Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Heroinets offer – Jim blev bara 21 år

Arne Moberg ler ofta åt sina ljusa minnen av Jim. Det är korta ögonblick av glömska, innan insikten drabbar honom på nytt och leendet fryser till is.

Det här är historien om hur allt började, hur det slutade, och om samtalet som Jim ringde just innan hans stegräknare stannade.

 Igeltjärn, 6 juli 2014.

Jim Moberg står i bara kalsongerna med vatten upp till midjan och en sprattlande regnbågsöring i händerna. Linan glittrar på sin krokiga väg från fiskens mun mot kastspöet i blåbärsriset på stranden.

Upprymda röster hörs från kompisarna som kommer springande på skogsstigen:

"Fisk!"
     "Där har vi honom, fiskarn själv!"
     "Du är fan sjuk alltså!"

    De låter glada för hans skull.

Sommaren 2014 tror både vännerna, familjen och socialtjänsten att Jim har slutat missbruka. Han har börjat träna och gått upp i vikt och följer med kompisarna på fiskesemester. På den här bilden har han fyra dagar kvar att leva.

 

Jim ler in i kameran. Han är 21 år gammal, på fiskesemester i Dalarna. Livet ligger öppet framför honom.

– Han skulle läsa i Uppsala en termin, sen var hans kandidatutbildning på universitetet klar. Det var inte bestämt vad han skulle göra för examensjobb. Det hann aldrig gå så långt, säger Jims pappa Arne Moberg.

– När han åkte upp så frågade jag: "Har du stålar nu, så att du tar dig hem?" "Jo då, jag klarar mig, sa han, jag har pengar". Men det hade han inte. Så han ringde och frågade om han fick låna till tåget. Sen visade det sig att tåget var mycket billigare än de trodde, så det vart ju pengar över. Och de… de är i någon annans ficka nu.

 


 Kista, 12 juli 2014.

Det är en fin kväll. Genom en lucka i lövverket lyser kvällssolen på Jims rygg och hår där han ligger på mage över en stor sten i en skogsdunge, alldeles intill tunnelbanan. Kroppen har tippat framåt så att ansiktet, axelpartiet och armarna trycks mot marken.

Benjamin Hellström går längst fram när kompisarna går upp för slänten. Han känner igen de röda gympaskorna.

SMS till Jim.

– Vi blev rädda och sprang därifrån. Jag ringde 112. De ville så klart veta om han var död eller levande. Men jag kunde inte svara på det. Sen hörde jag Jims farsa skrika och då förstod jag.

Telefonen i Jims jeansficka har 69 missade samtal och 15 olästa sms:

"Hej Jim! Hör av dig. Pappa o mamma."
"Jim"
"Jimpa"

Inget av de 15 sms:en får svar.

"Vi är i Kista och letar efter dig"
"Lever du?"

Men det finns inga utgående sms eller samtal från de senaste två dygnen. Det sista samtalet ringdes på förmiddagen två dagar tidigare. Numret går till någon som varken vännerna eller familjen känner; här kallar vi honom M.

Kort efter det sista samtalet slutade stegräknaren i telefonen att ge utslag, för gott.

Vi ska återkomma till samtalslistan, stegräknaren och mannen vi kallar M.


 
Enskede, 9 februari 2015.

Arne Moberg tar fram sitt skrivblock. Han har drömt om Jim igen.

"Jim hade varit med om en olycka och vi förväntade oss att han skulle komma hem som ett kolli", skriver Arne.

"Han kom med helikopter som gick ner lågt mot vårt hus. Jim hoppade ur, sprang glädjefullt in i huset och in på toan, kom ut och gav mig en kram och jag sa vad stor du blivit och skojade med sjukvårdarna om att de dragit ut honom. Alla log. Jim gick in i köket och bredde sig en macka. Alla stod helt tysta och såg på honom."

 


I dag står rummet
fortfarande orört på övervåningen. Arne sätter sig på sängen. Den lilla pinschertiken Fjant hoppar upp vid hans sida. Jims mamma Tina är där nere. Hon orkar inte.

