Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hitlers Tredje rike gick på droger

Pervitin-piller. Tyskarna tog med sig 35 miljoner stycken till Frankrike.

Spelade droger en betydelsefull roll vid Frankrikes fall 1940?

Den invaderande tyska krigsmakten hade med sig 35 miljoner amfetaminpiller, vilket gjorde det möjligt för soldater och officerare att vara vakna dygnet runt.

Och var Adolf Hitler en dreglande missbrukare med svår abstinens, de sista veckorna i Führerbunkern?

En färsk bok kastar nytt ljus över drogmissbruket i Tredje riket.

Norman Ohler, 46, är en tysk författare. Hans tidigare böcker bygger på påhittade berättelser. Men "Blitzed", som kom ut förra året, är en historik bok om narkotikamissbruket i Nazityskland.

"Droger i Tredje riket: Det dopade blixtkriget" (Fischer Co, 2016).

Verket blev en omedelbar bästsäljare och har redan getts ut på 18 språk. I Sverige fick den titeln "Droger i Tredje riket: Det dopade blixtkriget" (Fischer Co) och kom ut för några veckor sedan.

Norman Ohler växte upp i det kalla krigets Berlin. Under slutet av tonåren föll muren. Ohler minns själv vågen på 90-talet, då unga från båda sidor om muren möttes i fallfärdiga och övergivna industrilokaler, lyssnade på techno och experimenterade med ecstacy och LSD.

En kompis som är dj gav honom idén till boken: "Känner du till vilken roll användandet av droger spelade för nationalsocialismen?", undrade kompisen.

Norman Ohler visste inte. Men han tyckte att det lät som en bra idé till en bok. Ämnet har aldrig varit särskilt omskrivet. Från början skulle knarket utgöra kuliss till en uppdiktad berättelse. Men när Norman Ohler började gräva i krigsarkiven förstod han att det måste bli en faktabok, skriver The Guardian.

Adolf Hitler under ett tal. Foto: Keystone / GETTY IMAGES HULTON ARCHIVE

Myten om renlevnadsmannen

Under mellankrigstidens Weimarrepublik, innan nazisterna tog makten, var Tyskland en ledande exportör av opiater, som till exempel morfin och kokain. På apoteken gick det att köpa knark.

Under samma tidsperiod byggde nazistpartiets innersta cirkel upp bilden av partiets ledare Adolf Hitler som en renlevnadsman som otröttligt arbetade för sitt lands bästa. En ledare som inte utsatte sin kropp för några som helst former av främmande gifter. Inte ens kaffe drack han.

"Han är bara geni och kropp", hävdade en av Hitlers kumpaner 1930, "Han dricker inte, han äter praktiskt taget bara grönsaker, och han rör inte kvinnor". Det enda Hitler tänkte på, menade nazisterna, var Tyskland.

De följande åren dömdes missbrukare ut som "kriminella och galna". Några kom att bli offer för eutanasiprogrammet "Aktion T4".

När nazisterna kom till makten 1933 blev myndigheternas hållning till droger betydligt hårdare. De följande åren dömdes missbrukare ut som "kriminella och galna". Några kom att bli offer för eutanasiprogrammet "Aktion T4", där de tillsammans med personer som led av psykiska eller fysiska funktionsnedsättningar mördades med dödliga giftinjektioner.

Andra missbrukare skickades till koncentrationsläger. Nazisterna började också associera droger med judar. Nazistpartiets organ för rasrenhet hävdade till exempel att det judiska folket generellt hade ett drogberoende i sitt personlighetsdrag.

Verkligen såg förstås annorlunda ut.

Metamfetamin.

Skapade egen "mirakeldrog"

Trots förbud och straff fanns det vissa droger som passade nazisterna alldeles förträffligt.

Förtaget Temmlers chefskemist, Dr Fritz Hauschild, blev inspirerad av OS i Berlin 1936, där flera idrottare som använde den amerikanska amfetaminblandningen Benzedrine var framgångsrika.

Hausschild började arbeta på sin egen "mirakeldrog". Ett år senare fick han patent på Tysklands första metamfetaminpreparat, Pervitin.

