Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Barnen glöms bort i vårdnadstvisten

Foto: Hanna Teleman
Föräldrasamtalen fungerade inte.
Tingsrätten blev oundviklig när Elisabeth och hennes före detta man skulle göra upp om vårdnaden av barnen - ett scenario som drabbar allt fler.
År 2006 ändrades lagen för att göra det enklare för föräldrar att komma överens utan att gå till domstol. Nya siffror visar att effekten blev den omvända.
Ofta blir rättsprocessen en föreställning i smutskastning mellan föräldrarna - i stället för att handla om barnens bästa. Experter ifrågasätter nu om vårdnadstvister verkligen ska lösas rättsligt.
- I en vårdnadstvist finns det ingen som har rätt, säger Anna Singer, docent i familjerätt.
Fredrik Malmberg,
Anna Singer.
För sex år sedan kom Elisabeth, i dag i 40-årsåldern, till en punkt i livet där hon insåg att hon inte kunde fortsätta leva tillsammans med sin man. Till hans bestörtning begärde hon skilsmässa. Eftersom de inte kunde komma överens om hur de skulle göra med de gemensamma barnen gick de på samtal hos familjerätten.
– Som vuxen har man ett val, man kan välja bort att leva med en annan människa. Jag tycker att att de vuxna ska sköta separationen för sig, men eftersom min man inte ville skiljas drog han in barnen, säger hon.
Familjesamtalen bröt samman.
– Det kändes som att de hade svårt att vara opartiska och tog parti för min man, de tyckte att det var synd om honom, säger hon.
Eftersom hennes man begärde ensam vårdnad om de tre barnen fanns inget annat alternativ än att gå till tingsrätten.
Där hamnar alltfler. Många föräldrar och barn kan vittna om jobbiga skilsmässor följda av utdragna processer, något som alla inblandade far illa av.
– I vårdnadstvister försvarar vi oss och vårt eget och tenderar att slänga skit på varandra. Man tänker i svart och vitt. Det krävs en mognad för att inte göra det och framförallt för att inte dra in barnen. Man är kränkt och sårad, vårdnadstvister är smärtsamma situationer och då kan man säga i princip vad som helst, säger Christina Hermnarud, psykoterapeut.
Det var just för att undvika långdragna rättsprocesser som föräldrabalken ändrades år 2006. Det skulle bli enklare för föräldrar att lösa sina konflikter genom samtal och medling, utan att behöva blanda in rätten. Men en undersökning som Dagens Nyheter gjort visar att lagändringen snarare har fått motsatt effekt – i stället för att minska har antalet vårdnadstvister i domstolarna ökat med 32 procent de senaste fyra åren. Bara förra året gick 4 000 fall till domstol, samtidigt som antalet skilsmässor var intakt.

Titti Mattsson, docent i socialrätt vid Lunds universitet tycker att statistiken är besvärande.
– Det går emot lagstiftarens ambitioner. När jag läste juridik i början av 1990-talet fick vi lära oss att i vårdnadstvister var det att skaffa en advokat som gällde. I dag säger man till människor att gå till socialnämnden i stället. Systemet har gått från ett där man vill ha tvistande parter till ett där man i stället försöker få dem att komma överens. Det är en god tanke, men svårt i praktiken när det är så många uppslitande känslor inblandade, säger hon.
Ett av problemen när familjer hamnar i rätten är att fokus ofta försvinner från barnens bästa och i stället hamnar på föräldrarna som försöker överbevisa varandra. Något som Elisabeth känner igen från sin egen vårdnadstvist.
– Det är ett glapp i systemet när tingsrätten ska ha hand om föräldrar
i kris. I krig är det inte alltid schyst, i krig används barnen som vapen och så ska det inte behöva vara. Vad jag som förälder än tycker om mitt ex så ska barnen kunna känna att de kan lita på båda sina föräldrar. Hur ska de kunna göra det när vi vuxna går ner på grottstadienivå?, säger hon.
Experter ifrågasätter nu också om det över huvud taget är rätt att vårdnadstvister ska lösas i domstol.
Anna Singer, docent i familjerätt vid Uppsala universitet, är en av dem. Hon tycker inte att en vårdnadstvist är en rättslig tvist – utan att det snarare handlar om människor i existentiell kris.
– Man måste hitta andra sätt att lösa vårdnadstvister än att låta föräldrar smutskasta varandra i en domstol. De är föräldrar och ska vara det i resten av sina liv, man ska sätta dem i terapi om det är det de behöver. En domstolstvist handlar om vem av parterna som har rätt, men i en vårdnadstvist finns det ingen som har rätt, säger hon.

