OM HUR VICTORIA FöRäNDRADE SLOTTET
Jag stod och småpratade med en kollega vid den omtalade pumpen, när plötsligt kronprinsessan lämnade sitt kontor på väg att hämta en kopp te i kafferummet. Jag hälsade och fortsatte samtalet som om ingenting hade hänt. Då var arbetskamraten plötsligt som uppslukad av jorden, och jag talade rakt ut i luften. Jag förstod ingenting tills hon kom fram från ett litet rum strax bakom ryggen. Dit hade hon tagit sin tillflykt fort som blixten när kronprinsessan passerade. Varför då? frågade jag näsvist. "Man kan väl inte stå och prata i korridoren när kronprinsessan går förbi", blev svaret.
Jag är absolut övertygad om att sådana här irrationella beteenden från personalens sida är helt obekanta för kungafamiljen. Kungen skulle säkerligen bli galen om han visste. För att inte tala om Victoria, som införde helt nya kommunikationsvanor när hon fick sin egen hovstat och arbetade på slottet. Glatt trallande, i varje fall på gott humör, klev hon ur bilen och in i Östra valvet varje morgon. Den som händelsevis gick förbi fick inte bara ett glatt leende, utan också en morgonhälsning som lika gärna kunde vara formell som okonventionell: "Hejsan, hoppsan!" "Hej, hej!" eller "God morgon" kort och gott.
Hon duade friskt dem hon mötte, vilket inte gjorde det helt enkelt att veta vilka regler som gällde. Man duade inte kronprinsessan, punkt slut. Ett hej accepterades så småningom när man förstod, att nu rådde nya seder och bruk. Men inflation i hejandet blev det inte, det kändes lite som majestätsbrott.
OM VICTORIAS ANOREXI
Kronprinsessan var ett kärt samtalsämne även i kafferummet, som den älskade medlem av familjen hon är. Det stod klart på hösten 1997, för alla observanta tidningsläsare, att kronprinssessan led av ätstörningar. Bilderna från studiebesöken i Rosenbad och framför allt från Innocencebalen i Grand Hôtels Vinterträdgård skapade problem för informationsavdelningen.
Jag som satt med alla tidningsartiklarna undrade om jag vågade ha synpunkter på kronprinsessans mycket påtagliga magerhet och viktproblem. Skulle jag låtsas som ingenting? Informationsavdelningens hemsida hade ännu inte gått ut med något klargörande. Det surrade av aningslösa kommentarer vid förmiddagskaffet. Personligen tog jag mycket illa vid mig när jag förstod, att det fanns medarbetare som tyckte att kronprinsessan aldrig varit vackrare än på denna bal och uppenbarligen inte såg problemet.
Det gjorde däremot ETW, min chef. Vi brukade undvika allt personligt prat under arbetstid men kunde några sällsynta gånger bli ensamma sent på eftermiddagen, tillfällen när jag vågade yttra mina bekymmer i någon speciell fråga. Anorexin var en sådan. Victoria skulle nästa dag resa till Spanien för att närvara vid en av kungaparets döttrars bröllop. Av någon anledning hade jag snappat upp att Kvällsposten skulle gå ut stort med nyheten att kronprinsessan Victoria var svårt sjuk i anorexi. Hovet teg som muren men jag vågade yttra min oro för Elisabeth: Se åtminstone till att hon sätter på sig en långärmad klänning som döljer de smala armarna, rådde jag. Elisabeth kom just tillbaka från ett möte med kungen och drottningen, rosenrasande, sedan det blivit tvärt nej på hennes rekommendation att gå ut med nyheten snarast möjligt. Kungen kan bli oresonlig i fall där det handlar om privata frågor, han var svårövertalad och lindrigt sagt envis.
Nyheten att kronprinsessan led av ätstörningar och nu skulle få behandling, blev det stora samtalsämnet i hela landet. Hennes räddning var beslutet att söka hjälp vid ett universitet utanför New York, där kompetens på området fanns.
OM VICTORIAS BRöLLOP
Kungen dröjde med klartecknet för giftermål mellan Victoria och Daniel. Han om någon visste vad grundlagen säger om successionsordningen, vilket ansvar som ligger på tronföljaren och hur viktigt valet av gemål var. Daniel Westling sattes på skolbänken. Som prinsgemål dög det inte med baskunskaperna från gymnasiet. Daniel, om någon, behärskar dock konsten att kommunicera och skapa kontakt, något som han senare också skulle komma att bevisa.
