Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ida, 37: Jag vet att jag ska dö, men ska göra allt för att få leva

Ida Boström skriver brev till barnen att öppna på födelsedagarna när hon är borta. Foto: Expressen / Christoffer Hjalmarsson
Det var i maj i år, hon sprang halvmaran i Umeå på drygt två timmar. Foto: Expressen / Christoffer Hjalmarsson
Dottern Carmen, 9, och maken Tomas tar emot med jubel vid målgång. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
I dag kan Ida inte springa två kilometer ens. Cancern har tagit över tvåbarnsmammans kropp. Hur tar man farväl av barnen? Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
Hon förstår att det säkert är än mer kontroversiellt med en läkarstudent som brukar alternativa mediciner. Men Ida vill göra allt hon kan. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
"Jag kommer inte att se mina barn sluta skolan, jag kommer inte att se dem köra bil, jag kommer inte att se dem gifta sig", säger Ida Boström. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
Mammakärlek. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON EXPRESSEN
1 / 8

VÄNNÄS. Hon ringlar med chokladsåsen över tårtan: "37".

- Tänk om jag kunde få bli 40, det får bli mitt nästa mål.

Men som läkarstudent vet Ida Boström isande väl vad röntgenplåtarna betyder.

Det är därför hon skriver brev till barnen, ett för varje födelsedag framöver.

Fyra liv. Åtta månader med cancer

Agnes, 21, som tänker att någon driver med henne för att ta reda på hur mycket en människa kan tåla. Läkarstudenten Ida, 37, som har börjat ta farväl av sina barn. Angelo, två år och 61 blodtransfusioner. Prästen Bertil, 75, han vill inte heller dö. En sjukdom. Fyra liv. Åtta månader med cancer.

Vännernas insamling för Ida

Insamlingen, kallad Idas plan A, är startad av Idas klasskamrater i syfte att hjälpa henne finansiera sin livsförlängande behandling mot den obotliga cancern.

Drivorna med snö får bilen att sladda sista biten mot det röda huset med utsikt över Vindelälven, bästa läget i hela Vännäs.

Det tycker i alla fall Ida Boström. Hon öppnar och räcker över ett par rosa ullsockor att ha på fötterna.

Vi har på uppdrag köpt med en bukett från nioåriga dottern Carmen, rosor och afrikansk lilja. Ida tjuter högt.

- Älskling, jag som älskar blommor, du vet precis vad mami vill ha!

För fyra dagar sedan fick hon ett besked som sänkte henne som en högerkrok.

Men det vet vi inga detaljer om än.

Hon skrattar och klättrar upp på en stol för att ta ner finporslinet.

Den 7 november, Ida Boström fyller 37 år och firar med tårta. Foto: Expressen / Christoffer Hjalmarsson

Det ska bli födelsedagskalas. Ida Boström fyller 37 och pappa Sven-Åke och hans Fausta ska komma på middag. Vid spisen står maken Tomas och lagar sin paradrätt, norrländsk paella med älgkött, gurkmeja i stället för saffran.

Bredvid den gigantiska gjutjärnspannan en tallrik med kokt blomkål.

Den är till Ida.

- Vår högsta önskan är att Ida ska vara hos oss så länge som möjligt. Vi vet att cancern kommer att vinna, den kommer att ta över hennes kropp men man vill att barnen ska hinna växa upp så mycket som möjligt, säger Tomas och nickar mot vardagsrummet.

"Jag tänkte så mycket på min flicka när jag fick se min genompepprade kropp. Att hon inte ska få ha mig när hon blir stor", säger Ida Boström. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Carmen och två år äldre storebror Enrique, spelar tv-spel.

- Om Ida kan vara med i fem-sex år till skulle det betyda jättemycket.

Fem-sex år.

Det hette två.

Då när det bokstavligen small till i Ida Boströms kropp. Ida som var chef inom äldreomsorgen, vaknade en morgon och skulle sträcka på sig när det sa pang i revbenet. Cancern var tillbaka, och den här gången med kraftigt eko. Det som hade börjat 2010 med en klump i ena bröstet och som behandlades framgångsrikt och försvann, diagnostiserades i oktober 2014 som aggressiv bröstcancer med spridning till skelettet.

Tvåbarnsmammans tid var utmätt.

Ida Boström satte upp tre mål. Hon skulle genomföra en Ironman, söka läkarlinjen och plocka snäckor med sina barn i Spanien.