Att fler fall går till domstol tror hon kan bero på att det i samband med lagändringarna 2006 samtidigt blev enklare att söka ensam vårdnad.
Bland annat kan föräldrar nu åberopa samarbetssvårigheter som ett skäl till att inte dela på vårdnaden. Och vad som räknas som samarbetsproblem är enligt Singer vagt formulerat.
I praktiken räcker det med att den ena föräldern inte vill samarbeta för att det ska kallas samarbetsproblem.

– Det kan ha gjort att fler tagit chansen. Så länge det går att gå till domstol gör folk det, säger hon.
Samarbetsproblem ledde till att Fredrik, 42, blev av med vårdnaden av sin dotter. Enligt honom hade hans före detta sambo ingen lust att samarbeta. Vårdnadstvisten blev utdragen och slutade för Fredriks del med att han bara får träffa sin dotter varannan helg.
– Den här lagen är konfliktdrivande
i stället för konfliktlösande. De borde införa en lag som säger att båda föräldrarna har lika mycket rätt till barnen.

När det på 1970-talet blev enklare enligt svensk lag att skilja sig ökade också vårdnadstvisterna. Mönstret för hur vi levde hade börjat förändras redan på 1960-talet – då blev det vanligare att bo ihop som sambos och skilsmässorna ökade. Men samtidigt var reglerna om vårdnad desamma som 1948, vilket innebar att endast en förälder kunde ha vårdnaden. Det var i princip alltid mamman som blev vårdnadshavare medan pappan hamnade helt utanför.
För att inkludera papporna i barnens vardag kom 1976 den första möjligheten för skilda par att ha gemensam vårdnad, men då var båda parter tvungna att vara överens om det. Det var först i början av 1990-talet som det blev möjligt med gemensam vårdnad även om parterna inte var överens.
Men fortfarande i dag är det oftare mammor än pappor som får ensam vårdnad vid en tvist.
– Det beror på att det oftast är de som tar hand om barnen, och inte på att de är mammor. På sätt och vis hänger hela historien om vårdnadstvister samman med jämställdheten. Det har ändrats med tiden och gemensam vårdnad har gradvis blivit normen. Vårdnaden är nära ansluten till kontakten med barnen. Det aktiva föräldraskapet ska fungera även om man inte bor ihop, säger Titti Mattsson.
För Elisabeth och hennes före detta man beslutade tingsrätten om gemensam vårdnad för de yngre barnen. Den äldste sonen fick välja själv var han ville bo – och valde pappan. Det har resulterat i att Elisabeth i dag inte har någon kontakt med honom. Hon är kritisk till att barn själva tillåts välja vilken förälder de ska bo hos och menar att föräldrar och barn i de fallen i stället borde få gå i terapi tillsammans.
– Är en förälder psykiskt svag stöttar barnen alltid den. Barn ska inte behöva gör de valen, säger hon.

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg tycker att barnens perspektiv ofta försvinner i vårdnadstvister, men poängterar att domstolen inte direkt låter barnen välja var de ska bo, utan att det mer handlar om att barn i en viss ålder och mognad ska ha rätt att komma till tals.
– Hur barn påverkas av en vårdnadstvist beror på hur föräldrarna hanterar det. Om de lyckas skydda barnen från sin egen konflikt eller inte. Jag tycker att barnens perspektiv ofta glöms bort, därför borde barnen få ha ett eget juridiskt ombud vid vårdnadstvister, säger han.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!