Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Herman Lindqvist om första mötet med Liliana: ”Det sade ”dong” på en gång”

I ett blåsigt Göteborg.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Liliana och Herman Lindqvist minglar på Albert Bonniers förlags höstfest på Manilla.Foto: Farnum Shakeira / JOHAN JEPPSSON EXPRESSEN
"Tyvärr gick jag inte ner mer än ett par kilo när jag jobbade med "Mannerheim"-boken", säger Herman Lindqvist.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Av Herman Lindqvists bok om Finlands nationalhjälte Mannerheim framgår det att överbefälhavaren inte trivdes med dödandet i jobbet.
Herman Lindqvist intervjuas av Expressens Karin Sörbring.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

GÖTEBORG. Han kämpar för att lära sig polska, men hustrun Liliana är alltid med honom så han har tolk dygnet runt.

Herman Lindqvist vågade bryta upp från Frankrike och sitt förra äktenskap och han har inte ångrat sig ett ögonblick. 

– Jag tror aldrig att jag har varit så lycklig som nu, säger den 74-årige författaren i en stor intervju om kärleken, mardrömmarna, vänskapen med kronprinsessan, flyktingskrisen och nya boken om Finlands nationalhjälte. 

Har du besökt bokmässan?

Boken "Mannerheim: marsken, masken, myten" är dedikerad till din hustru Liliana och hon var polsk sakkunnig för "De vilda Vasarna – en våldsam historia". Vad betyder hon för dig?

– Oerhört mycket. Mannerheim bodde sju år i Polen. Vi har tillsammans besökt alla polska städer som han bodde i. Det finns en massa polska böcker om Mannerheims miljö i Polen, människor han mötte och till och med om hans älskarinnas dagbok som Liliana har läst och dragit för mig, dessa hade jag aldrig kunnat läsa själv. Hon är ett ständigt bollplank som diskuterar och stöder och hjälper. Det betyder oerhört mycket, jag skulle inte kunna klara det där ensam utan hennes hjälp.

Jag tänker att det är speciellt att leva och arbeta tillsammans så många timmar om dygnet?

– Ja, det är väl underbart? Vad ska man annars göra? Den här åldern är den absolut bästa i livet när barnen är vuxna och utflugna. Man har inga hundar och eländen, inga trädgårdar att ta hand om. Man kan bara göra precis det man själv vill, dygnet runt. Det är den absolut bästa åldern. Jag tror aldrig att jag har varit så lycklig som nu. 

– Tänk på Mannerheim. Han upplevde sin stora kärlek vid 79 års ålder. Det visar att det aldrig är för sent.

ÄKTA MAKAR. För två år sedan vigdes Liliana och Herman Lindqvist i Ulriksdals slottskapell.Foto: /ALL OVER PRESS / /ALL OVER PRESS

Herman: "Liliana bjöd in mig för att hon beundrade mig"

En närgången fråga: Liliana har sagt att hon alltid har beundrat dig och att hon hade din bild på kylskåpet redan innan ni blev ett par. Jag undrar hur det är att vara tillsammans med någon som ser upp till en så?

– Det var för att hon beundrade mig som hon bjöd mig till sin skola när hennes elever hade haft en historisk teaterpjäs. Det var första gången som jag kom dit och det blev så där "dong" på en gång. 

Många eftersträvar något slags balans i en relation och vill inte vara "idol" i sitt äktenskap?

– Det är inte fullt så galet som det låter, men vi har en väldigt bra relation. Hon kan saker som jag absolut inte kan, hela den slaviska världen, hon talar ryska och polska och har enorma kunskaper på ett område som jag inte har. Jag är ju 74 år och kommer inte att leva i 100 år till. Man måste ju njuta av livet så länge man kan.

Fakta: Är hedersdoktor och har jobbat på Expressen

NAMN: Herman Lindqvist.

ÅLDER: 74.

YRKE: Författare, journalist, populärhistoriker.

BOR: Trerumslägenhet mitt i Warszawa.

FAMILJ: Hustrun Liliana Komorowska Lindqvist, 57, lärare. Tre barn från två tidigare äktenskap: Johan Lindqvist, 50, Liva Bratthall, 47, (från äktenskapet med Carin Lindqvist) och Elin Lindqvist, snart 35 (från äktenskapet med Birgitta Lindqvist). Birgittas barn Peter, 45, och Lena, 44. fyra barnbarn och två vuxna bonusbarn med Liliana, Sophia och Adam.

FÖDD OCH UPPVUXEN: Född i Bromma, uppvuxen på Sveriges ambassad i Helsingfors där pappa var pressattaché. Nummer fem i en syskonskara på sex barn.

