Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I den nya högern är Ebba Busch Thor mittpunkten

Ebba Busch Thor Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL IBL BILDBYRÅ
Ulf Kristersson Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL IBL BILDBYRÅ
Jimmie Åkesson Foto: JANERIK HENRIKSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN

I en regering som är beroende av stöd från både Annie Lööf och Jimmie Åkesson blir det nya konservativa KD den nya politiska mitten.

Jag sitter i en taxi ut från deltastaden Karlstad, i diset på broarna över till Hammarö, regn mot rutan.

Jag kan inte sluta le.

”När en centerpartist går till KDS, vet han att han riskerar att förlora en hel del av sin sociala gemenskap. När en socialdemokrat går till KDS vet han att två kommer att ringa och be och nödga honom att komma tillbaka och två kommer att ringa och skälla ut honom”.

Så skrev Alf Svensson 1984.

Jag ler för Charlie Weimers skull. Han kom från Hammarö och ledde för femton år sedan en konservativ revolution i det kristdemokratiska ungdomsförbundet. Partiet skulle sluta vara så mjäkigt, så frikyrkligt, så meningslöst. Det skulle stå upp för traditioner, för hierarkier, för bestående värden.

Så tyckte alla Weimers vänner.

Charlie Weimers har gått från KD till SD. Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Nu har de tagit över partiet. Ebba Bush Thor, som var Weimers vice ordförande då, är partiledare nu. Peter Kullgren, Weimers närmaste bundsförvant, utsågs nyligen till partisekreterare. Hans valstrategi – ja till stöd från Jimmie, bygg ny kärnkraft, sluta med genusflummet – gav 6,3 procent.

Men bara dagar före valsuccén löste Charlie Weimers sverigedemokratiskt medlemskap. Och nu ska kristdemokratiska ungdomsförbundet hålla riksmöte hemma på Hammarö.

Är det inte en ironi, så säg.

– Jag har inte varit här sedan Charlies bröllop.

Det är den första replik jag hör när jag kommer in den låga skolbyggnaden. Då står de i kö till den överkokta lunchpastan med pulversås och en av de äldre – en man med påhugg i näringslivet – ska berätta hur han kom med i förbundet.

– Det beror på Han-vi-inte-längre-nämner-vid-namn, börjar han.  

Det är som sagt svårt att inte le.  

Kristdemokraterna är det parti som har förändrat sig mest inför och i årets val, men också det parti som det talas minst om i bråken om regeringsbildningen. Vilket är lustigt, eftersom just kristdemokrater har en hel del att berätta om just den.

KD och Ebba Busch Thor är mittpunkten i den nya högern. Foto: CLAUDIO BRESCIANI/TT / TT NYHETSBYRÅN

De är mittpunkten i den nya högern.

Det är här på en skola på Hammarö som Ulf Kristerssons 3-2-1-lösning finns.

 

* * *

 

Alf Svensson skrev boken ”I tiden” under Milton Friedman-åren, 1984. På omslaget står han i uppknäppt polyesterjacka. Han är på elfte året av partiledarskap och frustrerad. Borgerligheten fnyser han åt. Höger-vänster-skalan likaså. Han ägnar ett helt kapitel åt att beskriva hur blockpolitiken förstör Sverige. Hur borde landet styras? Samlingsregering, svarar Svensson.

Alf Svensson Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT / TT NYHETSBYRÅN

Det är en bit från Busch Thor.

Hon har placerat sitt parti ”tydligast till höger”, som det heter i ungdomsförbundet och räds inte stöd från sverigedemokrater. En konservativ regering vill hon självklart vara med i.

Och det är ju en sådan som ligger på bordet i riksdagen i nästa vecka.

Ulf Kristersson säger att han ska föra ”så mycket allianspolitik som möjligt”. Men en regerings uppgift är inte bara att leverera färdigkompromissade förslag, den är också att reagera på oväntade händelser. Därför har ideologisk grund betydelse. För att medborgarna ska få en känsla för hur en regering kan tänkas agera om det skulle bli krig eller ekonomisk kris.