Norman Ohler kallar Pervitin för "nationalsocialism i pillerform".

Pillret blev en omedelbar succé i nyordningens Tyskland. Det sades göra underverk för självförtroendet och blev en "folkdrog". Många, från sekreterare till lokförare, tog preparatet för att bli uppåt och jobba hårdare.

Norman Ohler kallar Pervitin för "nationalsocialism i pillerform".

Det dröjde inte länge innan soldater inom krigsmakten var fast i ett beroende. Norman Ohler återger ett brev från frontlinjen, skrivet av soldaten Heinrich Böll (Nobelprisvinnare i litteratur 1972), där han ber sina föräldrar att skicka Pervitin, det enda som biter på den trötte soldatens verkliga fiende – den ständiga längtan efter att få sova.

I Berlin konstaterade Dr Otto Ratke, chef för ett statligt institut, att Pervitin var ett utmärkt botemedel för utmattade soldater.

Erwin Rommel för befäl över en pansardivision på västfronten. Inte hans egna överordnade kan hejda honom när han rycker fram mot kanalkusten. Frankrikes fall är nära förestående. Foto: Wikimedia commons

Fällan slår igen – Frankrikes fall

Våren 1940 satte Tyskland angreppsplanen mot Frankrike i verket.

Erövringen av Polen ett år tidigare hade i det närmaste varit en generalrepetition för Tysklands nya snabba sätt att föra krig, "blixtkrig".

Men Frankrike var en helt annan sak.

Här hade Tyskland i omvärldens ögon oddsen emot sig. I söder skyddades Frankrike av en i det närmaste ogenomtränglig linje av befästningsverk, Maginotlinjen. Ingen bra terräng för den som vill genomföra ett snabbt anfall.

Den enda framkomliga vägen fanns i stället i norr, genom Belgien och Nederländerna. Men där skulle tyskarna tvingas möta huvudparten av den förmodat kompetenta fransk-brittiska armén.

Hitler älskade den nya plan som generalstaben arbetade fram. Huvudangreppet, med en stor del av de motoriserade enheterna, skulle slå genom bergstrakterna i Ardennerna. Luftherravälde och de skogsklädda åsarna skulle inledningsvis maskera tyskarnas framryckning och egentliga anfallsmål. Planen var att nå fram till Kanalkusten och effektivt skära av de franska och brittiska divisionerna som ryckt in i Belgien, där de allierade väntade sig att det tyska huvudanfallet skulle komma.

När tyskarna inledde invasionen av Frankrike hade man med sig 35 miljoner piller Pervitin.

Men många av de högsta tyska generalerna var ändå tveksamma. Skulle framryckningen i Ardennerna kunna ske snabbt nog? Skulle vilopauser ge fransmännen och britterna tid att retirera ur fällan medan tyskarna satt fast på småvägar i bergen?

Ett dekret sändes ut till den tyska krigsmakten läkare. Soldater rekommenderades att ta ett piller Pervitin om dagen, två på natten och kanske ytterligare ett eller två efter ett par timmar om behov uppstod. På så sätt skulle de orka hålla högsta möjliga anfallsfart, dygnet runt.

När tyskarna inledde invasionen av Frankrike hade man med sig 35 miljoner piller Pervitin.

Den tyska planen lyckades – över förväntan. Visserligen kunde britterna evakuera en stor del av sina divisioner från Dunkerque, men Frankrikes kapitulation i juni 1940 sände ändå chockvågor över hela världen.

Norman Ohler undrar i sin bok om Tyskland verkligen skulle ha lyckats knäcka Frankrike om inte Erwin Rommel och andra stridsvagnsbefälhavare varit höga som hus, hela tiden.

Fälttåget övertygade i alla fall den tyska militärledningen om att droger var ett effektivt vapen. Sådana som Heinrich Böll skulle aldrig behöva skriva hem till sina föräldrar igen för att fråga efter drogen. Tillgången skulle hädanefter vara i det närmaste obegränsad för tyska soldater.