MAMMA: Brita Lindqvist (avled 1991, 82 år gammal).

PAPPA: Eric Lindqvist, generalkonsul (avled 1979, 75 år gammal).

UTBILDNING: Studentexamen i Helsingfors, avbrutna studier i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

KARRIÄR: Stockholms- Tidningen, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, Aftonbladet-korrespondent i Prag 1968, Paris 1969 och Beirut 1970, frilanskorre för bland andra Expressen i Hongkong och Bangkok 1973-76. Anställd Expressen från 1975 och dess korre i Kairo 1976-78. SVT:s Asienkorrespondent i Tokyo 1981-84, Sveriges Radios korrespondent i Paris (1984-89), frilans i Madrid 1989-91. Frilans i Paris igen från 1991. Tv-serien "Hermans historia" (1991-2002), bokserien "Historien om Sverige" (1992-2006). Fick 1997 kungamedalj. Hedersdoktor vid Åbo akademi i Finland. Sommarvärd i P1 (1981, 1985, 1987, 1988, 1989, 1992 och 2009).

INKOMST: Skattar inte i Sverige.

GODA EGENSKAPER: "Nyfiken och envis".

SÄMRE EGENSKAPER: ”Kan vara otålig ibland. Disträ under skrivperioder".

HISSAR: "Sinnliga njutningar".

DISSAR: "Missunnsamma snåljåpar".

AKTUELL: Med boken "Mannerheim: marsken, masken, myten" (Albert Bonniers förlag).

Men det krävdes en del mod för att våga göra det, väl?

– Ja, det är klart. Jag tror att väldigt många människor skulle vilja förändra sina liv, men de vågar inte. De är uppbundna av sommarstugor, båtar, lån och praktiska saker. Bara de tänker på det så vågar de inte gå vidare, det verkar så jobbigt. Men allting går att ordna. 

Herman Lindqvist ångrar inte för en sekund att han vågade satsa på en ny tillvaro med Liliana.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Vad fick dig att se att det fanns andra möjligheter?

– Hela mitt liv har varit fullt av dramatiska ögonblick där man måste ta språnget, fatta beslut och förändra saker, gå ett steg längre än vad man har gjort förut. Det var inte så himla dramatiskt för mig som det var för omgivningen. Det var det enda logiska just då. Jag ångrar det inte för en sekund och vi är väldigt lyckliga.

 

LÄS MER: Herman Lindqvist: Sådan är kronprinsessan Victoria 

 

Du berättade då vi träffades för tre år sedan att Liliana har fått dig att testa nya saker, som att gå på Friskis & Svettis. Har du fortsatt med det?

– Nej, vi har inte haft tid. Vi har haft så mycket att göra, vi reser hela tiden. Jag föreläser och är på turnéer. När vi har tid för oss själva har vi mycket roligare än att gå på Friskis & Svettis. Långpromenader kan det dock vara trevligt att gå ihop.

"Jag skriver varje dag", säger Herman

Du har sagt att du lever ett sunt liv under skrivarperioderna och du gick ner tolv kilo när du skrev boken "Jean Bernadotte"?

– Ja, "banta med Bernadotte" kallade jag konceptet. Tyvärr gick jag inte ner mer än ett par kilo när jag jobbade med "Mannerheim"-boken. Man lever sunt, för man orkar inte annars. Jag skriver varje dag från klockan fem på morgonen. Det är lite långsammare jämfört med förr om åren, men så länge jag skriver saker som jag har själv har valt är det ju ingen stress, ångest eller skrivkramp. Sedan måste jag få sova en stund på eftermiddagen och därefter fortsätter jag att skriva.

"Jag tänker aldrig på min ålder", säger Herman Lindqvist som planerar för många böcker till.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Då jag intervjuade Jan Guillou sade han att man som man kan tappa lite självförtroende då man åldras fysiskt. 

– Det är rätt. Jag lever inte med lika starka kroppskrafter som jag en gång hade. Annars känner jag inte att kraften går ur mig, tvärtom. Då jag gifte mig med 17 år yngre Liliana var det väldigt stimulerande, uppiggande. Det enda är att jag inte är lika stark i armen som jag var en gång i tiden, jag var väldigt stark. Och så blir jag lite tröttare, sover lite mer. Men allting är fullständig harmoni med tillvaron. 

