Hon vill inte återvända till Drottninggatan

"Jag mår så dåligt när jag tänker på alla som drabbades", säger Papusa om attentatet på Drottninggatan.
Foto: Meli Petersson Ellafi
Papusa Ciuraru, 83, med sin familj på S:t Görans Sjukhus.
Foto: Meli Petersson Ellafi
Papusa Ciurarus son väntar på att hans mamma ska bli utskriven från S:t Görans Sjukhus.
Foto: Meli Petersson Ellafi

Vart går ett offer för en terrorattack, om hon saknar ett hem?

I fredags tiggde Papusa Ciuraru, 83, på sin vanliga plats på Drottninggatan när den krängande lastbilen krossade hennes fot.

Nu ska hon skrivas ut från sjukhuset.

Det är fyra dygn efter terrorattacken och Papusas Ciurarus son snarkar högt i en stol. En sonson och en svärdotter går oroligt runt i sjukhusrummet.

Kort efter attacken var Papusa både stridslysten och skämtsam. Kallade gärningsmannen för ”en idiot”, samt ett par andra saker. Nu har hon fått höra mer om offren. Hon tittar uppgivet i taket och mumlar tyst.

– Jag mår så dåligt när jag tänker på alla som drabbades.

Du hade din speciella plats på Drottninggatan. Kommer du att återvända?

– Aldrig någonsin. Jag ser bara död där nu.

Familjen har inte råd att vara borta från sina gathörn

Alla i rummet tillhör en stor romsk familj som lever på gatan. Därför satt Papusa i lastbilens väg. Och därför ska hon nu tillbaka till samma situation, om inte de frivilligorganisationer som försöker hjälpa henne lyckas ordna något tillfälligt. Papusa behöver ta en spruta i magen varje dag för att undvika blodpropp. Hennes fot är ihopskruvad och i gips. Men familjen har inte råd att vara borta från sina gathörn.

Papusa Ciuraru, 83, med sitt barnbarns fru på S:t Görans Sjukhus.
Foto: Meli Petersson Ellafi

Papusa Ciuraru har överlevt den romska Förintelsen under andra världskriget och tillbringat stora delar av livet på flykt undan det förtryck som romer lever under i stora delar av Europa. I Sverige har hon och hennes vänner blivit misshandlade, attackerade med frätande syra och fått sina bosättningar nedbrända. Men de har också fått hjälp. Under dagens intervju vill hon bara tacka sjukhuspersonalen.

– De byter ju bandage hela tiden. De har ordnat det här gipset. De bäddar min säng. Jag är otroligt tacksam.

"Jag hade gärna stannat några dagar till"

Under vistelsen har Papusa undvikit att be om hjälp med något, inte ens de mest basala behoven, trots att hon inte kan röra sig. Ett dygn efter attacken försökte en sköterska fråga vad hon ville dricka. ”Ingenting”, log Papusa tillbaka. ”Jag är bara tacksam att jag lever.”

– Jag hade gärna stannat några dagar till, förklarar hon nu.

– Men de har ju redan gjort så mycket.

Alla i rummet tillhör en stor romsk familj som lever på gatan.
Foto: Meli Petersson Ellafi

Stadskärnan full med blommor

Timmarna går. Ett team från socialtjänsten ska komma, men dyker inte upp. Det diskuteras med sköterskor på avdelningen. Kan man sova ute nygipsad, 83 år gammal? Termometern står på fem grader och vinden är iskall.

– Finns det ingen kyrka vi kan gå till? föreslår Papusa.

Vid middagstid hittas till slut en lösning i avdelningens papper. Det går att ordna en natt till på rummet. Sedan finns förmodligen plats på ett vårdhem i närheten, i alla fall under några dagar. Den lättade familjen börjar skingras vid sjukhusets dörrar.

Medan solen går ned börjar Papusas son och en av hennes sonsöner promenera ned tillbaka mot en stadskärna som nu är full med blommor. Där ska de lägga sig tillrätta inför natten.



Emil Arvidson

redaktionen@expressen.se

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.