Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Herman Lindqvist om samvete och kärlek

Författaren Herman Lindqvist har sent i livet mött den stora kärleken i polska Liliana Komorowska Ahmed och bor numera i Warsawa: "Totalt sett har jag bara bott i Sverige sju-åtta år. Resten av tiden har jag bott i länder och på platser som inte är mina", säger han. Foto: Granlund Pictures
Expressens Karin Sörbring möter Herman Lindqvist i Livrustkammaren. Foto: Cornelia Nordström
Han har intervjuat Moder Teresa, mött torterade präster i Chile, bevakat den sovjetiska invasionen av Prag och rapporterat om röda khmerernas framfart.
Nu har Herman Lindqvist flyttat till ett nytt land med en ny kvinna – och är aktuell med en ny bok om Erik XIV.
Foto: Cornelia Nordström
"Friskt vågat, hälften vunnet", säger Herman Lindqvist i intervjun med Expressens Karin Sörbring. Foto: Cornelia Nordström

Han har intervjuat Moder Teresa, mött torterade präster i Chile, bevakat den sovjetiska invasionen av Prag och rapporterat om röda khmerernas framfart.

Nu har Herman Lindqvist flyttat till ett nytt land med en ny kvinna – och är aktuell med en ny bok om Erik XIV.

– Jag har vid 71 års ålder hittat min stora kärlek och flyttat till Warszawa. Alla mina anhöriga förstår sig inte på det, men det är mitt liv. Friskt vågat, hälften vunnet, säger författaren.

PS. Så var mötet

Herman Lindqvist kommer ner för trappan utanför Livrustkammaren i en väldig fart. Han bär en svart skinnportfölj i handen och släpper artigt in kvinnor genom porten innan han själv kliver in. Museets personal skiner upp när Lindqvist, som så många gånger föreläst här, gör entré och han småpratar med många.

Vi tittar på Erik XIV:s kröningsmantel och Herman svarar på mina historiefrågor lika inlevelsefullt och engagerat som i tv-serierna. Det känns som att man skulle vilja lägga rabarber på honom i flera timmar för att få nya perspektiv på utställningarna och landets historia. Museet skyltar med stora pappersdockor från "The Tudors" (om Henrik VIII). "Jag är inte pryd, men det är inte realistiskt att skilda människorna som sådana sexgalningar som man gör i tv-serien", kommenterar Herman. "Game of Thrones" som också figurerar på Livrustkammaren har författaren däremot inte sett.

Under intervjun i stensalen, där Lindqvist smakar på några färska hallon och dricker en kopp svart bryggkaffe, får han samtal från Bonniers, som läser upp Bibliotekstjänst lysande recension av den nya boken. "Det är verkligen populärhistoria när den är som bäst", står det i utlåtandet.

När ljudupptagningen strejkar går Herman Lindqvist utan knot med på att ta om hela vår tv-intervju.

Herman Lindqvist

ÅLDER: 71.

YRKE: Författare, journalist, populärhistoriker.

BOR: Lägenhet i Warszawa. Avvecklar just nu bostaden i Chambourcy i närheten av Paris.

FAMILJ: Kärleken Liliana Komorowska Ahmed, 54, lärare. Tre barn från två tidigare äktenskap: Johan Lindqvist, snart 47, Liva Bratthall, 44, (från äktenskapet med Carin Lindqvist) och Elin Lindqvist, snart 32 (från äktenskapet med Birgitta Lindqvist). Birgittas barn Peter, 42, och Lena, 41. Fyra barnbarn.

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Bromma, uppvuxen på Sveriges ambassad i Helsingfors där pappa var pressattaché. Nummer fem i en syskonskara på sex barn.

MAMMA: Brita Lindqvist (avled 1991, 82 år gammal).

PAPPA: Eric Lindqvist, generalkonsul (avled 1979, 75 år gammal).