– Det är nog ett stort dilemma för många män om de börjar tappa håret. Om man då kan leva som både Guillou och jag gör och skriver de böcker som vi vill kan man ju fortsätta så i många år till. Det värsta är den här giljotinpensionen man har i Sverige, det tror jag kan knäcka en man. Man känner sig gammal och trött och får inte längre göra det han vill. Det måste vara hemskt. Där har man som fri författare en väldig styrka. I Sverige är många seniorer vältränade, de kommer joggande. Sådana finns det inte så många av i resten av Europa. Det slår nästan över i religion i vad man får äta och inte. 

SVT-programmet "Hermans historia" var omåttligt populärt. Denna bild är från 1999.Foto: / SVERIGES TELEVISION AB

Många i Sverige tycker inte att man tar vara på seniorers erfarenheter?

– Nej, i riksdagen betraktas folk som är 60 plus som om de vore på väg till ålderdomshemmet. Det är synd, för det finns en enorm erfarenhet hos äldre människor. 

Två av dina bröder avled i 60-årsåldern i hjärtinfarkt. Är du orolig för egen del?

– Ja, vi var sex syskon och nu är tre av oss borta. Men jag tänker aldrig på ålder. 

Tror du på något liv efter detta?

– Ja, i någon form, på något vis. Allt skulle vara fullständigt meningslöst om det bara släcktes med off-knappen. Jag tror att allt detta liv tas vara på något sätt och försvinner in i något annat. Jag tror inte att man blir en ängel eller ser ut som nu, men det som är livsgnistan tror jag fortsätter någonstans. Och detta trots att jag har sett så mycket elände och har varit i så många krig.

Herman Lindqvist har ett digert program på Bokmässan i Göteborg.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Liliana väcker Herman från mardrömmarna

Händer det fortfarande att du vaknar av mardrömmar om de konflikter som du har bevakat som utrikeskorrespondent?

– Jo, det händer. Liliana måste ibland väcka mig så att jag kommer bort från det. Det hände så sent som i veckan. En viss typ av smällar kan också framkalla minnen. Jag hörde ett ljud här på Bokmässan som lät som då man avfyrar ett automatvapen på lite avstånd. Då reagerade jag blixtsnabbt, lyssnade efter vad det var.

En del i min ålder planerar sin begravning och skriver testamente för att ha kontroll. Tänker du så långt?

– Nej, Liliana och jag kan efter syskons begravningar prata lite om det, men jag planerar inte och tänker inte ha kontroll över min begravning. Det är inte så viktigt för mig.

Herman och Liliana Lindqvist minglar vid Bonnierfesten på Manilla. "Min hustru betyder oerhört mycket", säger han.Foto: Farnum Shakeira / JOHAN JEPPSSON EXPRESSEN

Har ingen kontakt med exfrun

Du har antytt att det som var svårt med att våga kärleken igen var i relation till din exfru. Ses ni på släkttillställningar som dop?

– Nej, det finns ingen kontakt alls. Det är hennes beslut och jag förstår henne. Men jag träffar barnen.

Det måste vara ett speciellt pris att inte längre ha kontakt?

– Vi har många erfarenheter ihop, hon härbärgerar större delen av mitt liv. Jag känner bara stor tacksamhet mot henne, men jag förstår om hon är bitter mot mig, jag har empati. 

Har du en extra beredskap apropå de tider av terrordåd som vi lever i nu?

– Jo, det har jag. Jag tittar på utgångarna och säger åt Liliana att krypa på golvet åt ett visst håll om något skulle hända. Det är inte för att jag är tokig utan för att ha beredskap. 

Har du haft någon mer kontakt med kungafamiljen sedan jag intervjuade dig 2014?

– Jodå, jag har kontakt med dem. Jag har träffat Victoria. 

Kronprinsessan Victoria eskorteras av Herman Lindqvist, 2006. Foto: BENGT DOBRIN / DANA PRESS / SCANPIX / CODE 20616 DANA PRESS / SCANPIX

Du har tidigare beskrivit hur kronprinsessan själv serverade dig te under era historielektioner och hur hon tackat dig för allt du lärt henne om Sveriges historia och om livet och kärleken?

– Hon är fortfarande likadan.

Victoria var ju mycket yngre när du lärde känna henne. Är det någon skillnad nu när hon är förälder?

– Ja, hon är rutinerad och erfaren, men likadan fortfarande. Hon har inte blivit blasé.

I ditt sommarprat från 2009 berättar du om hur kronprinsessan spelade alla roller då hon återgav hur den dåvarande ryske presidenten Boris Jeltsin under en galamiddag med kungafamiljen gick loss på knäckebrödet med kniv och gaffel och hur han redan före varmrätten ville ha kaffe. Fick du höra några liknande bakom-kulisserna-incidenter vid ditt senaste möte med Victoria?

