Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Inget är som vanligt i Paris efter terrordåden

Lägger blommor. Dominique Boscqs son Augustin, 8, hedrar de omkomna vid den judiska affären där gisslandramat pågick i går. "Det finns en tid för enighet och det finns en tid för debatt. Enigheten är viktigast ett tag till", säger Dominique Boscq. Foto: Anna-Karin Nilsson
Hedrar. Dominique Boscq, 35, bor i närheten och lät sina barn, Augustin, 8, och Mayeul, 5, lägga blommor på asfalten. Foto: Anna-Karin Nilsson
Zoe Nonn, 34, med sonen Gaspard, 22 månader, är skakad av det som har hänt:
"Jag är inte rädd. Det är säkrare precis när en sådan här sak har hänt och de letar efter allt. Då är det säkrare än någonsin", säger hon.
Foto: Anna-Karin Nilsson
Sophie Marc, 51, med dottern Nina, 8, bor i kvarteret och hamnade mitt i händelsernas centrum eftersom Nina går i skolan i närheten:
"Jag är väldigt ledsen i dag – och arg. Och jag är orolig. Men det här kommer att föra oss tillsammans. Vi ska gå med i manifestationen på söndag. Det är viktigt", säger hon.
Foto: Anna-Karin Nilsson
Marie Coursil, 30, till vänster, om följderna av terrordådet:
"Det kommer hat och våld, vi hör redan nu att de högerextrema börjar prata om att dödsstraffet ska återinföras."

Pierre Henri Bélières, 29, till höger, bor i samma kvarter som redaktionen för Charlie Hebdo ligger:
"Det finns många som pratar om yttrandefriheten och att det skrivna ordet och den tecknade bilden är något mycket större än våld och krig."
Foto: Anna-Karin Nilsson
Mekanikern Dady Dabo, 25 om terroristerna:
"Jag tror att det här kommer att skapa större klyftor mellan människor i Frankrike. Det finns redan stora klyftor. Många svarta barn, många arabiska barn anses inte vara fransmän trots att de är födda här och har franskt pass."
Foto: Anna-Karin Nilsson
Jean Michel Cahn, 58, bor nära det område där terroristbröderna Said och Cherif Kouachi gömde sig.
"Varje gång det inträffar en sådan här sak stigmatiseras en hel muslimsk befolkning, och det är bara löjligt. Det är bara dumheter och okunskap som ligger bakom den inställningen. Jag har massvis med vänner som är muslimer och är långt, långt ifrån detta."
Foto: Anna-Karin Nilsson
Leila Gharzouli, 59, och hennes dotter Farah Gharzouli, 25, är bekymrade:
"Vi kan inte riktigt ta in vad som hände. Vi är muslimer, men vi samtycker verkligen inte med de där terroristerna. Min mamma sa just att inga riktiga muslimer tycker att det som har hänt är bra."
Foto: Anna-Karin Nilsson
Här dog fyra. Elva personer togs som gisslan i livsmedelsbutiken Hyper Cacher, fyra dog. Nu hänger en bokstav på sniskan och man kan se kulhål vid butikens ingång. Foto: Anna-Karin Nilsson
1 / 9

PARIS. Tre terrorister oskadliggjorda, en bokstav på trekvart och blomsterbuketter på hög vid den krigsskådeplats som bara för några dagar sedan var en vanlig livsmedelsbutik i Paris.

Dominique Boscq, 35, bor i närheten och lät sina barn lägga blommor på asfalten.

– Jag är inte jude. Jag är ingen polis. Jag är inte journalist. Men jag hör till Frankrikes nationella gemenskap, och jag blev väldigt berörd av allt detta. Därför kom jag hit med mina barn. Jag tycker att det här är alldeles för viktigt för att inte förklara för dem, säger han.

Paris ger ett nervöst intryck när staden vaknar upp efter mardrömmen. Det är lätt att begripa. Det har varit några helvetesdygn, och även om de flesta är överens om att det bästa är att fortsätta leva som vanligt är det aldrig som vanligt efter en terrorattack.

Först mördade terroristerna tolv personer vid attentatet mot satirtidningen Charlie Hebdo i onsdags. Sedan jagades de på olika platser i och runt Paris av upp till 90 000 polismän, då en tredje terrorist dödade en polis.

Så i förrgår: Två i princip samtidiga polisinsatser riktas mot terroristerna, en i ett tryckeri i samhället Dammartin-en-Goële, fyra mil norr om Paris, och en annan i en judisk livsmedelsbutik nära Porte de Vincennes i de östra delarna av den franska huvudstaden. Här fanns den stora gisslansituationen: Femton oskyldiga människoliv stod på spel, elva av dem klarade sig.

För oss som stod bara femhundra meter från platsen, hörde de fyra explosionerna och sedan automatelden när terroristen Amedy Coulibaly rusade ut mot polisernas kulor, för oss är känslorna intensiva och sammansatta när vi kommer så nära att bara en smal gata ligger emellan slagfältet och oss.