UTBILDNING: Studentexamen i Helsingfors, avbrutna studier i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

KARRIÄR: Stockholms- Tidningen, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Aftonbladet-korrespondent i Prag 1968, Paris 1969 och Beirut 1970, frilanskorre för bland andra Expressen i Hongkong och Bangkok 1973-76. Anställd Expressen från 1975 och dess korre i Kairo 1976-78. SVT:s Asienkorrespondent i Tokyo 1981-84, Sveriges Radios korrespondent i Paris (1984-89), frilans i Madrid 1989-91. Frilans i Paris igen från 1991. Tv-serien "Hermans historia" (1991-2002), bokserien "Historien om Sverige" (1992-2006). Kolumnist i Aftonbladet. Fick 1997 kungamedalj. Har dessutom fått flera utmärkelser i Finland.

AKTUELL: Med "Erik XIV- Prakt, drömmar, mörker" (Albert Bonniers förlag), hans femtioåttonde bok.

INKOMST: Skattar inte i Sverige.

GODA EGENSKAPER: "Nyfiken och envis".

SÄMRE EGENSKAPER: ”Kan vara otålig ibland. Disträ under skrivperioder".

Hissar: "Sinnliga njutningar".

Dissar: "Missunnsamma snåljåpar".

Min drömmiddag

GÄSTER

 Herman Lindqvist.

 Erik XIV, (1533-1577). Kung i Sverige och gift med Karin Månsdotter. "Skulle se hur Karin och han var tillsammans".

 Karin Månsdotter, (1550-1612). Drottning i Sverige och gift med Erik XIV.

 Napoleon, (1769-1821). Frankrikes kejsare. "Min store favorithärskare, också en stor intellektuell".

 Madame de Staël, (1766-1817). Fransk författarinna. "Avskydde Napoleon och hade litterär salong i Paris".

Därför dessa gäster: "Det skulle bli ett livfullt samtal".

Det äter och dricker vi: "Vi skulle ta fransk mat och dricka franska viner".

"Till Liliana" står det i din nya bok?

– Ja, det finns de som tycker att jag är för gammal för att inleda en ny relation, men jag tycker inte det. Jag tänker aldrig på min ålder och känner lika stark kärlek nu som när jag var ung. Man vet aldrig hur länge man får leva, så Liliana och jag försöker vara tillsammans så mycket vi kan. Hon ska översätta min bok om Axel von Fersen till polska nu.

Berätta om hur ni träffades!

– Vi är bägge historieintresserade och har känt varandra i ett par år. Hon är lärarinna och inbjöd mig att se en historisk pjäs hon hade skrivit och satt upp med barnen. Det var en så rolig och bra föreställning! Det var då det sa klick, för att citera en berömd kung. Sen har jag varit och föreläst ett par gånger i hennes klass.

Mer om Liliana senare. Jag har följt din utgivning ända sedan jag som 14-åring fick din bok om Axel von Fersen av min pappa. Vad förvånade dig mest under researchen om Erik XIV?

– Jag har ju ägnat de senaste 35 åren av mitt yrkesliv åt att fördjupa mig i framför allt den svenska historien, men när jag ett år innan jag satte mig för att skriva om Erik XIV specialstuderade honom och den tid han levde i, blev det väldigt tydligt hur otroligt baktalad Erik XIV är. Det var hans halvbror Johan III som skötte historieskrivningen.

– Erik XIV var en uppkomling, hans pappa var en uppkomling och de högadliga familjerna Sture och Leijonhufvud utgjorde ett reellt hot. Han var visionär och ville bygga kanaler och vägar, få fart på den svenska gruvindustrin och inhemska vapenproduktionen, ha en svensk armé i stället för legoknektar och ansåg att lagen skulle gälla lika för alla. Det var en omstörtande tanke för adelsmännen som var vana vid att kunna slå ihjäl en bonde hursomhelst utan påföljd. De blev mycket upprörda då Erik XIV inrättade "höga nämnden" som skulle ställa höga ämbetsmän till svars för korruption och andra brott.

