Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Har vi journalister blivit alltför självupptagna?

Bild från Aktuellt-studion i ”Den största nyheten”.
Foto: SVT

Karin Olsson har sett den nya SVT-dokumentären ”Den största nyheten”.

MEDIEKOLUMN. SVT var något av pionjärer i att ge publiken insyn. 2008 nominerades Aktuellt-chefen Eva Landahl till Stora journalistpriset i klassen Årets förnyare för ”Öppen redaktion”. Det var ett webbprojekt som pågick i två år, där man löpande filmade processen att ta fram sändningarna.

Programledaren Anna Hedenmo minns det hela som rätt jobbigt: ”Man skämtar, vi har en jargong och det där visste man ju inte riktigt om det var så bra om det kom ut”, berättar hon för Tove Hanell i Mediehistorisk årsbok 2019.
Då, för 12 år sedan, hade bloggar och sociala medier exploderat. Ljuset riktades plötsligt mot journalisten – behövs den egentligen? Nu var ju alla sin egen publicist!

Samtidigt började föraktet mot de etablerade medierna få vind i seglen. Det var två år innan Sverigedemokraterna kom in i riksdagen och ett missnöje med hur redaktionerna beskrev verkligheten puttrade. På nätet kunde avskyn flöda fritt. 

Det fanns ett trängande behov av att öppna upp, visa journalisternas expertis och etiska kompass.

Men ”Öppen redaktion” fick inte Stora journalistpriset. Vinnaren var Fredrik Strage som hade samlat de 100 bästa rockögonblicken på Youtube, en sajt som 2008 bara var tre år gammal. Det känns obegripligt länge sedan.

SVT:s ”Öppen redaktion”.

Nu har SVT gjort ett nytt försök i genren i form av dokumentären ”Den största nyheten”, som i två timslånga avsnitt skildrar nyhetsredaktionen under coronapandemin. Antagligen har man inspirerats av den rafflande serien ”New York Times och Donald Trump – slaget om sanningen” (2018), som i fyra avsnitt visar tidningen inifrån under ett år.

SVT har också självförtroendet på topp. Efter sommaren uppmättes den högsta förtroendenivån för dem någonsin. Otroliga 81 procent hade högt eller ganska högt förtroende för innehållet, efter våren då ”Aktuellt” återigen blev en lägereld för hela landet.

Men det är något som kliar, särskilt under det första avsnittet. Många svenskar dör fortfarande, och det är de äldsta och de minst bemedlade invånarna som drabbas hårdast. I jämförelse är journalisternas professionella utmaningar milda.
Berättandet är högstämt långsamt, med dramatisk musik som visar reportrar i sminkstolen, reportrar som sms:ar och torkar av tangentbord med handsprit. Jan Helin håller ett peptalk. Snarare påminns jag om journalistkårens privilegierade situation än sugs in i en historisk nyhetstid. 

Måste journalisterna stå i centrum redan nu?

”Man kom på morgonen och visste inte alls hur dagen skulle se ut”, säger en programledare med allvarlig stämma. Mixat med drönarbilder över SVT-huset och panoreringar längs Strandvägen. 

Nog hade jag hellre tittat på en två timmar lång dokumentär om intensivvården eller dramatiken på finansdepartementet. Måste journalisterna stå i centrum redan nu? Tanken slår mig att ett decennium av digital stress och mediehat kan ha gjort oss väl självupptagna. Orkar publiken intressera sig för strömmen av journalistdebatter och metareportage?

Men så i andra avsnittet händer något. Reporter Diamant Salihu ger sig ut mitt i sorgen bland människorna, grävredaktör Jenny Küttim och ”exceldrottningen” Helena Bengtsson tar fram viktiga avslöjanden. Analyserna börjar brännas. 

Det kan också vara så att det, igen, är SVT som tar ledningen i skildringen av medieutvecklingen.


Karin Olsson är stf ansvarig utgivare och kulturchef på Expressen. Nästa onsdag skriver redaktionschef Magnus Alselind Mediekolumnen.

◼︎◼︎ Detta är en nyhetsartikel. Expressen granskar, avslöjar och ger dig de senaste nyheterna på ett objektivt och sakligt sätt. Mer om oss här.