Arne Moberg och hunden Fjant sitter på sängen i Jims rum som fortfarande står orört på övervåningen.

Men hos Arne finns också ett raseri i sorgen. Något måste göras. Han vill väcka politikerna, "få bort skiten från gatorna", som han säger.

Därför berättar han om Jim.

Det märktes tidigt att pojken hade lätt för sig. Kanske för lätt, kan Arne tänka i efterhand.

– Han gled ju igenom plugget, han behövde aldrig anstränga sig. Det verkar som att det stannade i huvet på honom, allt som han läste. Så skolan blev ju tråkig för honom faktiskt.

 

Alltid ute i naturen

Arne har en tjock bunt med foton på Jim. Ett parti schack med farfar. Uppkrupen i en fåtölj med storasyster Simona och två kattungar. Ett motionslopp där Jim syns i en klunga av vuxna män som han inte ens når upp till bröstet.

Familjens katt har fått sin förstakull. Jim och storasyster Simona kelar med två av ungarna.
Jim har hittat en hasselsnok. Nu har han sett alla de svenska ormarterna.
Motionslopp i Tumba. Jim är hälften så stor som de andra löparna.
På 6-årsdagen får Jim sin första orm, en kungsboa som får heta Regina.
Jim, 2 år, vid köksbordet med pappa Arne.
Nyss hemkommen från BB.
Kokosbollen hamnar inte bara i munnen.
Ett parti schack med farfar. "Där tvålade han till farsan", minns Arne.
Jim och Simona i trädgården.
1 / 9

Men oftast syns han med en skog, en fors eller ett berg i bakgrunden.

– Vi var ute jämt, han och jag. I fjällen, på Öland och i Skåne. Det var många tusen mil vi åkte runt. Vi tittade på fågel och han letade ormar. Och en gång hittade han faktiskt hasselsnok. Då hade han sett alla svenska ormar: snok, huggorm och hasselsnok.

Arne ler åt minnet. Han hämtar en kartong med gamla videoband och rotar fram rätt film. Vi tittar på hur Jim helt orädd låter ormen glida mellan fingrarna. Han ska fylla 15, men rösten och ansiktsdragen är ännu en pojkes.

– Nu börjar man grina också, säger Arne, liksom i förbifarten.

 

"Köpte trefemmor som återställare"

Det är någonstans här det börjar.

"Jim var (...) 15 år när han började dricka alkohol till berusning tre dagar i veckan eller mer", ska socialtjänsten anteckna i sina papper långt senare.

– Nej, det borde vi ha sett. Jag såg honom aldrig full. Han höll sig ju mycket på sitt rum och körde med låst dörr, säger Arne. Men det gjorde jag också när jag var i hans ålder och ville vara i fred.

 

Kompisarna såg. Jim drack alldeles för mycket, alldeles för ofta.

– Under någon avslutningsfest i gymnasiet såg jag hur han drog i sig en och en halv liter starksprit på en kväll. Han kunde inte kontrollera det, säger vännen Filip Fonser.

– Varje gång vaknade han upp med ångest. Sen gick han till Lidl och köpte trefemmor som återställare, säger Emil Skoog.


När Jim i gymnasiet börjar testa olika droger är det delvis för att få ruset och samtidigt slippa alkoholens baksidor, menar vännerna.

– Han ville ju egentligen dricka men kunde inte. Det var nog därför han började ta andra droger, säger Benjamin Hellström.

 

"En riktig flashback-kille"

Missbrukarvänner får Jim med tiden, men det är i skenet av datorns skärm, inlåst på rum, som han låter sig dras in i drogerna värld.

– Han var en riktig flashback-kille som läste "tripprapporter" för att han tyckte att det var så intressant. Det var nog det som ledde till att han ville se och testa och känna, säger Emil Skoog.

Jim fastnar för Subutex, som egentligen är ett läkemedel för heroinavvänjning. Ett år senare börjar han också injicera heroin.

Länge döljer han missbruket för familjen, och skolan klarar han utan problem. I juni 2011 tar han studenten med MVG i 17 av 30 kurser. Hösten därpå börjar han plugga biologi på universitetet.