Hur var det med Erik XIV:s psykiska ohälsa?

– Den psykiska ohälsan låg i släkten. Gustav Vasa var periodvis helgalen, Eriks yngre halvbror Magnus var sinnessjuk och halvbrodern Johan III hade en silverhammare i bältet som han misshandlade personalen med, så illa att flera av hans anställda blev så illa tilltygade att han fick betala skadestånd.

– Det blodiga nordiska sjuårskriget, där i princip alla städer söder om Stockholm brändes, satte press på Erik XIV och han gick in i väggen. Man kan säga att han fick en blackout vid Sturemorden 1567 och de betraktas som ett vansinnesdåd. Samtidigt skedde liknande saker i Danmark, England och Spanien. Erik framställs som en blodig hämnare, men han var i själva verket varken värre eller grymmare än exempelvis den danske kungen eller sin pappa Gustav Vasa. Politiska mord var - ur furstarnas och den tidens perspektiv – ingenting konstigt.

– Någon månad efter Sturemorden kvicknade Erik till och blev helt normal. Det var först när han fängslades, blev hårt behandlad, berövades sina böcker och sitt sällskap, fick vistas i mörker och mobbades av vakterna som han blev heltokig - och det var kanske inte så konstigt med tanke på förhållandena. Han var briljant på många sätt, en känslig intellektuell.

– Hans frieri till Elisabeth I av England har hånats av historiker, men de såg inte helheten i det handelspolitiska projekt som Erik XIV skissade på. Hans planer var helt realistiska, England var ännu inte den stormakt landet skulle bli senare.

– Erik XIV hade också många älskarinnor och åtminstone tre-fyra erkända frillobarn. Tiotusentals svenskar är släkt med Gustav Vasa genom just frillobarnen och inte minst de svenska adelssläkterna har kopplingar till Vasa och hans söner, i och med att deras älskarinnor så småningom giftes bort med fina familjer.

 

 

 

 

 

Vad skilde Erik XIV:s fursteutbildning från kronprinsessan Victorias drottningskola?

– Gustav Vasa fick själv en ganska klen boklig utbildning och var mån om att sönerna och döttrarna skulle få en gedigen utbildning och lära sig språk, historia, geografi, matematik och astrologi som var den tidens moderna vetenskap. Dessutom fick Erik lära sig att teckna, spela instrument och komponera. I åttaårsåldern läste han latinska böcker. Han fick lära sig att han var finare än de andra och det både formar och deformerar. Utvaldheten skapade även klyftor i relation till halvsyskonen som inte hade en äkta prinsessa som mor.

– Kronprinsessan Victoria har också fått den bästa tänkbara utbildning för en blivande monark av vår tid. Hon kan massor om vårt samhälle och vår historia. Men hon har förstås inte fostrats till att anse att hon är förmer än andra. Hennes drottningskola var mer up-to-date.

Du hade en lång period historiska samtal med kronprinsessan. Hur är er relation efter det att du framförde synpunkter på Victorias och Daniels val av namn på den lilla prinsessan (Estelle)?

– Vi har kontakt då och då, en brevväxling, men jag är ju inte anställd på Slottet och har inget där att göra dagligdags som då vi i tre år hade våra samtal och som när jag skrev boken om kungen. Vi avslutade vår "kurs" 2008 med att kronprinsessan kom hem till mig i min lägenhet i Paris och skålade i champagne. Jag visade henne även slottet i Malmasion där Napoleon och Joséphine bott.

Vad har du för intryck av Victoria?

– Jag kom in i bilden strax efter det att hon hade behandlats för sin anorexi och i och med att jag har en nära anhörig som varit svårt sjuk i anorexi så kände jag ju igen sjukdomen och kunde försöka hjälpa till att bygga upp hennes självförtroende.

