Carl Lagercrantz är en frifräsare i Riddarhuset. Han lägger ständigt fram kontroversiella motioner på adelsmötena - som huvudmännen för de andra ätterna röstar ned.
Med sitt nya förslag om "varannan damernas" hoppas den adlige fastighetsmäklaren få större framgång. Han kräver att adelskap ska kunna gå i arv på kvinnosidan och att därmed också kvinnor ska kunna bli huvudmän, alltså överhuvuden för adliga släkter.
Skulle förslaget gå igenom innebär det en revolution. Hittills har alla huvudmän varit just män - och det har lett till att många ätter har dött ut på grund av brist på söner. Sammanlagt har det funnits runt 3 000 adliga släkter i Sverige, men bara cirka 700 finns kvar.
– Det är ett bra förslag. Det ligger helt rätt i tiden. Eller snarare 100 år efter sin tid, säger Bo Eriksson, historiker vid Stockholms universitet och författare till standardverket "Svenska adelns historia".
– Jag tror förslaget kan gå igenom. Den svenska adeln har alltid varit bra på att modernisera sig. Den anpassar sig fantastiskt, redan 1865-66 förstod den att ståndssamhället var omodernt och avskaffade sig själv som politiskt grundad institution.
– Samtidigt är förslaget sprängstoff, början till slutet. Om adelskapet förs vidare på kvinnosidan kan det gå inflation i adeln, exklusiviteten försvinner. I långt historiskt perspektiv är det ännu ett steg mot adelns försvinnande, säger han.
Bo Eriksson påpekar att adeln som representerad av Riddarhuset är en stark ekonomisk förening. Han förklarar att den svenska adeln har spelat tre centrala roller:
Jordägare - en roll som hänger kvar.
Krigare - en roll som försvann i slutet av 1800-talet.
Ämbetsmän - en roll som fanns kvar långt fram i modern tid, särskilt på utrikesdepartementet där adeln dominerade fram till 1960-talet.
– Adelskap är fortfarande viktigt. Det är ett informellt nätverk på hög nivå i samhället. Det kan öppna dörrar som annars varit stängda, säger Bo Eriksson.
– Adeln har en annan typ av kapital. Inte ekonomiskt utan socialt och historiskt. Storfinansens barn nätverkar med adelns barn på till exempel internatskolor.
– Alla de 23 000 individerna är naturligtvis inte storföretagare. Det finns folkliga adelsmän med vanliga jobb, säger han.
Också Björn af Kleen, författare och kulturjournalist på Expressen, anser att man måste ta adeln på allvar eftersom det är en stark grupp i samhället. Han har granskat främst den jordägande svenska adeln i sin bok "Jorden de ärvde".
– Jag tror förslaget om kvinnors jämställdhet får svårt att gå igenom. Hela poängen är exklusivitet. Det handlar om brödrakultur, intim och chevaleresk stämning, bastukultur och homosocial gemenskap, säger Björn af Kleen.
– Riddarhuset har ingen politisk makt. Men det är en sammanslutning med en mäktig krets av kapitalstarka välutbildade människor med position i näringsliv och samhälle. Ett värdefullt kontaktnät.
– De har rejäl ekonomisk makt. De har stipendier och fonder, adliga ungdomar kan finansiera sin utbildning, säger han.
Gustaf Wachtmeister är ordförande i riddarhusdirektionen, alltså adelns "styrelseordförande". Han förklarar att stiftelseurkunderna i de olika donationsfonderna är skrivna så att pengar ska delas ut till dem som är adliga enligt mansprincipen - och han säger att detta är ett avgörande hinder för att adelskapet ska kunna föras vidare också på kvinnosidan.
– Vi ska vara en modern organisation som lever i nutid och samtidigt bevara våra traditioner. Det gäller att hitta en balans. Jag bedömer att motionen om kvinnofrågan inte kommer att ha framgång, många vill värna om det gamla, säger Gustaf Wachtmeister.
– Vi har just för första gången valt in två kvinnor till riddarhusutskottet som granskar vår verksamhet. Det är ett stort steg mot modernisering.
– Nej, jag tycker inte att det finns något uttalat nätverk inom adeln. Det finns intressegrupper, men inget gemensamt drivande intresse som håller ihop adeln, säger han.
Gustaf Wachtmeister berättar att Riddarhuset delar ut 42 miljoner kronor om året i understöd och bidrag via sina fonder. Riddarhuset har 329 stiftelser, två miljarder kronor i kapital, flera slott, herrgårdar och markegendomar - och så det pampiga palatset mitt i Stockholm. De totala tillgångarna uppskattas, enligt medieuppgifter, till fyra miljarder kronor.
Den svenska adelns ställning formaliserades på Alsnö möte 1280. Adeln var som starkast under stormaktstiden på 1600-talet, men Karl XI:s reduktion i slutet av 1600-talet minskade adelsmännens jordinnehav och makt.
Enligt grundlagen 1809 kunde också icke-adliga personer få statliga ämbeten. 1866 upphörde adelns formella politiska makt när ståndsriksdagen - alltså den med adel, präster, borgare och bönder - avskaffades.
Upptäcktsresanden Sven Hedin blev 1902 den siste som adlades. Men först 1975 avskaffades kungens formella makt att dela ut adelskap. Och ända fram till 2003 var adeln en offentligrättslig korporation vilket innebar att regeringen skulle godkänna dess stadgar och regler. Sedan dess är adeln i praktiken vanlig förening.
– Det finns inget hinder i lagstiftningen för att kvinnor ska kunna bli huvudmän om adelsmötet så beslutar. Det svenska Riddarhuset skulle enkelt kunna anpassa sig till tidsandan, säger Carl Lagercrantz vars motion om jämställdhet ska avgöras av adelsmötet i juni.
– Riddarhuset är som en lördagsbastu för äldre herrar där man av prydhet inte släpper in kvinnor bland de nakna männen. Men på Riddarhuset har man snygg kostym och slips, så det argumentet håller inte.
– Om Karl XI, som adlade så många på 1600-talet, fortfarande hade varit regent skulle han ha bestämt att kvinnor och män skulle vara jämställda. Han var en klok man, han hade säkert anpassat sig till samhällets värderingar i dag, säger han.
Överläkare Gunilla Bolinder tillhör den adliga familjen Linroth och skulle gärna bli ättens huvudman för att hindra att den dör ut - vilket den kommer att göra eftersom det bara finns döttrar i familjen.
– Vi är fem systrar. När vi gått ur tiden finns inget kvar av släkten längre. Jag skulle bli väldigt ledsen om traditionerna bara vittrar sönder om släkten dör ut, säger Gunilla Bolinder.
– Jag är väldigt mån om arvet. Det är väldigt roligt att följa sin släkt så långt tillbaka, det kan inte många. Det är Riddarhusets stora förtjänst att vi kan göra det.
– Saker är aldrig omöjliga att förändra. Men många på Riddarhuset ryser inför blotta tanken. Deras blåa blod skulle frysa till is om kvinnor fick tillträde, säger hon.
