Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hemliga naziprojektet: Underjordisk stad

Bunkerkomplexet under marken är enormt och utgörs i huvudsak av sju separata anläggningar. Bygget svalde enorma resurser under kriget. Foto: AP
Slottet Ksiaz utgör den underjordiska stadens nordligaste punkt. Här leder trappor ner i underjorden. Foto: AP
Vid flykten från de östra delarna av Tyskland under krigets slut gällde det att inte vara för tungt lastad. Arvegods och dyrbarheter grävdes ofta ner i skogarna innan den hastiga avfärden. Foto: Wikimedia commons

I augusti förra året slogs nyheten upp stort i världens tidningar.

Amatörforskare hade med 99 procents sannolikhet lokaliserat det så kallade naziguldtåget vid en plats som kallas för "Den 65:e kilometern".

Ett halvår senare slog experter hål på påståendet. Det existerar inget tåg. Sedan dess har det varit ganska tyst om saken.

Ändå fortsätter sökandet i den jättelika underjordiska stad som nazisterna lät anlägga i trakten, rapporterar tidningen The New Yorker som följt med skattjägarna ner i mörkret i de nästan ändlösa tunnlarna.

Kanske är sanningen om den försvunna guldlasten betydligt mer komplicerad än vi tror.

Under andra världskrigets sista år blev det alltmer uppenbart att Nazityskland skulle förlora, även för många medlemmar av nazisteliten. Åtgärder vidtogs för att smuggla ut – eller gömma undan – de enorma rikedomar som rövats ihop under krigsåren.

Förmögenheter, berömda konstverk och ovärderliga skatter som "Bärnstensrummet" är fortfarande försvunna. Jakten på det så kallade naziguldet omgärdas av mytbildning och spekulation och har fått världens skattjägare – de flesta amatörer – att flockas till några särskilt lovande platser.

Ett av de områden där det finns flest hoppfulla skattsökare är Nedre Schlesien i sydvästra Polen som var en del av Tyskland fram till andra världskrigets slut.

Det finns flera anledningar till detta.

Efter krigets stora vändpunkt på östfronten – Slaget om Stalingrad 1942-43 – ansågs fortfarande regionen som ett säkert område i det inre av Nazityskland, på tryggt avstånd från den våldsamma östfronten men ändå så långt som möjligt från de flygbaser i England varifrån de allierades bombflyg utgick. Nazisterna flyttade en del fabriksverksamhet samt värdefull konst och andra dyrbara föremål till området som är beläget ungefär 300 kilometer sydost om Berlin.

Nedre Schlesien är naturskönt. Här finns många vandringsleder för turisterna. Foto: Wikimedia commons

Skatter grävdes ner när Röda armén närmade sig

Två år senare var läget ett annat. Då befann sig den tyska armén på reträtt över hela östfronten under trycket från Röda arméns offensiver. Landet var sönderbombat och reservstyrkorna förbrukade. Striderna hade nått Tysklands eget territorium – inklusive Nedre Schlesien. För naziregimen var undergången nära.

Stora mängder guld, juveler, konstföremål – och kanske även prototyper av de framtidsvapen som Hitler i det längsta hoppades skulle vända kriget – sägs ha gömts undan för att inte falla i fiendens händer.

Även civilbefolkningen i de östra delarna av Tyskland – till exempel Nedre Schlesien – var medveten om hotet från den annalkande Röda armén. Flyktingskaror korkade igen vägarna när miljoner människor – mest kvinnor och barn – desperat försökte ta sig västerut.

Det var bråttom och det gällde att inte vara för tungt lastad. Arvegods och dyrbarheter grävdes ofta ner innan den hastiga avfärden. Då fanns det fortfarande hopp om att en dag kunna återvända till familjeegendomen.

Invånarna i Nedre Schlesien utgjorde inget undantag. De flesta valde att fly. Sannolikt var det ett klokt val. Många av de som stannade kvar dödades av Röda armén i hämndaktioner för de ohyggligheter som Naziregimen utsatt det ryska folket för under kriget. De Schlesien-tyskar som ändå lyckades överleva tvångsförflyttades västerut. I slutet av 1947 var regionen mer eller mindre tömd på de omkring två miljoner tyskar som en gång levt där.

Efter andra världskriget kom Nedre Schlesien att tillhöra Polen. Foto: AP

Nedre Schlesien blir polskt

Efter krigsslutet tillföll betydande delar av östra Tyskland Polen, som nu ingick i den sovjetiska intressesfären. Det var en gottgörelse till polackerna för de områden i östra Polen som gått förlorade till Sovjetunionen. För att fylla det nu nästan folktomma Nedre Schlesien – som ingick i kompensationen – beslöt den nyinstiftade polska kommunistregeringen att befolka regionen med hemlösa polacker från landets östra delar.