– Kronprinsessan är precis som hon verkar, helt äkta. Hon tycker att saker är roliga, hon är intresserad, en kännande och empatisk person, absolut inte dryg eller överlägsen. Hon förstår också vilket stort ansvar hon har. Under samtalen där vi gick igenom hela Sveriges historia kom vi också att prata om annat och hon sa det kändes kusligt att allt det här (Herman sveper med handen över inventarierna i Livrustkammaren och gör en handrörelse uppåt Slottet, reds anm) skulle kunna försvinna för minsta misstag hon gjorde.

Vad betydde kontakten med Victoria för dig?

– Mycket – och den gav en möjlighet att komma in bakom kulisserna på Slottet och lära känna henne. För boken jag skrev inför kungens 60-årsdag fick jag 15 timlånga intervjuer med kungen. Det var väldigt intressant att som journalist få en sådan inblick.

Du skriver i dina memoarer att kronprinsessan serverade dig te, men att prinsessan Madeleine väntade på att du skulle servera henne?

– Madeleine har en helt egen personlighet. Ingen kan säga till henne vad hon ska göra. Det ser man gång på gång, från det att hon inte ville ha strumpor på sig när hon som liten träffade påven till när hon fick barn och hela kungafamiljen fick åka till Amerika för att få träffa den nya lilla prinsessan.

– Madeleine är mycket intelligent och klarade att ta en fil kand i konsthistoria helt utan gräddfil.

Du uttalade dig också om att prinsessan Leonore borde uppfostras i Sverige om Madeleine ska fortsätta vara svensk prinsessa?

– Det är hovet som har sagt att prinsessan bör ha svensk utbildning, men vi får se hur det blir med det. Jag vill inte säga så mycket om det, för det blir bara löpsedlar.

Och drottning Silvia räddade monarkin, menar du.

– Innan hon gifte sig med kungen representerades kungahuset bara av kungen och prins Bertil. Det fanns stunder då det hade varit billigt och låg nära till hands att göra sig av med kungahuset. Skandalpressen målade upp bilden av en partykung och det kunde ha gått helt åt skogen.

– Första året höll kungen Silvia hemlig för Gustav VI Adolf, som var en sträng och inte alls särskilt trevlig person som gick under smeknamnet "Herr Pliktén". Han försköt ju två av sina söner för att de inte gifte sig kungligt.

– Först när Carl XVI Gustaf var kung själv gifte han sig med den unga vackra Silvia som gav en positiv boom för kungahuset. Kungahuset har nu fått en liknande boom av kronprinsessan Victoria och hennes familj.

Du har deklarerat att du med dina historiska böcker har tre ambitioner: att visa folk att vår historia är kul och spännande, ingenting att skämmas för.

– Vi har indoktrinerats med att skämmas över stormaktstiden och över att vi ens haft kungar. När jag började med min svit om den svenska historien fick man inte ens tala om kungarna, det skulle vara korgfläterskor från Hudiksvall och torparkärringar som blandade bark i brödet.

– När jag ska skriva en ny bok läser jag först några böcker från den epoken för att komma in i tidsandan. Jag går i princip igenom all litteratur som finns och hittar ofta några specialintressen, som i fallet med Erik XIV hans avsikter med att fria till Elisabeth I av England.

– Jag gör inte anspråk på att göra någon ny forskning, utan lutar mig på böcker, avhandlingar och vetenskapliga uppsatser. Ibland gräver jag ur något arkiv fram ett brev som tidigare inte publicerats.

Tillåter du dig någon konstnärlig frihet i dina historiska böcker?

– Nej, ingen alls. Felfinnarklubben sitter med vässade pennor och väntar på att få kasta sig över allt jag gör, så jag är noga med att ha stöd för allt jag påstår.

