”Hon skulle attackera halsen – ett hugg där var dödligt”

Författaren Johanne Hildebrandt.
Foto: Anna-Lena Ahlström
”Kvinnan som försvann” ges ut av förlaget Forum.
Foto: Forum
En tredjedel av diplomaterna på Ryssland ambassad i Stockholm är underrättelseofficerare, enligt Säpo.
Foto: SVEN LINDWALL

Den kvinnliga officeren har en känslig befattning i den svenska underrättelsetjänsten när hon avslöjar både en rysk agent och förrädare i de egna leden.

Tillsammans med författaren Johanne Hildebrandt berättar hon i en ny bok om hoten, om sveket från arbetskamraterna på Must och om sitt sammanbrott.

Deras verklighetsbaserade thriller skildrar hur Ryssland infiltrerar det svenska försvaret – och bokens huvudperson ”Alice” beskriver nu i en intervju sina känslor när hon inser att hon inte kan lita på chefer och arbetskamrater.

– Ett krypande obehag, tilliten till dem omkring skakas och känslan av ensamhet växer som en obehandlad cancer, säger hon.

Krig rasar i Ukraina, Sverige söker medlemskap i Nato och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) skriver i en ny rapport att hotet från ryska spioner ökar i Europa.

Samtidigt ger författaren Johanne Hildebrandt och J F Sand, pseudonym för en kvinnlig officer med många års erfarenhet av svensk underrättelsetjänst, ut spänningsromanen ”Kvinnan som försvann” på förlaget Forum.

Hot och påtryckningar

Deras bok visar hur ryska agenter agerar i Sverige med hot och påtryckningar och hur svenska officerare på höga befattningar i Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) går Rysslands ärenden. Samt hur den kvinnliga officeren ”Alice Rosengren” – som har högsta säkerhetsklassning och arbetar med kontraspionage på Must – drivs till sammanbrott när hon avslöjar dem. 

– Jag mår i dag bra och har ett gott liv där jag hittat ett sätt att leva med det förflutna. Att tappa fotfästet är hemskt på många sätt men det kan också ge möjlighet till reflektion och klokare vägval framåt, säger ”Alice” i en intervju via mejl.

– Vägen tillbaka har varit lång och krävande på många sätt och även dyrköpta erfarenheter kan förvandlas till klokskap, säger hon.

Mystiska män dyker upp

Bokens Alice, som är samma person som medförfattaren J F Sand, kommer en rysk agent på spåren. Denne och hans medarbetare utsätter henne för biljakter, mystiska män dyker upp på parkeringsplatser, hon får hotelsebrev och antydningar om att hennes barn är i fara. Och hon upptäcker att okända har varit hemma i familjens villa.

Författarna understryker att boken grundar sig på Alices verkliga fall, men att den är en roman som också innehåller material från andra verkliga händelser samt fiktiva uppgifter.

”Alice utsätts för så hård press av framför allt en agent från ryska underrättelsetjänsten GRU”, säger författaren Johanne Hildebrandt.
Foto: Anna-Lena Ahlström
I ”Kvinnan som försvann” skildras hur Alice upptäcker att officerare som tjänstgör i Försvarsmakten har nära kopplingar till Ryssland.
Foto: VLAD KARKOV/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOCK / VLAD KARKOV/SOPA IMAGES/SHUTTERSTOCK SHUTTERSTOCK

Här en scen ur boken:

”Hon grep tag i mobilen medan hon sökte rätt på den dubbeleggade kniven under nattygsbordet. Hon skulle döda den som gav sig på henne och barnen. Låta knivbladet slita upp huden och skära genom kött och ben. Inkräktaren bar säkerligen skyddsväst, så hon skulle attackera halsen eller nedre delen av buken. Ett hugg där var dödligt.”

Kände du dig hotad av agenter? På vilket sätt? Förföljelse i bil och konfrontationer?

– Ja, och det är till del återgivet i boken, svarar Alice som inte vill kommentera om huruvida det förekom hotelser mot barnen.

”Krypande obehag”

I ”Kvinnan som försvann” skildras hur Alice upptäcker att officerare som tjänstgör på Must och andra ställen i Försvarsmakten har nära kopplingar till Ryssland och i flera fall går över gränsen för vad som är tillåtet. I boken känner hon sig kringränd och insnärjd när hon inte vet vem hon kan lita på.

