40 år efter affären som skakade makten

Han kunde inte tänka sig att de var poliser, han och kollegan Bratt ju hade friats från alla misstankar. Jan Guillou skriver i sina memoarer att han var övertygad om att de skobeklädda smygande fötterna måste tillhöra israeler. Och att han därmed inte hade lång stund kvar att leva.

Han bestämmer sig för att göra ett försöka överrumpla männen. Han kastar sig upp, siktar mot halsen på den närmaste av dem, men hinner uppfatta att någonting är fel - kanske att de ser så svenska ut med halsduk och allt. Han skriver att han håller inne med slaget och frågar: "Är ni poliser?".

De nickar och tar fram sina legitimationer.

När han leds ut på gatan ser Jan Guillou andra poliser, beväpnade med så kallade förstärkningsvapen, k-pistar.

Den ene av poliserna från Säpo säger:

- Det är nu min skyldighet att meddela dig att du i fredags anhölls i din frånvaro av chefsåklagare Robért, misstänkt för spioneri.

Långt därifrån, i Stockholm, har samtidigt Peter Bratt och de två journalisternas huvudkälla, Håkan Isacson, också gripits och förts till var sin cell.

Det är i dag för exakt 40 år sedan - den 3 maj 1973 - som Jan Guillou och Peter Bratt publicerade de allra första artiklarna om det som skulle bli känt som "IB-affären", den största politiska skandalen i svensk historia. En skandal som sände chockvågor genom hela det politiska Sverige, genom försvarsmakten och säkerhetsorganen. Och som med tiden skulle leda till att Socialdemokraterna förlorade sin mångåriga maktställning.

IB står för Informationsbyrån. Eller möjligen för "Inhämtning Birger", efter dess legendariske chef Birger Elmér, som med åren kom att blir en god vän med sin avslöjare Jan Guillou. De brukade diskutera intrigerna i Guillous spionromaner om Carl Hamilton.

IB var ett hemligt militärt underrättelse- och kontraspionageorgan, direkt underställt ÖB, överbefälhavaren.

Det var så hemligt att inte ens riksdagens försvarsutskott kände till dess existens.

De hemliga miltära spionorganisationerna har under åren gått under många olika namn. 1939 hette det C-byrån, som 1946 bytte namn till T-kontoret.

Uppgiften var att samla information i utlandet. Det var den civila säkerhetspolisen Säpo som skulle sköta jakten på spioner och landsförrädare innanför Sveriges gränser.

Men Socialdemokraterna, som var djupt missnöjda med och misstänksamma mot Säpo, hade under 1940-talet börjat bygga upp en egen svensk underrättelsetjänst. Partiets tusentals så kallade arbetsplatsombud utgjorde ett gigantiskt nätverk av informatörer landet runt.

Deras huvuduppgift var att bekämpa kommunisterna ute på arbetsplatserna, främst genom att rapportera misstänkta fackföreningsmedlemmar.

Samtidigt ville försvaret, framfört allt efter starka krav från USA, ha bättre koll på potentiella kommunistiska landsförrädare.

USA krävde att amerikansk vapenteknik som exporterades till Sverige inte fick hamna hos misstänkta kommunister. Risken fanns ju att teknologin skulle slussas vidare till Sovjetunionen.

Dessutom hoppades försvarsledningen att man kunde få en tidig varning om ett hotande sovjetiskt anfall mot Sverige om man noga följde aktiviteten hos misstänkta vänsterinriktade grupper i landet.

Lösningen blev en överenskommelse sluten i största hemlighet mellan försvarsmakten och dåvarande socialdemokratiske försvarsministern Torsten Nilsson och tidigare partisekreteraren Sven Andersson, en överenskommelse som gick ut på att försvarsstaben skulle få utnyttja partiets 20 000 arbetsplatsombud. Året var 1965. IB hade bildats.

Jan Guillou och Peter Bratt hade kommit den jättelika skandalen på spåren av en ren slump. Det var Peter Bratt som en kväll hösten 1972 satt på restaurang Prinsen i centrala Stockholm när han stötte på en gammal lumparkompis, Håkan Isacson.

Både Bratt och Isacson har berättat om den här kvällen. Isacson drack mycket, han verkade bitter. Han berättade om det hemliga jobb som han precis fått sparken från efter misstankar om stöld.

Isacson hade i själva verkat arbetat inom IB ända sedan 1968. Han kunde organisationen. Och han hade ingenting emot att berätta för Bratt och Guillou vad han visste. Och det var inte lite.