 

– Han var så smart så han behövde inte plugga. Han kunde punda och klara skolan. En normal person gör ju inte det, säger Filip Fonser.

Men långa perioder håller han sig inlåst på sitt rum och vill inte träffa någon.

 

 

"Som att nudda himlen"

I september 2012 chattar barndomsvännerna Emil och Jim på Skype.
    Emil: Du vill ju inte göra det mot dig själv egentligen. Du vill ju inte dö.

 Jim: Jag föredrar heroin framför sprit. Fuckar upp mig mer.
    Emil: Varför vill du bli uppfuckad?
    Jim: Tro mig, att ta en heroininjektion är som att nudda himlen.
     Emil: Det är sorgligt, men har insett nu att du alltid kommer välja drogerna framför allt och alla. Det finns ingen utväg, du är fast. Du är den enda som kan sluta med det.
    Jim: Tror du jag mår bra nu eller?
    Emil: Nej, jag tror inte att du mår bra. Jag ser på dig att du mår skit.
    Jim: Lägg av bara då.
    Emil: Vadå "lägg av bara då"? Du menar att du mår dåligt av att vara nykter så du tycker att jag ska låta dig knarka i stället så du blir glad?
    Jim: Jag blir inte glad, vet du hur länge sen jag var glad?
    
Emil: Nej, berätta.
    Jim: Fy fan, jag vill inte berätta.
 

Chatt med vännen Emil.

 

 

"Gud, det är ens lillebror"

Familjen vet ännu inget. Men på sin tjugonde födelsedag berättar Jim.

– Vi märkte att han betedde sig märkligt. Helt plötsligt var han liksom jättefull, eller "full". Sen erkände han att han tog heroin, säger Jims syster Simona.

– Gud, det är ens lillebror. Det är liksom ens allt. Direkt så ringer jag pappa och bara: Jim tar heroin.

Arne, som har rest till sin sjuka mor i Skåne, åker genast upp till Stockholm.

– Det var ingen lek, det förstod jag ju, även om man som förälder inte har någon som helst kunskap om detta. Det fick man ju sen.

Nu börjar en tid av tvära kast mellan hopp och förtvivlan.

Först försöker de förmå Jim att sluta på egen hand. Det ser ut att lyckas.

Efter att Jim blivit tagen av polis på tunnelbanan, drogpåverkad och med både heroin och Subutex i fickan, väljer han självmant att tända av.

 

"Kommer aldrig att börja igen"

Två veckor senare chattar Jim med Emil igen:
   Emil: Har du trappat ner med skiten nu eller? Du verkar piggare.
   Jim: Ren två veckor så japp. Spriten med.
    
Emil: Är det sant! Fan va nice. Är det jobbigt?
   Jim: Ja, kändes nästan som att jag skulle dö. Men nu är det lugnt.
    Emil: Berätta!
    Jim: Kändes som om halva kroppen var i en bastu i 100 grader medan den andra frös ihjäl i Antarktis. Efter fem dagar vände det. Det kändes psykiskt som om alla man kände hade dött gånger 100.
    Emil: Var det avtändning på Subutex eller heroin?
    Jim: Båda. Men jag bytte till heroin sista biten. Blir mycket mer intensivt men kortare. Annars skulle jag fortfarande må dåligt.
    Emil: Tror du att du kommer börja sen igen?
     Jim: Nej, kommer aldrig börja igen. Så jävla äcklad av det efter vad jag fick gå igenom.

 

Injicerar heroin öppet hemma

Några månader senare går Arne till Gullmarsplans beroendemottagning och ber om hjälp. Nu injicerar Jim heroin helt öppet hemma.

Personal från mottagningen och socialtjänsten följer med hem för att träffa Jim, som motvilligt kommer ner i vardagsrummet, "påfallande mager". Han erkänner att han injicerar heroin.

"Jim har inte för avsikt att sluta med sitt missbruk då han tycker att han har full kontroll", skriver handläggaren. Hon uppfattar honom som "adekvat och opåverkad".