Många av de nyinflyttade hittade jobb inom områdets lukrativa gruvindustri. Men världsekonomin förändras ständigt. I dag har gruvorna blivit olönsamma. De allra flesta gruvbolag i Nedre Schlesien har kastat in handduken.

I samhällena kring Ugglebergen lever många arbetslösa gruvarbetare som har god kännedom om traktens många gamla tunnlar och schakt.

För många lever fortfarande hoppet om att göra sig en förmögenhet på underjordens rikedomar. Enligt legenderna ska det finnas mer än bara naturliga resurser där nere i mörkret under marken.

Förhöret med Herbert Klose

En av de mer berömda berättelserna är den om Herbert Klose. Efter kriget fångades den tyske officeren in och förhördes av säkerhetspolis. Den polske författaren Joanna Lamparska skriver om fallet i sin nya bok "Gold train: A short history of madness".

Förhöret, som är märkt "Fall 1491" i säkerhetspolisens arkiv, förvaras i staden Wroclaw vid det statliga Institutet för nationell ihågkommelse som bedriver forskning om de brott som begicks i Polen av de nazistiska och kommunistiska ockupationsmakterna under och efter kriget.

I förhöret berättar Klose hur han i mitten av november 1944 tog emot en förfrågan från Wroclaws polischef. Med Röda armén i antågande, skulle Klose kunna tänka sig att hjälpa de tyska invånarna att gömma sina värdesaker? Jodå, under Kloses vakande ögon samlades många dyrbarheter in.

"Guldet förvarades på polishögkvarteret", sa den tyske officeren i förhöret. "Kistorna var tillverkade av järn och hermetiskt tillslutna med gummiförseglingar. Alla kistor var omärkta så att ingen skulle känna till vad de innehöll", berättade Klose som dock noterade att kistorna var numrerade.

Kloses plan var att gömma dyrbarheterna utanför staden men när det var dags att flytta skatten kunde han inte själv delta eftersom han trillat av en häst och skadat sig illa. Sällskapet från polisstationen slutförde operationen utan Kloses hjälp och gömde kistorna på flera olika platser i trakten.

Korpral Donald R. Ornitz bild på saltgruvan vid byn Merkers – och fyndet: 7000 säckar med guld och värdeföremål. Foto: Donald R. Ornitz/Wikimedia commons

Riksbankens guld hittades i saltgruva

Kloses historia är inte unik. Det finns flera liknande över hela Tyskland. Under världskrigets slutskede undersökte amerikansk militär uppgifter om att en stor del av den tyska Riksbankens guld gömts undan i en saltgruva vid byn Merkers. I en gruvgång lokaliserade amerikanska soldater fler än 7000 säckar med mynt, guldtackor och andra värdeföremål.

Historier som dessa fungerar som drivkraft för Europas skattjägare. I Nedre Schlesien söker dessa fortfarande efter Kloses guld och andra skatter. Här finns både föreningar och ensamvargar som försöker spåra de mytomspunna rikedomar som nazisterna sägs ha gömt undan. Tidningen The New Yorker har besökt området och intervjuat ett flertal skattjägare. I reportaget framträder en grupp som lever efter sina egna regler och hederskoder, som misstänksamt vakar över sina upptäckter och som alltid är på jakt efter det stora fyndet.

"Den 65:e kilometern"

Det mest kända sällskapet är det som kallas för Nedre Schlesiens forskningsgrupp. Medlemmarna – de flesta män – är amatörer och tillbringar många veckoslut med att studera gamla kartor, finkamma historiska arkiv och intervjua människor som överlevde kriget.

I åratal har gruppen sökt efter ett alldeles särskilt tåg. Enligt hypotesen gömdes tågvagnarna – som var fyllda med rikedomar – undan i krigets slutskede i en hemlig tunnel som sedan dess rasat samman.

Gruppen tror att gömstället finns utanför staden Wałbrzych, mellan järnvägsspåren och en Toyotahandlare. Rälsen skyltar med kilometermarkörer som har gett den eventuella fyndplatsen dess namn. Skattjägarna kallar den kort och gott för "Den 65:e kilometern".

Gruppens teorier bygger till stora delar på uppgifter från den före detta gruvarbetaren Tadeusz Slowikowski. Denne gick i pension 1974 och började intressera sig för "Den 65:e kilometern". Under åren hann han samla på sig en stor mängd dokumentation och byggde även en alldeles egen modell över området, komplett med tåg och garage. För det var ett speciellt minne som hela tiden gnagde i Slowikowskis tankar – samtal som han haft med en tysk järnvägsingenjör efter kriget. Ingenjören hade berättat om krigsåren och ett avspärrat område nära "Den 65:e kilometern" och beskrivit platsen på ett sådant sätt att det väckte Slowikowskis misstankar.

