Arbetshäst, social kameleont, jobbig jäkel – några ord som poppar upp när jag funderar över varför Lisa Mattisson är så framgångsrik i sitt värv.
Där är Lisa i regnkläder, troligen inne på dagens tolfte arbetstimme, bland minglande politiker och PR-konsulter i Almedalen.
Där är människan som alltid vinner förtroendet hos dem hon möter, oavsett om det är partiledare i riksdagen, ensamkommande afghaner på Medborgarplatsen eller socialt utsatta hyresgäster i en bedagad bruksort.
Där är rösten i telefonen: missnöjd med sina egna bilder eller hur de tas om hand, och hur tänkte vi förresten med rubriken?
”Vill bara att det ska bli bättre än bra!” utropar hon i ett sms dagen efter att ett reportage publicerats.
Så där ser det ofta ut, när jag i efterhand tittar igenom vår kommunikation. Vanligaste Lisa Mattisson-kommentaren: ”Det blev OK.” Näst vanligaste: ”Jag vill åka tillbaka.”
Allt detta – det hårda pannbenet, förmågan att ta folk, den höga ambitionsnivån – bidrar till slutresultatet: fotojournalistik av högsta klass. Dessa egenskaper bidrar också till att göra de reportrar hon arbetar med ännu bättre. Om hon nu inte skriver texten själv, och då gör det med ett språk som helt och hållet är hennes.
Hon är tyst som en mus när det krävs, smyger längs väggar och klättrar i tak
När nomineringarna till Årets bild offentliggjordes i förra veckan skrev hennes mesta parhäst på Expressen, reportern Anna Gullberg, på Twitter:
”Hon är tyst som en mus när det krävs, smyger längs väggar och klättrar i tak, läser av och smälter in. När man som vi ofta är i miljöer långt ifrån makt och prakt så är det nödvändigt att kunna få människor att känna sig bekväma, sedda, lyssnade på. Lisa är otrolig på det med.”
På torsdagskvällen kom Lisa Mattisson direkt från krigets Ukraina till Nalen i Stockholm för att hyllas som Årets fotograf. Just en sådan kväll kan det vara värt att påminna inte bara om hennes unika bildspråk utan också om den inte helt spikraka vägen hit. Så sent som för två år sedan var Lisa Mattisson i en helt annan position – pandemin hade brutit ut, och hon stod utan fotouppdrag.
För att klara försörjningen tog hon jobb som patienttransportör på Södersjukhuset, en position långt ner i den strikta sjukhushierarkin. Några månader senare publicerade Expressen hennes dagbok från SÖS, ett unikt dokument både som arbetsplatsreportage och rapport från pandemins frontlinje.
Lisa Mattisson är en pressfotograf av klassiskt snitt så till vida att hon otvunget kastar sig mellan högt och lågt, mellan brödjobb och prestigefulla uppdrag. Hon ser inte världen bara genom sin kamera utan i hennes huvud rör sig hela tiden tusen idéer om vad nästa jobb borde handla om. Hon ser historier överallt. Hennes blick är avundsvärd, och nu också prisbelönt.
Det dokumentära berättandet är det som Lisa Mattisson brinner för. Hon vill skildra skeenden och gärna så filterlöst som möjligt. Så lite som möjligt ska stå mellan henne och verkligheten hon ser i linsen.
Under det senaste året har hon fått ett stort och välförtjänt genomslag med sina reportagebilder från ett Sverige i snabb och ibland brutal förändring. Men hon nöjer sig givetvis inte.