Jim kallas till möte på socialkontoret. Han säger nu att Arnes oro är överdriven och att han inte har något aktivt missbruk. Han skriver ett kontrakt med sina föräldrar och lovar att inte använda olagliga droger.

Efter några veckor hittar familjen Jim i sitt rum liggandes på sängen efter att han injicerat heroin. Kort senare händer det igen.

 

Lurar socialen

Simonas utskällningar tjänar ingenting till.

– Han sa inte så mycket. "Det är ju nice", typ. Det var väldigt provocerande. Han visste vad han skulle säga för att göra mig mer arg än ledsen.

Socialtjänsten inleder nu en utredning enligt lagen om vård av missbrukare, LVM. Men Jim säger att han inte missbrukar och läkaren som undersöker honom hittar inga nålstick eller andra tecken på motsatsen. Efter en månad läggs socialtjänstens utredning ner.

"Det står klart att han i dagsläget inte utsätter sin fysiska och psykiska hälsa för allvarlig fara eller riskerar att förstöra sitt liv på grund av narkotikamissbruk", skriver handläggaren i nedläggningsbeslutet.

Jim har sagt till henne att han har använt heroin under sammanlagt två månaders tid. Den uppenbara lögnen får stå okommenterad.

 

"Ingen känd kriminalitet", skriver handläggaren vidare. Hon har inte läst polisens förundersökning om narkotikabrott mot Jim från hösten innan, då han togs på tunnelbanan, sovandes klockan fem på eftermiddagen, med både heroin och Subutex i fickan.


Den 10 december kör Arne Jim till Capio Marias akutmottagning. Jim har druckit flera dagar i sträck. Han blåser 1,19 promille i utandningsprovet och urinprovet visar positivt för opiater, cannabis och bensodiazepiner.

– När jag satt hos honom sa jag: "Minns du när du var liten och var så duktig på löpning eller när vi var ute och tittade på fågel tillsammans?" "Och nu är jag sån här", sa han med gråten i rösten.

Enligt journalanteckningarna är Jim nu villig att sluta knarka. Han läggs in över natten men skrivs ut dagen därpå.

 

Ny utredning om tvångsvård

Den 26 februari 2014 beordras en polispatrull hem till familjen Moberg med anledning av en misstänkt narkotikaförgiftning.

"När patrullen kom in i huset stod Jims pappa inne på toaletten och fysiskt hindrade Jim från att injicera heroin (...) Jim hade redan tagit minst en dos heroin och var märkbart påverkad", står det i polisens LVM-anmälan till socialtjänsten.

– Då var allting så omtumlande, och man var själv så olycklig, så det var bara en dag bland alla andra, säger Arne.

Socialtjänsten inleder nu en ny utredning om att tvångsvårda Jim.

Den här gången konstaterar läkaren som undersöker Jim att han har ett alkoholmissbruk och är heroinberoende. Hans vårdbehov kan inte "tillgodoses på frivillig basis pga bristande sjukdomsinsikt (...) varför LVM bedöms vara tillämpligt", skriver läkaren.

Jim säger nu till handläggaren att han injicerar heroin några gånger varje månad när han får studiebidraget. Han vill inte sluta, säger han, men kan tänka sig ett längre uppehåll. Han går med på att lämna urinprov.

 

Drogfri – tror alla

Under våren lämnar han tre negativa prov. Socialtjänsten bedömer att Jim nu är drogfri.

Det tror familjen och vännerna också. Den 11 juni ringer Arne till socialtjänsten och säger att Jim har slutat missbruka, börjat träna och gått upp i vikt.

– Han var jättefin i kroppen. Vi sa att jag skulle ner i vikt och han skulle upp, och när vi möttes skulle vi käka en riktigt god biff.

Jim och Simona åker och handlar kläder tillsammans.

– Jag betalade och han fick välja vad han ville. Det var jättemysigt och han var glad, säger Simona.

Hon gråter.

– Det är så svårt att förklara. Det är känslor, det är inte ord.