– När jag 1991 började med "Historien om Sverige" var jag korrespondent i Frankrike. Hysteriska historiker undrade hur man kunde tillsätta en kåsör från Paris att leda en stor nationalencyklopedi-redaktion, men de förstod inte att det var jag ensam som gjorde all research och att jag alls inte hade någon redaktion bakom mig.

– Yrkeshistorikerna blev avundsjuka för att jag sålde sammanlagt över fyra miljoner exemplar, men efter ett tag märkte de att mina böcker skapade ett stort historieintresse och att även yrkeshistorikerna sålde mer av sina böcker tack vare "Historien om Sverige". Då lugnade de ner sig.

Men du hotade en belackare med stryk en gång...?

– Ja, jag ringde upp en person som bedrivit häxjakt på mig och som var anställd på Sveriges Radio och sa att jag ville träffa honom. Han blev förvånad, så jag förtydligade att det var med ett baseballträ i skallen som jag ville träffa honom.

– Från det att min bok om Napoleon (2004, reds anm) fick fina förstadagsrecensioner har jag nästan bara fått beröm för mina böcker, för då var jag inte längre inne på någon annans revir.

Ja, Peter Englund hade dessförinnan synpunkter på din bok "När Sverige blev stormakt" (1994)...?

– Stormaktstiden var hans revir och han trätte om att jag skrev älghudsjacka i klartext i stället för skyller och engelsk ambassadör i stället för resident. Naturligtvis visste jag att det hette så, men i mitt journalistiska uppdrag ingår att skriva begripligt och då använde jag de ord som bäst beskrev vad som avsågs.

– Sedan jag lämnade stormaktstiden har Englund aldrig framfört några synpunkter på vad jag skriver.

 

 

 

 

Du skriver i memoarerna "Mitt i allt" att du, ända sedan din familj flyttade till svenska ambassaden i Helsingfors då du var tre år, har känt dig som en främling?

– I somras flyttade min sambo och jag till en lägenhet nära universitet i Warszawa och jag har nog känt mig som en främling hela livet. Jag har flyttat 27 gånger inom och mellan elva olika länder i tre världsdelar. Polen är alltså mitt elfte land och jag håller nu på att lära mig språket.

– Totalt sett har jag bara bott i Sverige sju-åtta år. Resten av tiden har jag bott i länder och på platser som inte är mina. Det har varit en annan miljö och ett annat språk, men jag älskar det. Att bo i främmande länder har skolat mig som observatör. Samtidigt tänker och drömmer jag på svenska. Sverige är mitt land.

Hur blir du bemött på Ica?

– Jag kan känna mig som en enmansprocession. Om jag väntar på grönt ljus vid övergångsstället kan människor komma fram och tacka för att jag finns. Det är förstås väldigt trevligt, men samtidigt surrealistiskt. I Sverige kan jag inte riktigt koppla av, känner mig påpassad och måste hela tiden tänka på vad jag säger och gör.

– Jag kan boosta mitt ego här i Sverige ett tag, men sedan måste jag åka bort och få en paus från det. I höst har jag ett 30-tal framträdanden i Sverige och Finland med anledning av boken om Erik XIV, så i höst blir det mer än vanligt av boost-varan.

Du reser minst halva året. Vad har du alltid med dig i väskan?

– När jag jobbade för Expressen var jag borta ännu mer. Förr släpade jag alltid med mig en kortvågsradio för att kunna lyssna på nyheter, men numera gör jag det på datorn. Var jag än är i världen lyssnar jag på "Ring P1" på lördagsmorgnarna, det programmet ger en pulstagning på Sverige. Det skulle vara jätteroligt att vara gästredaktör för "Ring så spelar vi" någon gång!

– För att få daglig förankring i mitt modersmål har jag alltid haft med mig svenska diktantologier, men nu kan jag läsa Ferlin på datorn.

– Jag skriver på dator och frågar barn och barnbarn om hjälp när det behövs. Men jag kör med pekfingervalsen och använder bara tre fingrar på varje hand. Det fungerar utmärkt.