För människor som bor i området, som passerar butiken varje dag, som när dramat fick sin upplösning satt instängda i sina lägenheter i kvarteret, måste känslorna vara ännu starkare. Kanske är det därför Dominique Boscq, den 35-årige entreprenören, darrar betänkligt på rösten.

Han har kommit för att han hör till Frankrikes nationella gemenskap, säger han, och har tagit med sina tre söner: Raphael, 1, Mayeul, 5, och Augustin, 8. De två sistnämnda är så stora att de själva får gå fram och lämna blommor för att hedra de fyra i gisslan som mördades inne i butiken. Dominique Boscq säger att han inte känner någon rädsla, bara sorg:

– Sådant här drabbar så slumpartat att det är meningslöst att vara rädd.

Han fortsätter:

– Det finns en tid för enighet och det finns en tid för debatt. Jag tycker att enigheten är viktigast några dagar till. Sedan kommer debatten, och den ska handla om anledningen till att dessa människor dödar och utrotar. Det blir debatt, det kommer att bli tufft och förmodligen våldsamt, i en positiv mening, men den måste komma.

En bokstav i butiksnamnet Hyper Cacher har ramlat loss och försvunnit, en annan bokstav hänger på sniskan och det går att ana kulhål längre bort vid butikens ingång. På översta våningen i detta gråa, rappade sexvåningshus står två fönster öppna och en person kikar försiktigt ut över gatan där ett stort antal tv-reportrar står bredbent på rad med var sin kamera framför sig, en i sammanhanget opassande komisk bild.

Sophie Marc, 51, med dottern Nina, 8, bor i kvarteret och hamnade mitt i händelsernas centrum eftersom Nina går i skolan i närheten. Skolan stängdes och barnen evakuerades när gisslandramat inleddes fredag eftermiddag. Sophie Marc berättar:

– Jag var hemma och min dotter var i skolan, och jag fick hämta henne när det här hade hänt. Den ligger bara en bit härifrån, och de stängde skolan när polisen spärrade av.

– Jag är väldigt ledsen i dag – och arg. Och jag är orolig. Men det här kommer att föra oss tillsammans. Vi ska gå med i manifestationen på söndag. Det är viktigt. Vi fransmän hatar terrorister, och vi måste komma ihåg att de flesta muslimer inte har något med terrorism att göra, säger hon.

När vi vid lunchtid passerar Porte de Vincennes, som är hållplats för både tunnelbana och spårvagn, hamnar vi mitt i ett bombdrama. Någon har glömt en kasse med kläder i spårvagnen som går mot Pont du Garigliano, och eftersom Paris är på helspänn efter tre dagar av terror, bedömer polisen att platsen måste spärras av.

Ett tjugotal poliser med skyddsvästar och automatvapen ser till att området runt spårvagnen stängs av, ingen släpps fram, inte ens de som ska till sina egna bostäder. Så småningom anländer en bombtekniker med full utrustning, går in i vagnen, undersöker klädpaketet och kliver efter tio minuter ut och gör en avvärjande gest, faran är över och polisen släpper avspärrningarna som för andra dagen i följd drabbar Porte de Vincennes.

Nästan alla vi träffar har någonting att berätta om terrordåden. Jean Michel Cahn, 58, bor i ett hus norr om Paris, mellan Villers Cotterets och Dammartin-en-Goële, där Said och Cherif Kouachi försökte gömma sig för polisen i en industrilokal.

– Jag bor nära det stället där de två terroristbröderna befann sig, så vårt hus besöktes av militären tre gånger. De hade automatvapen och hjälmar, men de var vänliga människor som bara gjorde sitt jobb och ställde frågor om vi hade sett eller hört något ovanligt, berättar han.

– Det tittade igenom vårt hus och vår trädgård, eftersom vi bor väldigt nära skogen där de kanske trodde att terroristerna hade gömt sig.

På frågan om hur han tror att denna tragedi påverkar Frankrikes stora muslimska befolkning svarar Jean Michel Cahn:

– Jag arbetar som läkare så jag har många muslimer som patienter och jag är glad och förvånad över att de flesta av dem inte är oroliga. De känner att de är fransmän. De känner inte alls någon gemenskap eller koppling till terroristerna.

– Varje gång det inträffar en sådan här sak stigmatiseras en hel muslimsk befolkning, och det är bara löjligt. Det är bara dumheter och okunskap som ligger bakom den inställningen. Jag har massvis med vänner som är muslimer och är långt, långt ifrån detta.

Vi åker tunnelbana med Zoe Nonn, 34, som kör in med sonen Gaspard, 22 månader, i barnvagn. Hon är skakad av det som hänt, hon har gråtit, men hon tänker inte låsa in sig.

– Jag är inte rädd. Det är säkrare precis när en sådan här sak har hänt och de letar efter allt. Då är det säkrare än någonsin.

