att hans berättelse inte kommer att hålla i en rättegång.

Ünsal lever med ett pris på sitt huvud, anklagad för att ha stulit en del av rånbytet.


I oktober 2003 övertalas han av en av sina bästa vänner att åka till Finland för att starta ett nytt liv. När han kommer dit blir han mördad.

I januari 2006 dömdes tre män till livstids fängelse för mordet på Ünsal.

– Om Volkan Ünsal hade berättat om sin egen del i rånet hade det kanske hållit. Det kanske var den sista pusselbiten, sa Marianne Öman, dåvarande kriminalinspektör, till Expressen i januari i år.


FAKTA

■ NÄR? Strax efter klockan 22.00 den 12 juli 2002.

■ VAR? Inne på Arlanda flygplats säkerhetsområde, där SAS-flighten SK 1254 från London precis landat.

■ HUR? Två maskerade män kör en Volvo 850 ändå fram till flygplanets gate där de tvingar till sig 13 säckar innehållande tiotals miljoner kronor i utländska valutor. Värdet uppgår till 44 miljoner kronor.

■ DET HÄNDE SEN: En massiv polisutredning till trots kan de skyldiga till Arlandarånet aldrig fällas. I juli 2005 ogillar Stockholms tingsrätt ett åtal mot två män för häleri.


Av: Anders Sandqvist

Andra rån vi minns: Helikopterrånet 2009

Helikopterrånet i Västberga skapar rubriker över hela världen.

Det avancerade genomförandet saknar motstycke.

Sju män dömdes för 39-miljonersrånet.


23 september 2009: I en helikopter som stulits samma natt landar en helikopter på taket till G4S värdedepå i Västberga.

Tre män hoppar ut och sågar sig igenom byggnadens glastak.

De spränger sig sedan igenom de dörrar som leder fram till uppräkningslokalen där de anställda är i färd med att packa ned 100 miljoner kronor i säkerhetsboxar.

Rånarna fyller sina säckar med 39 av dessa och återvänder till den väntande helikoptern varpå de flyr.

Det första gripandet kommer redan samma dag. Polisutredningen fortsätter i månader.

Av ett 20-tal misstänkta döms sju till fängelse. Helikopterpiloten Alexander Eriksson och rånaren Safa Kadhum får de hårdaste straffen när hovrätten dömer dem till åtta års fängelse.

Men kritiken mot polisen och regeringen är svidande: Det har funnits information om att detta rån skulle äga rum i veckor, ändå har det inte kunnat förebyggas.

Rånarna lyckades också sabotera polisens helikopterbas med ett bombhot vilket gjorde att de inte kunde efterföljas i luften.

Av rånbytet på 39 158 000 kronor har bara 56 000 kronor återfunnits.

De G4S-anställda som jobbade i värdedepån under rånnatten blev ett utsatta för en vidrig upplevelse under det våldsamma rånet. Med sekunders marginal lyckades de undvika en konfrontation med de beväpnade männen. Det dröjer därefter fyra timmar innan de kan evakueras.

– Det skrevs om hur spektakulärt det var och hur bra rånarna hade gjort det. Det var bara hemskt. Förstod de inte att det fanns människor där inne? sa en av de anställda till Expressen i fjol.


ELIKOPTERRÅNET

■ NÄR? Klockan 05.18 den 23 september 2009

■ VAR? G4S värdedepå i Västberga utanför Stockholm

■ HUR? En helikopter landar på taket till depån. Tre män hoppar ut och forcerar byggnadens glastak. De spränger sig sedan fram till uppräkningslokalen och tvingar till sig 39 miljoner kronor innan de flyr brottsplatsen. Polisen kan bara titta på medan rånet begås.

■ DET HÄNDE SEN: Polisen misstänker att 20 personer varit inblandade i Helikopterrånet. Tio personer åtalades och sju dömdes. Bland dem: Goran Bojovic, utpekad som hjärnan bakom rånet. Safa Kadhum, en av rånarna inne i depån, och Alexander Eriksson som flög den stulna helikoptern under rånnatten. Eriksson och Kadhum får åtta års fängelse, de hårdaste rånstraffen som någonsin delats ut i Sverige.