 

Fiskesemester med kompisarna

I början av juli åker Jim med tre kompisar på fiskesemester i Dalarna.

– Det var bara lajbans hela tiden. Vi hade barkbåtstävling, satt stilla en stund, fiskade lite, sen täljde vi svärd och utforskade skogen, säger Emil Skoog.

Biologen Jim pekar och berättar om allt som kompisarna ser på sin upptäcktsfärd i Rättviksskogarna.

 

– Han tyckte att det var helt grymt att gå runt där i skogen och peka på allting. Vi hittade någon slemsvamp som han stod och berättade om.

Den 9 juli tar kompisgänget tåget hem till Stockholm. Samma dag skickar socialtjänsten ett brev till Jim med beskedet att LVM-utredningen avslutas utan åtgärd.

Det har inte "gått att styrka att missbruket är av den omfattningen att Jim utsätter sin psykiska eller fysiska hälsa för allvarlig fara." Socialtjänsten kommer dock att följa upp ärendet genom urinprovstagning.

Men Jim hinner aldrig läsa brevet innan han går hemifrån strax före klockan tio dagen därpå.

 

Lämnar urinprov, sedan...

Det är på väg att bli en het dag i Stockholm när Jim ger sig av mot tunnelbanan, iklädd sina röda gympaskor, blå jeans, en blå T-shirt med vita stjärnor på och en svart keps.

Han hinner inte långt innan hans mamma ringer och berättar att han har glömt sina nycklar hemma.Hon säger att hon lägger dem på det vanliga stället, i fall hon skulle vara ute när han kommer hem. Okej, säger Jim.

Vid Enskede gårds tunnelbanestation skickar han ett sms till sin vän Emelie."Kom hem igår kväll. Fick två regnbågsöringar iaf ;) Hur har du haft det?"

Inte med ett ord nämner han sina planer, inte ens för henne.

Emelie är också heroinist. Många gånger har de två tagit tunnelbanan till de förorter där langarna bor. Men precis som Jim har hon slutat med drogerna och de brukar skicka sms för att uppmuntra varandra.

Tror han att hon skulle försöka övertala honom att låta bli?

Han tar tunnelbanan in till Södermalm. Klockan 10.29 går han in på den vårdmottagning på Krukmakargatan där han är ålagd att lämna urinprov. Tidpunkten vet vi tack vare platshistoriken i hans telefon. Provet är negativt.

 

Sista samtalet

Klockan 10.48, medan han fortfarande är kvar på mottagningen, ringer Jim upp en person i sin kontaktlista som vi kallar M. Sedan tar Jim tunnelbanan till Kista. Under resan har han ytterligare tre korta samtal med M.

I Kista hoppar han av tåget och går vidare till fots. Klockan 11.43 ringer M en sista gång. Jim befinner sig nu ett hundratal meter från en adress som kan knytas till M.

Minuterna senare vänder Jim tillbaka åt det håll han kom ifrån. Men han går förbi Kista centrum och fortsätter parallellt med tunnelbanespåren i riktning mot Stockholm city tills han kommer till en liten skogsdunge.

Här, omkring klockan 12 den 10 juli 2014, slutar stegräknaren i hans mobiltelefon att ge utslag.

Kort efter det sista samtalet slutar stegräknaren i Jims telefon att ge utslag, för gott. Två dagar senare hittas han död.

 

 

Polisen pejlar telefonen

Klockan 16.32 ringer telefonen i hans ficka. Det är Arne som har börjat undra.

– Det var ingen som svarade. Men det ringde ju. Vi började leta här omkring naturligtvis.

Morgonen därpå anmäler Arne Jim som försvunnen. Efter flera påtryckningar går polisen med på att pejla Jims telefon sent på kvällen. De får veta att telefonen finns i Kista.

Familjen och vännerna åker genast dit. Med pannlampor och mobiltelefoner går de skallgång i sommarnatten. Hela tiden ringer de Jim.

– Vi kände att vi antingen letade efter en telefon eller en kropp. I alla fall var det min känsla, säger Jonatan von Sydow.

