Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"Cityakuten" får oss att värdesätta livet

Vrålande smärta, djupaste sorg och innerlig kärlek.
Döden och dramatiken har vällt ut genom våra tv-rutor, vecka efter vecka i 15 år.
Men nu har ambulansernas tjutande sirener tystnat för gott utanför akutintaget på County General hospital i Chicago.
"Cityakuten" har gått i graven - sörjd och innerligt saknad av fansen.
Men sjukhussåpan lever ständigt vidare i nya former.
De stora livsfrågorna är närvarande hela tiden. Det attraherar oss, säger psykologen och manusförfattaren Teresa Tönisberg.
"En epok har gått ur tiden. 'Cityakutens' sista avsnitt sändes i går. Jag kunde inte få nog. Grät redan innan det börjat. Grät mig sedan igenom mer eller mindre hela avsnittet. "Cityakuten"och jag har hängt ihop så länge, hela mitt vuxna liv. Jag har sett repriserna flera gånger. Karaktärerna är nästan som vänner."
Bloggerskan Hanna på Hannas Plats är en av många som sörjer TV3-serien "Cityakuten"efter att sista avsnittet, nummer 331, sändes i måndags förra veckan.
"Vad ska man göra nu när denna trogna följeslagare genom alla år är över för gott?" undrar signaturen "Lessen" på ett forum på sajten TV-planeten.
I USA sågs sista episoden av "E.R", som serien heter där, av en rekordpublik på drygt 16 miljoner tittare.
- Det är en av världens mest framgångsrika dramaserier, som också har fostrat stora stjärnor som George Clooney. För TV3:s del har den varit enormt viktig för våra framgångar, konstaterar programchefen Anders Knave.
Samtidigt i Kanal 5 rullar "Grey's Anatomy", där omåttligt populära läkaren "McDreamy" räddar liv på löpande band. Och ger sig in i dramatiska kärleksaffärer, med passionerade kyssar i sjukhusförrådet och sorgsna uppbrott som slutar med gravöl på läkarnas och sjuksköterskornas stampub nära sjukhuset.
På TV4 syns doktor "House". På TV6 sänds sjukhuskomedin "Scrubs". Lägg därtill "Sjukhuset" i TV3 från Akademiska i Uppsala.
- Sjukhuset som miljö är fascinerande för folk, säger Kanal 5:s presschef Dan Panas.
Vi har livets början, med barn som föds.
Döden, den plötsliga, grymma. Och den mer förväntade efter långa sjukdomsperioder. Den anhöriges ångest och oro.
Kollegor som jobbar tätt ihop, mitt i de stora livsavgörande besluten.

- Du har dramatiken, relationerna och kärleken. Dessutom är hierarkierna väldigt tydliga på ett sjukhus, det är väldigt tacksamt att göra tv av, säger Dan Panas.
Även TV3:s Anders Knave ser spelplatsen som i princip ultimat ur tv-synpunkt.
- Vilken karaktär som helst kan komma in, det är bara att öppna en dörr och skjuta in en bår så har du en helt ny historia att berätta.

Vi har alla någon gång uppsökt ett sjukhus.
Och vi vet hur det känns att oroa sig för att något är allvarligt fel, hos oss själva eller hos någon som står oss nära.
- Det är så nära liv och död, på ett sätt som vi kan identifiera oss med mycket mer än vi kan med program som "CSI" och "Sopranos", säger psykologen Teresa Tönisberg, som även skrev manus till svenska sjukhussåpan "Vita Lögner" på 90-talet.
Hon har själv följt "Cityakuten" under flera perioder och tycker att serien är bra - inte minst för att de stora frågorna väcks. Hur ska jag agera i denna avgörande situation? Hur ska jag vara sann mot mig själv?
Och: Vad är egentligen viktigt i livet?
- Om ett dödsfall sker i ens verkliga liv blir alla väldigt ödmjuka för en stund, man tänker till om vad som är viktigt och vad som inte är viktigt.
Teresa Tönisberg menar att serier som "Cityakuten"kan ha en liknande effekt, om än i mindre format. Att ge lite perspektiv på livet och döden.
- Att se på de här serierna kan nog också vara ett sätt att bearbeta rädslor man har inför sjukdom, död och förlust.
Dessutom får vi en stunds möjlighet att leva ut våra känslor framför tv:n, gömda för omgivningen i våra tv-soffor en timme i veckan. Vi får gråta över döden, den olyckliga kärleken och över allt som aldrig blev sagt innan respiratorn stängdes av för alltid.
På gott och ont, tror psykolog Teresa Tönisberg.
- Människor tycks ha ett otillfredsställt behov av att leva ut känslor, och då kan det ju vara bra att det finns tv-serier. Eller så kan man tänka att det är synd att man inte lever ut mer i det verkliga livet.

