Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

40 år sedan dramat vid Norrmalmstorg

I morgon är det 40 år sedan Janne Olsson klev in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg med en kpist hängande under jackan för att ta gisslan och på så sätt få ut sin vän Clark Olofsson ur fängelse.

De dramatiska händelserna i banken gav upphov till det psykologiska begreppet Stockholmssyndromet. Det används världen över för att beskriva hur personer som tas som gisslan börjar känna sympati med förövarna.

– Man kan kalla det en form av hjärntvätt, säger psykologen Bertil Törestad.

SÅ LEVER GISSLAN I DAG

Rånaren Janne Olsson tog fyra personer som gisslan, alla fyra arbetade på Kreditbanken. Efter några timmar tillkom Clark Olofsson, som polisen skickade in eftersom Olsson krävde det.

 

Enmark.

ÄR PSYKOTERAPEUT

Kristin Enmark, i dag 63: Kristin slutade på banken, utbildade sig till socionom och arbetade som assistent på behandlingshem för missbrukare. I dag är hon psykoterapeut. Hon har vittnat i medier om att det samtal hon ringde till Olof Palme som bandades blev censurerat. Statsministern ska ha frågat henne "Är det inte skönt att dö på sin post då?", vilket gjorde henne väldigt upprörd och fick henne att be honom ta hennes plats som gisslan i stället. Kristin Enmark har i dag avböjt att kommentera Norrmalmstorgsdramat.

 

 

Oldgren.

BYTTE JOBB OCH NAMN

Elisabet Oldgren, i dag 61: Slutade arbeta på bank och bytte namn. Även Elisabet har tidigare berättat att hon haft mardrömmar och dåligt samvete över att hon inte kunde tycka illa om männen som höll henne fången.

 

 

Rudstrand-Lundblad.

HÄLSADE PÅ CLARK

Birgitta Rudstrand-Lundblad, i dag 71: Arbetade vidare på bank och är i dag pensionär. Hälsade på Clark Olofsson i fängelset ett år efter Norrmalmstorgsdramat och har sagt att upplevelserna inte gett henne något positivt, utom att hon vet hur det är när man är på väg att dö. Vill i dag inte kommentera händelserna.

 

 

Säfström

FORTSATTE PÅ BANKEN

Sven Säfström, i dag 64: Fortsatte arbeta inom bank, i många år tillsammans med Birgitta. Avböjer i dag att kommentera händelserna.

SÅ LEVER RÅNARNA I DAG

SKRIVIT BÖCKER

Janne Olsson (egentligen Jan-Erik), i dag 72: Dömdes till tio års internering men blev fri efter något kortare tid, kom ut 1980. Efter händelserna vid Norrmalmstorg har Janne hållit sig utanför fängelset och arbetat med djuruppfödning och som bilförsäljare. Han har också drivit stormarknad i Thailand under några år, men i dag drygar han ut sin låga pension med att sälja begagnade bilar i sin bilfirma Jannes Bilar, i Helsingborg. Dessutom kommer han ut med sin andra bok, Seth Legionären, en spänningsroman. Den första boken heter Stockholmssyndromet och är en biografi där han i detalj berättar om Norrmalmstorgsdramat.

 

SITTER I FÄNGELSE

Clark Olofsson, i dag 66: Han har bytt namn till Daniel Demuynck. Han var inte misstänkt för inblandning i rånet på Kreditbanken, men senare fanns misstankar att han ändå var inblandad. Han dömdes först till över fem års fängelse, men domen överklagades och han blev senare helt frikänd. Däremot har Clark Olofsson åkt in för andra brott under de 40 år som gått, med brottsrubriceringar som misshandel, mordförsök, väpnat rån och narkotikahandel. I dag är Clark Olofsson belgisk medborgare men sitter inne på Kumlaanstalten för grovt narkotikabrott. Kommer att utvisas då han avtjänat sitt straff år 2015.

DRAMAT DAG FÖR DAG

TORSDAG 23 AUGUSTI 1973

Vid tio på morgonen kommer en maskerad Janne Olsson in på Kreditbanken, skjuter skottsalvor i taket och tar gisslan.

På eftermiddagen går polisen med på ett av kraven - att skicka dit Clark Olofsson, som satt fängslad i Norrköping.

FREDAG 24 AUGUSTI 1973:

Natten mot fredagen försöker en prickskytt skjuta Olsson, men Olofsson varnar honom genom att skjuta i väggen. Olofsson ringer till Sveriges Radio för att förklara att han försökte förhindra blodsutgjutelse. Strax efter klockan 19 smäller en bomb som Olsson gjort.