– Det jag fortfarande packar med mig på mina resor är flera kravatter. Jag känner mig naken utan kravatt, som jag var tvungen att bära till den kortärmade skjortan för att bli insläppt när jag rapporterade från de vitas sportklubbar i Rhodesia, nuvarande Zimbabwe.

Hur uppfattar du som utlandssvensk att svensken är?

– Det har ändrats väldigt på senare år. Tidigare var Sverige rena rama Sörgården och Astrid Lindgren, landet där allt var perfekt, ett föredöme för världen. Mina förfäder hjälpte till att forma det landet. Farfar var med och grundade LO och min morfar, proletärförfattaren Leon Larsson, skrev hatets sånger.

– Med tiden har Sverige halkat efter lite, skolan och vården är inte längre bäst. Samtidigt är Sverige fortfarande ett snällt land, som menar väl och vill att alla människor ska ha det bra.

– Sverige har också fått en massa utmaningar som landet inte hade förr. Vi har en stor invandring, där integreringen inte är helt lyckad. Inslussningen i samhället tar för lång tid. Människor måste få jobb direkt för att integreras.

Du var som 21-åring med i Stockholms anarkistgrupp. Var står du politiskt nu?

– Varje ung man eller kvinna måste ha varit radikal. Jag är fri och obunden och har röstat på alla partier utom Sverigedemokraterna, som jag aldrig någonsin kommer att rösta på. Jag betraktar mig som socialliberal, men håller på valhemligheten och vill inte avslöja vilket parti jag ska rösta på i år mer än att det blir på samma parti som vid förra valet.

– Jag är svensk patriot. Det får man nästan inte säga i Sverige. För mig betyder det att jag älskar mitt fosterland och ställer upp för Sverige och det svenska kulturarvet. Det är viktiga saker att slå vakt om.

Du beskriver att din egen pappa, ambassadrådet Eric, blixtsnabbt kunde formulera omdömen om människor och företeelser i tiden. Men du skriver också att han var onåbar för allt och alla, väntande på middagen. Hur har du själv varit som pappa?

– Jag har varit helt värdelös som pappa, totalt misslyckad. Hela mitt liv har jag haft skuldkänslor för det. Jag har alltid varit bortrest, jag var i krig hela tiden. Som tur är har jag haft bra fruar som funnits där för barnen när jag rest.

– När jag kom hem var jag förstås med barnen, men jag var bara hemma en vecka eller tio dagar innan jag drog i väg till nästa krig. Det var roligt och viktigt att bevaka krigen, det största journalistiska uppdrag man kan tänka sig. Du är med i realtid och rapporterar när historien skrivs, definierar hjältar och skurkar. Allt är på riktigt. Det är obegripligt spännande och utmanande att hitta vägar ut för materialet, hur man skulle få ut texten och bilden. Där gällde det att bygga nätverk. Det var så man slog konkurrenterna. Det första jag gjorde när jag kom till mitt stamhotell i Calcutta var att hälsa på chefen för telefonväxeln, överlämna någon liten teknisk pryl från Hongkong och byta några fraser om vår hälsa. Sedan fick jag alltid state emergency-linje när jag behövde ringa. Samtidigt fanns det en fin kollegial känsla, man hjälptes åt på fältet.

Du konstaterar att du som 22-åring inte förstod att ditt liv och dina dagar skulle påverkas och förändras av att du blivit far?

– Jag tyckte att det var kul att få en bebis och var med när Johan föddes, men när Liva föddes i Beirut fick jag inte vara med inne i förlossningsrummet. Jag minns att förlossningsläkaren med bekymrad min förklarade att jag fått en dotter och inte en son, men jag blev jätteglad för det var precis vad jag hade önskat mig.

– Jag har bra kontakt med alla mina barn nu när de är vuxna. Liva och jag var i våras tillbaka i Beirut och tittade på var vi bodde när hon var liten.

