Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Hemligheter från Slottet avslöjas

"På Stenhammar har Carl Gustaf förverkligat sina livsdrömmar. Här är han arbetaren, inte kungen. Trots närheten och tillgängligheten för besökare, lämnas kungaparet i fred här.", skriver Barbro Hultman i sin bok.
Foto: LEIF R JANSSON
Kronprinsessan Victoria tillsammans med maken prins Daniel.
Foto: Tomas Leprince
Barbro Hultman.
Foto: Robban Andersson

En kronprinsessa som hälsar på personalen på Slottet med ett lättsamt "Hejsan, hoppsan!".

En kung som dröjde med att ge klartecken för kronprinsessans bröllop, hamnade i bråk om hennes anorexi och avslöjade sin svåraste stund.

Nu avslöjas hemligheterna på Slottet i en ny bok.

Barbro Hultman hade varit hovreporter på flera tidningar när hon 1997 började arbeta för kungahuset. Hon blev kvar på Slottet i tio år och i boken "I den kungliga kulissen" ger hon sin rapport inifrån hovet.

Hallå där Barbro Hultman,

Beskriv dina tio år på slottet

- Jag har haft kontakt med kungafamiljen sedan jag som ung jobbade på tidningen Veckojournalen, och 30 år senare fick jag jobb på hovet. Det var väldigt spännande för mig som journalist att få vara i den annars så stängda miljön.

Vad säger kungen om att du skriver boken?

- Han hade faktiskt inte något särskilt att säga om det, men jag har ägnat 40 år åt att bygga upp ett förtroende gentemot kungahuset.

Varför ville du skriva boken?

- Jag ville ändra den etablerade mediebilden av kungen, som jag ofta tycker går ut på att dumförklara honom. Han är en komplex och skärpt människa. Ibland pratar lite underligt, men det beror på att han har dyslexi.

Du skildrar kron- prinsessan varmt - hur var det att jobba med henne på slottet?

- Hon är otroligt ordentlig och intelligent. Vi har inget att oroa över oss om hon tar över tronen.

Vilka andra delar av boken är du särskilt nöjd med?

- Det är särskilt det sista kapitlet, där jag fick godkänt av kungen att komma till Stenhammars slott.

I 40 års tid har du följt kungahuset som journalist och hov-anställd - hur skiljer sig kunga-bevakningen i dag jämfört med tidigare?

- Kungahuset stängde dörrarna för journalister ungefär då prinsessan Diana dog.

- Nu är rapporteringen mindre respektfull mot kungafamiljen, men det är också delvis på grund av den bristande öppenheten.

OM HUR VICTORIA FöRäNDRADE SLOTTET

Jag stod och småpratade med en kollega vid den omtalade pumpen, när plötsligt kronprinsessan lämnade sitt kontor på väg att hämta en kopp te i kafferummet. Jag hälsade och fortsatte samtalet som om ingenting hade hänt. Då var arbetskamraten plötsligt som uppslukad av jorden, och jag talade rakt ut i luften. Jag förstod ingenting tills hon kom fram från ett litet rum strax bakom ryggen. Dit hade hon tagit sin tillflykt fort som blixten när kronprinsessan passerade. Varför då? frågade jag näsvist. "Man kan väl inte stå och prata i korridoren när kronprinsessan går förbi", blev svaret.

Jag är absolut övertygad om att sådana här irrationella beteenden från personalens sida är helt obekanta för kungafamiljen. Kungen skulle säkerligen bli galen om han visste. För att inte tala om Victoria, som införde helt nya kommunikationsvanor när hon fick sin egen hovstat och arbetade på slottet. Glatt trallande, i varje fall på gott humör, klev hon ur bilen och in i Östra valvet varje morgon. Den som händelsevis gick förbi fick inte bara ett glatt leende, utan också en morgonhälsning som lika gärna kunde vara formell som okonventionell: "Hejsan, hoppsan!" "Hej, hej!" eller "God morgon" kort och gott.