Dagen efter har området där telefonen antas vara förskjutits så att det även innefattar ett bostadsområde.

– Då tänkte vi att nu ligger han här i någon lägenhet. Vi knackade runt överallt och visade bilder men ingen hade sett honom, säger Emil Skoog.

 

"Det ligger nån där"

Framåt kvällen är de redo att ge sig hem efter en lång dags fruktlöst sökande. Nu ska Missing people ta över med hundar.

– Jag tror det var jag som sa: "Vi ska bara kolla en sista sak". Det var den där lilla skogsdungen, säger Emil Skoog.

Natten innan såg de inget här. Nu upptäcker de nästan genast något som skiljer ut sig i grönskan.

– Det såg jättekonstigt ut, som en madrass som man hade rullat ihop. Sen sa jag att det där är Jims tröja. Ben gick längre fram och bara: "Det ligger nån där".

 

Senare på kvällen gör Västerortspolisen en tilläggsanmälan till den tidigare upprättade anmälan om försvunnen person.

KONSTATERANDE AV DÖDSFALL

Läkare Klas Pekkari konstaterade dödsfall 20140712 kl 20:30. Efter konstaterande fördes Jim med politi till Rättsmedicin, Solna.

UNDERRÄTTELSE TILL ANHÖRIGA

Jims föräldrar fanns på plats och underrättades av vännerna som anträffade Jim. Jims mor omhändertogs av ambulanspersonal 333-9110. Fadern kördes hem av patrull 35-9270.

 

För vännerna återstår bara att åka hem igen.

– Jag hade krigat med det här i fyra år, att få honom att vilja ta en annan vändning i livet. Man fick ju såna förhoppningar efter fiskeresan. Det var nästan fyra månader som han var ren och tränade och vi lagade mat och gjorde en massa grejer, säger Emil.

– Man kände sig bara tom. Man hade gjort allt vad man kunde. Det var så jag kände.

 

"Han pratade omkull dem"

Efter Jims död gör Enskede-Årsta-Vantörs stadsdelsförvaltning en Lex Sarah-anmälan.

Förvaltningen erkänner "att den bedömning som gjordes av att JM hade slutat missbrukat sannolikt var felaktig. JM hade ett missbruk (...) som inte gav uttryck vare sig i de prover han lämnade eller i den sociala situation han upprätthöll (...) han klarade av sina studier och hade, enligt föräldrarna, vänner som inte missbrukade", står det i utredningen.

Socialtjänsten har helt enkelt ingen erfarenhet av heroinmissbrukare som klarar att lämna negativa urinprover, kan behålla sina drogfria vänner och klarar att plugga på universitetet.

– Jag vet inte vad jag ska säga... Det fanns inte den intellektuella kapaciteten hos dem som skulle hjälpa honom. Han pratade omkull dem eller lirkade sig ut, så var det ju. Han visste ju mycket mer än de om det här, redan då, säger Arne.

Socialtjänsten vill av sekretesskäl inte uttala sig om Jims fall.

 

Samtal till knarklangare

Vid Jims kropp hittas en spruta och en plastpåse med rester av heroin.

Enligt obduktionsrapporten "talar undersökningsfynden och omständigheterna starkt för att Moberg avlidit till följd av heroinförgiftning". Polisen rubricerar händelsen som ett dödsfall utan misstanke om brott.

På förmiddagen den 10 juli har Jim fem korta telefonsamtal med en person vi kallar M

 

Det är när Arne får tillbaka Jims telefon från polisen som han hittar samtalslistan till M och ser att stegräknaren slutar ge utslag omkring en kvart efter deras sista samtal.

"Morgonen 140815 ringer Jims far, Arne Moberg, till polisen. Han lämnar uppgifter som tyder på ett samband mellan sonens död och en utpekad langare av narkotika", står det i den anmälan om grovt vållande till annans död som polisen nu upprättar.

Två veckor tidigare har polisen gripit en knarklangare med samma telefonnummer som Jim ringde alldeles innan han dog. Det är alltså mannen vi kallar M.

– Det kändes som att här har vi honom, säger Arne.