Kristersson vill bli accepterad av centerpartister och liberaler, men de två partierna har bara 51 mandat tillsammans. Kristdemokrater och sverigedemokrater – den andra gruppering som moderatledaren hoppas bli framsläppt av – har 84 mandat. Också om man räknar hälften av Moderaternas egna 70 mandat som strikt liberala skulle det konservativa inslaget i regeringsunderlaget dominera.

Det är det nya.

 

* * *

 

– Hur mycket vi än pratar i det här förbundet om poliser och om militärer så kan vi inte bortse från de här problemen.

Så säger en kille från Göteborg när förhandlingarna i skolaulan nått en motion om att stärka kustbevakningen. Uttalandet är talande. Det går att fort att få fördomar bekräftade härinne.

Ja, en ung man bär klocka i kedja i kavajhålet. Ja, flera har fluga. Ja, Sara Havneraas från Uppsala – ett namn för framtiden, ”mini-Busch”, som en slipsprydd pojke från Danderyd säger – bär Prinsen av Wales-rutig byxdräkt.

Samtidigt, det här är något mycket mer än en grupp tonåringar som lajvar tidigt 1900-tal. De har en omfattande debatt om behovsprövat barnbidrag. De talar om – och röstar igenom – förbud mot kusinäktenskap, förbud mot böneutrop, förbud mot att söka asyl på ambassader. Jämställdhetsmyndigheten ska bort, ordensväsendet återinföras. De hatar trängselskatt, de vill etablera uranbrytning i Sverige.

Och självklart ska tiggeri förbjudas nationellt, så vi verkligen slipper bli antastade på våra gator.

Ungefär så låter det.

Vill man bli lyssnad på i debatten om den internationella politiken gör man klokt i att inleda sitt inlägg med några ord om EU:s problematiska överstatliga utveckling.

– Jag skulle vilja prata om det bästa jag vet – vårt älskade Sverige! utbrister Martin Hallander, nyvald ordförande.

De är ett slags gammelmoderater, tänker jag efter en halv dags förhandlingar.

Höger på ett förgånget sätt.

Bråket om ideologi, som var så stort på Charlie Weimers och Ebba Busch Thors tid i förbundet – ”kristdemokrati” eller ”konservatism” – har de löst finurligt. Att vara kristdemokrat är att vara konservativ, säger de nu. Av A följer B.

Man märker på delegaterna att de vet att de ligger rätt i tiden.

Nike Örbrink, 21-årig distriktsordförande i Stockholm, är välformulerad och intensiv. Man kan föreställa sig henne som en ung Filippa Reinfeldt 1988. Fast då var marknadsliberalism det heta i borgerligheten, nu är det nationalkonservatism. När avgående ordförande Christian Carlsson i sitt avskedstal berättar att han under året ”fått äran att hälsa på Hans Majestät Konungen” applåderar och skriker de förtjust.

Visst har debatten också frihetliga drag, men om det liberala bland kristdemokrater förr var att krama bistånd, träd och jämställdhet är det nu skattekverulans och kapa-statens-långa-arm. Det finns en drös delegater här som kommer från Lidingö, Djursholm och Bromma – eller Vellinge – och har gått på Viktor Rydbergs gymnasium. De vill avskaffa Systembolaget och legalisera hembränning, men blir till slut nedröstade.

Det är då jag kommer att tänka på det.

Kristdemokratin som centrum i fempartihögern.  

Det här är regeringsunderlaget. Detta är nog grundtonen i en högerregering som är beroende av såväl sverigedemokrater som centerpartister.

 

* * *

 

Efter förhandlingarna – när jag sitter i taxi på väg hem – läser jag Alf Svensson igen.

Men inte boken från 1984, utan en färsk artikel i Expressen. Han är intervjuad där. Han önskar ett samarbete över blockgränserna.

– Som Annie Lööf ofta stryker under är vi 75 procent mellan de två ytterlighetspartierna, säger han.

Han vill uppenbart inte att det parti han ledde i så många år ska vandra den väg som det nu gör. Det är en gammal man som talar. Om ”demokratisk heder” och ”mittenpartierna”.

– Dit jag hoppas att man räknar Kristdemokraterna.

Regnet slår mot bilrutan.

 

* * *

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!