Hon duade friskt dem hon mötte, vilket inte gjorde det helt enkelt att veta vilka regler som gällde. Man duade inte kronprinsessan, punkt slut. Ett hej accepterades så småningom när man förstod, att nu rådde nya seder och bruk. Men inflation i hejandet blev det inte, det kändes lite som majestätsbrott.


OM VICTORIAS ANOREXI

Kronprinsessan var ett kärt samtalsämne även i kafferummet, som den älskade medlem av familjen hon är. Det stod klart på hösten 1997, för alla observanta tidningsläsare, att kronprinssessan led av ätstörningar. Bilderna från studiebesöken i Rosenbad och framför allt från Innocencebalen i Grand Hôtels Vinterträdgård skapade problem för informationsavdelningen.

Jag som satt med alla tidningsartiklarna undrade om jag vågade ha synpunkter på kronprinsessans mycket påtagliga magerhet och viktproblem. Skulle jag låtsas som ingenting? Informationsavdelningens hemsida hade ännu inte gått ut med något klargörande. Det surrade av aningslösa kommentarer vid förmiddagskaffet. Personligen tog jag mycket illa vid mig när jag förstod, att det fanns medarbetare som tyckte att kronprinsessan aldrig varit vackrare än på denna bal och uppenbarligen inte såg problemet.

Det gjorde däremot ETW, min chef. Vi brukade undvika allt personligt prat under arbetstid men kunde några sällsynta gånger bli ensamma sent på eftermiddagen, tillfällen när jag vågade yttra mina bekymmer i någon speciell fråga. Anorexin var en sådan. Victoria skulle nästa dag resa till Spanien för att närvara vid en av kungaparets döttrars bröllop. Av någon anledning hade jag snappat upp att Kvällsposten skulle gå ut stort med nyheten att kronprinsessan Victoria var svårt sjuk i anorexi. Hovet teg som muren men jag vågade yttra min oro för Elisabeth: Se åtminstone till att hon sätter på sig en långärmad klänning som döljer de smala armarna, rådde jag. Elisabeth kom just tillbaka från ett möte med kungen och drottningen, rosenrasande, sedan det blivit tvärt nej på hennes rekommendation att gå ut med nyheten snarast möjligt. Kungen kan bli oresonlig i fall där det handlar om privata frågor, han var svårövertalad och lindrigt sagt envis.

Barbro Hultman
Foto: Foto: Robban Andersson
Till Elisabeth Tarras-Wahlbergs mest framträdande drag som hovets presschef var, enligt min mening, hennes skicklighet att hantera kungen. När han trilskades, lirkade hon. Jag vet inte hur hon valde sina ord hon har aldrig yppat ett ord om sina dispyter på kungens kontor men hon gav sig inte utan återkom så många gånger som krävdes för att kungen skulle ge med sig. Jag gav honom tre möjligheter, berättade hon för mig. Ett nej vid första frågetillfället avfärdade hon, försökte gå runt frågan och gick tillbaka till sitt rum för att ge kungen lite betänketid. Vid andra försöket lyssnade hon till kungens argument, och om de inte höll, fick han en sista chans att ändra sig. Om inte det lyckades gav informationschefen upp och lämnade ärendet som kungen ville ha det.

Nyheten att kronprinsessan led av ätstörningar och nu skulle få behandling, blev det stora samtalsämnet i hela landet. Hennes räddning var beslutet att söka hjälp vid ett universitet utanför New York, där kompetens på området fanns.


OM VICTORIAS BRöLLOP

Kungen dröjde med klartecknet för giftermål mellan Victoria och Daniel. Han om någon visste vad grundlagen säger om successionsordningen, vilket ansvar som ligger på tronföljaren och hur viktigt valet av gemål var. Daniel Westling sattes på skolbänken. Som prinsgemål dög det inte med baskunskaperna från gymnasiet. Daniel, om någon, behärskar dock konsten att kommunicera och skapa kontakt, något som han senare också skulle komma att bevisa.