Kan du beskriva känslan när du misstänker att du inte kan lita på dina chefer och medarbetare, när du misstänker att de på något sätt kan samarbeta med främmande makt?

– En känsla av krypande obehag som sakta tar sig under skinnet. Tilliten till dem omkring skakas och känslan av ensamhet växer som en obehandlad cancer. Och som framgår i boken finns det en gräns för hur mycket en person kan reda ut på egen hand. 

Blev du besviken på dina chefers och kollegers agerande efter ditt sammanbrott?

– Jag har i grunden ett stort förtroende för Försvarsmakten som helhet och för dem som varje dag arbetar där. Sverige kan vara stolt över Försvarsmakten och känna tillit till dem som är satta att försvara Sverige, säger hon och fortsätter:

– När det gäller mitt eget avslut är min uppfattning att det hanterades på ett felaktigt sätt, men jag har valt att inte ta strid i det avseendet.

Mer ”i nästa bok”

Alice vill inte kommentera i detalj hur det gick för de ryska agenter och de säkerhetsrisker i de egna leden hon avslöjade. På frågan om de blev ”neutraliserade”, alltså till exempel utvisade, avskedade eller omplacerade, svarar hon ”till en del” – och säger att det kanske kommer mer uppgifter om detta ”i nästa bok”.

Agenten som jagar och hotar Alice är officiellt diplomat. Enligt Säpo är en tredjedel av diplomaterna på ryska ambassaden i Stockholm egentligen underrättelseofficerare. Nyligen utvisade regeringen tre ryska spioner. 

– Alice utsätts för så hård press av framför allt en agent från ryska underrättelsetjänsten GRU. Hon blir pressad och utsatt för så mycket. Ibland blir ryggsäcken för full, sten på sten, så man kan bryta ihop, säger Johanne Hildebrandt.

– När jag träffade henne för första gången berättade hon en av de mest häpnadsväckande historier jag hört. Om hur någon som är spionjägare kan bli så brutalt utsatt av ryska agenter. Vårt syfte är att gestalta det hot ryskt spioneri och ryska påverkansoperationer utgör, säger hon.

Traumatiska erfarenheter

Bokens Alice har traumatiska erfarenheter från tjänst i Afghanistan. Så när pressen i spionjakten blir för hård vänder hon sig till Veteranmottagningen i Uppsala för att få hjälp och behandling. Johanne Hildebrant träffar henne där och får höra hennes berättelse.

Bokens Alice har traumatiska erfarenheter från sin tjänst i Afghanistan. Här amerikanska specialstyrkor i landet 2012.
Foto: HOSHANG HASHIMI / AP TT NYHETSBYRÅN

Johanne Hildebrandt, en av Sveriges mest erfarna krigskorrespondenter som bland annat rapporterat från Balkan, Afghanistan och Somalia, sökte själv hjälp där för depression ”eftersom alla krigserfarenheter kom ifatt mig”.

– Det var terapi för mig och Alice att skriva boken. Därför tog det tre år, det har varit väldigt givande, vi har lärt känna varandra. En del av mina egna erfarenheter finns också med i boken, säger hon.

Båda återställda

Båda författarna är i dag återställda.

– Att skriva är en resa och i mitt fall en ganska lång sådan. Jag uppskattar samarbetet med Johanne och möjligheten att få skapa den här boken och samtidigt bli bemött med medmänsklighet, vilket har varit läkande i sig, säger Alice.

– Exakt vad jag gör i dag vill jag inte kommentera då jag har en önskan om att få vara i fred i det jag ägnar mig åt. Min strävan och önskan är att få ha lite lugn och ro, gärna lite tråkigt! säger hon.

Expressen har bett Must att kommentera fallet. Men Must meddelar via Försvarsmaktens kommunikationsavdelning att man ”har inget att kommentera kring detta”.

Nybliven politiker

Johanne Hildebrandt är journalist och författare. Hon har bland annat gett ut reportageböckerna ”Blackout” och ”Krigare” samt historiska romaner i ”Valhalla”-serien. Hon har belönats med Guldspaden och nominerats till Stora journalistpriset.

Hon är också nybliven politiker och står som första namn på Liberalernas riksdagslista i Södermanland.

– Nato och starkt försvar är stora politiska frågor. Det vore underbart att hamna i försvarsutskottet och använda mina kunskaper där, säger hon.

