Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

"I registret upptas inte Charles Guillou"

I en intervju med tidningen Land 2009 uttalade han sig om sin bakgrund:
"Jag är resultatet av mötet mellan en rå-nazistisk norsk släkt och en fransk släkt som slogs i de fria franska styrkorna. Det blev en mycket spännande konfrontation."
Hur mycket sanning ligger i detta? Morfadern, byggmästaren Oscar Botolfsen var en hårdför man.

I Saltsjöbaden talades rentav om "Bot-Olle", som han kallades, som elak. Men någon nazism finns det inga belägg för. Nils Hafnor, verksam i hembygdsföreningen i norska Hoböl, vars mor arbetade på Botolfsens gård Vestre Braathe, säger sig finna det högst otroligt att någon i släkten på gården närde nazistsympatier.
Och hur är det med de franska frihetskämparna? I Jan Guillous ofta förmedlade berättelse lämnade hans farfar Lucien demonstrativt sin tjänst som sekreterare på Frankrikes ambassad i Stockholm under andra världskrigets början.

Det var en beslutsam protest mot Tysklands ockupation.

Därefter skulle Lucien Guillou med sonen Charles ha öppnat de fria franska styrkornas kontor i Stockholm. I Guillous historiebeskrivning förde detta kontor under krigets första år en marginaliserad tillvaro i förhållande till den officiella franska ambassaden. Men från 1943 ska nationaldagens firande på kontoret enligt Jan Guillou ha växt till att ha varit lika stort som ambassadens, för att därefter ha långt fler besökare.(*) Efter krigsslutets triumf ska Lucien ha befordrats till ambassadör, och sedan fortsatt sin karriär i Helsingfors och på Nya Zeeland.


Jag gör lite efterforskningar i Frankrike och lyckas fiska fram den franska födelseattesten för Jan Guillous farfar, och följer därefter spåren vidare via dokumentationen i Stockholms stadsarkiv.

Lucien Henri Napoleon Guillous födelseattest uppger att han föddes i Brest i Bretagne, Frankrikes västligaste del. Till Stockholm kom han runt 1920 för att bli sekreterare på Frankrikes ambassad. Han gifte sig med den svenska lärarinnan Amalia Sandberg. De bodde först på Tyskbagargatan på Östermalm i Stockholm och fick i april 1922 sonen Charles. Enligt de franska diplomatiska arkiven i Nantes befordrades Lucien Guillou 1929 till huvudsekreterare på ambassadens handelsavdelning.

Men efter krigsslutet 1945 blev Lucien Guillou faktiskt inte ambassadör i Helsingfors, utan tjänade där som handels­attaché, och fyra år senare tillträdde han en liknande tjänst (med högre grad) i Wellington, Nya Zeeland. Två år därefter gjorde han en förflyttning till en tjänst i Sydney, Australien. 1953 fick han sitt sista uppdrag då han i Sofia, Bulgarien, blev chef för handelsutbytet mellan Frankrike och Bulgarien/Rumänien. Enligt dokumentationen på franska ambassaden i Nya Zeeland gifte han om sig med en yngre kvinna vid namn Elisa Terttu Elonen, som han 1949 fick en dotter med.

Jan Guillous biologiska farmor, madame Guillou, eller "Ami", stannade dock på Östermalm där hon bodde kvar i en stor våning på Narvavägen 18 och undervisade i klassisk musik. Hon hyrde ut tre av rummen, och när jag lyckas spåra upp en av de unga flickor som var inneboende där 1949 beskriver hon madame Guillou som "en ganska besk dam", noga med att upprätthålla diplomatfamiljens lyster. Lucien Guillou, som ibland kom på besök i Stockholm, gav ett varmare intryck, och beskrivs som en "charmant herre".

Lucien gjorde alltså en oklanderlig diplomatkarriär, dock inte som ambassadör.


Hur är det då med Jan Guillous uppgift om att Lucien Guillou startade och ledde de fria franska styrkornas representation i Sverige?

Jag frågar Jan Guillou var uppgifterna om faderns och farfaderns motståndskamp kommer ifrån?

– Från min far. Det där är saker jag själv har velat ta ta reda på mer om på senare tid, men min far var själv i England under krigsåren, medan min farfar arbetade för Fria Franska styrkorna i deras lokal på Karlavägen i Stockholm.

Men diplomatarkiven i Nantes visar också att Lucien Guillou – till skillnad från i Jan Guillous historier – faktiskt arbetade vidare på ambassaden i Stockholm under andra världskriget, och det trots Tysklands samtidiga ockupation av Frankrike.

Han utsågs rentav till handels­attaché på beskickningen så sent som i juni 1944.

Och det finns faktiskt inte ett enda spår av någon organiserad representantation för franska motståndsrörelsen i Sverige under andra världskriget. Sylvain Cornil, representant för dokumentationsarkivet France-Libre, har ingen notering om någon FFL-kommitté (Comité de la France Libre) vare sig i Le Journal officiel de la France Combattante från augusti 1942 eller i utrikesministeriets arkiv i Paris, där de listas.
Vad mer är, i det franska registret över enskilda medlemmar i motståndskampen (Francais libres) upptas 60 000 namn, dock varken någon Lucien eller Charles Guillou.
Jan Guillous far Charles föddes och växte upp i Sverige och hade alltså en svensk mor. Efter andra världskriget flyttade han med sin far Lucien till Finland, där han hade olika jobb, på ett importföretag, på Air France, på bank, och på 60-talet sju års arbete för flygbolaget KLM. Efter en tids arbetslöshet fick han anställning som chaufför på ett kemikaliebolag.

Jan Guillous far lärde sig aldrig finska och hade svag förankring på arbetsmarknaden. Däremot var han språkligt begåvad, och jobbade länge extra som journalist, bland annat som sportkorrespondent för franska L´Equipe och som sportskribent för finlandssvenska Hufvudstadsbladet. På tidningen minns man honom som en prydlig herre, belevad och pålitlig, med boxning, brottning och tyngdlyftning som huvudintressen.
Charles Guillou fick ytterligare flera barn, vilka liksom fadern fortfarande bor i Finland.

 

Paul Frigyes, 51, är journalist verksam i press och radio där han främst granskat journalistik och medier.