LÖRDAG 25 AUGUSTI 1973

På morgonen stängs dörren till valvet utifrån och gisslan är inlåst. Polisen installerar också avlyssningsapparater i ventilationstrumman. Olsson tar av sig sin maskering.

SÖNDAG 26 AUGUSTI 1973

Klockan 21 börjar polisen borra i taket, ljudet är öronbedövande och Kristin Enmark skriker: "Sluta borra! Sluta borra!" Polisen tror att hon blir våldtagen. När borrkronan brutit igenom spränger Olsson den. Olofsson och Olsson barrikaderar dörren inifrån med tunga skåp.

TISDAG 28 AUGUSTI 1973

Polisen borrar under natten ett tredje hål i taket. Olsson skjuter upp i hålet och träffar en polis. Vid 18-tiden slutar radion att sända direkt från Norrmalmstorg, eftersom polisen förstått att Olsson har en radio i valvet. Men de hann höra att ambulanser kommit till torget, så gasen var väntad. Klockan 21 börjar tårgasen strömma in. Olofsson skriker: "Vi ger oss!" Även Janne skriker samma sak. Janne Olsson fick på sig handbojor klockan 21.40, därmed var Norrmalmstorgsdramat över.

Norrmalmstorgsdramat är ett av de mest kända brotten i Sveriges historia. De som var med då minns de dramatiska nyhetssändningarna, inte minst de sändningar där gisslan själva ringde och pratade med journalister. Det sägs att människor till och med tog ledigt från jobbet för att följa dramat.

– Äsch, nu glömde jag ju kpisten, skojar Janne Olsson när Expressen möter honom på Norrmalmstorg för att tala om det sex dygn långa dramat den 23 till 28 augusti 1973.

Vädret är ungefär detsamma som den där torsdagsmorgonen för 40 år sedan, varmt och soligt, berättar Janne Olsson. Men Pressbyrån stod på ett annat ställe, närmare bankens entré.

 

Det var på Pressbyråns toalett som han satte på sig peruken och smörjde in ansiktet med brunkräm. Sedan begav han sig till banken, strax efter klockan tio på förmiddagen den 23 augusti. En tant var på väg ut, och han höll upp dörren för henne.

Väl inne ställde han sig i en av köerna, satte ner sin väska på golvet, tog fram kpisten och sköt en skottsalva mot taket. För att inte avslöja sig skrek han på engelska "The party starts! Down on the floor!" Alla kastade sig mot golvet.

Janne Olsson tog tre ur personalen som gisslan, det var Kristin Enmark, Birgitta Rudstrand-Lundblad och Elisabet Oldgren. Med kvinnorna som skydd tog han sig mot bankens depositionsvalv, som låg till vänster i den pampiga lokalen med tjocka marmorpelare - där en Acnebutik huserar i dag.

– De var skiträdda för mig förstås, och det var ju inte konstigt när jag hade skjutit i taket och såg så vild ut, säger han.

Men saker förändrades. Redan första dagen började gisslan känna sympati för Janne Olsson. Som när de bad att få gå på toaletten och gick i väg mot platsen där poliserna fanns. Då kunde de ha smitit ut.

– Jag hade sagt till dem: "Hoppas du kommer tillbaka, tänk på dina kompisar." Och alla kom tillbaka. Jag vet inte om det var av rädsla för vad jag skulle göra med deras kompisar. Eller förstod de att jag inte var farlig?

Är du förvånad över att de kände sympati för dig?

– Ja, fast då tänkte jag inte på det. Men i dag, med facit i hand kan jag fråga mig - hur fan kunde det bli så? Fast jag känner ju mig själv - jag är ingen våldsam natur, jag har lätt för att prata, lätt för att få vänner. Jag försökte vara så mild som möjligt mot dem, det var bara utåt som jag låtsades vara tuff, säger han.

Polisen, som fick larmet redan 10.06, var snart på plats, och Janne Olsson framförde sina krav - att Clark Olofsson skulle komma från fängelset i Norrköping till banken, samt tre miljoner kronor.

 

Samma eftermiddag, klockan 16, kom en förvånad och rädd Clark Olofsson sakta gående mot trappan till bankvalvet. Han slappnade av när han förstod vem den maskerade gisslantagaren var. Janne Olsson har i sin bok "Stockholmssyndromet" beskrivit att stämningen hos gisslan blev lugnare efter att Clark Olofsson anlänt.

Det var också Clark som upptäckte Sven Säfström, som gömt sig i valvet. Han kom att bli den fjärde medlemmen i gisslan.

Janne Olsson beskriver hur han lite senare den dagen hängde sin kpist kring halsen på Sven Säfström, han osäkrade den och satte kpisten mot sin egen mage.