Isacson redogjorde under en lång rad möten, där han sakta men säkert övertygade de båda journalisterna, för att IB i själva verket inte bara sysslade med militärt underrättelsearbete, utan att man spanade på och kartlade vänsterfolk och att organisationen sysslade med en omfattande åsiktsregistrering, trots att det var uttryckligen förbjudet i lag.

Han berättade också om ett omfattande, hemligt och till vissa delar olagligt samarbete mellan IB och utländska säkerhetstjänster.

Isacson lämnade bland annat detaljerade uppgifter om ledningen för IB och om att organisationen hade infiltratörer i alla de stora svenska vänsterorganisationerna, bland annat inom Palestinarörelsen där Jan Guillou själv var aktiv.

Guillou och Bratt arbetade i flera månader med att kartlägga IB. De smygfotograferade IB-anställda, de lyckades genom en kontakt på Posten få tillgång till några rapporter som IB-agenter på fältet skickade till ledningen i Stockholm.

I deras första artiklar - som publicerades för i dag exakt 40 år sedan - avslöjades för första gången att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige, som var så hemlig att inte ens riksdagen kände till dess existens, som hade satt i system att åsiktsregistrera vänstersympatisörer, som hade spioner utomlands, som hade gjort sig skyldig till inbrott på den egyptiska ambassaden i Stockholm och som hade ett långtgående och hemligt samarbete med utländska underrättelseorganisationer som amerikanska CIA och israeliska Shin Beth.

Men reaktionen på det första avslöjandet blev främst att det offentliga Sverige slog tillbaka.

Regeringen och försvarsmakten dementerade allt.

Försvarsminister Sven Andersson sa:

- Jag har en obehaglig känsla av att det är Palestinaaktivister som är i farten med beskyllningar som är ägnade att skada vårt land. Man talar ju till och med i artikeln i den palestinska befrielserörelsens namn. En av artikelförfattarna är känd Palestinaaktivist.

ÖB Stig Synnergren förklarade:

- Intressant är att textförfattaren, den franske medborgaren Jan Guillou, är aktivt verksam inom Palestinarörelsen i Sverige. Han har haft kontakt även i Sverige med välkända utländska terrorister. Terrorverksamhet har planlagts mot personer såväl i Sverige som utomlands.

Svenska Dagbladet krävde på ledarplats att Guillou skulle landsförvisas och beskrev det som "ett underbart utslag av den kända svenska flatheten att denne utlänning inte omedelbart ombeds återvända till sitt hemland".

I den offentliga debatten blev intrycket att IB-avslöjarna slagits tillbaka.

Tills nästa nummer av den lilla vänstertidskriften FiB/Kulturfront som kom ut 14 dagar senare med tunga bekräftelser. Bland annat vittnesmål från en IB-spion som infiltrerat den svenska FNL-rörelsen och en sjökapten som rapporterat hem till IB om säkerheten i Alexandrias hamn.

Dessutom hade man, tack vare Håkan Isacson, detaljerade uppgifter om hur IB gjort inbrott hos vänsterorganisationer och privatpersoner och dessutom installerat avlyssningsutrustning vid ett tillfälle.

Guillou och Bratt visste vad som väntade efter den första publiceringen. De hade taktiskt sparat den tunga bevisningen, som visade hur IB verkligen varit djupt involverad i olaglig verkskamhet.

Jan Guillou skriver i sin memoarbok, "Ordets makt och vanmakt":

- Även om vi till en början chockats av hårdheten, hatet och lögnaktigheten i statens motattack hade vi faktiskt vunnit till slut.

Men varken han eller Peter Bratt hade räknat med hur hårt staten skulle slå tillbaka. I tingsrätten dömdes Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacsson, efter månader av pressande förhör, till ett års fängelse vardera för spioneri.

Guillou överklagade. Hovrätten sänkte senare Guillous straff till tio månader.

Han avtjänade sitt straff i fängelset i Österåker och i det nu nedlagda fängelset på Långholmen i Stockholm.

Justitieombudsmannen utredde IB men kom fram till att ingen inom organisationen gjort sig skyldig till några brott.

IB omorganiserades och blev från 1974 en officiell del av försvarsmakten.

IB fanns kvar i mindre skala ända till 1978. 1982 bytte organisationen namn till SSI, sektionen för särskild inhämtning.

1989 blev organisationen KSI, Kontoret för särskild inhämtning.

Guillou och Bratt blev under IB-processen osams och är sedan dess bittra fiender. Håkan Isacson, på vars uppgifter hela skandalen byggde, avled den 23 april 2002.