Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

1 000 döda på en vecka

Ett spädbarn förs iland efter haveriet utanför Libyens kust. Foto: Calogero Montanalampo
Kistor med omkomna i en hangar på Lampedusa flygplats. Foto: Luca Bruno
Adal Neguse har själv flytt över Medelhavet i en fullpackad flyktingbåt. Foto: Johannes Frandsen
Flyktingar står packade på en bogserbåt efter att ha räddats ur havet. Foto: Francesco Malavolta
Libyska fartyg räddade 36 av de 250 ombord. Foto: Str / Epa / Tt

■■ Efter april månads katastrofer i Medelhavet kommer EU-politikerna att använda följande ord:

■■ Gemensamt ansvar. Solidaritet mellan länderna.

■■ Samma ord som Adal Neguse fick höra efter att lillebror Abraham drunknade utanför Lampedusa i oktober 2013.

■■ Men vackra ord duger inte att användas som flytvästar.

Experten: Måste försöka skapa lagliga vägar till EU

Migrationsforskaren Jesper Bjarnesen på Nordiska Afrikainstitutet om...

...varför den här typen av olyckor händer gång på gång.

"Jag tror att anledningen att det kan hända gång på gång är att det är så många som vill iväg från sina hemländer. De är beredda att riskera livet för att ta sig i väg. Andra sidan är att EU prioriterar en polisiär och humanitär insats, de patrullerar och har gränsbevakning. Både åtgärderna är symptombehandling och de riktar sig inte åt det bakomliggande som gör att man tar den här risken. Det tror jag är anledningen till att det upprepar sig."

...vad som krävs för att den nya olyckor inte ska inträffa.

"Jag tror att det som krävs är en helt annan agenda när det gäller invandringspolitiken till EU. Man måste försöka skapa lagliga vägar in till EU så att det finns alternativ till de här riskfyllda. Man kan jobba med aktiv arbetsrekrytering och bjuda in folk som vill jobba i Europa. Det är en svår diskussion att ta i och med att det finns många invandrarfienliga partier i EU. Man fastnar i symptombehandling."

...man kommer vidta åtgärder efter denna katastrof.

"Problemet är att efter en så här stor katastrof så måste uppmärksamheten riktas mot det humanitära arbetet som pågår, man hjälper de som överlevde och ser till att få iland de som dog. Det tar mycket fokus nu. Då är det svårt att ha en långsiktig diskussion. Tyvärr tror jag ministermötet nu kommer handla mer om den här specifika olyckan än det övergripande arbetet och en långsiktig plan."

Tidigare flyktingkatastrofer på medelhavet

3 oktober 2013: Lampedusa - Minst 366 döda

Ett fartyg med 500 migranter som reste från Afrikas horn sjunker utanför Lampedusa. Minst 366 människor dör. Främst är det eritreaner och somalier på skeppet.

3 oktober 2013: Lampedusa - Minst 366 döda

Ett fartyg med 500 migranter som reste från Afrikas horn sjunker utanför Lampedusa. Minst 366 människor dör. Främst är det eritreaner och somalier på skeppet.

10 september 2014: Malta - Cirka 500 döda

Utanför Malta sker en tragedi där upp mot 500 migranter befaras ha dött. Enligt överlevare ska människosmugglare ha rammat deras båt.

14 september 2014: Tripoli - 214 döda

En båt med afrikanska migranter sjunker i havet öster om Tripoli. Av de 250 personerna ombord räddas endast 36 stycken.

15 februari 2015: Libyen - Minst 300 döda

Minst 300 migranter drunknar utanför Libyens kust på grund av det dåliga vädret. 105 personer räddas av italienska kustbevakningen, varav 29 dog då de tillbringat för många timmar i vattnet.

12 april 2015: Libyen - Cirka 400 döda

En båt förliste 24 timmar efter att den lämnat Libyen. Hundratals människor fanns ombord och omkring 400 migranter befars ha drunknat.

Denna svarta aprilmånad går knappt dödstalen att ta in innan det kommer nya.

– Mina tankar handlar framför allt om vad politikerna lovade förra gången, och att det aldrig skulle få hända igen. Men nu har över tusen personer drunknat på bara en vecka, säger Adal Neguse.