Vid gripandet hade M på sig 17 gram cannabis förpackat i 14 påsar. Enligt poliserna som grep honom hade han också heroin i små förpackningar, så kallade Gambiabollar, som han svalde vid ingripandet, men det kan aldrig bevisas.

I november grips M igen, nu efter att ha sålt 4 gram cannabis till en annan man på T-centralen.

Några veckor efter Jims död griper polisen en knarklangare med det telefonnummer som Jim ringde innan han dog. Det är alltså M.

M får villkorlig dom och böter. Det relativt milda straffet motiverats med att han har suttit häktad ganska länge och inte förekommer i belastningsregistret. Han har "vistats i Finland under sex år, men har förklarat att han inte heller där har fällts för brott", konstaterar tingsrätten.

(Ett telefonsamtal till kollegerna i Helsingfors tingsrätt hade varit upplysande. M har två gånger dömts för narkotikabrott i Finland, senast i sin frånvaro i maj 2014 för innehav av 360 gram marijuana och försäljning av 5 gram.)

 

Inget går att bevisa

Men M delges aldrig misstanke om att ha vållat Jims död eller ens för att ha sålt narkotika till honom. Den 1 oktober läggs förundersökningen ner med standardmotiveringen att det inte går att "bevisa att den eller de som varit misstänkta har gjort sig skyldiga till brott".

När påsen med pulver som hittades vid Jims kropp skickades in till Statens kriminaltekniska laboratorium, SKL, fanns ännu ingen misstanke om brott. Uppdraget var bara att analysera pulvret, inte påsen. SKL använde därför en metod som innebär att pulvret sköljs bort från påsen, vilket omöjliggör en senare undersökning av fingeravtryck och DNA på påsen.

Och även om man kunde bevisa vem som sålde den dödande dosen heroin till Jim är det enligt polisen osannolikt att den personen skulle dömas för att ha vållat hans död.

Men Arne kan inte slå sig till ro.

När sprutnarkomaner injicerar löser de oftast upp pulvret i vatten i en sked eller något annat kärl varefter lösningen kokas. För att lättare kunna träffa ett blodkärl med nålen binder man en rem som stoppar blodflödet i den kroppsdel där man ska injicera.

Vid Jims kropp hittades ingen utrustning utöver sprutan och knarkpåsen. Livremmen hade han om midjan.

Arne har sin slutsats klar.

– Jim kan inte ha gjort det här ensam, utan han måste ha gjort det tillsammans med någon.

Var någon med Jim när han dog? Har någon kommit dit senare och tagit saker? Eller fick han en färdigblandad sil som han lyckades ta utan att stasa armen?

Mannen som kan ha svaret är som uppslukad av jorden.

 

M lever utanför systemet 

Enligt sitt svenska personnummer är M 32 år gammal. Han är medborgare i Gambia, flyttade till Sverige från Finland hösten 2013 och har ett tvåårigt arbets- och uppehållstillstånd genom familjeanknytning till en sambo. Den påstådda sambons identitet är sekretessbelagd hos Migrationsverket.

Hos Kronofogden har han 5 804 kronor i obetalda skulder för de böter han fått av tingsrätterna i Stockholm och Helsingfors.

I övrigt tycks M leva helt utanför systemet. Han har ingen taxerad inkomst, ingen känd arbetsgivare, är inte inskriven på Arbetsförmedlingen, får inget studiebidrag från CSN och inga bidrag från Försäkringskassan.

M svarar inte i telefon och finns inte på de adresser som han har en anknytning till. De som bor där säger sig inte ha någon aning om var han är. En kvinna berättar att han ringde någon dag innan, men hon la på och raderade numret, säger hon.

– Vi har ingen bra relation.

På Plattan och i Kungsträdgården känner några igen honom på bilden som jag visar men ingen vet var han finns.

 

Mejl från Gambia

Medan jag letar stryks han ur folkbokföringen som utflyttad från Sverige. Någon har hört av sig till Skatteverket och sagt att han har flyttat, eventuellt till hemlandet.