– Med Elin bodde jag ju hela tiden under hennes uppväxt i och med att hennes mor och jag var gifta den tiden och där försökte jag reparera det jag misslyckats med i relation till mina två äldsta barn från första äktenskapet. Elin är den som är mest lik mig, hon har skrivit fem böcker.

– De två äldsta kom alltid på loven och då var det fest och spännande resor.

Hur är relationen till de fyra barnbarn som du tillägnat dina memoarer?

– Den äldsta som är 21 år har jag en ganska bra kontakt med. Men jag har aldrig hämtat på förskola, jag vet inte ens var barnbarnens förskolor ligger. Jag har aldrig levt pensionärsliv och kommer inte att göra det i framtiden heller. Jag har ett tiotal projekt framför mig.

Författaren Leif GW Persson har sagt att han kompenserat sina barn och barnbarn med pengar...?

– Det har jag också gjort, jag har nog fixat alldeles för mycket. Jag har betalat deras studier, gett dem bostad, köpt saker...

 

 

 

 

Din ekonomi har förändrats en hel del sedan du som ung journalist var bankrutt. På 1990-talet fick du det med "Historien om Sverige" mycket bättre ställt?

– Ja, jag köpte en underbar lägenhet med fyra meters takhöjd och utsikt över Notre Dame samt ett stort hus utanför Paris. Jag köpte också enormt mycket böcker. Ett tag hade jag ambitionen att ha alla de äldsta svenska böckerna, från Gustav Vasas bibel och framåt. Och så hade jag en myntsamling.

På vilket sätt har du präglats av din uppväxt?

– Mamma och pappa var de enda socialdemokraterna på ambassaden, så de stack ut. Jag har som sagt var aldrig sett dem idrotta eller ens cykla. Pappa kunde möjligtvis ta av sig kavajen om vi var på landet.

– Varje bemärkelsedag fick jag en reseskildring av pappa. Hemifrån fick jag med mig en nyfikenhet och ett intresse för nyheter. Jag hörde pappas journalistvänner rapportera på radion och var bara tio när jag bestämde mig för att utrikeskorrespondent var det enda man kunde bli. Jag har egentligen haft en fruktansvärd tur i livet och fått göra det jag velat göra. Jag har klarat mig genom 25 krig utan att bli skadad.

När har du varit mest rädd?

– Det var inte i Kambodja, utan när min tolk Karem blev skjuten intill mig i bilen då vi försökte skydda oss från granatkastare och tanks i inbördeskrigets Beirut. Karem träffades i sidan och halsen och satt lutat mot mig med blodet rinnande. Jag höll hans hand tills jag kände att greppet lossnade. Han var död då vi kom fram till det amerikanska sjukhuset.

– Krig är alltid dramatiskt och oberäkneligt. Man möter tokiga och påtända människor som det ena minuten går att resonera med och som andra minuten inte är kontaktbara.

– Jag har sprungit för livet flera gånger. Det blir en vana i det. Det värsta med kriget är ljudet och lukten, det är mycket värre i verkligheten. När jag rapporterade om monsunen i Östpakistan, dagens Bangladesh, var det i lukten av 200 000 lik som staplats runt floderna.

Jag har frågat Sveriges Radios Cecilia Uddén samma sak: Ger du pengar till nödställda du möter i jobbet?

– Det händer, jag ger ganska ofta. Jag kan även ge pengar till dem jag har intervjuat såvida det inte är i en kultur där man tar illa upp över detta. Det är lätt att sitta i Sverige och ha journalistiska principer, men jag har inget behov av att bli applåderad av andra. Jag har alltid haft mina egna lagar. När jag var på Expressen hade ekonomiavdelningen stor förståelse för att man redovisade utgifter för gåvor till telefonistchefer och tolkar utan att ha några kvitton att visa upp. De förstod att arbetsvillkoren inte var de samma som i Stockholm.