På hösten 2008 var en ytterst liten krets inom hovet informerad om det kommande bröllopet. Riksmarskalken, överhovmästarinnan Alice Trolle-Wachtmeister och informationschefen hörde till den lilla grupp, som i största hemlighet drog upp riktlinjerna för en förlovning våren 2009 och senare för bröllopsdatum. Trots allt hysch kom Expressen före. Det var ett scoop som hette duga när tidningen i en av de tidiga upplagorna den 24 februari 2009, kunde avslöja den stora nyheten, före hovet, att kronprinsessan Victoria och herr Daniel Westling skulle förlova sig samma dag.
Statsminister Fredrik Reinfeldt hade kallats till Drottningholm dagen före, en söndag, och blivit informerad om kungens beslut. På måndagsförmiddagen kallades han till speciell konselj för ett godkännande av regeringen och saken var klar.
KUNGENS SVåRASTE STUND
Den svåra och personliga frågan om kungen har några nära vänner eller rådgivare, som han kan få hjälp och stöd från, har jag inte velat ställa till kungen. Andra svarar i stället: "Nej!"
Vi, som funderar över detta, vet hur smärtsamt det var för honom i samband med den plågsamma TT-intervjun i kölvattnet efter boken "Carl XVI Gustaf - Den motvillige monarken", där reportern frågade: "Har kungen varit på nattklubb?"
Den episoden slutade med att han offentligt sade upp bekantskapen med en av sina allra äldsta vänner. Oavsett lämpligheten i att ställa upp för TT den gången på våren 2011 var kungens situation efter den så kallade "skandalboken" minst sagt svårhanterlig för alla inblandade.
Pressträffen i Halleberg och Hunneberg efter älgjakten hösten 2010 som hade kollapsat när kungen, pressad av journalistuppbådet, uttryckte sig olyckligt om att "vända blad och gå vidare", fanns i färskt minne. Vid båda dessa tillfällen ville kungen dock vara tillmötesgående och "ställa upp". Hans beslut kan ifrågasättas, men när situationen blir ohållbar är det tyvärr ingen där, som hejdar honom, vare sig som rådgivare eller vän. Kungen ångrade TT-intervjun djupt och antydde till en av hovets chefer, knappt hörbart, att det var det svåraste han varit med om.
KUNGEN SOM KöTTBONDE
På Stenhammar har Carl Gustaf förverkligat sina livsdrömmar. Här är han arbetaren, inte kungen, epitetet han som barn trotsigt vägrade acceptera när systern Christina retade honom. Trots närheten och tillgängligheten för besökare, lämnas kungaparet i fred här. Kanske är det resultatet av den respektfulla men samtidigt nära kontakten med invånarna i Flen med omnejd, som prins Wilhelm med sitt folkliga väsen byggde upp och som kungen nu får del av. Det finns fortfarande Flenbor som minns de vittberömda midsommardanserna på Holmängen, årets stora begivenhet för menigheten på den tiden. Faktum är att bygden gläds med Stenhammars arrendator. När kungaparet handlar inne i Flen är de inte upphöjda kungligheter, utan sörmlänningar rätt och slätt. Och kungen är bara glad om de stöter samman i naturreservatet eller joggingslingan.
Samtalet på ladugårdsbacken böljar fram och tillbaka. Vi kommer in på pressfrågor, och kungen konstaterar att det är sorgligt med lokal-tv och lokaltidningar som måste läggas ner. Han vill kunna läsa både om Solliden i Barometern och Stenhammar i Folket eller Eskilstuna-Kuriren.
Jag har en hälsning från mer närliggande trakter, nämligen Gamla stan i Stockholm. Där finns Anna och Johanna i en av Pressbyråbutikerna. De har inte någon högre önskan än att Sveriges kung skulle vara lite synligare på huvudstadens gator, komma in i butiken en dag och handla sig en tidning. "Det skulle ju nästan vara som om himlen föll ner. Så glada skulle vi bli". Kungen kommer plötsligt på andra tankar. "Ja, det är riktigt. Jag skulle själv vilja ta mig mera tid i Stockholm. Det kanske är något att tänka på", säger han, och jag ser hur det gnistrar i den nya informationschefen Margareta Thorgrens pigga ögon över tanken på att ta itu med ambitionen att vända på popularitetssiffrorna.