Tre andra svenska rånarligor

■ Maskeradligan

Härjade i slutet av 80-talet och i början av 90-talet. Ledaren och officeren Mats Rimdahl drev ligan som ett företag med tjänstebilar och representation. Rånade bland annat värdetransporter utklädda till poliser. Åkte fast 1986. Rimdahl har fortsatt att begå brott. Han dömdes 2013 till åtta års fängelse för bland annat grovt narkotikabrott.


■ Örnligan

Medlemmarna lärde känna varandra via sitt intresse för kampsport och hade en tatuerad örn på sina kroppar. Tillsammans utförde de väpnade rån i början av 90-talet. En av medlemmarna var skådespelaren Liam Norberg. Han greps i samband med premiären av den uppmärksammade filmen ”Sökarna” 1993, där han spelade huvudrollen.


■ Gorbyligan

Iklädda Gorbatjov-masker utförde de bland annat ett rån mot SEB:s bankvalv på Odenplan i Stockholm 1991. Ledaren Anders Magnusson har i dag lämnat kriminaliteten bakom sig och driver i stället Svenska institutet för sorgbearbetning. Han föreläser för polisen och skänker intäkterna till sina tidigare brottsoffer. ”Det är mitt sätt att försöka ställa till rätta”, har han berättat för Expressen.

Andra rån vi minns: Arlandarånet 2002

Ett stort polispådrag jagade rånarna utan resultat.
Foto: Ulf Karlsson

■ Mellan 1995 och 2001 fyrdubblas antalet värderån i Sverige.

Sedan kommer det största rånet dittills: Två män tar sig hela vägen in till ett flygplan på Arlanda där de stjäl 44 miljoner kronor i utländsk valuta.

De skyldiga har aldrig kunnat fällas.


Rånarna är beväpnade med automatkarbiner när de tvärnitar framför lastutrymmet på det SAS-flygplan som precis har landat.

Väktare från Securitas är på väg att börja fylla sin värdetransport med säckar fyllda med pengar som nu i stället stjäls.


När polisen kartlägger hur Arlandarånet genomförts är de övertygade om att rånarna haft hjälp på insidan.

De bär SAS-kläder, har bytt ut låsen på grindarna som leder in till flygplatsområdet, och det är knappast någon slump att de slår till mot ett plan med ovanligt värdefull last.


Den bästa chansen att lösa Arlandarånet är en man vid namn Vulkan Ünsal som själv kontaktar polisen i november 2002.


Ünsals uppgifter stämmer överens med polisens egna och leder till gripanden men han vägrar erkänna sin egen inblandning i rånet, vilket gör att hans berättelse inte kommer att hålla i en rättegång.

Ünsal lever med ett pris på sitt huvud, anklagad för att ha stulit en del av rånbytet.


I oktober 2003 övertalas han av en av sina bästa vänner att åka till Finland för att starta ett nytt liv. När han kommer dit blir han mördad.

I januari 2006 dömdes tre män till livstids fängelse för mordet på Ünsal.

– Om Volkan Ünsal hade berättat om sin egen del i rånet hade det kanske hållit. Det kanske var den sista pusselbiten, sa Marianne Öman, dåvarande kriminalinspektör, till Expressen i januari i år.


FAKTA

■ NÄR? Strax efter klockan 22.00 den 12 juli 2002.

■ VAR? Inne på Arlanda flygplats säkerhetsområde, där SAS-flighten SK 1254 från London precis landat.

■ HUR? Två maskerade män kör en Volvo 850 ändå fram till flygplanets gate där de tvingar till sig 13 säckar innehållande tiotals miljoner kronor i utländska valutor. Värdet uppgår till 44 miljoner kronor.

■ DET HÄNDE SEN: En massiv polisutredning till trots kan de skyldiga till Arlandarånet aldrig fällas. I juli 2005 ogillar Stockholms tingsrätt ett åtal mot två män för häleri.


Av: Anders Sandqvist

Andra rån vi minns: Helikopterrånet 2009

Helikopterrånet i Västberga skapar rubriker över hela världen.

Det avancerade genomförandet saknar motstycke.