Jag kontaktar en tidning i Gambia och får samma dag ett häpnadsväckande mejl från en av medarbetarna på redaktionen:

"Han var en nära vän till mig innan han flyttade till Europa" skriver journalisten, som lovar att besöka M:s familj för att ta reda på om han är hemma.

Det visar sig att M mycket riktigt har varit där, men nu har han åter lämnat Gambia. Hans bror vet inte vart han har rest och har inget nummer till honom, säger han.

Via mejl ger journalisten som hjälpte mig att leta en kort beskrivning av sin gamle vän.

Det förvånar honom att M säljer droger, skriver han. De kände varandra i skolan. M, som kom från en måttligt välbärgad familj, var en lugn och blyg kille, mycket duktig i skolan och absolut ingen knarklangare.

Efter skolan var M arbetslös tills han flyttade till Finland. Sedan dess har de inte hört av varandra.

Jag ringer den finska kvinna som M var gift med mellan 2008 och 2011. Motvilligt berättar hon om deras korta äktenskap.

– Det är så längesen, jag var så ung. Han var en social kille, trevlig mot alla. När vi var ihop läste han finska för invandrare och gjorde arbetspraktik. Jag har ingen aning om han sålde droger då, säger hon.

– Efter ett par år bestämde vi oss för att gå åt varsitt håll. Nu har vi inte hörts på åratal.

Längre kommer jag inte. Arnes frågor om vad som egentligen hände i skogsdungen den där heta julidagen förblir obesvarade.


 Kista, 22 april 2015.

Skogsdungen finns inte för att någon vill att den ska finnas, utan på grund av helt andra önskningar och strävanden.

Någon bestämde att tunnelbanan skulle gå på ena sidan och någon annan att Kymlingelänken skulle dras på den andra. En liten skogbeklädd trekant uppstod, ungefär som pepparkaksdegen som alltid blir över, hur tätt man än trycker ner gummorna och gubbarna och granarna.

Vilket inte hindrar att det är rätt vackert här i lövsprickningen, och tillräckligt tyst för att man ska höra vindens sus och fåglarnas sång.

Men var femte minut störs lugnet av tunnelbanetåget som rusar förbi, bara femton meter från den stora stenen. Jag undrar hur många människor som passerade Jim, försjunkna i sina smarta telefoner, under de två dygn som han låg här. Det måste ha varit flera tusen.

Att ingen såg honom. Fast lövverket är förstås mycket tätare i juli.

 

Arne har varit vid stenen i skogsdungen många gånger. Han hoppas att berättelsen om Jims död ska leda till att politikerna vaknar upp och tar tag i narkotikaproblemen.

 

Vi är här för att filma Arne till tv-inslaget om Jims död. När det kommer till känslorna är det svårt att finna de rätta orden för en man i hans generation. Det blir flera omtagningar.

Jag hinner tänka att den oansenliga skogsdungen med stenen intill tunnelbanan är en bra bild för narkotikadöden i stort. Vi har den mitt framför ögonen och ändå är det som att vi inte ser den. Just nu ökar den och ingen vet riktigt varför. Orkar vi bry oss, eller är den allt banal? Tror vi att den bara drabbar andra?

Eller, som Arne uttryckte saken hemma på Jims säng: "Ännu en missbrukare har gått åt, och vad gör det?"

Kameran rullar.

– Jag hoppas att om det finns några lagstiftare som hör eller ser det här eller bryr sig, så ta tag i det här omedelbart, säger han.

– Gör inte en massa utredningar, börja med att tillsätta poliser så att de kan arbeta på ett vettigt sätt.

De sista orden dränks av ljudet från tunnelbanetåget som plötsligt kommer rusande.

 

Jim går ut gymnasiet med höga betyg. Han döljer sitt missbruk för familjen. Jim blev 21 år gammal.

Fotnot: Chattarna mellan Emil Skoog och Jim Moberg samt Arne Mobergs nedtecknade dröm har förkortats och redigerats något för att bli lättare att läsa.

 

LÄS MER: Jims langare tillbaka på Stockholms gator

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!