– Då var jag i ett läge när jag inte brydde mig om vad som hände. Men han sköt mig inte. Hade han tryckt av hade han blivit helgonförklarad, men han sa bara "nej", och gav tillbaka kpisten till mig, säger Janne Olsson.

 

Birgitta Lundblad förs till sjukhus. Foto: Foto: Per Kagrell Många förvånades över vad gisslan hade att säga när de senare ringde inifrån banken - samtal till polisen, till medierna, till statsministern. Kristin Enmark sa att de hade det riktigt trevligt i sin fångenskap, att de spelade luffarschack, och att det var polisen de var mest rädda för. När hon pratade med statsminister Olof Palme berättade hon att hon litade fullständigt på de båda bankrånarna och att hon tyckte att Palme skulle göra som de ville: Ge dem de miljoner de begärt och låta dem få fri lejd ut från Norrmalmstorg.

I dag avböjer Kristin Enmark att tala med Expressen, men för några år sedan ställde hon upp i en intervju i P3 Dokumentär. Kristin Enmark berättade då om den av hennes egna reaktioner som hon efteråt hade svårast att acceptera.

 

Det var tisdagen den 28 augusti, efter att gisslan suttit fem dagar i fångenskap, då polisen borrade hål i bankvalvets tak för att släppa in gas. Situationen började då bli allt mer desperat och Janne Olsson ville skjuta Sven Säfström i benet, för att markera. Sven blev rädd och uppskakad.

– Då kommer jag ihåg - alltså jag kan knappt med att säga det här - att jag sa "Men Sven, det är ju bara i benet." Jag menar: Hur fan kan man säga det till någon som ska bli skjuten? Det händer mycket konstigt med en när man blir instängd så där. Med ens moral och värderingar, vad som är rätt och fel och så där, sa Kristin Enmark till P3 Dokumentär.

Birgitta Lundblad, som inte heller vill kommentera händelsen i dag, intervjuades i Svenska Dagbladet för tio år sedan. Hon berättade då att scenen i filmen "Norrmalmstorg", där Torkel Petersson i rollen som Janne Olsson sov bredvid henne och sedan kysste henne, faktiskt är sann.

– Jag tänkte att han kanske blev tryggare om han fick sova bredvid mig, sa hon till Svenska Dagbladet.

Men Birgitta Lundblad sa också att hon inte trodde på Stockholmssyndromet.

– Det är inte så att människor i en utsatt situation automatiskt lierar sig med sina fiender och tar parti mot omvärlden. Man tvingas anpassa sig, det handlar om överlevnad.

 

Just överlevnadsstrategin är en viktig ingrediens i den tillit gisslan kan känna i en situation som den under Norrmalmstorgsdramat. Det menar Bertil Törestad, 73, som länge arbetat som universitetslektor med inriktning på socialpsykolog.

– Om du utsätts för livsfara blir du väldigt påverkbar. I ett drama som Norrmalmstorgsdramat blir överlevnadstanken extra levande, och den får dig att bli lojal eller förena dig med den som är starkast, säger Bertil Törestad.

Ett besläktat fenomen är den lojalitet anställda kan känna med chefen på ett företag - den som ansvarar för avlöningen.

Efter sex dygn lyckas polisen övermanna rånarna. Foto: Foto: Åke Malmström – Du vänder dig mot den du upplever kan skydda dig bäst. Och i extrema situationer, där belöningen är att få behålla livhanken, är det inte konstigt att du förenar dig med den starkaste, säger Bertil Törestad.

Men även efter att de fem dagarna gått och polisen till sist släppte ner gasen som fick Janne Olsson att ge upp och gisslan att släppas fri, fortsatte gisslan att försvara Janne och Clark. Flera i gisslan besökte dem senare i fängelset.

Hur kan det bli så?

– Det beror på att den här nya attityden sitter så djupt. Sedan vill människor vara konsekventa, säger Bertil Törestad.

Är det skillnad om man uppfattar gisslantagarna som trevliga?

– Ja, det kan självklart vara lättare att närma sig en person som har makt över ens liv och samtidigt är trevlig. Sedan kan jag säga att Stockholmssyndromet finns i varierande grad, ibland uppstår det inte alls, det går inte att generellt säga att kidnappade personer reagerar som de i Norrmalmstorgsdramat. Människor är komplicerade, och det finns många förklaringar till de reaktioner som uppstår, säger Bertil Törestad.

 

För 40 år sedan var det inte många inom polisen som kände till syndromet, även om det förekommit tidigare. Till exempel har fångar i koncentrationslägren vittnat om att de blev vänner med sina fångvaktare. Och under Koreakriget kom amerikanska soldater hem och var fullblodskommunister, lättpåverkade som de blivit av att ständigt hotas till livet samtidigt som de indoktrinerades i den kommunistiska läran. Men det var Norrmalmstorgsdramat som skapade det samlande begreppet (först Norrmalmstorgssyndromet, sedan Stockholmssyndromet).