Sju män dömdes för 39-miljonersrånet.


23 september 2009: I en helikopter som stulits samma natt landar en helikopter på taket till G4S värdedepå i Västberga.

Tre män hoppar ut och sågar sig igenom byggnadens glastak.

De spränger sig sedan igenom de dörrar som leder fram till uppräkningslokalen där de anställda är i färd med att packa ned 100 miljoner kronor i säkerhetsboxar.

Rånarna fyller sina säckar med 39 av dessa och återvänder till den väntande helikoptern varpå de flyr.

Det första gripandet kommer redan samma dag. Polisutredningen fortsätter i månader.

Av ett 20-tal misstänkta döms sju till fängelse. Helikopterpiloten Alexander Eriksson och rånaren Safa Kadhum får de hårdaste straffen när hovrätten dömer dem till åtta års fängelse.

Men kritiken mot polisen och regeringen är svidande: Det har funnits information om att detta rån skulle äga rum i veckor, ändå har det inte kunnat förebyggas.

Rånarna lyckades också sabotera polisens helikopterbas med ett bombhot vilket gjorde att de inte kunde efterföljas i luften.

Av rånbytet på 39 158 000 kronor har bara 56 000 kronor återfunnits.

De G4S-anställda som jobbade i värdedepån under rånnatten blev ett utsatta för en vidrig upplevelse under det våldsamma rånet. Med sekunders marginal lyckades de undvika en konfrontation med de beväpnade männen. Det dröjer därefter fyra timmar innan de kan evakueras.

– Det skrevs om hur spektakulärt det var och hur bra rånarna hade gjort det. Det var bara hemskt. Förstod de inte att det fanns människor där inne? sa en av de anställda till Expressen i fjol.


ELIKOPTERRÅNET

■ NÄR? Klockan 05.18 den 23 september 2009

■ VAR? G4S värdedepå i Västberga utanför Stockholm

■ HUR? En helikopter landar på taket till depån. Tre män hoppar ut och forcerar byggnadens glastak. De spränger sig sedan fram till uppräkningslokalen och tvingar till sig 39 miljoner kronor innan de flyr brottsplatsen. Polisen kan bara titta på medan rånet begås.

■ DET HÄNDE SEN: Polisen misstänker att 20 personer varit inblandade i Helikopterrånet. Tio personer åtalades och sju dömdes. Bland dem: Goran Bojovic, utpekad som hjärnan bakom rånet. Safa Kadhum, en av rånarna inne i depån, och Alexander Eriksson som flög den stulna helikoptern under rånnatten. Eriksson och Kadhum får åtta års fängelse, de hårdaste rånstraffen som någonsin delats ut i Sverige.

Tre andra svenska rånarligor

Mats Rimdahl 1988.
Foto: - -

■ Maskeradligan

Härjade i slutet av 80-talet och i början av 90-talet. Ledaren och officeren Mats Rimdahl drev ligan som ett företag med tjänstebilar och representation. Rånade bland annat värdetransporter utklädda till poliser. Åkte fast 1986. Rimdahl har fortsatt att begå brott. Han dömdes 2013 till åtta års fängelse för bland annat grovt narkotikabrott.


Liam Norberg 2014.
Foto: Robert Eklund

■ Örnligan

Medlemmarna lärde känna varandra via sitt intresse för kampsport och hade en tatuerad örn på sina kroppar. Tillsammans utförde de väpnade rån i början av 90-talet. En av medlemmarna var skådespelaren Liam Norberg. Han greps i samband med premiären av den uppmärksammade filmen ”Sökarna” 1993, där han spelade huvudrollen.


Anders Magnusson 1991.
Foto: Patrick Persson

■ Gorbyligan

Iklädda Gorbatjov-masker utförde de bland annat ett rån mot SEB:s bankvalv på Odenplan i Stockholm 1991. Ledaren Anders Magnusson har i dag lämnat kriminaliteten bakom sig och driver i stället Svenska institutet för sorgbearbetning. Han föreläser för polisen och skänker intäkterna till sina tidigare brottsoffer. ”Det är mitt sätt att försöka ställa till rätta”, har han berättat för Expressen.