På den vägen är det. Forskningsgruppen har byggt vidare på teorierna.

I augusti förra året påstod två av gruppens medlemmar att de var någonting stort på spåren efter scanningar med markpenetrerande radar. Enligt Andreas Richter och Piotr Koper talade resultatet sitt tydliga språk. Radarbilderna visade att det fanns ett tåg med vagnar gömt långt under marken.

Spåren leder till "Den 65:e kilometern", enligt amatörforskarna. Foto: AP
Den polska militären kallades in till sökningarna vid "Den 65:e kilometern". Foto: AP

Richter och Piotr menade att allt talade för att det handlade om ett tåg fullt av guld som nazisterna gömde 1945 när de insåg att kriget var förlorat.

I tidningar världen över slogs nyheten upp stort. Det förmodade fyndet döptes till "naziguldtåget" och spekulationerna var vilda. Man föreslog att lasten kunde väga så mycket som 300 ton – och kanske även innehålla dokument som nazisterna ville gömma undan för eftervärlden. Det cirkulerade också uppgifter om att tåget kunde vara lastat med i alla fall en del av det guld som Herbert Klose sa sig ha samlat ihop.

Skattjägarna krävde ett arvode på 10 procent i hittelön – när skatten väl var bärgad. Polens biträdande kulturminister, Piotr Zuchowski, var upprymd. På en presskonferens i augusti sa han att man nu med "99 procents säkerhet" visste var tåget fanns gömt.

Kanske hade både han och skattsökarna litet för bråttom.

"Det finns inget tåg"

Ett team från universitet i Krakow kallades in. Parallellt med Richter och Koper genomförde laget undersökningar vid den förmodade fyndplatsen. Universitetsfolket kom fram till en helt annan slutsats än amatörforskarna.

– Det finns inget tåg där, meddelade teamets chef Janusz Madej i december.

Han tillade att han hade stor respekt för Richters och Kopers arbete, men att dessa under sina radarmätningar kanske låtit sig luras av de kablar som finns utplacerade i anslutning till järnvägsrälsen.

Presskonferensen i december där Janusz Madej meddelade att det sannolikt inte finns något tåg gömt under marken. Foto: AP

Skattsökare i området är i regel skeptiska till myndigheterna, enligt The New Yorker. Så även i det här fallet. Andreas Richter och Piotr Koper – som investerat många och långa timmar i sitt projekt – har inte låtit sig övertygas av det professionella utlåtandet och fortsätter nu letandet på egen hand.

På andra håll har historien om naziguldtåget dömts ut som ett billigt PR-trick för att locka fler turister till ett relativt fattigt område där gruvinkomsterna för länge sen sinat.

Kodnamn: "Projekt Riese"

Kanske är det ändå litet för tidigt att helt döma ut regionen som förvaringsplats för ett naziguldtåg – eller någonting liknande.

Trots att det inte blev så mycket av Richters och Kopels påstådda upptäckt – än i alla fall – saknar området inte makabra sevärdheter. Varje år flockas tiotusentals besökare hit för promenera längs de natursköna vandringslederna – eller bege sig ner i underjorden för att skåda resultatet av det ohyggliga lidande som tusentals koncentrationsläger fångar utsattes för mellan 1943 och 1945.

Slottet Ksiaz är Schlesien största och en av ingångarna till underjorden och nazisternas hemliga projekt. Foto: Wikimedia commons

Utanför staden Wałbrzych finns Schlesiens största slott, det anrika Książ. Nazistregimen konfiskerade egendomen 1944 och satte genast i gång med omfattande byggnadsarbeten under markytan. Kanske var denna plats tänkt att ersätta Varglyan (även Wolfsschanze eller Vargskansen) och användas som högkvarter av Nazitysklands diktator Adolf Hitler för att övervaka operationerna i öst.

Adolf Hitler. Foto: Getty images

81-åriga Dorota Stempowskas familj tjänstgjorde hos den adelsfamilj som ägde slottet innan nazisterna kom. Trots att hon bara var en ung flicka då minns hon fortfarande skakningarna och ljudet de från ständiga explosionerna som inleddes när de tyska ingenjörerna anlände 1944 och började spränga under slottet.

– Det var vida känt att de byggde något slags bostad åt Hitler, säger hon till The New Yorker.