Flera hundra poliser omringade Kreditbanken. Bara månader efter Norrmalmstorgsdramat blev syndromet högst aktuellt: Det var när Patricia Hearst, amerikansk miljonärsdotter till en stor tidningsmagnat, kidnappades av en radikal grupp i Kalifornien. När hon varit borta i flera månader upptäcktes hon på bankens övervakningskameror vid ett bankrån - där Patricia Hearst själv höll i vapnet. Hon hade blivit en del av den radikala gruppen.

– Under Norrmalmstorgsdramat framstod gisslans reaktion som fullständigt obegripligt - hur kunde gisslan ställa sig på en hemsk rånares sida? Då fanns inte så bra socialpsykologisk kunskap, men i dag känner polisen igen syndromet, säger Bertil Törestad.

 

Det håller Paul Hansson, polisinspektör i Stockholm som är ansvarig för polisens förhandlingsverksamhet, med om. Ändå tog det tid innan polisen fick adekvat utbildning - först 1997 kom instruktörer från FBI och Scotland Yard för att lära svenska poliser hur man förhandlar sig ur farliga gisslansituationer.

– Men i de flesta fall brukar inte en gisslan vara fast så länge som under Norrmalmstorgsdramat. Då hinner inte gisslan och gisslantagaren komma så långt i processen att lära känna varandra, säger Paul Hansson.

Stockholmssyndromet är både bra och dåligt för polisens arbete. Å ena sidan blir det svårare för förövaren att skada gisslan om de fått en positiv relation till varandra, om förövaren slutat se gisslan som objekt och börjat se den som en människa. Å andra sidan blir det en nackdel för polisen om även gisslan tar avstånd från polisen, och börjar se dem som hotet - som det blev i Norrmalmstorgsdramat.

– Vi vill ju hjälpa gisslan, men har gisslan drabbats av Stockholmssyndromet så vill den hålla sig väl med den som styr deras liv.

Trots att det händer då och då att gisslan blir tagen, är det sällan gisslantagningar slutar med dödlig utgång.

– De fall där människor blivit dödade är vid flygkapningar, gisslandramat på Moskvateatern 2002 och det i skolan i Beslan 2004. Annars har gisslan överlevt i de allra flesta fallen. Och det som gör skillnad är just polisens förhandlingsteknik, där man börjar med att skapa ett förtroende hos gisslantagaren och sakta får gisslantagaren att inse att polisen aldrig kommer att tillåta att han flyr med sin gisslan, säger Paul Hansson.

 

Polisen firade ner en kamera i valvet när de borrat hål och tog en bild. Vissa saker hade aldrig skett i dag - som beslutet att gå med på Janne Olssons krav att låta Clark Olofsson komma till banken.

– Att hämta en fånge på det sättet är jättekonstigt, säger Paul Hansson.

Janne Olsson menar i efterhand att han säkert hade kunnat skada gisslan, åtminstone innan han lärde känna dem. Men ju mer vänskapen utvecklades, desto svårare blev det.

– Jag skulle inte ens ha kunnat skjuta Sven i benet, som planen var. Det gick inte, Sven var för snäll, säger Janne Olsson.

Men du skadade ändå två poliser under det här dramat?

– Ja, jag sköt en polis på golvet innan vi blivit instängda i valvet, och en annan genom hålet de borrat, han fick ett skott genom ena handen och hakan. Det är hemskt, men det bara blev så. Efteråt skickade jag en "krya på dig"-hälsning till polisen, säger Janne Olsson.

Norrmalmstorgsdramat slutade utan att någon fick livshotande skador, men när polisen till sist sprutade ner gasen följde några hemska minuter för dem i bankvalvet.

– Skriken därifrån när gasen kom hör jag fortfarande, berättade nyligen en av poliserna, Jan Olsson, i Dagens Nyheter.

Rånarna gav upp och kom ut ur valvet. Janne Olsson berättar att han höll masken när polisen förde ut honom ur banken - men det sved fruktansvärt i huden efter gasen.

 

Om han kunde backa bandet skulle han gärna göra Norrmalmstorgsdramat ogjort, säger Janne Olsson.

– Det är klart jag ångrar mig. Ingen vill sitta i fängelse så många år av sitt liv. Men då var mitt motiv att få Clark Olofsson fri, jag var en stor beundrare av honom. Jag bestämde mig ju sedan för att sluta begå brott, och har inte hamnat i fängelse sedan dess. Jag har ändå fått ett bra liv.

 

Ana Udovic

ana.udovic@expressen.se

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!