Saker och ting förändras snabbt nuförtiden.
Hur snabbt? En liten anekdot om världens rikaste man är talande.
Den utspelar sig i New York för lite mer än två decennier sedan.
Jeff Bezos – som mannen heter, även om han inte var särskilt rik då – läste några siffror som visade hur många bytes som skickats över internet det senaste året – hur mycket information som flödat helt enkelt.
Jeff Bezos räknade snabbt ut att aktiviteten på nätet ökat 2 300 gånger på ett år.
Han sa upp sig direkt. Han och hans flickvän packade ner sina prylar i en lastbil och skickade den västerut i USA – där man kunde mycket om datorer och sånt.
De sa åt flyttkarlarna att bara börja köra; inom några dagar skulle de ringa och berätta vilken stad och i vilken delstat de skulle stanna.
Till sist blev det Seattle, i delstaten Washington. Företaget han startade fick så småningom heta Amazon, och är i dag många företagares stora skräck.
Även Ikeas.
Den här texten ska egentligen handla om Ingvar Kamprad. Och vi kommer till honom. Men efter en helg då inte bara allt berättats om Kamprad, utan då vi också haft en debatt om huruvida proportionerna mellan entrenörskap och fascistvurm varit rätt fördelade, är det kanske ändå intressant att få veta vilket skick hans livsverk befinner sig i.
Ikea är inte som många andra storföretag. De är inte börsnoterade och omvärlden får nöja sig med de siffror och jämförelsetal som företaget väljer att dela med sig av.
Att någonting har hänt står klart. Förra året minskade vinsten från 4,5 miljarder euro till 3 miljarder euro, men det är inte det viktiga; den försämringen berodde delvis på att Ikea skyfflade runt olika verksamheter inom koncernen.
Betydligt mer oroande, om man jobbar för Ikea, är att antalet kunder i varuhusen inte ökar längre. Enligt nyhetsbyrån Bloomberg har besöken stagnerat de senaste fem åren.
Det beror till viss del på att den generation som borde bli Ikeas nya kunder verkar ha annat för sig än att tillbringa helgerna i blågula lådor långt utanför stan.
De kallas “millennials” och att döma av alla rapporter som skrivits om dem är de som skapta för att inte handla på Ikea: de kan inte köra bil, de gillar inte att äga grejer och de tror att de är sjukt speciella.
Men viktigare är att det där med internet inte bara har förändrat hur folk handlar. Det har förändrat hur folk lever. Och det väldigt snabbt.
Ett sådant resonemang skulle nog Ingvar Kamprad förstå. Det var ju han som tydligast av alla en gång såg att bilen inte bara var en ny pryl, utan något som förändrade samhället i grunden.
Frågan är vem som ser tecknen inom Ikea nu.
En intressant grej med Ingvar Kamprad är hur olika han beskrivs i Sverige och utomlands.
Här är han den envise smålänningen, bondsonen som gav sig fan på att möblera det svenska folkhemmet med billiga möbler.
I beskrivningar från mer avlägsna platser är han mer av en kreativ förstörare, som krossar gamla strukturer, bygger något nytt och struntar i vad folk tycker. I boken “David och Goliat” lägger den amerikanske författaren Malcolm Gladwell särskild vikt vid ett beslut som Ingvar Kamprad fattade 1961.
Bakgrunden var att Ikeas underleverantörer i mitten av 1950-talet började ana oråd. Om de inte gjorde något skulle Ikea snart bli det enda stället i Sverige som folk köpte sina möbler på.
Så tillverkarna bojkottade helt enkelt företaget.
Ingvar Kamprad tvingades fatta sitt beslut: han flyttade en stor del av möbelproduktionen till Polen.
Polen? Mitt under kalla kriget? “Motsvarigheten i dag skulle vara om Wal-Mart förlade en del av sin produktion till Nordkorea” skriver Gladwell.
Kanske inte riktigt. Men vi fattar poängen: det här är en man som i sin radikalitet påminner mer om Steve Jobs, Sam Walton och Henry Ford än om den svenska jämlikhetsambassadör han ofta utmålas som.
En paradoxal detalj hos många av de där superentreprenörerna är att de – trots att de byggt sina karriärer på att ödelägga tusentals andra företag – varit så besatta av att just deras egna företag ska leva för evigt.
I Ingvar Kamprads fall har det tagit sig extrema uttryck. Enligt levnadstecknaren Bertil Torekull hade Kamprad en krisplan som gick ut på att flytta hela Ikea till USA om ryssen kom.
Han har i praktiken gjort sina barn arvslösa, han har satt upp en komplex företagsstruktur med en stiftelse som yttersta garant för att hans livsverk inte ska förgås.
Men ingenting kan skydda Ikea mot kulturella och teknologiska förändringar.
Det är där Jeff Bezos kommer in. I USA framställs han ofta som som ensam ansvarig för köpcentrumdöden. Det är faktiskt till hälften sant; enligt en ny rapport från analysfirman One Click Retail tog Amazon hem 44 procent av alla pengar som spenderades på internetköp i landet under 2017.
Det är en kännbar förändring som väntar: enligt Credit Suisse måste troligen vart fjärde köpcentrum i USA stänga inom ett decennium.
Beteendeskiftet påverkar inte bara Ikea genom färre besök. Eftersom företaget ofta äger marken runtom sina affärer blir effekten dubbel när allt från teknikaffärer till modekedjor går sämre.
Som om det inte vore nog ökar Amazons egen möbelförsäljning också starkt – inte minst hos yngre konsumenter.
Ikea verkar veta att det finns ett problem här. I städer som Stockholm, Hamburg och London har företaget öppnat nya, mindre butiker. Ikea köpte också nyligen företaget Taskrabbit – som förmedlar enklare tjänster mellan människor – så att kidsen ska slippa montera möblerna själva. Och viktigast: Ikea har erkänt att de varit för långsamma med e-handeln.
Men frågan är om det räcker.
Om det är till någon tröst är Ikea inte ensamt. H&M, Target, Sears, Wal-Mart, Macys, Borders, Barnes & Noble – alla har de pressats eller krossats av internet i allmänhet och Amazon i synnerhet. Det är samma kreativa förstörelse som en gång byggde Ikea.
Att Ingvar Kamprads ande lever kvar i företaget verkar de flesta överens om. Frågan är bara hur länge företaget lever kvar.