Utdrag ur "Kvinnan som försvann"

Utdrag ur ”Kvinnan som försvann” av Johanne Hildebrandt och J F Sand, utgiven på Forum.


När hon vaknade skenade pulsen genom den spända kroppen och hon visste att något var fel. Var det någon där? Hon lyssnade efter främmande ljud men den mörka decembernatten var helt stilla.

Lite ljus sipprade fram i springan mellan den ljusbeige gardinen och taket. Hjärtat slog allt hårdare i bröstet.

Det måste vara lampan till rörelsedetektorn som Kalle skruvat upp på baksidan av huset. Den tändes automatiskt om någon närmade sig. De var här. Alice satte sig upp i sängen.

Mamma hade åkt hem några dagar, de visste att hon var ensam.

Olle och Nils sov djupt i dubbelsängen när hon sakta smög upp på fötter.

Hon grep tag i mobilen medan hon sökte rätt på den dubbeleggade kniven under nattygsbordet. Hon skulle döda den som gav sig på henne och barnen. Låta knivbladet slita upp huden och skära genom kött och ben. Inkräktaren bar säkerligen skyddsväst, så hon skulle attackera halsen eller nedre delen av buken. Ett hugg där var dödligt. Alice smög som en vålnad genom huset medan attack- och flyktplanerna rusade genom huvudet. Hon stannade till vid trappavsatsen och såg ut genom vardagsrumsfönstret. Baksidan badade i ljus från den kraftiga strålkastaren på gaveln av huset. Frosten låg som ett glittrade täcke över trädgårdens vintersömn, men ingen syntes till.

Ljudlöst gled hon ner för trappen, letade igenom vardagsrummet och hallen. På köksbänken lyste displayen på hennes arbetsmobil. Någon ringde från ett dolt nummer. Handen skakade när hon lyfte upp telefonen. Med ryggen mot kylskåpsdörren tryckte hon på den gröna luren. Samtalstiden började ticka, men hon sa ingenting. Det var lika tyst i andra ändan. Hon visste att de var där ute i mörkret. Att de iakttog hennes rörelser och reaktioner.

Alice lät någon minut gå innan hon avslutade samtalet och slog över telefonen i flygplansläge. Rädslan som dånade genom kroppen övergick i beslutsamhet. Hon måste fly. NU. Alice sprang upp till sovrummet och klädde på sig. Drog på sig den väst med fickor som hon förberett med en ny telefon, karta, kniv, ficklampa och annat hon kunde behöva.

Pojkarna gnällde när hon svepte in dem i täcken och tog dem på varsin arm. Det spelade ingen roll. De måste bort härifrån. Nu.

Bilen stod precis utanför ytterdörren. Hon packade in pojkarna i baksätet, satte sig bakom ratten och körde söderut på E4:an. Klockan var tre på morgonen och få bilar var ute på vägarna. Hon svängde av vid Kungens kurva och körde runt Ikea och Heron city innan hon var säker på att ingen förföljde henne. Till slut stannade hon på parkeringen utanför Elgiganten, stängde av motorn och stirrade tomt framför sig.

Hon måste varna de andra. Hon slet åt sig sin handväska, fick tag på papper och penna och skrev:

Var försiktig. De är efter dig och du måste skydda din familj.

Hon startade bilen igen och svängde in vid macken. Där drog hon några djupa andetag och testade så rösten höll. Hon behövde kuvert och frimärke, och det skulle vem det nu än var som arbetade på macken få bistå med.

När Alice ordnat kuvertet och satt dit frimärket vek hon ner sin handskrivna lapp. Nu behövde hon hitta en brevlåda. Hon la i växeln och körde snabbt från macken, ut på motorvägen..

»Mamma, jag fryser.«

Alice ryckte till och såg sig förvirrat omkring på den tomma parkeringsplatsen. Klockan var kvart i fem, över en timme hade passerat. En timme hon inte hade några minnen av.

Hon vände sig om och tvingade sig att le mot Nils.

»Vi åker hem nu.«

Handen skakade när hon startade bilen. Jag får inte bli galen, tänkte hon. De får inte vinna. Så slöt hon ögonen och drog ett djupt andetag. Hon klarade inte det här ensam längre. På bilsätet intill såg hon en av sina telefoner och hon hade vaga minnen av att ha ringt kollegor.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.