Ilskan mot flyktingar pyr i gränsstaden

Louisa Khovanski, 28, såg ljussken på himlen komma mot henne vid den hyrda stugan cirka tio mil norr om Kiev mot belarusiska gränsen. 

Hon insåg att hon var tvungen att fly. 

Det var en raketattack – kriget hade börjat. 

Louisa är OnlyFans-modell och försörjer sig genom att publicera lättklädda bilder på sajten, där användarna prenumererar för att få se. 

Vid flykten slet hon med sig sin väska full av negligéer, pennkjolar och behåar. 

– Inget man kan ha på sig när man flyr, men jag måste kunna jobba. Förut ville männen bara chatta om mina bröst men nu vill de prata om kriget också, säger Louisa hemma i evakueringslägenheten hon hyr på en shoppinggata i centrala Uzjhorod, vid gränsen till Slovakien. 

Nu ser hon hur staden som hon flytt till fylls av andra flyktingar från öst – något som skapat motsättningar inom Ukraina: 

– Lokalbefolkningen klagar på att flyktingar från storstäder som Kiev och Charkiv driver upp priserna på bostäder och mat. Det är en hetsig stämning och folk uppmanar andra att elda upp eller skära sönder däcken på Kiev-registrerade bilar. Jag själv undviker att gå ut, säger Louisa. 

Just den här dagen badar Uzjhorod i vårsol och folk flanerar i sakta mak över kullerstensgatorna. Här bor 100 000 invånare, men sedan kriget startade har siffran mångdubblats.

Uteserveringar och restauranger är öppna, en gatumusikant spelar. Det är pittoreskt och svårt att förstå att det pågår ett krig bara några timmar bort med bil. 

Det är från just det kriget – den bombade huvudstaden Kiev, den sargade miljonstaden Charkiv, med flera – som människor senaste veckorna flytt. På parkeringarna är det fullt av utsocknes registrerade bilar, många av dem av den exklusivare sorten. 

Det är främst stadens position nära Slovakien som gör den attraktiv för flyktingar som kan ta sig hit – samtliga hotell, gästhus och hostels i staden är bokade. 

– Jag vet inte i vilken ände jag ska börja. Vi är fullständigt överbokade och nya personer ringer hela tiden och frågar om boende, har Natalia, som jobbar på ett hostel vid namn Kakadu, berättat för tyska Deutsche Welle.  

Nu har hon tvingats säga nej till fler husdjur som flyktingarna vill ta med sig. 

På sociala medier pyr ilskan. Både mot grannländerna som inte ställer upp i högre utsträckning – men också mot flyktingarna själva. 

Louisa visar exempel på vad folk skriver i lokala grupper. En bild på en felparkerad Charkiv-registrerad SUV får folk i forumen att bli ursinniga: 

”Bränn bilen”, ”detta är idioter av en annan ras”, ”de förtjänar ett värre öde än att hängas ut på Facebook”. 

– Jag blir rädd när jag läser hur arga folk är. Hur kan de vara så upprörda över felparkerade bilar, det här är människor som flytt från krig, som kanske kört dagar i sträck, med barn i bilen, säger Louisa. 

Ett annat exempel visar en bil vars ägare också blir uthängd. Bilägaren beskrivs som ”sönderbotoxad” och att hennes sätt är drygt. 

Kommentarerna lyder: 

”Beslagta Mercedesen och skicka den till polisen istället”, ”sänd henne till varifrån hon kom”, ”använd molotovcocktail på bilen” och ”ännu en ”gäst” från Charkiv?”.

Och så ytterligare uppmaningar om att snitta däcken. 

– Alla beter sig inte så, många är snälla här och det finns jättemånga människor som hjälper folk med bostad och annat, men när jag ser sådana där kommentarer undrar jag hur det är ställt med folk. 

Det är söndag och kriget i Ukraina är inne på sin tredje vecka. 

I kontrast till situationen i Uzjhorod har rapporteringen från Ukraina främst visat på en oerhörd medmänsklighet och sammanslutning i landet. Över två miljoner ukrainare har lämnat sina hem efter invasionen och majoriteten söker sig just västerut. Där kan de sedan ta sig vidare ut i Europa, till grannländerna Polen, Slovakien och Rumänien. Ofta utlämnade till andras empati och omsorg. 

Louisa hämtar sig fortfarande från sin egen flykt den 24 februari: 

– När jag såg ljusskenen från missilerna trodde jag verkligen att jag skulle dö och att de skulle slå ned över mig. Att det var slut. Hela min kropp slutade fungera och frös. Det var som att jag inte kunde känna mina armar och ben men att de rörde sig per automatik. I panik sprang jag med min katt och gömde mig. 

När det började förstod hon inte direkt varifrån det kom eller vem som avfyrade missilerna. 

– Jag visste bara att någon sköt och att jag var tvungen att fly. Men det var panikartat för vi hade inte tillräckligt med bensin för att köra långt och vi visste inte var vi skulle kunna tanka. Var det skulle vara säkert. 