- En normal person hade förmodligen satsat allt på barnen, familjen, och att få kroppen att läka och inte utsättas för stress, men jag ville så gärna uppfylla min dröm om att bli läkare, säger Ida som på fjärde terminen av läkarlinjen inte har missat en tenta.

När Ida diagnostiserades med aggressiv bröstcancer, satte hon upp tre mål. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Hon fixade triathlonmålet också, 3,86 km simning, 18 mil på cykel och ett maratonlopp på det.

Mot alla odds.

Det var verkligen det, särskilt på senvåren i år, när läkarna med höjda ögonbryn konstaterade att hennes metastaser inte bara "stod stilla", det pågick en läkningsprocess på flera drabbade ställen i kroppen. Det var i maj, hon hade sprungit halvmaran i Umeå (två mil) på 2 timmar och 8 minuter och familjen i det röda huset med bästa läget i västerbottniska Vännäs firade med bubbel.

Nu är det november, mitt på dagen och kolmörkt ute. Ida Boström tänder stearinljus i köket och berättar att det började med magen i juni, hon tänkte att hon hade ätit Diklofenak för länge, men för varje dag in i hösten tilltog känslan och tecknen, något var "vajsing med kroppen".

Blodtryck på 89/60, sjunkande blodvärden, fyra kilos viktminskning, axeln som började att spöka, smärtor i skelettet.

Hon anade men hade aldrig förstått vidden när hon fyra dagar före vårt besök, blev kallad till Umeå lasarett, för att gå igenom röntgenbilderna.

- Min älskade läkare Nisse på onkologen sa: "det har blivit sämre Ida, vill du verkligen titta?". Jag studerar ju till läkare och vill alltid veta hur det ser ut inuti, men... det var en chock.

- Jag är så fullständigt perforerad av min cancer. Varje prick är en tumör och det gick inte ens att räkna prickarna. Jag tänkte "herregud, det är inte sant". Bara från höften och ner till halva lårbenet, helt pepprad.

- Jag är som en salami, säger Ida, och på läkarspråk:

- Cancercellerna är så resistenta nu att vad än jag gör så finner de en ny väg att överleva.

 

***

 

- Det är en märklig smärta med cancer i skelettet, molande, som tandvärk eller ischias, konstaterar hon.

Ida blåser ballonger när det knackar på dörren och pappa Sven-Åke, hans hustru och ett fång rosor står i farstun.

- Åh, pappa, jag som älskar blommor, du vet precis!

Hon tuggar i sig av blomkålen på tallriken. Sedan i september har Ida gått på ketogen kost, en strikt variant av lågkolhydratkost (LCHF), där det handlar om att utesluta livsmedel som mjölkprodukter, bär, nötter, protein generellt och samtidigt brassa på med mat som stimulerar kroppen att tillverka ketoner, som kokosolja, MCT-olja och externt tillförda ketoner.

En säkert extra alternativ kost för en student i medicin, konstaterar hon själv med ett leende.

- Jag sitter och äter kokosfett, det är inget liv. Men jag märkte att smärtorna blev mindre. Jag kunde inte gå uppför trappan förut, jag kunde inte sitta på föreläsningarna, jag hade så ont. Min läkare vet att jag sysslar med saker på egen hand och har förbud egentligen att rekommendera mig saker utanför vården. Själv blir jag väl av med min position nu, men vi måste öppna upp och forska mer kring det alternativa och se det som ett komplement i den medicinska världen.

Nya sköterskor, nya prover. I sex år har cancern varit en del av tvåbarnsmammans liv. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

- Det är klart att det inte funkar att dricka morotsjuice varje morgon, men det finns samtidigt hur mycket bevis som helst på att det vi tror på, HAR effekt. Jag är i ett hörn, jag måste försöka, jag kan inte bara sitta här hemma utan att göra något, säger Ida och berättar att hon lägger alla pengar på att beställa mediciner från USA.

Det räcker inte ändå, varje månad skjuter hennes föräldrar till 1500 kronor var.

"Vi är beredda att sälja huset för dig om det krävs", som de säger, både mamma och pappa.

- Det är en sorg på ett sätt. Ska jag behöva kosta något? Samtidigt som jag vet att jag med största sannolikhet inte klarar det här. Jag vet att jag kommer att dö men jag ska göra allt jag kan för att inte göra det. Jag måste, för deras skull.

För barnen.

Hon ropar på dottern Carmen som har fått en kompis på besök. Båda får hjälpa till att garnera tårtan, chokladpudding i mitten.

