I den aktuella dokumentären i SVT och i en ny biografi skildras den unga Astrid Lindgren som en självständig "pojkflicka", som klippte av sig håret och kunde klä sig i herrkläder. Hemma i Småland på 1920-talet var det många som tappade hakan när hon visade sig. Som hon själv berättar:
- Det hände att folk som jag mötte på gatan kom fram och bad att jag skulle ta av mig hatten och visa mitt kortklippta huvud.
Upproret mot den stereotypa bilden av kvinnor och flickor går att finna i Astrid Lindgrens hela författarskap, som är fyllt av starka och frigjorda flickor och kvinnor.
Pippi Långstrump, som är världens starkaste och mest respektlösa nioåring. Lotta på Bråkmakargatan, som kan allt själv. Tjorven på Saltkråkan, som är en viljestark, rättfram och envis skärgårdsflicka. Kajsa Kavat, som tar hand om julförsäljningen på egen hand när mormor råkar ut för en olycka. Ronja Rövardotter, den modiga och självständiga som revolterar mot sin egen pappa.
I soffan i Astrid Lindgrens lägenhet på Dalagatan i Stockholm sitter hennes dotter Karin Nyman och den danske författaren Jens Andersen, som i år gett ut biografin "Denna dagen, ett liv". Han säger:
- Ja, hon var en feminist. Jag tror att hon tillhörde en generation av kvinnor som var feminister på ett mer individuellt sätt. De samlades inte i demonstrationståg, utan verkade var för sig i nätverk, på ett sådant sätt som Alva Myrdal har kallat för samverkansfeminism.
Karin Nyman säger:
- Jag tror inte att mamma ville bli en feministisk frontfigur. Hon ville inte representera ett större sammanhang, någonsin, faktiskt. Hon ville inte åta sig någonting ytterligare som skulle inkräkta.
I den nyutgivna biografin framträder en skarp bild av Astrid Lindgrens egna, ungdomliga uppror mot den förhärskande kvinnosynen under 1920-talet. Flickan som skulle bli världskänd och älskad författare föddes 1907 i Vimmerby och blev under ungdomsåren influerad av den kvinnofrigörelse som bland annat gav svenska kvinnor rösträtt 1921.
Den tonåriga Astrid Lindgren, eller Astrid Ericsson som hon hette då, tog starkt intryck av den franska författaren Victor Marguerittes skandalsuccé "La garçonne" från 1922. Romanen såldes i över en miljon exemplar på 1920-talet och blev en kultbok för unga kvinnor som ville försöka ta sig ur föråldrade könsroller.
Begreppet pojkflicka eller tomboy blev synonymt med den nya kvinnan. Hon som var oberoende, hade eget jobb, rökte, körde bil och levde ut sitt sexliv. Hon som visualiserade detta genom att klippa sitt hår kort och hellre än traditionellt kvinnliga kläder bära rak klänning eller slips och kavaj.
Astrid Lindgren berättar i boken att hon var den första kvinnan i Vimmerby som klippte av sig håret:
- Jag tror att alla flickor över hela världen försökte se ut som La Garconne, åtminstone gjorde jag det.
Att den nya, frigjorda manslooken och livssynen som låg bakom modet passade den blivande författaren väl syns tydligt på några bilder från augusti 1924. Astrids väninna Anne-Marie (som för övrigt kallades Madicken) fyllde 17 år och tillsammans med vännerna Sonja, Märta och Greta klädde sig Astrid i manskläder för att skämtsamt uppvakta henne på födelsedagen.
I biografin skriver Jens Andersen så här om fotografiet: "Jämfört med de tre andra "unga männen" på bilderna fanns det något suveränt och självständigt över Astrid Ericssons framtoning. Hon spelade inte en roll utan var sig själv. Pojkflickan. Hon som alltid hade lekt med andra utan tanke på kön, och som trots att hon i tonåren var osäker på sig själv aldrig hade velat vara annat än flicka".
I Jens Andersens bok - som delvis bygger på aldrig tidigare publicerade brev, dagböcker och annat källmaterial - berättas att Astrid Lindgren också privat hade börjat bära manskläder: "Långa byxor, kavaj och slips hade smugit sig in i hennes garderob, tillsammans med hatt och keps, som drogs ner ordentligt över det kortklippta huvudet, där det inte - som hon senare konstaterade i en intervju - hade funnits särskilt många jordbundna, förnuftiga tankar."
Andra foton från 1920-talet och början av 1930-talet visar också samma självständiga utstrålning av pojkflicka, skriver Jens Andersen:
"Där ser man en slank kvinna i tjugoårsåldern klädd i långbyxor, nu också med väst och fluga. En kvinna som röker cigaretter nästan demonstrativt tydligt och har en utmanande kroppshållning, på flera av bilderna förstärkt av ett lätt underfundigt, självsäkert leende. Det är som om den unga kvinnan i mans- kläder på bilderna står i en zon av orörlighet och självständighet och illustrerar några av de starka, jagmedvetna orden från den unga Astrid Ericssons favoritdiktare, Edith Södergran, och hennes dikt "Vierge moderne", som handlar om en ny tids jungfru: Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum. Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut..."