I dag leder trappor och djupa schakt rakt ner i underjorden. Bunkersystemet under slottsområdet är bara toppen av ett isberg. Platsen utgör den nordligaste punkten i ett av de mest omfattande byggnadsprojekt som nazisterna någonsin inledde. Projektet fick kodnamnet "Riese" – det tyska ordet för "jätte".

En underjordisk stad

I dag vet ingen med säkerhet om projektet någonsin färdigställdes helt – eller hur långt tyskarna kom i sina planer.

Men ett enormt nätverk av tunnlar, järnvägsspår och ventilationsschakt vittnar om dess omfattning. Platsen kan beskrivas som en underjordisk stad – och efterkrigstidens mytbildning kring projektet är enorm.

Tyska ingenjörer uppskattade att det skulle krävas 6,3 miljoner arbetsdagar att färdigställa projektet. Den hårda bergarten i området gjorde arbetet långsamt, men erbjöd i gengälld bättre skydd mot bombangrepp.

Naziregimen använde slavarbetskraft – krigsfångar och offer från koncentrationsläger, de flesta från Auschwitz – för de tunga uppgifterna. Enligt ofullständiga uppgifter kan så många som 13 000 fångar ha satts i arbete på projektet. Dödligheten i den farliga arbetsmiljön under marken var hög. I lägren på marknivå var förhållandena minst lika fruktansvärda. Där skördade sjukdomar, undernäring, utmattning och de tyska vakternas hårda behandling många offer.

Bara cirka 10 procent av tunnelkomplexet har väggar som förstrkts med betong. Foto: EPA/TT
"Projekt Riese" var enormt stort. Hittills har över 190 000 kvadratmeter mätts upp. Foto: Wikimedia commons
Ofta slutar de jättelika tunnlarna tvärt i återvändsgränder. Foto: Wikimedia commons
Bunkrarna bevakades av omkring 4000 SS-män som fått order om att skjuta alla obehöriga som kom i närheten. Foto: Wikimedia commons

Rustningsministern Albert Speer skrev i sina memoarer att Hitler och andra naziledare "i vansinnigt hög grad" oroade sig över framtiden och för sina chanser att överleva. Ministern klagade på att Hitler använde alldeles för stora resurser till "Riese" och noterade att det gick åt mera betong till projektet än vad som gjorts tillgängligt för att bygga nya skyddsrum år det tyska folket under hela 1944, en tid när bombangreppen över Tyskland intensifierades.

Bevakades av 4000 SS-män

Det råder stor osäkerhet kring det verkliga syftet med bygget.

De få dokument som överlevt kriget tyder på att komplexet var tänkt att fungera som en enorm bombsäker skyddsanläggning för den nazistiska eliten. Men det har också föreslagits att platsen även konstruerades för att klara av till exempel flygplanstillverkning och fungera som en hangar för dessa. Och kanske var det också meningen att tunnlarna skulle härbärgera anläggningar för vapenforskning.

Albert Speer på de anklagades bänk under Nürnbergprocessen. Foto: Charles Alexander

Så mycket mer om "projekt Riese" känner vi inte till. Det finns nästan inga dokument och ritningar bevarade som kan ge oss fler ledtrådar. Men att projektet hade hög prioritet bekräftas av uppgifter om säkerheten och det hemlighetsmakeri som omgärdade bygget. Området bevakades av omkring 4000 SS-män som fått order om att skjuta alla obehöriga som kom i närheten.

Totalt består komplexet av minst sju enskilda anläggningar. Den totala golvytan är hisnande. Hittills har över 190 000 kvadratmeter mätts upp. Men exakt hur stort det är vet ingen. Hela tiden hittas nya tunnlar – ofta av skattjägare och gamla gruvarbetare.

Amatörforskarna har föreslagit att "Den 65:e kilometern" skulle kunna innehålla en av ingångarna till bunkersystemet som tillsammans med de gamla kolgruvegångarna genomsyrar Ugglebergen likt hålen i en Schweizerost.

Kanske är det i en ännu oupptäckt tunnel som ett naziguldtåg – eller Herbert Kloses skatt – väntar på att upptäckas. En teori är att nazisterna ändå ville dra nytta av platsen som gömställe då de insåg att det dyra projektet inte skulle hinna bli klart före slutet.

Eller så finns det ingenting värdefullt alls nere i underjorden – och om det någonsin gjort det så är föremålen borta sen länge. Skeptiker har påpekat att Röda armén sannolikt vände upp och ner på platser som dessa i jakten på tyska skattgömmor efter kriget. Och den hade god tid på sig under de fem årtionden som Polen var ett land bakom järnridån.

Men sådana argument biter sällan på hoppfulla och misstänksamma skattjägare.