"När sjukdomen tar över kroppen stänger jag allt, då är det barnen och pizza", säger Ida som skriver brev till de små, att öppna när hon är borta. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Ida håller undan sin dotters hår och säger att hon visst får slicka av slickepotten. Barnen vet, säger hon. Ida har valt att vara helt öppen med sjukdomen och allvaret. De pratar om döden och gråter tillsammans. Hon vill ge dem en chans att sörja nu, medan hon finns där och kan trösta dem. Men det är svårt.

- Söndagen innan jag fick beskedet hade vi duschat, Carmen och jag, och satt och pratade. Hon sa "mamma, jag längtar till om tre år, då är jag stor, nästan tonåring. Det ska bli så coolt". Och så kom hon på "men tänk om inte du finns då, mami", och blev helt tyst.

- Jag tänkte så mycket på min flicka när jag fick se min genompepprade kropp. Att hon inte ska få ha mig när hon blir stor, genom tonåren, när mensen kommer. Jag kommer inte att se mina barn sluta skolan, jag kommer inte att se dem köra bil, jag kommer inte att se dem gifta sig. Alla de här smärtsamma tankarna har jag varit tvungen att ta mig igenom, säger Ida och nästan viskar nu.

- När sjukdomen tar över kroppen stänger jag allt, då är det barnen och pizza.

 

***

 

Inte nu.

Hon kommer att fortsätta att följa sin pappas ord "En dag ska vi alla dö, alla andra dagar ska vi leva" men har också börjat att förbereda för dagen när hon inte finns mer.

Presenter och nedskriven mammakärlek.

- Jag vill fortsätta att vara närvarande. Jag vill att de ska få något från mig på födelsedagar och högtidsdagar i livet, fram till de är 25-30. Det kan vara kläder, smycken och minnen som har betytt mycket för mig själv i mitt liv som jag vill att barnen ska ha och veta historien bakom. Även tankar och ord som kan vara stöttning och pepp om livet känns tungt.

- Jag vill att de ska känna att mamma är där, att jag är kvar.

Det är en märklig smärta med cancer i skelettet, konstaterar Ida, som tandvärk eller ischias. För en månad sedan fick hon det värsta beskedet. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Hon vill kremeras och spridas i naturen, på våren. Kanske i trädgården innan blommorna slår ut, så att barnen kan känna att hon finns kvar, runt omkring och hela tiden.

- Visst ÄR det vackert här? Ida drar in den kalla luften i lungorna och njuter, följer oss ut.

Hon insisterar på att jag behåller de rosa sockorna.

 

Det är lite mer än en månad sedan. Förrförra veckan sattes Ida Boström in på cellgiftsbehandling, akut. Hon mår som man brukar efter cytostatika, förklarar hon, skakig, ont i huvudet, illamående, men "annars bra".

I maj ringde Ida Boström sin far och jublade över läkarnas besked, cancern läker. "Jag är så hiskeligt lycklig" . Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

- Nu handlade det om att rädda livet på mig, få ner tumörerna i storlek. Jag vågar inte chansa så att det går för fort och jag inte hinner med. Jag känner hur cancern sprider sig. Hade jag inte tagit de här cellgifterna nu så rörde det sig om några månader bara, säger Ida, och på läkarspråk igen:

- Antingen är min cancer så muterad och resistent att det inte tar och jag går bort om några månader, eller så får jag lite tid till. Ett tag kändes det som att det var dags att säga upp terminen och bara satsa på att förbereda mig (pizza och barnen), men så kände jag "nej, jag är inte färdig än".

- Jag får inte ge upp, säger Ida och berättar om klasskompisarnas insamling på Facebook, som på fyra dagar gav henne 30 000 kronor till alternativa mediciner och ett varmt hjärta.

- Jag fick ny boost, hopp och härlig känsla. Tänker inte de släppa taget så tänker inte jag det heller.

- Jag har inte tid att vara sjuk, säger hon.

Julen blir "lugn" hemma med Tomas och barnen och cellgifter men också en hög med kurslitteratur.

För två veckor sedan gick det inte längre, Ida Boström sattes in på cellgiftsbehandling, akut. Foto: Expressen / CHRISTOFFER HJALMARSSON

Den 11:e januari har hon tenta, i sjukdomslära.

- Jag kommer att plugga som en gris för att klara den. Otroligt spännande ämne. Jag kanske blir läkare ändå. Det finns en chans.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!