Sommaren 1925 gick Astrid på luffen genom Småland och Östergötland med fem av sina väninnor och skrev om strapatserna i en festlig, feministisk följetong i Wimmerby Tidning. Resebreven kunde läsas som en ung generations bidrag till den debatt om könsroller som till fullo ännu inte nått Vimmerby.
Med glimten i ögat medgav tidningens utsända rapportör att även unga, starka kvinnosakskvinnor kunde bli törstiga, få blåsor under fötterna och gärna ta emot lift av någon gentleman med hästskjuts eller rentav bil. Så här skrev Astrid Lindgren i Wimmerby Tidning:
"När vi i brännande sol vandrat ungefär en mil och började få apelsinhallucinationer, nalkades en bil. Anletsdragen ordnades snabbt, tills man åstadkommit en bild av verklig förtvivlan, armarna hänger slaka utmed kroppen, fötterna ett par meter bakom, och ett skri ljuder ur sex strupar: "Får vi åka me'!" Önskvärt resultat! Bilskjuts ända till Stora Åby! Sveriges vackraste landsväg! Jubel!"
Över 30 mil vandrade de sex unga kvinnorna, och övernattade på härbärgen, herrgårdar, hotell eller i höstackar. En dag beslöt de sig för att ta sig fram till författaren Ellen Keys mytomspunna villa Strand på Ombergs branta sydsluttning ned mot Vättern.
Ellen Key var samhällsdebattör, kvinnorättskämpe och författare till boken "Barnets århundrade", som översattes till 26 språk och fick stor betydelse i den pedagogiska debatten.
De sex fotvandrarna visste inte att det här var den 75-åriga Ellen Keys sista sommar - hon dog i april året därpå.
De var överväldigade av att bli insläppta och få författarens tillstånd att stanna och titta närmare på trädgård och villa, dit många kvinnliga, kulturella nätverk bjudits in tidigare och där gästboken rymde ett par tusen namnteckningar. Att en av väninnorna råkade bli biten av Ellen Keys hund sågs bara som en bonus.
En detalj fäste sig den unga, blivande författarinnan Astrid särskilt vid. Högt uppe på väggarna i entrén hade olika sentenser målats och ovanför en dörr stod ett citat av den svenske filosofen och diktaren Thomas Thorild: "Denna dagen, ett lif."
Jens Andersen skriver i sin bok: "Bättre rubrik på en intensiv förmiddag och ett oförglömligt möte med Strand, Ellen Key och hennes hund kunde man knappast tänka sig. Orden på väggen glömde Astrid aldrig, men den unga journalisteleven nämnde dem dock inte i sina resebrev till tidningen".
I stället sparade hon dem, och använde 40 år senare, när hon lät farbror Melker på Saltkråkan göra dem till sin livssyn och uttala dem flera gånger i tv-serier och långfilmer: "Denna dagen, ett liv".
Även andra detaljer från besöket hos Ellen Key användes i "Vi på Saltkråkan": hunden på Strand var en S:t Bernard, precis som Tjorvens hund Båtsman, och Ellen Keys hushållerska hette Malin, precis som Melkers äldsta dotter i Astrid Lindgrens manus.
Och precis som Ellen Key utvecklades Astrid Lindgren till en författare som skrev ur barnens och kvinnornas synvinkel. Hon kallade aldrig sig själv feminist, menade inte att kvinnor var bättre än män, utan lät sina skildringar av starka, okonventionella och likställda tjejer och kvinnor tala för sig själva.
Jens Andersen menar att det kan verka paradoxalt att Astrid Lindgren aldrig blev någon framträdande medlem av kvinnorörelsen, särskilt när man betänker att hon skapade och levandegjorde en av den moderna feminismens stora förebilder: Pippilotta Viktualia Rullgardina Krusmynta Efraimsdotter Långstrump. Som bildkonstnären Siri Derkert en gång under en högtidlig kungamiddag lär ha ropat tvärs över bordet till Astrid Lindgren:
- Pippi Långstrump är den förnämsta kvinnosakskvinnan i vår tid!
I en annan soffa, på Filmhuset i Stockholm, sitter Kristina Lindström som regisserat dokumentären på SVT, och jag säger att Astrid Lindgren aldrig blev någon feministisk frontfigur.
- Nej, annat än att hon är det i alla fall. Det var inte en sak hon talade om, men det var hela hon, hela hennes gestalt och verk, hennes funktion och effekten av henne, svarar Kristina Lindström.
När Astrid Lindgren som 19-åring som ensamstående skulle föda ett barn vände hon sig till feministen Eva Andén, Sveriges första kvinnliga advokat. Och under hela sitt liv kunde Astrid Lindgren, när hon stötte på mäns fördomar eller kände sig provocerad, framträda som en förkämpe för kvinnors rättigheter.
