"Får känna på vad hat innebär"

Sabrin, 20, hade burit sjal i två dagar när hon blev kallad "din jävla muslim" av en man på gatan.

Och läraren på sjuksköterskeutbildningen uppmanade ”de som av religiösa skäl inte kan kavla upp ärmarna” att sluta.

– Hur mycket ska man ta? frågar sig Sabrin.

---

När Sabrin fyllde 18 började hon bära hijab. Redan efter två dagar fick hon uppleva hatet mot slöjan.

– Jag blev verbalt attackerad. En man gick förbi. Han tittade på mig och sa ”din jävla muslim”. Det var första gången jag identifierats som muslim på gatan. Det var första gången jag fick känna på hat.

– Det var väldigt läskigt. Inte just för att han skrämde mig, men att det gick så fort. Jag hade hört av andra tjejkompisar och av min mamma som gått igenom extremt mycket. Jag var nervös och tänkte att hatbrott, det kommer inte att hända mig. Det händer bara vissa. Sen efter två dagar säger någon ”din jävla muslim”.

Hon anstränger sig för att hitta förklaringar. Vid tillfället bodde hon i Enskede i södra Stockholm.

"Vad fint, men var det självmant?"

– Det är inte så beblandat med olika etniciteter. Nu pluggar jag i Eskilstuna.

Sabrins föräldrar är från Eritrea. Själv är hon född och uppvuxen i Sverige. En generell fördom som hon och andra muslimska kvinnor med slöja möter från allmänheten är att de tvingas bära sjal. Det provocerar henne.

– Det värsta är när folk tror att de har rätten att fråga om jag själv valde att bära sjal. Det är en väldigt grov fråga. Den frågan fick jag av en lärare. Jag kom in efter lovet och hon kollade på mig, log och sa: ”Vad fint, men var det självmant?”

Frågan kom som en chock. Hon visste inte hur hon skulle reagera. Till slut log Sabrin och svarade att det så klart är självmant.

– Jag pratade med en väninna som också hade sjal. Jag frågade henne om det var en normal fråga. ”Nej, det var fult att fråga. Det är som att hon antar att du kommer från en familj som tvingar dig att bära sjalen”. Det är fräckt att anta att man är påtvingad. Det är jag inte. Majoriteten av kvinnorna som väljer att ha sjal bär den frivilligt, säger Sabrin.

De av hennes vänner som bär slöja har liknande erfarenheter. De har vant sig vid blickar, viskningar, nedsättande och fördomsfulla kommentarer. På gatan, bussen, tunnelbanan, spårvagnen, arbetsplatsen, i föreläsningssalen.

Sabrin berättar om en situation under en föreläsning på sjuksköterskeprogrammet på högskolan. Läraren gick igenom hygienregler inom sjukvården, som att man inte får jobba med håret utsläppt eller bära långärmat.

– Min lärare sa högt i klassrummet: "Om någon här inne av privata eller religiösa skäl” - och då kände jag blicken vänd mot mig och en väninna klassrummet som även har sjal - ”om ni av privata eller religiösa skäl inte kan kavla upp ärmarna under er arbetstid, då kan ni lika gärna med en gång hoppa av utbildningen”, säger Sabrin.

Samma mening upprepades flera gånger under föreläsningen.

– Varje gång det kom upp kände jag att jag fick ögonkontakt med henne och att andra studenter i klassrummet började snegla med blicken mot mig, som att de tänkte ”det är kanske är dig hon pratar om nu, eller din väninna. Hon menar er, muslimer”.

"Hur mycket ska man ta?"

Sabrin intalar sig att läraren nog inte menade illa, men tycker att det är synd att hon tog sig rätten att uttrycka sig på det sättet, medveten om vilka som skulle pekas ut.

– Jag tycker inte att det var okej. Jag tror knappast hon hade sagt ”om någon här inne vägrar sätta upp håret i en liten bulle så kan ni lika gärna hoppa av utbildningen” och vara lika seriös. Man kände sig utpekad bland 40 andra elever och tänkte: ”Det är dig hon pratar om. Det är din tro hon pratar om. Det är du”.

Hon försöker som så ofta intala sig själv att hon överdriver sin känsla. Att hon måste sluta göra sig till offer.

– Det känns som att man är ett lamm som låter sig bli nedtrampat. Jag är inte sån som person.

Hon har förgäves testat att ignorera kommentarerna. Nu försöker i stället hon konfrontera de som säger rasistiska och fördomsfulla kommentarer.

– Kan du repetera vad du sa? Vad menar du med det?

Samtidigt känner Sabrin att hon egentligen inte ska behöva ställa dessa frågor, att hon inte ska behöva stå upp för sina självklara rättigheter.

– Men hur mycket ska man ta? Kommentarerna slutar aldrig.

Dagligen träffar hon andra muslimska kvinnor som blivit kallade ”påskkärring”, ”jävla musse” eller ”terrorist”.

Och samhället kommer bara med ursäkter, anser Sabrin.

– Man skyller på segregationen, att folk inte är vana att se människor som är klädda på ett annorlunda sätt eller att de inte vet vad som är rätt och fel att säga. Men det tar aldrig slut.

– När man har fått nog så har man fått nog. Jag har nått till den punkten.