Benjamin Lazar, 37, rättar till sin mössa och säger:

– Att inte vara rädd är ett sätt att göra motstånd. Det stora problemet är inte vad som kan hända oss personligen, det stora problemet är hur detta påverkar våra sinnen.

– Extremhögern kommer att försöka använda sig av terrorismen för att säga att "titta, vi hade rätt: islam är ett problem", och det är en fara. Jag är mer rädd för det än att jag ska möta en terrorist. Jag tror att det är större risk att bli överkörd av en bil än att råka på en terrorist i tunnelbanan.

Pierre Henri Bélières, 29, bor i kvarteret där redaktionen för Charlie Hebdo ligger i Paris elfte arrondissement, nära Place de la République. Hans flickvän Marie Coursil, 30, bor också i området. Hon säger:

– Allt känns så nära. Vi växte upp med de här tecknarna och deras böcker. Attacken skedde i min pojkväns kvarter, vi använder de gatorna varje dag och vi brukar äta på samma restaurang som Charlie Hebdos redaktion. Allt känns väldigt nära för oss.

Marie Coursil tror att terrordådet kommer att generera många olika typer av reaktioner i det franska samhället.

– Det kommer hat och våld, vi hör redan nu de högerextrema börjar prata om att dödsstraffet ska återinföras. Det kommer också en mer tolerant reaktion, som säger att vi måste enas och hålla oss lugna. Det finns också många som pratar om yttrandefriheten och att det skrivna ordet och den tecknade bilden är något mycket större än våld och krig.

– En sak jag är rädd för att det blir en direkt reaktion med ökade restriktioner och poliser överallt i stället för att vi tar reda på varför unga människor hamnar i islamistiska organisationer och hur kan vi hjälpa dem.

Pierre Henri Bélières säger:

– Det känns angeläget att söndagens demonstration blir massiv. Mest för att visa att det här är ett undantagsfall, det här är inte vardag i Paris. Det är viktigt att visa att Frankrike är en ekvation av alla sorters människor.

Barbès-Rochechouart är en tunnelbanestation i de norra delarna av Paris, där nionde, tionde och artonde arrondissementen möts i en punkt. Här bor också en stor andel fransmän med algerisk och marockansk bakgrund, många är muslimer och en lördag eftermiddag är marknaden utanför stationen ett myller av människor som säljer grönsaker i stånd, cigarrettpaket bakom ett galler eller batterier och elektronik direkt på gatan.

Här kommer denna dag ännu ett bevis för att staden ligger i beredskap för nya terrordåd. Massiv polisinsats, tjutande sirener och avspärrningar – och plötsligt en actionscen framför våra ögon.

Tre säkerhetsvakter med armbindlar står mitt i gatan och dirigerar undan trafiken för att sedan hoppa in i en omålad polisbil utanför Palace de Cinema Louxor, artdeco-palatset på Boulevard de Magenta. Bilen drar i väg och följs av åtta andra polisbilar.

Vid en busshållplats vid Boulevard Barbès i samma område står mekanikern Dady Dabo, 25. Om terroristerna säger han:

– De åkte på terroristläger och tror att de ska komma till himlen. Jag tror inte att de kommer till himlen. Jag tror att det här kommer att skapa större klyftor mellan människor i Frankrike. Det finns redan stora klyftor. Många svarta barn, många arabiska barn anses inte vara fransmän trots att de är födda här och har franskt pass.

Farah Gharzouli, 25, har varit ute och handlat med sin mamma Leila Gharzouli, 59, på Boulevard Barbès. De båda kvinnorna är bekymrade över läget.

– Det har varit några fruktansvärda dagar. Det har varit mycket komplicerat att leva i Paris och att se och uppleva vad som händer, alla poliser, alla sirener, alla avspärrningar.

– Vi kan inte riktigt ta in vad som hände. Vi är muslimer, men vi samtycker verkligen inte med de där terroristerna. Min mamma sa just att inga riktiga muslimer tycker att det som hänt är bra. Det ger bara en felaktig bild av vad islam är. Jag tror att det här ökar motsättningarna mellan människor i Frankrike, att det kommer att öka gapet mellan vad många människor tror om islam och vad islam egentligen står för.

Farah Gharzouli och hennes mamma upplever personligen en stor osäkerhet när de i efterdyningarna av terrorattacken rör sig på stadens gator.

– Det är svårt att inte tänka på att det ska hända något, säger Farah Gharzouli.

Sammanlagt har de senaste dagarna tjugo människor dödats i denna virvel av vansinne. Tre av dem är bröderna Said och Cherif Kouachi och Amedy Coulibaly, som sköts av polisen, och de sjutton andra föll offer för de terroristernas förvrängda världsbild.

Elva av dem som tagits som gisslan i livsmedelsbutiken Hyper Cacher klarade sig, fyra dog, och ingen som har sett de uppskakande bilderna när gisslan springer ut ur butiken efter polisens stormning kan vara oberörd. Kanske är bilden av dessa människor på väg ut i friheten det enda verkliga glädjeämnet som går att hitta i denna tragedi.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!