Även profilerade kultur- och tv-skribenter har uttryckt sin saknad efter "Cityakuten".
Nina Lekander avtackade sin favoritsjukhusserie på Expressens kultursida i måndags och konstaterade att huvudförfattaren Michael Chrichton, tidigare medicinstudent, visste vad han gjorde när han skrev pjäsen som 1994 skulle bli dramaserien "Cityakuten".
- För om tv:n - eller numera datorn - är hemmets altare är vården den moderna tidens kyrka där allt viktigt i livet utspelas. Födelse, sjukdom, kärlek, avsked, död. Konflikter och maktspel på alla områden, alltså även politik, skriver Nina Lekander.
För det är inte bara sjukdom och kärlek som har avhandlats, långt därifrån. Irak-kriget, homosexualitet, rasproblematiken och aborter är bara några av de samhällsspeglande ämnen som tagits upp i "Cityakuten".
I DN skriver Mattias Dahlström om en "briljant tevedramatik" och noterar att serien sänts under fler säsonger än både "Dallas" och "Vänner".
"Cityakuten"var inte på något sätt den första sjukhusserien, men dess genomslag och femtonåriga framgång innebar att fokus i amerikanska dramaserier flyttades från 80-talets miljöer som advokatbyråer, oljebolagskontor och vingårdar till det kanske mindre glamorösa, men både mer dramatiska och vardagsnära, sjukhuset.

Äktheten hos "Cityakuten" har hyllats många gånger. Serien har haft medicinskt kunniga personer anställda, både för manusförfattandet och researchen för skådespelarna.
"Jag har nästan fått känslan av att de är riktiga läkare, sjuksköterskor och kirurger. Allt har känts så äkta och man har verkligen levt sig in i såväl patienternas som personalens liv", skrev bloggerskan Ann efter att sista avsnittet av "Cityakuten"hade sänts i måndags kväll.
Stefan Branth är överläkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala, och känd från tv-serierna "Sjukhuset" och "Diagnos okänd" på TV3. Han har tittat mycket på "Cityakuten"och tyckt att det varit intressant, just för att skeendena är så lika verklighetens.
- Visst, det blir ju extremt när allt ska hända på en timme. De står där och öppnar bröstkorgar och skjuter med defibrillator framför öppen ridå. Men det rent medicinska, med symptom och diagnoser, stämmer oftast väldigt bra.
Han säger att han - i takt med att sjukhusserierna blev allt fler - kunde känna en rädsla för att tv-tittare skulle vallfärda till sjukhusen i onödan med alla möjliga små åkommor efter att ha sett doktor Greene, doktor Ross och "McDreamy" bota de mest underliga sjukdomar på bästa sändningstid.
- Men så är det inte alls, enligt min erfarenhet. På något vis verkar det som att det är tvärtom. Serierna har en lugnande effekt.
Stefan Branth menar att patienter och anhöriga snarast är lugnare i dag, man vet vad som händer i en sjukhusmiljö och har en stark tilltro till läkarna.
Och att man i stället har lyckats fånga upp riktiga sjukdomsfall i god tid tack vare sjukhusserierna. Någon har suttit i soffan och sett "Cityakuten"och känt att "ja men det är ju precis de där symptomen jag har!" och sökt vård.
- Ett stort problem är att folk inte söker vård i tid, så jag tror faktiskt man löser väldigt många fall tack vare tv-serierna. Jag tycker det är en jättebra grej att de här serierna finns, att människor lär sig. Ju mer folk kan om sjukdomar och symptom desto bättre.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!