På vilket sätt kände du dig motarbetad av dina svenska hemmaredaktioner?

– Många av mina kolleger satt på Operabaren och söp och de ville inte att jag som i deras ögon fått löpsedlar, bott på hotell och kvitterat ut utlandstraktamente skulle tala om mina upplevelser. Att jag kanske sovit i en jordkällare, sprungit för livet och jobbat dygnet runt var inte intressant.

– Det var inga psykologer inblandade på den tiden och jag upplevde heller inget behov av det. I dag tillkallar man psykolog och tänder ljus i kyrkan om en reporter har fått punktering.

– Det som är värdefullt när man varit ute i krig är att prata med någon kollega om vad man varit med om. Jan Mosander har skrivit om att jag har debriefat honom.

Berätta om ditt första reporteruppdrag på Stockholms-Tidningen, då du skulle ta reda på om ryktet att Lill-Babs förlovat sig med en tysk schlagerkung stämde!

– Jag var oerhört generad att prata i telefon när andra hörde på och gick därför till en telefonkiosk och ringde Lill-Babs mormor i Järvsö. Mormodern började skratta och sa att det var felaktiga uppgifter. Jag tackade och gick tillbaka till redaktionen och berättade, varpå mina kolleger ställde en massa följdfrågor. Det hade jag glömt göra.

– Man måste ju börja någonstans och man lär sig av sina misstag. Många år senare träffade jag Lill-Babs och hon berättade att ryktet faktiskt var sant, bara det att mormor inte vetat om att Lill-Babs varit förlovad med denne tysk.

Din skolkamrat Jan Mosander, tidigare reporter på bland annat Ekot, berättade inför den här intervjun att det skar sig rejält mellan rektorn och dig med anledning av en artikel du skrev i skoltidningen "Väpplingen" och att du redan där och då fick erfarenhet av "publish and be damned" (att skrivandet får konsekvenser, reds anm).

– Rektorn ogillade att jag påpekade att det faktiskt fanns andra partier att rösta på än Svenska Folkpartiet, där rektorn var politiskt engagerad. Men jag har alltid betraktat mig som en fri och obunden person och varit mån om att uttrycka min åsikt.

Hur fungerar det med vänskapsrelationer om man är så uppriktig?

– Det kan vara svårt, i synnerhet när man som jag flyttat så ofta. Precis som många andra män har jag svårt att odla riktigt nära vänskap med andra män. Det är banalt, men så är det. Jag har alltid haft flest kvinnliga vänner. Av mina syskon är det min syster som är präst som jag står närmast.

Två av dina bröder avled i hjärtinfarkt i 60-årsåldern. Hur gör du för att hålla dig vital?

– Liliana fick mig för första gången i livet till Friskis & Svettis i vintras och det var en härlig upplevelse! Jag hade ju aldrig tränat tidigare, annat än den träning man får i ett normalt kärleksliv. Det är den bästa motionen. Vi går dessutom ofta på långa promenader. Under skrivperioderna går jag upp klockan fyra på morgnarna och jobbar fram till kvällen. För att få det att fungera sover jag middag exakt en timma.

Du har nyligen brutit upp från ett 35-årigt äktenskap. Vad fick dig att våga inse att du hade annat än vänskapliga känslor för Liliana?

Det var en enorm passion. Liliana har en livsgnista och en energi. Det är som att solen varje morgon kommer in i mitt liv när jag får vakna vid hennes sida. Samtidigt lider man oerhört av att åsamka andra människor sorg och bedrövelse. Alla mina anhöriga har inte förstått sig på mina val i livet.

– Liliana och jag ska självklart gifta oss, så fort det bara går när skilsmässan är färdig. Det är tryggare att vara gift och det känns mer äkta. Det är viktigt att vara så nära som möjligt. Med Liliana får jag intellektuell stimulans och hon har humor. Vi har ett ständigt pågående samtal.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!