Louisa har den här natten varit uppe sent och chattat med sina mestadels engelskspråkiga ”vänner”. 

Vännerna är män i olika åldrar från andra delar av världen som hittar henne via hennes olika sociala medier-konton där hon lägger upp bystiga bilder, ibland över gränsen, så att hon blir ”shadow-banned” – utfryst från Instagram. 

Sedan Rysslands invasion av landet har söktermer likt ”ukrainian girls” ökat explosionsartat på porrsajter. Och sexistiska kommentarer om kvinnorna som nu flyr för sitt liv förekommer över hela världen. En som var på besök just här i Uzjhorod för att lämna humanitärt bistånd var den brasilianske politikern Arthur do Val, högerledamot i Sao Paolo. 

I ett hårt kritiserat Whatsapp-meddelande hem till Brasilien beskrev han vad han såg: 

”Jag har just korsat gränsen till fots mellan Ukraina och Slovakien. Bror, jag svär... Jag har aldrig sett något liknande när det gäller vackra kvinnor. Flyktingkön... Den är typ 200 meter lång eller mer och består av totala gudinnor... Det är otroligt, kön utanför Brasiliens bästa nattklubb kommer inte ens i närheten av flyktingkön här”. 

Han tillade att han av den anledningen ska återvända ”så fort kriget är över”.

I Libanon har Ukrainas ambassad krävt en offentlig ursäkt efter att tidningen Al-Sharq publicerat bilder på en lättklädd kvinna med uppmaningen att libaneser borde adoptera en kvinnlig ukrainsk flykting ”för att skydda henne mot ryssen”. 

En kränkning av de ukrainska flyktingarnas värdighet, menade ambassaden.  

– Amerikanerna jag chattar med jagar upp mig. De råder mig att köpa mat så att jag kan överleva ett år om det blir en kärnvapenattack, säger Louisa. 

Just i dag blir det leveranspizza, quattro formaggio, till frukost. Hon har råd. Bidragen från hennes OnlyFans-konto strömmar in och affärerna går bra i takt med att den ryska invasionen pågår. 

– Männen jag pratar med ser det som sitt sätt att stötta mig och Ukrainas sak. Om jag inte höll på med det här hade jag inte haft några pengar. Det är inte bara jag som är beroende av pengarna jag tjänar, jag försörjer min mamma och hela min familj. 

Louisa är utbildad engelsklärare men har aldrig arbetat som det. OnlyFans-karriären är betydligt mer lukrativ. Hon berättar att hon stöttar hembyn i östra Ukraina med inkomster eftersom hon betalar en stor del i skatt: 

– Jag blev kontaktad av den lokala kommunen för de ville personligen tacka mig för att jag bidrar så mycket genom skatten till byns uppbyggnad. 

När hon var yngre utsattes hon för sexuella trakasserier, berättar hon. Poserandet på nätet är ett sätt för henne att göra det hon gör, tjäna pengar, men på ett ”säkert” sätt, utan att utsättas fysiskt för förövare. 

De sitter ju bakom en skärm. 

Vid gränsövergången till Slovakien har frivilliga från staden satt upp tält och eldtunnor att värma sig vid och alla erbjuds något varmt att äta eller dricka. 

Här står Tarras, 22, som arbetar ideellt i hjälptältet: 

– Det har kommit väldigt många hit, och ja, den här staden är inte stor. I flervåningshuset som jag bor i är det nu tre gånger så många i varje lägenhet. Jag själv har flyttat in i samma rum som mina föräldrar för att ge rum åt behövande familjer i mitt rum, berättar han. 

Systemadministratören Max har flytt från Kiev och säger att stämningen i passkontrollen ibland kan bli hätsk: 

– Om du har stått i kö i 60 timmar så är det klart att vi som flytt kan bli irriterade. Och kanske inte bete oss helt okej. 

På lokala Facebook-forum skriver folk kommentarer om att Uzjhorod inte kan ta emot alla och att staden behöver andrum. 

Men det aktuella läget i staden är relativt lugnt. Området har hittills inte drabbats av attacker i närheten. En del ser de omgivande bergen som ett naturligt skydd mot ryssarnas raketattacker. 

Louisa, som snart varit här i tre veckor, återkommer till missnöjet som finns här:   

– Jag ser ett ökat hat. Tyvärr finns det flyktingar som beter sig som svin, som kommer hit och kräver att de ska få allt gratis eftersom de flytt. Det irriterar dem som bodde här innan. 

Hon fortsätter: 

– Folk från Kiev har råd att hyra stora lägenheter så det driver upp hyrorna. Lokalbefolkningen ringer myndigheterna för att de anser att männen som flytt hit med sina familjer egentligen borde stanna i Kiev och strida. 

Själv undviker Louisa att gå ut om hon inte måste, hon är rädd för att bli utsatt för något om hon går ut som ensam kvinna i staden som hon inte känner. 

Istället umgås hon med sin svarta bondkatt Morticia. Hon lyckades få med henne i flykten. 

– Jag stannar här tills vidare och vill inte lämna Ukraina så länge min mamma är kvar i vår hemby.