Medan kriget pågick växte behovet. Forskare tog fram allt starkare droger. En av dessa var ett tuggummi på kokain, som skulle bli det kraftfullaste knark som någonsin framställts för tyska soldater. Preparatet testades i koncentrationslägret Sachsenhausen. Lägerfångar matades med produkten och tvingades gå och gå och gå – tills de kollapsade.

Tyska soldater marscherar i det erövrade Paris. Foto: Wikimedia commons
På rundtur i Paris. Rustningsminister Albert Speer, Adolf Hitler och naziskulptören Arno Breker under Eiffeltornet. Foto: Wikimedia commons

Hitler – stor missbrukare

Tredje rikets diktator var en stor missbrukare, om man ska tro Norman Ohlers bok. Särskilt under andra världskrigets sista år.

I slutet av 1944 tornade de militära problemen upp sig. I väster ryckte de allierades arméer fram. I öster knackade över sex miljoner sovjetiska soldater på dörren till Tyskland. Samtidigt ödelade allierat bombflyg tyska städer och fabriker.

Dr Theodor Morell. Foto: Wikimedia commons

Ändå var den allt mer verklighetsfrånvände Führern på ett märkligt gott humör under möten med den högsta militärledningen. Diktatorn var ofta uppe i varv och optimistisk – ja, till och med euforisk.

En sannolik förklaring till beteendet är att diktatorn var fullproppad med droger.

Norman Ohler har gått igenom anteckningar som skrivits ner av Dr Theodor Morell, Hitlers livläkare.

Hitler lärde känna Morell långt innan kriget genom en gemensam bekant.

Under slutet av 1920-talet drev läkaren en liten privatklinik i Berlin. Morell var känd för att ge sina patienter vitamininjektioner.

Diktatorn blev injicerad, flera gånger om dagen. Senare kombinerades detta med två dagliga doser av kokain. Åren av missbruk satte stora spår på Hitlers blodådror.

Hitler, med sin omvittnat känsliga mage, gillade inte att ta piller. Däremot älskade han Morells sprutor. Diktatorn blev bättre av behandlingen. Hitler, som gick under namnet "Patient A", litade snart inte på någon annan än Dr Morell när det handlade om hälsofrågor.

Men när Führern blev allvarligt sjuk under krigsåret 1941 hjälpte de tidigare sprutorna föga. Nu krävdes starkare saker. Morell funderade. Först testade han serie injektioner av hormoner från djur på Führern, som var dåtidens kanske mest berömde vegetarian. Läkaren fortsatte med en allt starkare cocktail av läkemedel och stannade till slut vid Eukodal, den syntetiska opiat som i dag går under namnet Oxikodon och som har stora likheter med heroin.

Hitler kunde kallsvettas, darra, dregla och vara blek som ett lakan. Forskare har föreslagit att Hitler var drabbad av Parkinsons sjukdom. Norman Ohler tror att diktatorn helt enkelt led av en fruktansvärd abstinens.

Diktatorn blev injicerad, flera gånger om dagen. Senare kombinerades detta med två dagliga doser av kokain. Åren av missbruk satte stora spår på och skadade Hitlers blodådror.

Morell behandlade även Hitlers kollega i Italien, Benito Mussolini. Denne gick under kodnamnet "Patient D" (efter smeknamnet "Il Duce") och gavs samma droger som Hitler.

Led av svår abstinens

För Hitler skulle de sista veckorna bli plågsamma.

När de fabriker som framställde Pervitin och Eukodal förstördes i bombangrepp började tillgången på favoritdrogerna att sina. Att diktatorns hälsa blivit märkbart sämre var uppenbart för alla som höll till i Führerbunkern i Berlin.

Hitler kunde kallsvettas, darra, dregla och vara blek som ett lakan. Forskare har föreslagit att Hitler var drabbad av Parkinsons sjukdom.

Norman Ohler tror att diktatorn helt enkelt led av en fruktansvärd abstinens.

Drogerna var slut och han höll på att förlora världskriget.

Källor: The Guardian, Financial Times, Huffington post.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!