En som tillhör den växande skaran fattigpensionärer är Ingela Wegefalk. Hon är 60 år och har jobbat sedan hon var 16 med tunga och slitsamma jobb som fick kroppen att säga ifrån.
Nu lider hon av både ständig magsjuka samt led- och muskelvärk. Efter 23 år blev hon sjukpensionär på halvtid. Det var efter att hon ställt ett ultimatum: ”Hjälp mig annars tar jag livet av mig.”
Måste städa för att överleva
– I dag får jag ut 6 292 kronor med bostadsbidrag. Min bostad kostar 5 000 kronor i kallhyra, sedan tillkommer el och vatten. Jag klarar mig förstås inte på det så jag måste arbeta. Det är inte lätt att få jobb som passar mig. Trots att jag har ständig värk måste jag städa, säger Ingela Wegefalk.
Hon tjänar 129 kronor i timmen före skatt och har tio uppdragsgivare. Samtidigt måste hon själv stå för bensin och bil mellan uppdragen.
– Budskapet till oss är att vi ska dra ner på chips och läsk. Vad snackar de om? Jag handlar bara mat med röda lappar. Nötkött kommer jag inte håg hur det smakar, säger hon och fortsätter:
– Jag går till tandläkaren vart nionde år när jag behöver dra ut en tand. Att laga tänder finns inte i sinnet. Jag köper mina kläder på myrorna, jag går aldrig till frisören och har inte råd att ha tv.
”Landet har svikit oss”
Ingela Wegefalk hävdar bestämt att regeringen håller på att svälta ut alla som har en arbetsnedsättning eller av andra orsaker har svårt att få ett jobb.
– Jag tycker det här landet har svikit oss. Fattigdomen är på väg tillbaka – trångboddheten, vägglössen och föraktet mot oss som är beroende av ett trygghetssystem. Jag lever för dagen, jag vet vad som hände i går med inte vad som händer i morgon. Skulle jag i dag behöva leva på min pension så satt jag i en papplåda i skogen.
Men Ingela Wegefalk fnissar till, kanske skulle jag starta ett parti – ett fattigdomsparti som ser alla oss som ansvariga politiker väljer att inte se.