Hösten 1957 hade hon lovat att skriva ett stycke till tidningen Linköpings Stiftsblad, men så fick hon se att stiftet var det enda i omröstningen beträffande kvinnliga präster på kyrkomötet som inte hade någon ja-röst för kvinnorna, och då klev feministen Astrid Lindgren fram.
Hon skrev följande brev till Linköpings Stiftsblad:
"Kvinnan tige i församlingen, anser med aposteln Paulus Linköpings stifts prästerskap. Om det hade funnits tidningar för tvåtusen år sedan hade Paulus säkert sagt: Kvinnan tige också i församlingsbladet. Detta har jag beslutat göra. Jag avstår från medverkan i församlingsbladet. Jag är säker om att Paulus i sin himmel gillar detta."
Kvinnan tige också i församlingsbladet! Ingen kan säga att Astrid Lindgren saknade humor. Ingen kan heller säga annat än att Astrid Lindgren hade en modern syn på könsroller och sexualitet.
Året efter maken Stures död, i oktober 1953, mötte hon den tyska barn- och ungdomskonsulten Louise Hartung i Berlin och omedelbar vänskap uppstod. De blev nära vänner, de träffades minst en gång om året i Sverige, Tyskland, Schweiz eller på Ibiza. De skrev under 11 år 600 brev till varandra.
Louise Hartung var djupt förälskad i Astrid Lindgren, och skrev: "Jag vill smeka och kyssa din undersköna kropp". Hon skickade kärleksförklaringar, blommor, vinflaskor och andra presenter. Hon skrev att Astrid "lekte med elden".
Karin Nyman kände till att Louise uppvaktade hennes mamma. Hon säger:
- Det visste vi ju. Hon skickade hela tiden blommor, förklätt vin i saftflaskor, en otrolig ström av presenter. Det levde jag med, och märkte också att det var rätt så jobbigt. Det är jobbigt att få väldigt mycket presenter hela tiden, av samma människa.
Efter fyra år gjorde Astrid klart för Louise att det fanns en gräns. Hon skrev: "All slags kärlek har lika rätt att finnas. Men om man - som jag - är absolut heterosexuell och inte ens den minsta gnutta bisexuell, då kan man inte gripas av "kärlek" till en människa av samma kön, om med kärlek menas "Komm in meine Arme". Däremot kan jag mycket väl känna en djup förtrolighet och beundran och vad du vill för en kvinna, som jag gör i fråga om dig."
I soffan på Dalagatan i Stockholm förklarar Jens Andersen:
- Jag tror vänskapen hade så mycket att erbjuda Astrid att hon försökte att bevara vänskapen och samtidigt säga nej till Louise Hartungs kärlek. Hon klarade av att behålla den här balansen, trots att Louise blev mer och mer kär i Astrid. De hade parallellt med denna kärlekshistoria en intellektuell och andlig gemenskap som var väldigt utvecklande för de båda, tror jag.
Karin Nyman lägger till:
- Ja, och så tyckte ju Astrid om henne som människa.
Margareta Strömstedt var nära vän med Astrid Lindgren i mer än 30 år och talade med henne i telefon i princip varje dag. Hon gav också 1977 ut en numera klassisk Astrid-biografi. Hon säger så här:
- Jag kan säga att Astrid var en typisk bisexuell varelse. Men jag tror inte att hon någonsin löpte linan ut. Just med bisexualitet finns möjligheten att i vissa sammanhang spela ut. Jag tror kanske att de flesta människor - det är min tro - är bisexuella. Det är vår natur. Efter ett långt liv kan jag säga det.
När en journalist från danska tidningen Kristeligt Dagblad 1992 besökte den världskända och då 84-åriga Astrid Lindgren i hennes bostad på Dalagatan i Stockholm fick hon frågan om hennes förhållande till "kvinnosaken". Hon svarade:
- Jag skulle kunna ha god lust att kämpa för kvinnorna. För i själva verket finns det ju fortfarande bara ett kön - det manliga. Nyligen såg jag i tv en känd amerikan på besök någonstans i Europa - med en hel armé av kritstrecksrandiga herrar i hasorna. Utan en endaste kjol på mils avstånd. Inte ens bland betjäningen. Nej, det finns så många duktiga kvinnor. Men när det verkligen gäller är det fortfarande bara män som räknas.
När Astrid Lindgren gick bort 2002 var hon 94 år gammal, och begravningen skedde fredag den 8 mars i Storkyrkan i Gamla stan i Stockholm. 100 000 människor gick ut på Stockholms gator för att hylla henne, det var en solig dag och att det dessutom var internationella kvinnodagen var ingen tillfällighet, berättade Astrid Lindgrens barnbarn Nils Nyman för Expressen:
- Nej, det var just tanken.
Premium
Premium
Premium