Han är besviken och uppgiven. Han miste sin lillebror i katastrofen utanför Lampedusa den 3 oktober 2013, och en gång har han själv suttit i en båt över Medelhavet så tätt packad att de inte kunde röra sig.

Olyckan söndagen den 19 april kan ha krävt 700 människors liv. En av de 28 överlevande tror att de var över 900 ombord. Den 12 april drunknade ytterligare 400 människor när en överlastad fiskebåt kapsejsade utanför Libyen. Enligt UNHCR drunknade 3 500 flyktingar på sin väg över i Medelhavet förra året, och dödssiffran i år är nu redan uppe i 1 600 människoliv.

Bakom dödstalen i Europas kyrkogård Medelhavet finns människor som egentligen inte alls saknar namn och ansikten.

Det är dock knappast prioriterat bland smugglarna att ordna med passagerarlistor antalet bestäms av hur många människor de lyckas packa ombord.

Grundbulten i deras lysande affärsidé är omständigheten att den som vill söka asyl i Europa måste befinna sig på europeiskt territorium för att göra det. Den man misstänker ha en avsikt att söka asyl i Europa får inget Schengenvisum. Det är därför människor trängs över havet i båtar som är billigt skrot. Många av dem har aldrig har suttit i en båt förut och vet inte vad som är normalt.

Smugglarnas förtjänst är enorm. Hundratals människor som söker bättre livsmöjligheter eller skydd undan krig i Europa betalar var och en ett par tusenlappar var.

Ofta är smugglarna själva inte ens med ombord, utan någon av flyktingarna utses till kapten. Det är han som får flytvästen och en telefon för att larma sjöräddningen i Europa.

Söndagens haveri med flyktingar kallas det värsta hittills, och Europa reagerar med skam och chock.

Nu samlas EU:s utrikesministrar i Luxemburg. EU-politikerna kommer högst sannolikt att tala om gemensamt ansvar, mer resurser till sjöräddning och krafttag mot smugglarna i samarbete med transitländerna. De humanitära organisationerna kommer återigen att kräva säkra, legala vägar för asylsökande till EU, som exempelvis möjligheten att få visum för att söka asyl i EU, eller möjligheten att söka asyl utanför unionens yttre gräns.

Adal Neguse har hört allt det där förut. Solidaritet mellan länderna. Inga fler drunkningsolyckor. Så lät det efter katastrofen utanför Lampedusa som tog hans lillebror Abrahams liv. Också den katastrofen kallades den värsta dittills, och Europa reagerade med skam och chock.

– När ska det sluta? Är det överhuvudtaget möjligt att förändra det här med de högerextrema krafter som finns i Europa? Läget är katastrofalt, säger Adal Neguse.

Det är inte så att de är avtrubbade, de som är närmast katastrofen.

Inte officeren vid italienska kustbevakningen på Lampedusa som tog emot larmet tidigt på morgonen den 3 oktober 2013 i det som nyss var den värsta katastrofen på Medelhavet hittills. Han och hans kollegor hade den morgonen lyckats rädda först en båt med 400, och sedan de 155 från olycksbåten från att drunkna. Allt som syntes i hans ögon var vämjelse och vanmakt över de 365 som gått under.

Definitivt inte Adal. Han tog första bästa plan ner till Lampedusa bara för att upptäcka att lillebror Abraham inte fanns bland de 155 räddade. Han fick sitta och bläddra bland bilder för att identifiera sin bror. Bara anletsdragen hos de kroppar som först bärgats var möjliga att känna igen.

Han lyssnade till överlevarnas berättelser om hur de i mörkret hade kastat ner varandra i havet för att erövra en plats uppe på det kapsejsade skrovet. Det blev de värsta dagarna i hans liv.

Inte heller politikerna. Några dagar efter olyckan kom dåvarande flyktingkommissionären Cecilia Malmström och kommissionens dåvarande ordförande José Manuel Barroso tillsammans med Italiens dåvarande premiärminister Enrico Letta på blixtvisit. Öborna skrek mördare efter politikerna flyktingar hade drunknat i 20 års tid nu, då minst 20 000, så varför hade de inte gjort något tidigare?

Cecilia Malmström Foto: Robin Aron

På presskonferensen i slutet av blixtvisiten talade José Manuel Barroso om ett gemensamt europeiskt ansvar.