– Vi hade väldigt trevligt när vi träffades och vi kommer att träffas mera. 

"Mentaliteten är sådan att man inte riktigt litar på auktoriteter och vägskyltar", säger Herman Lindqvist då han ombeds berätta om livet i Polen.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Du lever sedan några år i Polen. Vad är den största skillnaden jämfört med de elva andra länder du har bott i?

– Det finns en del likheter mellan människor i sättet att vara, i kulturen. I Polen är man artig på samma sätt som i Frankrike. Man duar inte, man håller upp dörren, man kan fortfarande kyssa damer som man träffar på handen. Mentaliteten är sådan att man inte riktigt litar på auktoriteter och vägskyltar.

Demonstrerar mot partiet "Lag och rättvisa"

Märker du av det nationalkonservativa partiet "Lag och rättvisas" inflytande?

– Liliana och jag har varit med i många demonstrationer mot dem. Det är en väldigt otäck förändring i det kulturella klimatet jämfört när jag kom till Polen 2014. Det var en så entusiastisk stämning då. Sedan kom de här mörka männen. Det är sorgligt hur skickligt de har manipulerat opinionen på ett opportunistiskt sätt. 

Hur funkar kontakten med dina vuxna barn och barnbarn då du bor i ett annat land än vad de gör?

– Som det alltid har gjort. Jag kommer till Sverige, framför allt på höstarna då det är bokaktioner och bokturnéer. Då passar vi på att hälsa på barn och barnbarn.

Du har sagt att du inte lever någon vanlig seniortillvaro med att hämta på förskola och fritids?

– Nej, det har jag aldrig gjort. Jag brukar bjuda mina barnbarn på krogen, en och en. Vi pratar om livet, världen, politik och vad de har för drömmar och planer. 

Ännu en höstfest hos Albert Bonniers förlag för Liliana som är polsk sakkunnig för maken Herman Lindqvists nya bok om Mannerheim.Foto: OLLE SPORRONG

Hur är du som morfar och farfar?

– Det är svårt att svara på. Jag är nog inte så bra som jag skulle vilja vara, men barnbarnen verkar tycka om mig. Jag är absolut ingen sådan som oroar mig och bekymrar mig varje dag. Jag försöker att uppmuntra och stödja deras idéer och planer. Skämmer bort dem gör jag nog, men jag vill inte gå in på hur. De är fina och sympatiska. När vi har träffats skriver de ofta handskrivna brev och tackar.

I memoarerna "Mitt i allt" skriver du att du ända sedan din familj flyttade till svenska ambassaden i Helsingfors då du var tre år alltid har känt dig som en främling. Hur är det nu i Warszawa?

– Jag är en främling där också, som inte talar polska. Det är det tolfte land som jag bor i så jag är van vid att bo i länder där jag från början inte förstår vad alla säger. Jag trivs i alla fall och man inrättar sig där man bor. Det är väldigt roligt att gå in i en ny miljö i ett nytt land, en ny kultur, ny mat, nya seder och bruk.

"Liliana är alltid med mig"

Hur funkar det med språket?

– Jag har fortfarande ambitionen att lära mig polska, men Liliana är ju alltid med mig så jag har tolk dygnet runt. Det underlättar väldigt. Jag förstår mer och mer och kan uttrycka enklare meningar, men polska är ett otroligt svårt språk både grammatiskt och uttalsmässigt. Jag har dock sällan tid att öva. Då jag sitter stilla läser jag och skriver på mina böcker, jag har inte så mycket fritid. 

 

LÄS MER: Herman Lindqvist om Zlatans "kungabild" 

 

Hur pass igenkänd är du i Polen?

– Inte alls. Min bok om Vasa ("De vilda Vasarna – en våldsam historia", reds anm) kommer i Polen nästa år och Polen är ett väldigt historieintresserat land, men det är skönt att vara i ett land där man inte är så igenkänd. I Paris fick jag också vara i fred.

Du har sagt att du aldrig kommer att rösta på Sverigedemokraterna. När vi träffades 2014 pratade du en del om Sveriges integrationsutmaningar. Det har hänt en hel del sedan dess med flyktingkrisen. Vad tänker du om det?

