Hoppsan!
Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?
Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.
Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?
Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.
BACHMUT. Ryssland kastar in allt de kan komma över för att inta Bachmut på östfronten i Ukraina.
Staden har blivit ett nytt, symbolladdat Stalingrad.
– När det bombas så här intensivt så har vi inte ens rätt att hämta våra sårade soldater som ligger några hundra meter bort, säger läkaren Jilena, vid den yttersta stabiliseringsposten för skadade soldater.
– Men skulle det ligga enormt mycket skadade kamrater där borta så kan vi ibland be om en lika massiv moteld från vårt artilleri. Det brukar ge oss fem-tio minuter för att samla ihop dem och forsla de skadade vidare, säger den mörkhåriga läkaren som i en annan tid arbetade på ett av Ukrainas sjukhus.
Det hon nu är ansvarig för är svårt att kalla en sjukvårdspost. Det är ett par kala rum i bottenplanet på ett av de otaliga förstörda husen i Bachmut. Här finns en tygbår, några påsar med medicin, ett par stolar och lite blodfläckar på golvet. Jilena försöker stjäla lite sömn mellan varven i rum med madrasser intill.
– Vi har inte ens tillräckligt med vatten för att torka bort fläckarna, säger läkaren.
Det är sällan de ens tar in de skadade soldaterna i byggnaden som ligger drygt fyrahundra meter från floden Bachmovka där striderna är som intensivast just nu. Rapporter kommer om att ryska soldater nu stötvis och i små grupper lyckats ta sig över floden. Båda sidor försöker hålla koll på varandra med drönare som från och till surrar i luften.
När Jilenas soldater får ett larm om tre skadade soldater gör sig föraren Oleksander redo att åka i väg i den bepansrade och bullriga bandvagnen. Åtta minuter senare kommer han och hans kolleger tillbaka med två splitterskadade soldater som snabbt flyttas över till en militärambulans för vidare färd ut ur Bachmut.
Oleksander räknar inte längre turerna som han har gjort i liknande fordon. För några veckor sedan arbetade han vid saltgruvorna i Soledar, strax norr om Bachmut, som ryssarna nu har intagit. Han är den ende i gruppen som har sin fru i sin närhet. Hon arbetar också som sjukvårdare, fast på andra skift.
– Jag tycker att det känns mer skrämmande att sitta inne i den bepansrade bandvagnen än att vara i ett vanligt obepansrat fordon. Man ser ingenting, men man hör detonationerna, säger Kolja, en av de medföljande sjukvårdarna som har sin polska automatkarbin över axeln.
Det finns två ljud som ständigt når den som rör sig Bachmut i dag: från luften de oupphörliga explosionerna av in- och utgående eld av all möjlig kaliber: från tanks, granater och raketer – eller bara smattret från kulsprutor. Efter ett tag blir det som ett långt mullrande oväder i skyn.
Från marken hör man det ständiga kraset när sulorna trampar i krossat fönsterglas. Knappt något hus är längre orört av kriget som har varat i månader i och runtomkring Bachmut. De ukrainska soldater som försvarar staden är alla under oerhörd press och stress.
– Mina kamrater och jag var bara enkla gränsvakter innan vi kom hit för två veckor sedan. En så här intensiv krigföring var vi varken beredda på eller utbildade för, säger en skäggig soldat med påsar under ögonen som försöker hålla ryssarna borta vid skyttevärnet vid ett rödljus, lite längre bort.
Staden Bachmut är i stora delar en underjordisk eller tom stad. Ibland känner man lukten från ett kaminrör från någon som trycker i en källare och bitvis en frän stank av urin. Att kissa i rabatten framför en livsmedelsbutik blir helt normalt i en stad där vatten och el inte längre är en självklarhet och där nästan alla butiker gapar tomma och trasiga.
Bisarrt nog är en av de få orörda butikerna vi ser – sånär som på några kulhål – en begravningsentreprenörs övergivna butik med blänkande kistor och blomsterarrangemang, nära den stora bron vid floden Bachmovka.
Enstaka civila som blev kvar på den andra sidan floden försöker nu, trots ryska prickskyttar, ta sig över bron och vattendraget, bäst de kan. Ihor är en av dem som lyckades i sista stund. Han bär på en liten axelremväska.
– När raketerna började explodera på bakgården så kunde jag inte göra annat än att springa i väg. På någon minut hinner du inte tänka så mycket, säger Ihor, 55 år, i täckjacka och fyra dagars skäggstubb.
Han fick med sig passet, ett id-kort, ett ombyte kalsonger, en extra byxa, men inget ombyte med strumpor. Resten av ett livs besparingar och minnen riskerar nu ligga i ruinen av vad som var hans avbetalda villa.
Ihors vandring in mot in mot i centrala Bachmut går förbi en död hund på trottoaren. På husväggens fresk kan man läsa: ”Welcome to hell”.
I stadsbilden finns också de svagaste i samhället; de som (innan eller under kriget) har förlorat förståndet, de som är hemlösa och de som bara är hungriga. Men också de som i likhet med 75-åriga Olga trotsar kriget och kylan med sin egen värdighet och pälskappa, in i det sista:
– Självklart tar jag på mig läppstift när jag går ut. Det har jag alltid gjort, säger damen i mullret från kriget.
I takt med att den ryska armén och Wagnergruppens legosoldater har vunnit meter för meter in mot Bachmut har också de sista fredade zonerna i staden försvunnit. Nu kan precis vilket hus som helst bombas, till synes helt planlöst.
– En av de där järnraketerna slog ned framför grinden här, men den exploderade inte, förklarar den nioårige pojken Nazar. Han sitter i familjens kök som värms upp med en vedkamin, i den västra delen av Bachmut, teoretiskt längst bort från frontlinjen. Mycket riktigt så borrade sig en blindgångare ned i jorden några meter från pojkens hus.
Grannen flydde för en dryg vecka sedan. Efter att ha varit inställd på att hålla sig kvar till varje pris fick han ett nervsammanbrott efter ytterligare en nattlig raketattack, berättar Nazar farbror, Edouard.
Han delar nu husets två rum och källare med sina närmaste och käraste släktingar. Nioårige Nazar är den ende som har ett eget litet sovrum med sina leksaker och en tygkanin som gosedjur.
I Bachmut är det få som förstår krigets logik – i den mån det finns någon.
Ryssarna vill till varje pris inta centralorten i Donbass, en stad en gång stor som Södertälje. För att göra det tycks de vara redo att ösa outtömliga resurser av granater och raketer över samhället, berättar Edouard, 55 år, iklädd repade termobyxor och en extra pälsväst under jackan.
– På sistone har de även börjat bomba från flygplan, säger han och berättar hur kriget har förändrat honom och hans anhöriga:
– Förr handlade så mycket om pengar och arbete. Jag hade ett arbete och det var viktigt att tjäna mer för att försörja familjen så gott jag kunde. Men på något vis så har ingen av de där önskningarna längre någon mening. Nu vet jag att det viktigaste av allt är att alla är i liv och vid god hälsa, säger han och fortsätter med mjuk röst:
– Innan allt det här hände så brukade vi gräla och tjafsa om en massa saker inom familjen. Det gör vi inte längre. Vi har kommit mycket närmare varandra. Den här julen och nyåret var de bästa vi har haft någonsin, säger han och lägger till.
– Jag tänker stanna här. Jag vill se slutet på den här mänskliga filmen, säger han.
När vi kör ut på slätten utanför Bachmut, på det som är en av de sista någorlunda säkra vägarna, ser vi en 57 millimeters artilleripjäs riggas upp i leran intill en skyttegrav. Den ska ge understöd till trupperna i och runt staden. Men soldaterna kämpar nu med skiftnycklar och verktyg.
– Vi skulle skjuta med den, men den är trasig. Den har redan skjutit över tusen gånger och är sliten, säger gruppens befäl, Jevgenij. Kanonen är monterad på flaket på ett civilt fordon som för inte så länge sedan användes till att flytta borriggar. När Jevgenij förstår att vi är från Sverige brister han ut i ett skratt:
– Archer! Jag drömmer varje dag om Archer, säger han med hänvisning till de svenska kanoner som nu ska vara på väg till Ukraina