Är den här katastrofen tillräckligt omvälvande för att faktiskt förändra Europas restriktiva flyktingpolitik? frågade jag när jag talade med kommissionär Cecilia Malmström dagen därpå.

– Ja, det är ju tusendollarsfrågan naturligtvis. [---] Jag vet inte alla talar om solidaritet och att vi måste ha en ny politik, men om det är tillräckligt för att ändra ... jag vet inte det.

Den stora förändringen efter den 3 oktober 2013 blev satsningen på sjöräddning. Operation Mare Nostrum startades på italienskt initiativ. Uppdraget var att söka upp och rädda liv på Medelhavet. Trots att operationen räddade över 30 000 liv avslutades den i slutet av oktober 2014. Det berodde dels på de kostnader som belastade italienarna. Det berodde också på kritik från andra håll i EU: Om flyktingarna kan räkna med att bli räddade till havs, då är det ju ännu fler som sätter sig i båtarna.

Från november 2014 tog operation Triton vid, ledd av EU:s samordningsmyndighet för gränsfrågor, Frontex. Budgeten var en tredjedel av Mare Nostrums.

För att bevaka Medelhavets 2,5 miljoner kvadratkilometer hav hade Frontex till sitt förfogande två flygplan, en helikopter och sex patrullbåtar. En ny trend syntes under hösten, enligt Frontex. I brist på räddningsfartyg till havs försöker nu smugglarna i stället styra flyktingbåtarna mot handelsfartygens rutter, trots att dessa har få i besättningen och begränsade möjligheter till sjöräddning.

Den här gången fraktas inte kropparna till Lampedusa, utan till Catania på Sicilien och till Malta. Ändå är reaktionerna starka på ön efter haverierna i april. Den i Italien välkända borgmästaren Giusi Nicolini kallar Triton för en skam, en kriminell handling.

– Jag kan tala om för dig att alla, alla här på ön visste att en ny tragedi var på väg, säger Paola Pizzicori, marinbiolog på Lampedusa.

– Vi hade kunnat slå vad om det. Ingen har gjort någonting de senaste två åren bortsett från att prata om frågan. Men ord kan inte användas som flytvästar!

Förutom att tala om mellanstatlig solidaritet kommer politiker, inte minst från Tyskland och Sverige, att säga en sak till: att vi måste få till stånd en jämnare fördelning av antalet asylsökande mellan EU-länderna. Alla måste ta ansvar.

År 2014, med flera krig i närområdet utanför EU:s gränser, steg antalet asylsökande till drygt 626 000. Fyra länder tog emot två tredjedelar av dessa, Tyskland (202 645), Sverige (81 180), Italien (64 625) och Frankrike (62 735). Övriga 24 medlemsländer delade på återstående tredjedelen av det totala antalet asylsökande.

Och detta ojämna ansvarstagande är relevant för att förstå varför det är så svårt att se en politisk lösning som sätter stopp för döden på Medelhavet. För problemet kanske inte är så enkelt som att införa legala, säkra vägar till Europa. Humanitära visum är faktiskt redan tillåtna enligt Schengenkoden. Problemet ligger i vad som händer när en asylsökande väl har kommit på sin säkra, legala väg till Europa.

Vilket land ska då ta ansvar? Vilket EU-land erbjuder sig att öppna dörren för asylsökande andra än de som bokstavligen redan står här? Vilka anmäler sig och tar ansvar för att pröva asylskälen för de presumtiva flyktingar som nu väntar i Libyens hamnstäder? Vilka räcker upp handen till ja på den frågan nu när utrikesministrarna möts i Luxemburg?

I decennier har europeisk migrationspolitik präglats av det som kallas race-to-the-bottom, ett ständigt lurpassande där länderna noga vaktar så att de inte blir alltför generösa jämfört med grannländerna.

Den förlorar som blir mest generös, då kommer flyktingsmugglarna att styra asylsökande just dit vilket får en politisk kostnad med främlingsfientliga hemmaopinioner. Näst efter en sjöräddning värld namnet är därför just fördelningen av asylsökande mellan EU-länderna den gordiska knut som måste lösas innan en faktisk politisk lösning av döden på Medelhavet är i sikte.

Måtte ni bli så modiga i Bryssel nu. Bara inte fler ord. Ord flyter utomordentligt dåligt och kan inte användas som flytvästar.

 

DAVID QVISTRÖM

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!