På hösten 2008 var en ytterst liten krets inom hovet informerad om det kommande bröllopet. Riksmarskalken, överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister och informationschefen hörde till den lilla grupp, som i största hemlighet drog upp riktlinjerna för en förlovning våren 2009 och senare för bröllopsdatum. Trots allt hysch kom Expressen före. Det var ett scoop som hette duga när tidningen i en av de tidiga upplagorna den 24 februari 2009, kunde avslöja den stora nyheten, före hovet, att kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling skulle förlova sig samma dag.

Statsminister Fredrik Reinfeldt hade kallats till Drottningholm dagen före, en söndag, och blivit informerad om kungens beslut. På måndagsförmiddagen kallades han till speciell konselj för ett godkännande av regeringen och saken var klar.


KUNGENS SVåRASTE STUND

Den svåra och personliga frågan om kungen har några nära vänner eller rådgivare, som han kan få hjälp och stöd från, har jag inte velat ställa till kungen. Andra svarar i stället: "Nej!"

Vi, som funderar över detta, vet hur smärtsamt det var för honom i samband med den plågsamma TT-intervjun i kölvattnet efter boken "Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken", där reportern frågade: "Har kungen varit på nattklubb?"

Den episoden slutade med att han offentligt sade upp bekantskapen med en av sina allra äldsta vänner. Oavsett lämpligheten i att ställa upp för TT den gången på våren 2011 var kungens situation efter den så kallade "skandalboken" minst sagt svårhanterlig för alla inblandade.

Pressträffen i Halleberg och Hunneberg efter älgjakten hösten 2010 som hade kollapsat när kungen, pressad av journalistuppbådet, uttryckte sig olyckligt om att "vända blad och gå vidare", fanns i färskt minne. Vid båda dessa tillfällen ville kungen dock vara tillmötesgående och "ställa upp". Hans beslut kan ifrågasättas, men när situationen blir ohållbar är det tyvärr ingen där, som hejdar honom, vare sig som rådgivare eller vän. Kungen ångrade TT-intervjun djupt och antydde till en av hovets chefer, knappt hörbart, att det var det svåraste han varit med om.


KUNGEN SOM KöTTBONDE

På Stenhammar har Carl Gustaf förverkligat sina livsdrömmar. Här är han arbetaren, inte kungen, epitetet han som barn trotsigt vägrade acceptera när systern Christina retade honom. Trots närheten och tillgängligheten för besökare, lämnas kungaparet i fred här. Kanske är det resultatet av den respektfulla men samtidigt nära kontakten med invånarna i Flen med omnejd, som prins Wilhelm med sitt folkliga väsen byggde upp och som kungen nu får del av. Det finns fortfarande Flenbor som minns de vittberömda midsommardanserna på Holmängen, årets stora begivenhet för menigheten på den tiden. Faktum är att bygden gläds med Stenhammars arrendator. När kungaparet handlar inne i Flen är de inte upphöjda kungligheter, utan sörmlänningar rätt och slätt. Och kungen är bara glad om de stöter samman i naturreservatet eller joggingslingan.

Samtalet på ladugårdsbacken böljar fram och tillbaka. Vi kommer in på pressfrågor, och kungen konstaterar att det är sorgligt med lokal-tv och lokaltidningar som måste läggas ner. Han vill kunna läsa både om Solliden i Barometern och Stenhammar i Folket eller Eskilstuna-Kuriren.

Jag har en hälsning från mer närliggande trakter, nämligen Gamla stan i Stockholm. Där finns Anna och Johanna i en av Pressbyråbutikerna. De har inte någon högre önskan än att Sveriges kung skulle vara lite synligare på huvudstadens gator, komma in i butiken en dag och handla sig en tidning. "Det skulle ju nästan vara som om himlen föll ner. Så glada skulle vi bli". Kungen kommer plötsligt på andra tankar. "Ja, det är riktigt. Jag skulle själv vilja ta mig mera tid i Stockholm. Det kanske är något att tänka på", säger han, och jag ser hur det gnistrar i den nya informationschefen Margareta Thorgrens pigga ögon över tanken på att ta itu med ambitionen att vända på popularitetssiffrorna.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.