– Det är väldigt sorgligt, ett enormt problem som politikerna tyvärr blundade för alltför länge. De var på svenskt sätt rädda för svåra frågor och låtsades att det inte fanns. Det värsta är de som säger att det inte är något problem, de har inte förstått något alls. De här uniformerade hjärnsläppen som ska få gå omkring på Göteborgs gator... Ju fler som bojkottar desto starkare och fler blir de. De jublar och skrattar säkert över hur rädda alla människor är och vilken makt de får. Jag ser dem bara som en samling uniformerade hjärnsläpp. De har utmanat samhället, de vill avskaffa demokratin. Då måste en stark demokratisk stat kunna stoppa och slå ner dem i stället för att ge dem understöd och bana väg för dem genom folkmassorna. De ser detta som ett tecken på vårt samhälles svaghet. Det här är sjuka människor som bara är imponerade av makt och styrka. Om man då ger efter, kompromissar, pratar och ska bjuda på kaffe och kanelbullar så tycker de bara att det är ett löjligt svaghetstecken.

"Jag vill förklara tiden också, hur människorna vid de här olika tidpunkterna levde och tänkte", säger Herman om sina böcker och om sin historiesyn.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Herman Lindqvist om flyktingkrisen

Hur tycker du att Sverige borde ha agerat under flyktingkrisen?

– För det första skulle vi inte ha tagit emot så många innan vi hade beredskap att göra det, innan det fanns resurser och en plan. Då bäddar man för detta enorma integrationsproblem som aldrig kommer att överbryggas. 

En del har invändningar mot den idealistiska historiesynen (om att idéer, historiska personligheter och ideologier är de främsta drivkrafterna i historien) och framhåller i stället den materialistiska historiesynen (om att ekonomiska och sociala förhållanden formar historien). Ser du någon motsättning eller gör du också maktanalyser även om du berättar om historien genom olika individers livsöden?

– Min ambition är inte att avslöja några hemligheter i det finska vinterkriget. Jag vill berätta om personer, deras liv, hur de blev som de blev och varför. Det är intressant att ställa sig frågan "När förstod Napoleon att han skulle bli Napoleon"? När förstod Gustav Vasa? Det fanns en viss tidpunkt, precis som för Mannerheim. Det var den 16 maj 1918 då Mannerheim red i spetsen för den vita armén nerför Esplanadgatan. Då såg folket såg honom för första gången. Han kände plötsligt stödet och insåg vilka möjligheter han hade. Han kunde bli något mer än general, han hade en större uppgift i Finland. Jag vill förklara tiden också, hur människorna vid de här olika tidpunkterna levde och tänkte. 

Du berättar i din bok att Mannerheim skrev i ett brev till sin väninna Maria Lubomirska att han "skäms över och vämjes vid det yrke han utövar"?

– Det visar att han var en empatisk person, inte någon massmördare och mordbrännare. Det här skriver han till sin polska furstinna som han hade känsloförbindelser med. Det visar att till och med överbefälhavaren i ett krig kan bli tagen av meningslös förstörelse. 

Finlands nationalhjälte Mannerheim träffade sitt livs kärlek vid 79 års ålder.

Mannerheim är livsnjutare. På vilket sätt är du det?

- Man vet inte hur länge man lever. Det är alltid bättre att äta god mat än otäck, dricka goda viner, njuta, söka sig fram till det som smakar gott, se till att det är vackert omkring en. Om man inte själv strävar efter det här så är det ju ingen annan som gör det åt en. Det kommer kanske en dag då man bara sitter där och dreglar.

Tänker du att det kommer att vara så?

– Nej, man jag kan förstå att det kan hända. Jag har ju tre syskon som har dött, två knall och fall. Det kan hända vem som helst när som helst. Numera när jag läser Hufvudstadsbladet har nästan alltid någon bekant eller bekants släkting gått bort. För många år sedan tittade jag mest på förlovningsannonser. 

PS Så var mötet

Herman håller upp dörrar, lägger upp isbitar i mitt glas och minns vad vi pratade om och vad rubriken blev senast då jag intervjuade honom. Någon räkmacka vill han inte ha då vi ses i restaurangen på 23:e våningen på Gothia Towers i Göteborg. "Jag har redan ätit flera stycken sedan jag kom i tisdags, men det är bara i Sverige som man börjar servera lunch klockan 11", säger han och nöjer sig med mineralvatten. Det äckligaste Herman har ätit i tjänsten är annars kallt fåröga som han bjöds på i ett palestinskt flyktingläger i Jordanien. "Hela släkten hade samlat ihop till delikatessen, det vara bara att bita ihop och tacka. En tidig morgonfrukost i Vietnam fick jag en geléaktig fårhjärna", minns Herman. Då man ser Herman och Liliana tillsammans på Bokmässan håller han ofta sin hand ömt om hennes rygg.

 

Intervjun äger rum på restaurang "Heaven 23" i Göteborg, men Herman vill inte ha lunch utan nöjer sig med mineralvatten.Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN