Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hon säger själv att hon var "annorlunda"

Foto: Anna Hallams

Hon säger själv att hon var "annorlunda".

Det skulle dröja många år innan Victoria Johansson i 8D fick veta varför.

Det är nästan ruskigt, "lilla Vicke" ser exakt likadan ut som hon gjorde på högstadiet.

Vi träffar henne vid lunch när hon går av sitt arbetspass på Frälsningsarméns förskola "Vårsol" i villakvarteret med utsikt över Vättern.

- Är det bra eller dåligt? Folk tror att jag är 25, säger hon och skrattar.

Glad, söt och lite virrig, det är så jag minns Victoria Johansson i 8D, och hon säger inte emot, även om det skulle dröja många år innan hon fick svar på varför hon hade så svårt att finna sig tillrätta bland de 400 eleverna på Kungsängsskolan.

Vi sätter oss i den idylliska lekgården och hon börjar berätta.

- Det är härligt att få en sån recension av sig själv. Jag har alltid varit väldigt glad och positiv och det har varit räddnigen också. Jag har inte haft det lätt.

- Efter gymnasiet flyttade vi till USA i tre år, pappa jobbade för Husqvarna och jag flyttade med dem till North Carolina. Jag visste tidigt att jag ville jobba med barn och började läsa till Montessorilärare, jag har alltid hört att jag har en mjuk sida som går bra ihop med barn. När jag kom tillbaka hem var jag 22 och kände att Jönköping var för litet och sökte mig till universitetslivet i Linköping och sen vidare till Stockholm.

Hon hade bott i huvudstaden i fem år när allt brast.

- Jag hamnade i en väldigt djup depression. Egentligen började det med att en bra chef på en bra arbetsplats slutade, mitt liv föll samman. Mellan 2002 och 2008 hade jag en jättetuff period som bara gick ut på att återvända till livet. Jag mådde väldigt dåligt, fick flytta hem till mina föräldrar och fick psykologhjälp.

Hon hade hunnit fylla 30 när bitarna föll samman.

- Jag fick diagnosen Aspergers syndrom efter tre års utredning. Därefter har jag sakta men säkert jobbat mig tillbaka till den jag är i dag.

- Jag tyckte aldrig att jag kände igen mig i ADHD, däremot har jag mycket ADD i mig, koncentrationssvårigheter och impulsiviteten. Asperger och autismen var dominerande. När jag ser tillbaka nu faller allt på plats. Jag hängde inte med i skolan, det var mycket nya lärare och olika ämnen. Jag lyssnade men när någon frågade mig fem minuter senare, kom jag inte ihåg.

- Jag var adopterad och mörk, men jag led mer av mitt funktionshinder än att jag var brun. Det var ingen som tyckte illa om mig, men jag märkte själv så väl att jag var annorlunda.

• Med facit i hand, hur känns det nu att ingen lade ihop bitarna?

- Mamma har berättat att de försökte att säga till och prata med lärare, men jag funkade generellt sätt bra med folk och hade hundra procent närvaro. Att jag sedan hade svårt med det sociala var inget man fick en stämpel för på den tiden.

- Men jag har aldrig dömt någon, man hade inte den kunskapen då.

I dag har Victoria Johansson en så kallad trygghetsanställning, hon jobbar 50 procent på förskolan och bor i en tvåa med sin katt Elsa.

- Hon är mitt allt. Jag har några få vänner också. Jag hade aldrig klarat resan tillbaka utan min pappa, säger hon, och konstaterar ändå:

- Tiden på Kungsängsskolan är de bästa åren i mitt liv.

MALIN ROOS: Vad hände sen?

■ Expressens Malin Roos gör resan tillbaka till sin högstadieskola i Jönköping för att ta reda på vad som hände med de elever och lärare som utmärkte sig där och då. Läs hennes krönika här!

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.